9789180830232

Anna Alemo WESTERBERGS del 5

Marianne

westerbergs

Del 1 - Charlotte Del 2 - Elsa

Del 3 - Karolina Del 4 - Birgitta

Del 5 - Marianne Karat

Bantorget 3

222 29 Lund karatforlag.se karat är ett imprint i Historiska Media

© Karat och Anna Alemo 2024

omslag Rebecka Porse Schalin/Lönegård & Co omslagsbilder Shutterstock

tryck Latgales Druka, Lettland 2024 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8083-023-2

Ystad 1954

Kapitel 1

Marianne tittar till steken i ugnen och öser lite sky över den. Stänger därefter ugnsluckan och rätar på ryggen.

Katten Karlsson följer intresserat varje rörelse. ”Tänk att han kommer hem idag.” Inga-Lill, hennes moster och tillika husfru hos familjen Westerberg, kommer in i köket. ”Ja.” Marianne rättar till det vita förklädet. ”Han har varit borta i över ett år.” Inga-Lill tittar ut genom fönstret som om han skulle dyka upp i vilken stund som helst. Man skulle nästan kunna tro att det är hennes son som ska komma hem och inte sonen i familjen de båda arbetar hos. ”Lille Wilhelm har blivit så stor. Nyss kröp han runt här på golvet och drog i mina kjolar.” ”Några år sedan var det allt”, säger Marianne som i det närmaste är jämngammal med Wilhelm. Hon är inte många månader äldre, men eftersom hon fyller på hösten och han i januari är det ett år emellan dem. När de var små lekte de till och med vid något tillfälle. Hemma hos 7

mor och far finns det en bild på dem när de bara är något år gamla. Mor var och besökte sin storasyster Inga-Lill, som redan på den tiden arbetade hos Westerbergs, och av någon anledning var en fotograf på plats och för­evigade de båda barnen. Marianne själv har inget minne av händelsen. ”Åren går fort när man blir äldre, så en dag kommer du inse att tjugo år bara har susat förbi”, säger Inga-Lill bestämt. ”Sanna mina ord. Jag har också varit ung och vet hur det är. Man tror man har all tid i världen.” ”Jaha.” Marianne himlar med ögonen. ”Det låter ju ganska förfärligt.” ”Ursäkta, nu hörde jag inte”, säger Inga-Lill och tittar på henne med sina blå ögon. Det grå håret är hårt tillbakadraget i en knut. Mostern har haft samma frisyr så länge Marianne kan minnas. Precis som fru Westerberg förmodar hon. Sigrid Westerberg är en noggrann kvinna och Marianne har endast sett hennes långa hår utsläppt vid något enstaka tillfälle. Själv har Marianne sitt mörka hår kortklippt, för att slippa hålla på och fixa med frisyren varje morgon. Det enda är att hon behöver klippa sig regelbundet. Men hon får rabatt hos frisörskan Charlotte som är gift med en av sönerna Westerberg. ”Det var inget”, säger Marianne. Hon ska inte säga emot sin moster. Inga-Lill är både klok och snäll. Mor säger att Marianne ska vara tacksam för att Inga-Lill ordnade arbete åt henne. Och det är hon, såklart. Att arbeta som hembiträde åt grosshandlarfamiljen Westerberg är 8

ett ärofyllt uppdrag. Innan mor gifte sig med far, var även hon hembiträde. ”Det ska bli så roligt att träffa honom igen. Lille Wilhelm.” Inga-Lills blick förlorar sig i fjärran. ”De säger att han verkligen växt till sig under den här tiden. Blivit en riktig man.”

Förra året tog Wilhelm studentexamen och herr och fru Westerberg hade stora förväntningar på honom. Det talades om att han skulle studera någonting med ekonomi och sedan arbeta i familjens grosshandlarfirma.

Men under sommaren hände något och istället skickades Wilhelm iväg till Dalarna för att arbeta i järnaffären som drivs av herr Westerbergs kusin. Sedan dess har han inte ens varit hemma på besök. Till och med under julen var han kvar där uppe. Men nu ska han alltså komma hem.

Vad det än var som fick herr Westerberg att skicka iväg sin son verkar det vara förlåtet. ”God afton!” Fru Ingrid, herr Westerbergs mor som bor i en lägenhet bredvid familjens stora våning, kikar in i köket. ”God afton!” säger Marianne och Inga-Lill i mun. ”Albert kommer ikväll, så ni kan väl duka till honom också.” ”Vad trevligt”, säger Marianne. ”Jag tar genast fram en extra tallrik.”

Hon gillar fru Ingrids gode vän, även om herrskapet Westerberg är en smula skeptiska. De tycks föredra att 9

Albert Blom inte är med på familjesammankomster. Men fru Ingrid lyssnar inte på det örat, utan bjuder in honom titt som tätt. ”Tack, rara.” Fru Ingrid nickar. ”Oskar och Karolina har gått för att möta Wilhelm vid tåget. Men jag väntar här.

Jag sätter mig i finrummet med Gustaf och Sigrid. Ja, Berit och Arne är där de med.” ”Javisst.” Marianne plockar fram tallrik och bestick och kilar in i matsalen. Steg hörs i hallen och hon vänder sig om. Det är herr Westerberg som kommer. ”Kan man få ett glas vin i det här huset?” Han låter något irriterad. ”Självklart.” Hon hastar genast bort till skåpet med alko­holhaltiga drycker. ”Nästa år avskaffas motboken, det är då på tiden”, muttrar herr Westerberg. ”Ja, herrn. Får det lov att vara ett glas rött?” ”Ja, fyll upp ordentligt!” ”Självklart, herrn.” Marianne fyller upp så mycket hon vågar. Skvalpar det över lär hon få sig en åthutning. ”Ska jag servera det i finrummet?” ”Jag kan ta det här?” Herr Westerberg griper tag i glaset och hon håller andan. Hans yviga gester gör att hon blir rädd för spill. Men lyckligtvis för han det till munnen och dricker några klunkar innan han försvinner iväg.

Marianne dukar klart och går sedan tillbaka till köket.

Hon sticker i potatisen och konstaterar nöjt att den all10

deles strax är klar. Röster hörs i hallen, så hon förmodar att det snart är dags att servera maten. ”Tåget är försenat!” Det är Karolina, äldsta dottern i familjen, som gör sin röst hörd. ”Det kommer inte förrän om en timme.” ”Ojdå, det var sent”, säger fru Westerberg. ”Ja, men då får vi äta så länge. Arne måste snart gå och lägga sig.” ”Ja, då äter vi!” Herr Westerberg stegar förbi köket och Marianne skyndar sig att ta ut steken ur ugnen. ”Tvätta händerna, så ska vi äta”, hörs fru Westerbergs röst. ”Jag är inte smutsig”, säger Arne. ”Vi tvättar händerna innan vi äter.” Fru Westerbergs röst är bestämd och lämnar inte utrymme för diskussion.

En stund senare sitter familjen samlad runt bordet och Marianne börjar servera. Herr Blom har precis kommit och har slagit sig ner bredvid fru Ingrid. ”Tack, det blir bra med två potatisar.” Fru Ingrid klappar Marianne på armen när hon lägger upp på hennes tallrik. ”Marianne är så duktig.” ”Tack, fru Ingrid.” Marianne knixar och tar sig vidare till herr Westerberg. Han noterar knappt att hon lägger upp mat på hans tallrik och hon fortsätter till fru Westerberg. Därefter är det barnens tur och hon lyckas precis hindra Arne från att skjuta iväg en potatis med gaffeln. ”Arne”, säger hans mor. ”Du är fyra år och vet mycket väl att du inte får leka med maten.”

11

”Det gjorde jag inte.” Gossen tittar oskyldigt på sin mor och Marianne försöker låta bli att le. ”Jag tar tre potatisar”, säger Berit, familjens tonårsdotter med bestämda åsikter. ”Givetvis”, säger Marianne och lägger upp.

När alla blivit serverade lämnar hon matsalen och går tillbaka till köket igen. Det blir många vändor mellan de två rummen under en arbetsdag.

Innan det är dags att duka undan och servera efterrätten ska hon själv äta kvällsmat. Till dessert blir det choklad­pudding, eftersom det är Wilhelms favorit. Så även om Inga-Lill säger att han är en man, gillar han en nog så barnslig efterrätt. Fast Marianne måste tillstå att även hon tycker om chokladpudding.

Hon vet inte om fru Westerberg vill att hon ska servera efterrätten innan Wilhelm har kommit, men det lär hon få besked om.

Inga-Lill har försvunnit iväg, men Marianne förmodar att hon snart är tillbaka för att hälsa på Wilhelm. Hon rynkar pannan. Borde hon säga herr Westerberg nu? Hon är osäker. Att börja kalla honom för något annat än Wilhelm känns konstigt. Hon har alltid varit du med barnen Westerberg och använt deras förnamn. Moster Inga-Lill var inte helt förtjust i det, men det blev liksom naturligt. Fast kanske var det fel av henne. Kanske borde hon varit mer formell. Mor brukar säga att hon inte gör skillnad på kungar och tiggare, och det är inte menat som något positivt.

12

Just som Marianne lagt upp stek och potatis och slår sig ner för att äta, jamar Karlsson vid köksdörren. ”Vill du gå ut?” Marianne reser sig igen. Bäst att släppa ut katten. Herr Westerberg brukar bli upprörd ifall den pälsbeklädda familjemedlemmen låter för mycket. Katter ska, i hans tycke, vara tysta och fånga möss. Ja, helst ska de väl inte märkas alls. Lyckligtvis är övriga i familjen väldigt förtjusta i Karlsson. Marianne själv älskar katten som gärna sover i hennes säng.

Katten stryker sig mot hennes ben när hon går mot köksdörren. Just som hon ska öppna dörren far den upp och samtidigt tar Karlsson ett extra varv runt hennes ben.

Marianne snubblar till och faller handlöst. ”Hoppsan”, säger en djup röst samtidigt som starka armar fångar upp henne och snabbt får henne på fötter igen. Trots att hon återfått balansen blir armarna kvar om henne. Hon tittar upp och möter ett par leende blå ögon och det ilar till i maggropen. Mannen, som är lång och bredaxlad, är oerhört bekant. Men kan man förändras så på ett år? Hon rätar på ryggen och granskar honom. Jo, det är han. Bara längre och inte längre så klen. Pojken hon inte sett på över ett år har kommit hem som en man. ”Hej, Wilhelm.” Hon lösgör sig och backar ett steg. ”Hej, Marianne.” Han ler och jo, även hans sätt tycks mer vuxet. Inga-Lill hade rätt.

13

Kapitel 2

Väckarklockan ringer och Marianne sätter sig genast upp.

En stund funderar hon på att ställa fram klockan några minuter och lägga sig ner igen, men hon vet att hon kommer ångra sig. För det första kommer hon inte vara mer utvilad om fem minuter och för det andra så vill hon inte bli sen till morgonbestyren.

Karlsson hoppar ner på golvet och gör en bugande sträckning, därefter sträcker hon ut ett bakben i taget. ”God morgon, Karlsson.” Marianne sträcker armarna upp i luften. ”Det är viktigt att sträcka på sig, eller hur?”

Hon skrattar och slänger benen över sängkanten.

Karlsson kommer fram till henne och stryker sig mot hennes bara ben. ”Vill du ha mat?”

Den svarta katten svarar med en jamning och springer fram till dörren. ”Då ska jag självfallet ordna det”, säger Marianne.

Hon kommer på fötter och tassar ut i badrummet som 14

ligger i trapphuset utanför köket. Det är avsett för tjänste­ folket, men det är bara hon som använder det. Inga-Lill bor i gårdshuset och har eget badrum. De anställda på lagret och i handelsboden använder toaletten en trappa ner.

Karlsson följer efter henne och jamar högljutt. ”Du ska få mat, men nu vill jag kissa.” Marianne föser ut katten med foten och stänger om sig. Att stänga in sig med Karlsson på toaletten tänker hon inte göra. Av erfarenhet vet hon att det bara leder till att Karlsson, under ännu mer högljutt jamande, ställer sig och krafsar på dörren från insidan.

När hon väl kommer tillbaka ut i köket bevärdigar Karlsson henne inte med en blick. ”Vill fröken högfärdig kanske inte ha någon mat?” Marianne går, iklädd sitt fotsida nattlinne, bort till skafferiet och trycker ner handtaget. Karlsson låtsas som ingenting, men när Marianne kliver in ibland mjöl, kryddor, bröd, bunkar, kakburkar och bakformar kommer hon flygande. ”Nu passar det visst”, säger Marianne med ett skratt.

När Karlsson fått mat, går Marianne in i pigkammaren.

Efter att hon fått på sig den ljusblå klänningen går hon fram till fönstret och drar isär gardinerna. Fönstret vetter mot innergården och borta vid lagermagasinet råder redan full aktivitet. Marianne öppnar fönstret och ryser till när den svala septemberluften letar sig in. Sommaren är över och hösten håller på att göra sitt intåg.

Hon knäpper knapparna i klänningen och tar på sig det 15

vita förklädet. Steg hörs i köket och hon rynkar fundersamt pannan. Ibland är frun uppe tidigt, men vad Marianne vet står det inget särskilt på schemat idag. Snabbt gör hon sig klar och sticker ut näsan i köket. ”God morgon, moster”, säger hon när hon ser att det är Inga-Lill som slagit sig ner vid köksbordet. ”God morgon.” Inga-Lill tittar på henne med matta ögon. ”Du ser inte ut att må bra.” Marianne skyndar fram till henne. ”Har du ont någonstans?” ”Min rygg har spökat hela natten, så jag har sovit dåligt. Mitt huvud värker.” ”Din stackare. Ska jag hämta Albyl?” ”Ja, tack gärna.” ”Sedan tycker jag att du går och lägger dig igen. Jag kan ta över dina arbetsuppgifter.” ”Du är en rar flicka. Men är det verkligen säkert?” ”Självklart.” Marianne kilar ut i hallen och bort till städskåpet där mediciner, plåster och annat förvaras i en plåtlåda. Hon tar med sig hela lådan ut i köket och ställer den på bordet. Snart hittar hon asken med Albyl och tar fram två tabletter. ”Två tabletter tre gånger om dagen kan man ta”, säger Marianne. ”Du ska få vatten.” Hon kilar bort till diskbänken, tar ner ett glas från överskåpet och fyller det med kallt vatten från kranen. ”Varsågod. Ta dem genast så kan jag följa dig tillbaka sedan.”

16

Inga-Lill sväljer tabletterna en åt gången och ställer därefter ner glaset. ”Om jag sitter här en stund, så mår jag nog snart bättre.” ”Det kommer inte på fråga. Nu går vi och bäddar ner dig.” Marianne tar Inga-Lill under armen. ”Jag har bara hunnit låsa upp stora porten vid magasinet.” ”Då låser jag upp de andra”, säger Marianne bestämt. ”De ska låsas ikväll, men då är jag säkert på benen”, säger Inga-Lill. ”Annars låser jag dem.” Marianne ler. ”Det är inga problem. Jag skriver upp det på min ’att göra’-lista.”

Fru Westerberg gör alltid scheman med noggranna instruktioner i en anteckningsbok, men Marianne brukar därefter göra en enklare lista där hon kan bocka av sina sysslor. Listan har hon sedan med sig i förklädesfickan och kan ta upp den närhelst hon behöver. ”Du är väldigt omhändertagande”, säger Inga-Lill när de går ner för kökstrappan. ”Precis som Wilhelm.” ”Wilhelm?” ”På middagen igår berättade han om en man som föll ner från ett tak utanför järnaffären i Malung och ­Wilhelm var först på plats. Han spjälade ena benet som var brutet och såg till att personen fick komma till sjukhuset.” ”Det var värst.” Marianne måste tillstå att hon är imponerad. ”Men nu ska vi få dig i säng.”

17

Hon öppnar dörren ut till innergården och leder ut sin moster.

När Inga-Lill är nerbäddad i sängen går Marianne tillbaka över gården. Hon låser upp porten ut mot Stora Östergatan och går sedan in i trapphuset för att låsa upp dörren som leder ut på gatan den vägen. Därefter tar hon trappan upp och går in i familjen Westerbergs våning via finingången. Det är en dörr som hon själv nästan aldrig använder. Som hon inte heller bör använda eftersom den är till för familjen och inte för tjänstefolket.

Det är tyst i våningen och hon torkar noga av de fotriktiga svarta skorna innan hon skyndar bort till köket. ”Ja, men där är ju Marianne.” Fru Westerberg snurrar runt när Marianne kliver in i köket. ”Ursäkta, frun. Inga-Lill mådde dåligt, så jag följde henne hem och därefter låste jag upp portarna.” ”Jag förstår. Det är därför medicinlådan står framme.”

Frun gör en gest mot bordet. ”Ingen skada skedd, men det är alltid bäst att ta undan direkt efter sig. Vi vill inte att Arne ska få i sig någon medicin eller så.” ”Nej, givetvis inte. Förlåt mig. Jag ska genast ta undan lådan.” Marianne tar plåtlådan. Eftersom den redan är ordentligt stängd tror hon inte att Arne skulle kunna komma åt innehållet, men det säger hon inte. Hon vet sin plats. ”Bra.” Frun nickar. ”Jag har en tid hos Charlotte nu på 18

morgonen, så Marianne kan servera min frukost så snart som möjligt.” ”Givetvis.” Marianne knixar. ”Det ordnar jag.”

19

Kapitel 3

Marianne suckar när hon dukar av matbordet efter frukosten. Hela bordet är fullt av smulor och någon har spillt ut mjölk. Ingen har gjort en ansats att torka upp, trots att det ligger servetter vid varje plats. Att Arne på fyra år spiller är väl inget konstigt, men storasyskonen är betydligt äldre och borde veta bättre. Någon inbyggd instinkt att hålla ordning borde de väl besitta? Fast varför skulle de det? De har ju ett hembiträde som sköter sådant.

Uppvuxna med tjänstefolk och har aldrig fått lära sig något annat. Och kanske överdriver hon en smula, men det hade inte skadat med lite ordning och reda.

Snabbt torkar hon av bordet och tar sedan brickan med porslinet. Nu är det diskning som står på agendan och därefter bädda sängar. För ja, inte ens det klarar medlemmarna i familjen Westerberg av att göra själva. Men å andra sidan, hade alla skött sig själva hade hon inte haft något arbete.

Arne har fått följa med sin mor till frisörsalongen för 20

att leka med sin brorsdotter Susanne. Tydligen börjar inte Jan, Charlottes man och tillika fru Westerbergs näst ­äldste son, sitt arbete på sjukhuset förrän klockan två i eftermiddag. Jan är läkare och hjälper sjuka människor varje dag. Det måste vara ett tillfredsställande arbete. Efter varje arbetsdag går han förmodligen hem och känner att han gjort något viktigt. Själv går hon in i pigkammaren, vägg i vägg med köket hon arbetar i, och känner att hon snart måste gå upp och göra om exakt samma sysslor som hon nyss utfört.

Efter att ha bäddat herrskapets sängar och även minstingen Arnes, går Marianne vidare till Karolinas rum. Sängen är inte särskilt stökig så hon bäddar den snabbt. Hos Berit är det värre. Täcket ligger på golvet och underlakanet är skrynkligt. Dessutom skvallrar en mörk fläck om att den unga flickan befinner sig i en viss period av månaden.

Marianne hämtar nytt lakan och bäddar iordning sängen.

Lyckligtvis har madrassen klarat sig.

När Marianne öppnar dörren till Wilhelms rum – han har övertagit storasystern Birgittas gamla rum – tvärstannar hon på tröskeln. Rummet är i en enda röra. Täcket ligger på golvet, utbrett över mattan. Men det är inte det värsta. För på täcket befinner sig Wilhelm, endast iklädd kalsonger och undertröja. Han ligger på rygg med böjda ben och drar upp överkroppen från marken. Marianne slår händerna för ansiktet.

21