9789180831574 by Smakprov Media AB

Kapitel 1

Att dejta i trettioårsåldern kan kännas som en skoningslös variant av ett kärlekens ”Hela havet stormar”. I början är det roligt, men sedan blir musiken för hög och alla de bra och stadiga stolarna försvinner en efter en. Till slut finns det bara en handfull rangliga trebenta pallar kvar, som man dessutom antagligen får stickor i rumpan av. Man börjar drabbas av panik, det känns som en tävling ingen kan vinna – tänk om man blir sist och står där ensam kvar utan någonstans att sitta? Det kanske är bättre att bara grabba tag i första bästa stol – även om den ser obekväm ut, luktar illa och knappt ser ut att ge något stöd överhuvudtaget. Eftersom du är trött, och det kanske trots allt är ett bättre alternativ än att behöva sitta på golvet.

Chloe Fairway var plågsamt bekant med stolsdilemmat. Vilket var anledningen till att hon var på väg in till Soho en onsdagskväll för att träffa ”Tom, 36”, trots att hon mycket hellre hade stannat hemma i sin pyjamas, ätit rostat bröd med smör på och kollat på Förrädarna. Eftersom hon visste att om man verkligen ville hitta kärleken så var man tvungen att fortsätta leken, fortsätta svajpa, fortsätta ”våga chansa”.

Eftersom nästa kille kanske var den perfekta stolen, precis den man skulle vilja krypa upp i under resten av livet, den

som gjorde att det ändå hade varit mödan värt att behöva provsitta alla de där obekväma stolarna.

Av profilbilden att döma och de första trevande meddelandena som hade utväxlats verkade Tom … hoppingivande. Även om den gyllene regeln i dejtingvärlden var att aldrig hoppas på något. Det gällde att sänka sina förväntningar. Chloe kom alldeles för tidigt till puben och valde ett bord vid fönstret, på säkert avstånd från baren där tv:n dånade på hög volym. Det var Tom som hade valt stället. Hon skulle aldrig själv ha föreslagit den här sortens mötesplats där fotbollsmatchen var i full gång, heltäckningsmattan klibbade under skosulorna och inte en enda av de bargäster som drog nytta av happy hour-priserna såg det minsta glad ut.

Hon använde mobilkameran för att kolla hur hon såg ut, men rynkade genast pannan. Hon hade skyndat sig hit direkt från jobbet och bar fortfarande sin sedvanliga arbetsutstyrsel: smala svarta jeans, grå blus och håret uppsatt i en knut i nacken. Hemma hade hon en hel garderob full av vintageblusar, utsvängda byxor, coola caper och färggranna klockhattar. Men de tillhörde en version av henne som hon sällan fick tillfälle att släppa fram. Redan i slutet av hennes första vecka på McKenzie and Sons hade chefen upplyst henne om att hon behövde skaffa sig en mer passande klädsel. Hon var tvungen att sätta upp håret – att ha det utsläppt var nämligen ”distraherande” – och hennes färgglada kläder var ”för teatraliska”. Så i veckorna klädde hon sig som en riktig mes, fjättrade de bångstyriga lockarna i en stram knut och spelade rollen som ”proper assistent”.

Alltså fick hon försöka göra det bästa av situationen. Hon släppte ut håret, skakade de långa rödbruna lockarna och

satte på lite rött läppstift. Vad var det nu Coco Chanel brukade säga? ”Om du känner dig nere, sätt på nytt läppstift och gå till attack”? Chloe visste inte riktigt vad det var meningen att hon skulle attackera, och dessutom misstänkte hon starkt att Coco Chanel aldrig hade varit desperat nog för att tvingas ta till nätdejting, men själva budskapet stärkte henne likväl.

Tom dök upp, fjorton minuter försenad, och höll en cykelhjälm i famnen medan han såg sig omkring i baren. Det blonda håret var fuktigt av svett och låg klistrat över hans småfräkniga panna. När han väl fick syn på henne vinkade han, sedan log han och blottade två spetsiga hörntänder. De där huggtänderna hade minsann inte synts på hans profilbild.

Sluta! Inte döma någon efter tänderna. Det är personligheten som räknas.

”Hej … Chloe?” sa Tom och skyndade sig fram till henne. ”Är jag sen?”

”Nej, nej. Jag kom nyss”, ljög hon. Eftersom det var den andra gyllene regeln i dejtingvärlden: häng inte upp dig på petitesser.

När hon reste sig för att hälsa på honom bävade hon inför hans reaktion. Hon hade varit noga med att uppge sin längd i sin profil, men män brukade sällan lägga märke till det. På första dejten hade hon fått höra allt ifrån: ”Oj, du var minsann en riktig jätte!” till ”Du skrev inte att du var så stor”. Chloe var smal och en och sjuttioåtta, men hon var dessutom bredaxlad och hade stort yvigt hår, så det samlade intrycket var att hon var en person som tog plats. Men den här gången reagerade lyckligtvis inte Tom, han gav henne bara en svettig kram och satte sig. Hon lade märke till att han luktade lite rök, trots att han hade beskrivit sig själv som ickerökare.

”Så Tom …”, började hon, men han var redan på väg upp från stolen.

”Förlåt, men har du något emot om vi byter plats? Så att jag kan hålla koll på ställningen?” frågade han och nickade mot tv:n. Det hade faktiskt Chloe. Om han ville kolla på matchen borde han inte ha stämt träff med henne just i kväll. Men hon sa ”visst” och reste sig från sin stol. Att börja med att tjafsa kändes bara meningslöst.

”Så hade du långt hit?” frågade hon och försökte släppa tanken på stolsbytet och röklukten.

”Mm, Hackney”, sa han och knäppte med fingrarna åt bartendern.

”Jag tror att vi måste gå fram och beställa i baren”, sa hon.

”Aha, okej”, sa han, men gjorde ingen som helst ansats att resa sig.

”Ska jag gå, då? Vad vill du ha?” frågade hon.

”Stor stark, tack. Jag tar nästa”, sa han och gav henne ett sylvasst varggrin. Chloe gick fram till baren med tunga steg. Det här var det värsta av allt – när man visste på en gång att det aldrig skulle bli något, men ändå var så illa tvungen att stanna kvar och umgås en stund av ren artighet. Hon kunde se sig själv sitta uppkrupen hemma i soffan bredvid sin pappa och chokladägget som hon sparat från i påskas, signaturmelodin till Förrädarna som drog igång och … Nej, sluta plåga dig själv, det gör det bara ännu värre.

Under de två år som Chloe hade varit borta från marknaden kändes det som om dejtingvärlden hade förvandlats till ett rent helvete. Antingen det, eller också berodde det på att havet av män tydligen krympte till en vattenpöl efter det att man fyllt trettio. Bara under de senaste tre månaderna hade

hon dejtat killar som aldrig dök upp, blivit ghostad och fått ta emot alla möjliga sorters detaljrika och högst oombedda foton. Hon hade träffat män som saknade all form av normal hyfs, och hon kunde för sitt liv inte begripa hur de ens kunde få för sig att någon skulle vilja ligga med dem. Rapare, skrevkliare, snubbar som svor oavbrutet, killar som inte ställde en enda fråga om henne och inte hade en susning om vad som pågick i resten av världen. Den sortens erfarenheter som inte bara fick henne att fasa över att hon skulle förbli ensam i resten av livet, utan också fick henne att fasa för människans framtid. Vart hade alla vettiga män tagit vägen?

”Älskar ditt hår”, sa bartendern samtidigt som hon hällde upp ett glas vin åt Chloe. Hon hade kortklippt svart frisyr, ring i näsan och mascara under ögonen.

”Tack”, sa Chloe och lade märke till den tatuerade rosen som slingrade sig kring kvinnans handled. ”Jag älskar din tatuering.” De utbytte ett flyktigt leende och Chloe såg hur bartendern satte fingret mot örat i ett försök att dämpa ljudet från tv:n.

”Hallå där, bruden! Kan du höja ljudet?” hojtade en man i basebollkeps som satt vid bardisken.

Bartendern gav honom ett ansträngt leende och höjde volymen ett snäpp innan hon vände sig mot Chloe igen.

”Ro hit med den, bara”, sa mannen och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Men Chloe sträckte sig över baren och snappade åt sig den.

”Jag fixar det”, sa hon vänligt och sänkte volymen tre steg.

”Hallå där!” skrek mannen.

Chloe gav honom sitt allra vänaste leende. ”Jag hör ju inte mig själv beställa. Kan du ge mig två minuter?” Han såg ut

att vara beredd att börja bråka, men sedan vände han sig återigen mot tv:n med vresig min.

”Tack”, viskade bartendern medan hon hällde upp en öl åt Chloe. ”Jag får alltid huvudvärk när det är fotboll på tv.”

Utan ett ord lät Chloe fjärrkontrollen slinka ner i knät, plockade ut ett av batterierna och slog in det i en hopvikt fempundssedel. Hon räckte över alltihop till bartendern, som skrattade till och svarade med ett uppskattande leende. Sedan gav Chloe tillbaka fjärrkontrollen till mannen i kepsen. ”Hoppas att det blir en bra match.”

När hon kom tillbaka till bordet sträckte sig Tom efter sin öl innan han till slut riktade uppmärksamheten mot henne.

”Så vad läser du?” frågade han och nickade mot pocketboken som stack fram ur hennes väska.

”Unga kvinnor”, sa hon. ”Eller rättare sagt, jag läser om den. Det är en av mina favoritböcker.”

”Du borde testa uppföljaren, Stora män. Den är mycket bättre”, sa han och flinade åt sitt eget skämt. Hon log artigt och kramade vinglaset lite hårdare. ”Så är du bokmal eller något?”

”Jag antar det”, svarade hon och försökte behålla ett öppet sinne. Han kanske bara var sorten som gav ett vedervärdigt första intryck, men som man kunde lära sig att gilla – ungefär som ostron eller tequila. ”Har du läst något bra på sistone?”

Tom suckade högt. ”Jag har inte riktigt tid att läsa. Började på en bok om formel-1, hur det började och sådana grejer, men den var bara så där. Jag lyssnar hellre på poddar.” Plötsligt såg Tom oerhört engagerad ut. ”Har du lyssnat på Joe Rogan? Han är så kul.”

”Jag har hört att han är populär”, sa Chloe och kände hur själen kröp ihop i fosterställning.

”Så hur får du in para, Chloe?” frågade Tom, och när han lade handen runt ölglaset såg hon hans fingrar – korta, knubbiga korvfingrar. Hon var lätt överkänslig när det gällde just händer.

”Para?” upprepade hon och försökte fästa blicken på hans ansikte.

”Cash. Deg. Pengar.” Han himlade med ögonen. ”Vad jobbar du med?”

”Jaha, jag är assistent åt en filmproducent”, sa hon, trots att hon visste att hon redan hade förklarat det i ett sms. ”Men jag hoppas på att det ska leda till något mer kreativt så småningom. Egentligen vill jag skriva – pjäser, manus och sådana saker.”

”Du vill inte skriva”, sa han tvärsäkert och petade sig mellan tänderna.

”Jo, det vill jag”, sa hon och bleknade.

”Nä, det är helt på väg ut. AI kommer ändå snart att skriva allt. Det är bättre att satsa på tech”, sa han och studerade hennes ansikte ingående. ”Du skulle förstås kunna bli fotomodell, antar jag. Om du hade haft rakt hår.”

”Men jag vill inte bli …” Hon hejdade sig mitt i meningen och svalde sin irritation. Det var ju ändå meningslöst. Hon pressade fram ett leende. ”Och du själv? Du nämnde att du var militär? Det måste vara intressant.”

”Jepp. Korpral”, sa Tom och spände sina biceps. ”Det är schyst, man får resa en hel del. Men allt handlar så mycket om politik nu för tiden.” Hans mun förvreds i ett hånflin.

”De här jäkla woke-töntarna har en hel del att stå till svars för. Jag har inget emot tjejer i det militära, men om man nu envisas med att ta värvning, så får man ju faktiskt bara ta

och finna sig i att vara en av grabbarna, eller hur? Man kan knappast förvänta sig att bli särbehandlad. Om man är vid fronten kan man ju inte gärna börja böla om någon kallar en för ’lilla gumman’.”

Chloe svalde. Han hade verkat så normal när de skrev till varandra, till och med trevlig. Hon sneglade mot bardisken. Mannen med kepsen tryckte frenetiskt på fjärrkontrollen, synbart förbryllad. Chloe vände sig mot Tom igen – precis när han tog en ljudlig klunk av sin öl och torkade munnen på tröjärmen.

Var det litteraturens fel? Hade hon läst så mycket att det förstört allt vad män hette? När man väl hade upptäckt Gabriel Oak, mr Rochester och hennes älskade George Emerson – hur skulle man då kunna nöja sig med det här?

”Jag ska bara smita på toa lite snabbt”, sa hon och tog sin väska.

”Ha det så kul”, svarade Tom, som redan hade börjat vända sig mot tv:n.

Chloe hade som regel att alltid försöka stanna i minst fyrtiofem minuter när hon var på dejt. Mindre än så kändes bara oförskämt. Men om hon visste redan från början, som i det här fallet, att till och med fyrtiofem minuter skulle bli en prövning, så tillät hon sig själv en längre kisspaus och passade på att läsa ett kapitel i sin bok. När hon kastade en blick över axeln mot bordet fick hon en känsla av att Tom inte ens skulle lägga märke till att hon var borta.

Inne på damtoaletten öppnade Chloe sin telefon. Hennes fotoapp hade konstruerat en samling bilder med minnen som fått rubriken: ”Den här dagen”. Den första bilden var på henne och Peter som låg i en solstol på Teneriffa för exakt

ett år sedan. Hon låg på hans bröst, hade bara bikini på sig och kisade upp mot kameran. Han hade lagt ena armen om henne, pussade henne på hjässan samtidigt som han tog en selfie. Båda två såg så lyckliga ut. Peter skulle aldrig ha försökt kolla på en match samtidigt som han var på dejt, det var han alldeles för väluppfostrad för. Han höll upp dörrar, ställde frågor och såg en i ögonen.

Hon skyndade sig att stänga av telefonen. Det här hjälpte knappast, och de där bilderna sa verkligen inte hela sanningen. I stället hoppade hon upp på det gamla viktorianska elementet bredvid handfatet och tog fram Unga kvinnor – en betydligt tryggare fantasivärld. Elementet gav ifrån sig en smäll i protest.

”Ja, han förtjänar en smäll”, muttrade Chloe.

”Smäll, smäll”, sa elementet. Hon hade redan ett mer givande samtal med elementet än hon hade haft ute i själva puben.

Hon hade hunnit läsa flera sidor av kapitlet när hon upptäckte att någon annan kommit in på damtoaletten. En skitsnygg kvinna med långt mörkt hår och ljus fräknig hy stod och log mot henne över golvets klinkerplattor.

”Chloe?” sa kvinnan och spärrade förtjust upp ögonen. ”Åh, jag tyckte väl att det var du!”

Chloe blinkade till. Hon lyckades inte placera henne. ”Wendy”, sa kvinnan utan att låta det minsta förolämpad.

”Wendy?” sa Chloe och höjde ögonbrynen av förvåning.

Wendy hade frilansat som producent åt McKenzie and Sons för några år sedan. Chloe gillade henne, hon var rolig och tog alltid med sig hembakade småkakor på fredagarna. Den enda anledningen till att Chloe inte kände igen henne

var att hon såg totalt annorlunda ut. Den Wendy som hon mindes var lite … tja … tantig, med stripigt gråsprängt hår och konstant uppgiven hållning. Den här versionen av Wendy … strålade. Vältränad. Självsäker. Plus att hon såg säkert tio år yngre ut.

”Jag vet, jag vet”, sa Wendy och gjorde en piruett. ”Jag har gjort vissa förändringar.”

Hon gick fram till handfatet och började tvätta händerna – långsamt och noggrant, med väl avvägda rörelser löddrade hon in tvålen mellan sina långa, smäckra fingrar. Chloe lade märke till hennes smartwatch: elegant, skimrande och helt klart svindyr.

”Men vad gör du härinne?” frågade Wendy och såg på Chloe i spegeln. ”Försöker du undvika någon?”

”Värsta dejten”, erkände Chloe.

”Slibbig eller tråkig?” frågade Wendy med lättsam och förstående röst.

”Ärkeknöl”, sa Chloe.

”Stackars liten. Hur länge har du varit på jakt?” Frågan sved värre än Chloe hade förväntat sig, och hon blev lite tagen på sängen av Wendys ord.

”Alldeles för länge”, sa hon tyst.

”Jag vet hur det känns”, sa Wendy och torkade händerna på en pappershandduk, lika noggrant som hon hade tvättat dem. Damtoaletten var faktiskt trevligare än väntat med tanke på pubens övriga inredning. Det fanns både fuktkräm och tvål och till och med en förstoringsspegel att sminka sig i. Wendy tog tid på sig när hon smorde in sina händer. Sedan gick hon fram till Chloe och lade sin rena och mjuka hand ovanpå hennes. Den empatiska gesten och oväntade

kroppskontakten fick Chloe att tippa över någon form av känslomässig tröskel som hon inte visste att hon ens hade varit i närheten av. Mot sin vilja snyftade hon plötsligt till och kände hur ensamheten bara blev för mycket att hantera, och hon satte handen för munnen i ett försök att lägga band på sig.

”Förlåt”, hasplade hon ur sig. ”Allt är okej, det är bara en dejt, det spelar ingen roll. Jag vet inte vad det är för fel på mig.”

”Men det är ju inte bara en dejt, eller hur?” sa Wendy och lade huvudet på sned och spände blicken i Chloe. ”Det är ett försummat tillfälle, en kväll som man aldrig kan få tillbaka, förhoppningarna, förväntan, det där ’tänk om?’ som gång på gång mynnar ut i ingenting. Att behöva gå hem besviken, undra om man verkligen pallar gå igenom alltihop en gång till. Det är att gå runt och undra om alla män verkligen är hemska, eller om det är ens egna krav som är för högt ställda.”

”Ja. Exakt så”, viskade Chloe och kände hur rösten brast. Wendy kramade om henne med sina långa armar. Det kom så överraskande, och Chloe lät sig omfamnas och kände doften av exklusiv mandelolja i Wendys hår. Hon kunde inte minnas senaste gången hon fick en kram av någon som inte var hennes föräldrar.

”Be aldrig om ursäkt för att du vill ha mer än så”, sa Wendy mot hennes axel.

När hon släppte taget om Chloe vände hon sig om och tog upp sin väska från handfatet. Ur innerfacket fiskade hon upp ett litet grått visitkort med förgyllda kanter, bokstäverna ”PP” i guldrelief i mitten och en QR-kod nedanför. ”Jag har

bara ett kvar”, sa Wendy och bet sig i läppen när hon räckte över kortet till Chloe.

”Vad är det här för något?” frågade Chloe.

”Det är framtiden”, sa Wendy. ”Tro mig, det kommer att förändra hela ditt liv, det gjorde det för mig.” Hon gjorde en gest mot sin spegelbild. Chloe höjde ögonbrynet.

”Men vad står PP för?”

”Perfect Partners. Det är en dejtingtjänst”, sa Wendy och sänkte rösten. ”Men det liknar ingenting annat du någonsin testat förut …”

Hennes telefon burrade till, och Wendy kastade en blick på skärmen och log. ”Jag kommer om två sekunder, älskling”, sa hon när hon svarade, sedan bättrade hon kvickt på sitt läppglans i spegeln innan hon återigen vände sig mot Chloe. ”Du behöver en referens för att kunna boka tid. Ge dem bara mitt namn.”

Sedan gav hon Chloe en slängkyss, lade fingret mot läpparna och viskade: ”Sch … berätta inget för någon.” Och så var hon borta, klackarna klapprade mot klinkerplattorna och håret svängde fram och tillbaka över ryggen när hon gick.

Chloe tittade ner på kortet och kände sig nyfiken. Hon tog fram mobilen igen och skannade QR-koden. En hemsida öppnades. På loggan stod det Perfect Partners, typsnittet var elegant och futuristiskt. Hemsidan var full av bilder på otroligt snygga människor. Nedanför fanns bara en enda textrad:

På jakt efter den perfekta partnern? Vänta inte på ödet. Ta lyckan i dina egna händer.

Sajten erbjöd inga övriga detaljer om vad företaget egentligen erbjöd, hur man skulle anmäla sig eller vad det kostade. Bara ett nummer att ringa och en hänvisning: För frågor, var vänlig ring och boka in en konsultation. Vad nu än

Perfect Partners affärsidé gick ut på så gick det inte att googla namnet. Det enda hon hittade var något som kallade sig

Perfect Partnerz med ”Z”, vilket visade sig vara en obskyr porrsajt. Medan den här tjänsten snarare gav ett exklusivt och diskret intryck och kändes som något som Chloe defi-

nitivt inte hade råd med. Men efter att ha sett Wendy stråla på det viset blev hon ändå inspirerad – i alla fall tillräckligt inspirerad för att inse att hon inte hade lust att ödsla en enda minut till på Korvfingrarna.

När hon kom tillbaka ut i puben gick hon fram till bordet, men utan att sätta sig. Hon hämtade bara sin jacka och sa:

”Jag måste dra.”

”Varför då?” frågade Tom och rynkade oförstående på ögonbrynen.

”För att jag känner mig mer ensam här med dig än jag skulle göra på egen hand.” Hon tvingade fram ett leende.

”Och jag hade faktiskt något emot att du kom för sent och att du bad oss byta plats. Hoppas du gillar matchen.” Sedan vände hon sig om och gick ut genom dörren utan att se sig om.

När hon kom hem till Richmond var det släckt i huset. Hennes föräldrar måste redan ha gått och lagt sig. Hennes föräldrahem var ett fallfärdigt litet ruckel från femtonhundratalet, övervuxet av blåregn och inklämt mellan två ståtliga patriciervillor i Queen Anne-stil. Det passade inte alls in på

gatan, det var som om resten av världen runtomkring hade fortsatt att utvecklas, men det lilla huset envist vägrade att ge vika. Och det var precis det som Chloe älskade, så när hon flyttade ut från Peter var hennes barndomshem det enda ställe som hon kunde tänka sig att bo på.

Hon låste upp, klev in och smög ut i köket. Diskmaskinen hade gått klart, så hon tog sig tid att tömma den innan hon dukade fram en pressokanna, skålar och bestick inför frukosten. På ren impuls drog hon loss en post-it-lapp från blocket på telefonbordet och krafsade ner MERA MANDEL och fäste den på sin pappas stol. De hade börjat hitta på anagram åt varandra efter att ha läst en artikel där det stod att det kunde motverka demens.

På övervåningen satte hon sig på sin flickrumssäng och såg sig omkring på alla minnessaker från uppväxten. De inramade dramadiplomen ovanför sminkbordet, kopian av Oscarsstatyetten som Sean hade gett henne första året på universitetet. Foton på kompisar från förr, fortfarande med babyhullet intakt. Hon reste sig och tog loss ett fotografi från spegeln – Lincolngänget andra året i Oxford, när de fortfarande var en sammansvetsad grupp. Alla fyra bar scenkostymer från En midsommarnattsdröm. Chloe hade spelat Puck, Akiko var Titania och Sean fick rollen som Botten. John, som skrivit musiken, bar en rökrock i grön sammet och en krans av murgröna på huvudet.

Hon studerade sig själv på bilden – nitton år gammal, så full av självförtroende och övertygelse. På den tiden var hon stensäker på att hon skulle bli skådespelare eller manusförfattare, att hon skulle få ett kreativt och tillfredsställande liv. Och att kärleken, den där sorten som man läser om i böcker,

väntade runt hörnet. Vad skulle den tjejen ha tänkt om det liv hon levde nu?

Så fort Chloe kände ångest för framtiden, eller var bedrövad över sin nuvarande tillvaro, valde hon att titta bakåt i tiden. Hon stack in handen under sängen och drog fram en dammig skokartong. Inuti låg alla små lappar som Puken hade skrivit – ledtrådar, gåtor och dikter, allesammans skrivna med hans karaktäristiska svepande handstil. Hon hade vetat hela tiden att lapparna var från Sean, hennes bästa kompis – även om han aldrig hade medgett det själv. Lapparna var hennes bevis på att någon annan kunde känna en bättre än man kände sig själv. Att det faktiskt existerade snälla omtänksamma män här i världen, även om de inte fanns i hennes liv just nu. När hon bläddrade igenom lådan hittade hon ett medfaret programblad från Så tuktas en argbigga. Hon tänkte tillbaka på premiärkvällen, kvällen då allting hade förändrats. Vad skulle hon ha gjort annorlunda i dag?

Det hördes en lätt knackning på dörren, Chloe tittade upp och fick syn på sin mamma som stod i dörröppningen, klädd i morgonrock och fluffiga rosa nattsockor.

”Du var hemma tidigt”, sa hon och svepte sin grå lugg ur ögonen. ”Så det var ingen charmig ung man som fick dig att falla som en fura?”

”Ingen fura och definitivt ingen charm, sorgligt nog”, sa Chloe med ett matt leende. ”Men toan på puben var fin, alltid något.”

”Åh! Ja, det betyder minsann mer än man tror”, sa hennes mamma entusiastiskt. ”Hade de sådana där små frottéhanddukar i stället för pappershanddukar?”

9789180831574

sophie cousens DEN PERFEKTA DEJTEN?

översättning

Mia Gahne

Kapitel 1