MARIA GUSTAVSDOTTER
Allt var bättre förr
Karat Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se
© Karat förlag och Maria Gustavsdotter 2026
sättning Gyllene Snittet bokformgivning AB
omslag Emma Graves, designstudioe.com
omslagsbilder iStock & Shutterstock
tryck ScandBook, EU 2026 Första tryckningen isbn 978-91-8083-156-7
PERSONER
Karl Lindgren 47 år, husets herre
Kerstin Lindgren 40 år, husets hjärta
Monica Lindgren 18 år, husets dotter med drömmar och ambitioner
Susanne Lindgren 15 år, husets dotter med talang
Magnus Lindgren 7 år, husets son, van att få som han vill
Frideborg Lindgren, svärmor, van att andra gör som
Frideborg vill
Barbro Nyström, Kerstins vän och stötta
Gunilla Olsson, ung dam med pretentioner
Ka P it E l 1
Kerstin Lindgren låg i sängen och lyssnade på sin mans snarkningar. Hon betraktade sovrummet, de ljusa väggarna, ljuset från aprilsolen som sipprade in i springan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Plötsligt fylldes hon med en känsla av förväntan. Det var hennes födelsedag. Hon fyllde fyrtio år idag.
Fyrtio. Det var liksom en milstolpe. Då Karl fyllde hade de haft kalas. Inte som om han blivit femtio, men några goda vänner, hans föräldrar och hans bror Östen med fru. Kerstins syster hade inte varit bjuden. De hade haft en kokfru som hjälpte Kerstin med maten, och en grannflicka som serverade.
Kerstin visste att det inte skulle bli tal om kalas nu då hon fyllde år. Men hon förväntade sig presenter, kanske blommor, en hälsning från sin svärmor. Hon hoppades att Karl skulle bjuda henne på middag ute. Det vore trevligt.
Hon såg på väckarklockan som stod på sängbordet och funderade på om hon skulle väcka Karl så att han gjorde frukost åt döttrarna eller om hon kunde överlåta detta åt Monica som nyss fyllt arton och var mycket pålitlig. Då hörde hon flickornas röster och sonen Magnus ljusa stämma utanför sovrummets dörr. Så slogs dörren upp och barnen sjöng ”Ja må hon leva”, med all kraft.
Deras far vaknade med ett ryck.
”Vilket oväsen”, sa han till sina barn. ”Ni sjunger högt, men inte bra.”
”Titta, mamma! Jag har ritat en tårta”, ropade Magnus och klättrade upp i sin mors säng.
”Jag ser. Och många ljus.”
Kerstin kramade sin son och sneglade på Karl som hasade sig uppåt i sängen.
”Din födelsedag, den hade jag glömt”, sa Karl oberört.
”Grattis, mamma.” Monica ställde brickan över sin mors ben.
”Tack, tack!” Kerstin såg på sin man.
”Här. Det är från Monica och mig”, sa Susanne och överlämnade ett kuvert.
”Åh, spännande. Vad är detta?”
Långsamt, för att dra ut på spänningen, öppnade Kerstin kuvertet som inte var igenklistrat. Försiktigt plockade hon ut det dubbelvikta presentkortet och öppnade det.
”Åh. Men det är för mycket! Titta, Karl! En ansiktsbehandling med makeup på Shantungskolan. Och specialist också, inte en elev. Men hur har ni haft råd? Är pappa med på detta?”
”Ja, lite”, började Karl.
”Nej, det är bara vi”, sa Monica snabbt med bestämd röst.
Kerstin betraktade Karl. Hon var på en gång besviken, förvånad men också arg. Hur kunde han ha glömt hennes födelsedag? Hon hade till och med nämnt den så sent som i förrgår.
”Mamma, titta”, sa Magnus och viftade med teckningen.
”Här kan man inte sova”, konstaterade Karl irriterad.
”Flickor, flytta på er, jag är inte klädd.”
Flickorna reste sig och tassade ut.
”Vi ses sedan”, sa Monica, medan Susanne bara vinkade.
Kerstin betraktade Karls rygg, då han drog på sig morgonrocken och lämnade rummet. Hon nappade åt sig hans kudde för att få mer stöd bakom ryggen. Hon tänkte äta frukost långsamt och i lugn och ro. Kvällen före hade hon dukat fram koppar, assietter, brödskärbräda och bestick på köksbordet. Nu kunde flickorna ordna frukost åt husets herrar, medan hon låg här och njöt av sängvärmen en stund till.
Karl kom tillbaka och klev ur sina pyjamasbyxor, fortfarande med morgonrocken på. Framför dörren till garderoben hejdade han sig och såg på Kerstin.
”Ska du inte laga frukost?”
”Nja. Det låter jag flickorna göra idag.”
”Det är väl att ta i! Ska du slöa hela dagen?”
”Nej. Bara en liten stund.”
Karl öppnade dörren till garderoben och tog fram en kasse. Kerstin makade sig lite åt mitten för att se vad han tog fram. Namnet på butiken stod utanpå kassen. Det var en firma som sålde herrkonfektion, men Kerstin greps av en liten
förhoppning. Karl hade köpt något åt henne ändå. Något han inte ville att flickorna skulle se. Bilder på vackra nattlinnen fladdrade för Kerstins inre öga, trots att det vore mycket olikt Karl.
Karl tog upp en skjorta ur kassen och började beslutsamt lossa knappnålarna den var försedd med. Han lade dem en efter en på sängbordet. Kerstin betraktade den lilla samlingen.
”Åh, du har köpt en ny skjorta.”
”Jag köpte fyra. Det är något som heter slim fit.”
Han klappade sig på magen.
”Jag har faktiskt gått ner i vikt. Jag har ju dragit ner på maten och det gav resultat.”
Han kastade en blick på sin hustru.
”Men det har du väl inte märkt!” lade han till nästan besviket.
Kerstin lade huvudet på sned.
”Ja, kanske …”, sa hon, trots att hon inte märkt vare sig att han dragit in på maten eller gått ner i vikt.
”Det och att jag börjat springa.”
Kerstin påpekade inte att han hittills sprungit två söndagar, fem kilometer per gång.
Karl släppte morgonrocken på sängen och skakade skjortan.
”Har du inte undertröja?” frågade hon då Karl drog på sig skjortan.
”Vet du, jag tycker det är lite gubbigt.”
Kerstin log, ett vänligt överseende leende. Karl knäppte knapparna i sin nya skjorta och Kerstin tänkte att hon själv hade föredragit lite mer rörelseutrymme i en ny blus.
”Snygg”, sa hon.
”Tack!” sa Karl som antog att hon menade honom med skjortan, inte bara skjortan per se.
Sedan öppnade han garderobsdörren och plockade fram en brun blazer med mockalappar på ärmarna.
”Så elegant du blev!” sa Kerstin glatt. ”Ny skjorta, ny slips och ny blazer.”
Han nickade och gick sin väg. Långsamt drack Kerstin sitt te och undrade om hon kunde ta sig lite ledigt. Det var ju trots allt hennes födelsedag, även om det var vardag.
När Kerstin klev in i köket satt Karl och läste tidningen. Som vanligt var det rester av familjens frukost på bordet och smutsig disk i diskhon.
”Grattis”, sa Karl. ”Hur känns det att fylla tant?”
Kerstin hejdade sig med brickan.
”Det var inte särskilt snällt sagt”, sa hon saktmodigt.
”Tål du inte skoj?”
Hon svarade inte, utan vände honom ryggen och ställde porslinet i diskhon, innan hon torkade av brickan och hängde den mot väggen. Karl fortsatte att läsa tidningen.
”Tar du hand om mina skjortor?” sa han. ”Tar ut nålarna och så.”
”Ja, javisst.”
”Och”, han gjorde en paus som för att välja ord. ”Din födelsedag. Du ska få en present.”
Han tog fram sitt checkhäfte. Kerstin gav honom en kulspetspenna från burken på arbetsbänken. Karl började skriva, men avbröt sig med ett irriterat ljud.
”Bläcket tog slut.”
Han kluddade lite på tidningen och fortsatte sedan skriva.
”Nå. Namnteckningen är ju viktigast. Resten kan du väl fylla i.”
Han rev av checken och lade den under tidningen. Så reste han sig, krängde på sig kavajen och sa:
”Vi ska avtacka fru Blom idag. Den nya flickan börjar på allvar på måndag. Hon har gått bredvid två veckor. Man får bidrag för introduktion. Hon verkar bra. Riktigt trevlig och söt är hon också.”
”Jaså”, sa Kerstin.
Hon fick en snabb puss på pannan och så försvann Karl ut i hallen, där han hämtade sin överrock.
”Vi ses i kväll”, sa han som han brukade, innan han gick ut genom ytterdörren.
Kerstin gjorde nytt kaffe, tände en cigarett och drog åt sig tidningen som Karl lämnat. Hon lyfte på den och betraktade checken han gett henne i födelsedagspresent. Där var mycket riktigt hans namnteckning och den var ju viktigast. Ändå blev Kerstin besviken. Hon lät pekfingret glida över de tre siffrorna. En etta, två nollor. Etthundra kronor.
Hon betraktade siffrorna och plötsligt blev hon arg. Inte besviken utan arg. Det var en ovan känsla. Snabbt reste hon sig, hämtade sin handväska i hallbyrån och stoppade checken i facket med blixtlås. Sedan fortsatte hon med kaffet och började läsa tidningen.
Ka P it E l 2
När Kerstin läst tidningen rakt igenom inklusive dödsannonserna och födda, läste hon serierna högt för Magnus medan han satt i hennes knä. Det var en så trivsam stund, hans tyngd på hennes knä, hans lockiga huvud strax nedanför hennes haka. Ibland försökte hon övertala honom att stava ett eller annat ord, flickorna hade lärt sig läsa just så i hennes knä, men Magnus ville inte.
”Nej, mamma”, brukade han säga. ”Du läser, jag hör.”
När de avverkat den sista serien och hon tömt sin kaffekopp, föste hon ner honom från sitt knä. ”Nu går vi upp och klär på oss och bäddar.”
Påsen med Karls inköp låg kvar på pallen framför toalettbordet. När Kerstin bäddat, tog hon den med sig ut i den övre hallen. Hon tyckte det var husets trevligaste rum, med ljusa omoderna tapeter och en rödblommig Wiltonmatta på
golvet. Utrymmet var möblerat med en bokhylla, som hyste familjens fotoalbum och Nordisk familjebok, ett runt bord, Kerstins sybord som stod på ben och viktigast av allt: i hörnet stod Kerstins lilla emma med en bra golvlampa bakom ryggen. I den stolen hade hon ammat Magnus och numera satt hon där när hon tog ledigt. Här virkade hon och lyssnade på radion, eller läste en bok. Nu vred hon på radion och öppnade sybordet. Asken med knappnålar låg i det översta facket. Karl hade köpt fyra nya skjortor, Kerstin plockade nålarna ur de tre som låg i kassen. Radion spelade musik och hon kunde höra Magnus leka inne på sitt rum. Han hade dragit fram träjärnvägen och pratade glatt medan han kopplade ihop spår och växlar. Ute föll ett stilla regn som mumlade mot fönsterrutan. Kerstin beslöt sig för att ta upp sin virkning när hon var klar med de trista knappnålarna.
Till slut låg den sista nålen i asken med knappnålar. Allra längst ner i kassen låg kvittot. Någon hade tagit bort prislapparna på själva skjortorna men kvittot låg där, vikt och lite knyckligt. Kerstin slätade ut det och läste. Hon trodde inte sina ögon. En blazer, fyra skjortor, tre slipsar och tre par strumpor. Allt som allt hade Karl köpt ”lite kläder”, för åttahundra kronor.
Barnbidraget som skulle räcka till ytterkläder var 900 kronor per barn och år.
Kerstin kippade efter andan. Detta var orättvist, faktiskt sved det ännu mer än att han glömt hennes födelsedag.
Då ringde telefonen. Kerstin halvsprang nerför trappan och svarade.
”Ja må hon leva!” sjöng hennes väninna Barbro. ”Ja må hon leva i många lyckliga år!”
”Tack”, skrattade Kerstin.
”Ingen vill leva i hundra år”, sa Barbro. ”Min gammelmoster är nittiosju och hon känner inte igen varken mig eller mamma. Det är så man kan gråta. Vi letar efter ett ställe där de kan ta hand om henne.” Hon fortsatte: ”Jag hade tänkt bjuda dig på kondis i stan, men det får bli på onsdag, för idag ska jag till tandläkaren. Men på onsdag. Mamma har lovat att passa både Erik och Magnus om det passar dig. Vad fick du i present?”
”En teckning av Magnus, ett presentkort av flickorna. På Shantungskolan.”
”Åh, minsann.”
Det blev en paus, så frågade Barbro: ”Och vad fick du av Karl?”
”En check!”
Kerstin visste att Barbro ville veta hur stor checken var, men hon kunde inte med att berätta. Hundra kronor. Det var inte så illa. För hundra kronor kunde hon köpa sig en ny snygg klänning att ha på Susannes konfirmation. Eller ett par skor, vilket hon behövde. Eller en ny handväska, eller en elvisp, som hon önskade sig var gång hon vevade den mekaniska.
Hon såg ut genom fönstret mot gatan och såg att det regnade och att brevbäraren hejdade sig utanför deras egen brevlåda.
”Nu kommer posten”, sa hon för att byta samtalsämne.
”Och jag ska dammsuga. Ha nu en härlig dag.”
I lådan låg ett paket från Kerstins syster Solveig och ett gratulationskort från Karls syster Annika. Kerstin packade upp boken och såg på omslaget.
Den feminina mystiken.
Precis en sådan bok Solveig skulle skicka henne. Kerstin suckade lite. Hon anade att detta var en allvarlig bok, långt borta från de böcker hon brukade läsa. Hon lade boken på köksbordet och vispade ihop en plättsmet till lunch åt Magnus och mellanmål åt flickorna.
Så tänkte hon på checken. En galen tanke slog henne. Hon hade sett fel! Det kunde inte vara så att Karl gav henne en enda hundralapp då hon fyllde fyrtio. I och för sig var hon van vid just den summan. Hon brukade få en check eller en hundralapp till jul och födelsedagen. Ofta med orden: ”Så kan du köpa dig vad du vill.”
Han hade aldrig förr glömt bort hennes födelsedag helt, men ibland kom han inte på det förrän i sista minuten, ofta då flickorna påmint honom. Det hände att han stack åt dem pengar med orden: ”Köp något åt mamma”. Det visste hon.
Medan hon vispade blev hon mer och mer övertygad om att hon sett fel. Det är lätt att se fel på siffror. Så när hon ställt in skålen med smet i skafferiet, tvättade hon händerna och hämtade sin check. Hon satte sig vid köksbordet för att verkligen kunna granska den.
Hon hade både rätt och fel. Checken var på hundra kronor. Eller kanske inte. På checken skulle man skriva summan på två ställen. En gång med siffror, en gång med bokstäver. Det var för att man inte skulle ändra den. Karl hade skrivit 100 med siffror men inget med bokstäver. 100 stod på en rad
som hade ett mellanrum, fram till ordet kronor som var tryckt. Kerstin som i hela sitt liv varit en ärlig, ganska hårt arbetande person såg möjligheten. Det var inte likt henne men beslutet växte ur ilska och besvikelse. Hon hämtade pennan Karl använt och funderade. Sedan formade hon försiktigt en nolla. Ja. Rätt. Sedan skrev hon tusen på raden där summan skulle stå med bokstäver. Hennes handstil var tillräckligt lik Karls, de var båda fostrade enligt samma välskrivningsnorm med slanka staplar.
Hennes händer skakade. Det här var förfalskning. Om någon kom på henne, skulle hon hamna i fängelse då? Karl skulle komma på henne förstås. Vad skulle hon säga till honom? Hon svalde för munnen blev alldeles torr då hon tänkte på vad Karl skulle säga. Det var så länge sedan hon gjort något som uttryckligen var tvärtemot vad han önskade eller förväntade sig.
Hon kunde ändra sig. Hon visste inte hur hon skulle komma ur den knipan, Karl skulle se att checken inte var inlöst. Hon skulle kunna säga att hon tappat den. Då skulle han banna henne för att hon varit slarvig. Det kröp lite i henne när hon föreställde sig den åthutningen. Hans tonfall, som om hon varit tolv år, ungefär. Han skulle naturligtvis dra slutsatsen att hon inte var pålitlig. Inga fler checkar, bara kontanter. Barbro hade ett eget bankkonto, där hennes man satte in pengar en gång i månaden. Hon fick barnbidraget dit också. Kerstin hade frågat Karl om inte de också skulle kunna ha det så, men han sa att det var enklare att han gav henne pengar allt eftersom hon behövde.
Kerstin trodde inte det skulle vara enklare för henne. Hon
trodde inte att hon skulle tappa bort en bankbok eller förlägga sitt checkhäfte, för det var vad han skyllde på. Hon gjorde inte sånt numera. Hon hade varit slarvig de första åren som gift, men nu levde hon ett inrutat liv och hade ordning på allt. I detta nu visste hon hur många par strumpor Karl ägde, hur de såg ut och var de befann sig i kretsloppet av fötter, smutstvätt, korgen med ren tvätt och byrålåda.
Hon hade protesterat, men inte särskilt högljutt. Hon visste numera att det inte lönade sig. Diskussioner med Karl slutade alltid med att hon gav upp eller gav med sig. Inte för att hon höll med honom, utan för att det var enklare så.
Hon betraktade checken. Sedan stoppade hon den i handväskans blixtlåsfack och tillbringade resten av dagen med att mota bort den ur sina tankar.
Ka P it E l 3
När Karl kom hem från butiken, satt Kerstin i hallen och talade med hans mor. Hon vinkade lätt åt honom och gjorde en glad min då hon såg att han bar på en bukett blommor.
Sedan återgick hon till samtalet.
”Visst är det snällt av tant”, sa hon och kände hur varje ord spände i käkarna. ”Men jag vill gärna tala med Susanne först.”
Hon lyssnade och sneglade bort mot sin man, som hängde upp sin rock på en galge.
”Jag vet inte på rak arm. Storlek 34 tror jag. Möjligen 36.”
Om igen en paus, sedan sa Kerstin med skärpa:
”Nej tant, Susanne är inte mullig. Hon var rund som liten, men nu är hon smal.”
Möjligen kurvig, tänkte Kerstin. Hennes döttrar var så olika. Monica lång och slank och ständigt på språng, mörkt
hår och mörka ögon. Och så blonda Susanne med ljus ömtålig hy. Hon verkade stillsam och tillbakadragen men hade en olycklig vana att säga vad hon tyckte och tänkte, även då hon borde hållit tyst.
Karl hade nu bytt från ytterskor till tofflor. Han betraktade sin hustru med tålmodig min.
”Tant”, sa Kerstin. ”Jag ska tala med Susanne, men hennes kamrater köper på Hennes eller så och hon vill nog vara som alla andra.”
Så såg Kerstin på Karl och grep livbojen.
”Ja, tant Frideborg”, sa hon. ”Nu kom Karl hem, så jag behöver duka.”
Hon teg och sa sedan:
”Visst, visst, jag ska fråga honom.”
Hon lyfte luren och höjde frågande på ögonbrynen. Karl förstod vad hon menade och grep luren.
”Hallå, mor”, sa han.
Kerstin grep blommorna och slank ut i köket med en lättnadens suck. Hon hade redan dukat i matsalen och då hon satt blommorna i vatten behövde hon bara bära in dem och maten, innan de kunde sätta sig och äta födelsedagsmiddag.
Hon hade ställt in en flaska vin också. Det var trots allt födelsedag.
Karl öppnade vinet och smuttade på det. Sedan nickade han gillande och hällde upp åt Kerstin innan han tog till orda.
”Jag tycker allt att du kan låta mor sy en klänning åt Susanne. Den blir säkert både finare och billigare än om ni köper något.”
”Ska farmor sy min vita klänning!” Susannes röst var fylld av oro.
”Hon är ju inte särskilt modernt klädd själv”, påpekade Monica.
”Min mor är alltid elegant!” sa Karl.
Husets tre damer utbytte blickar.
”Men inte särskilt inne”, sa Susanne.
”Inne och inne! En konfirmationsklänning ska vara vit och …” Karl sökte efter ord.
”Kysk?” viskade Susanne till sin syster.
”Stilfull.” Karl hade funnit ett ord han tyckte passade.
Han skar en bit av sin biff och tuggade.
”Karl …”, började Kerstin. ”Låt Susanne …”
”Vi talar om detta senare”, sa Karl. ”Inga gräl vid matbordet.”
”Jag grälar inte. Jag säger bara att jag vill välja min klänning själv.”
”Du får välja modell!” sa Kerstin, van att lirka och förhandla. ”Jag skriver till farmor och skickar med ett mönster.
Det är snällt av henne att ge dig klänningen.”
Susanne öppnade munnen, men stängde den igen.
Karl tog upp en ny samtalstråd.
”Vi avtackade fru Blom idag”, meddelade han. De andra mumlade, för detta hade de hört tidigare.
”Gunilla, den nya flickan, är lite bortskämd”, fortsatte han. ”Hon vill ha en annan stol och en elektrisk skrivmaskin.”
”Det är viktigt med bra arbetsredskap”, sa Kerstin stillsamt medan hon tänkte på en elvisp.
