Anna Alemo
WESTERBERGS
del 4 Birgitta
westerbergs
Del 1 - Charlotte
Del 2 - Elsa
Del 3 - Karolina
Del 4 - Birgitta
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media
© Karat och Anna Alemo 2023
omslag Rebecka Porse Schalin/Lönegård & Co
omslagsbilder Shutterstock
tryck Latgales Druka, Lettland 2023
tryckning
isbn 978-91-8083-020-1
1 2 3 4
5 6 7 8 9
Ystad 1953
Kapitel 1
Birgitta drar upp dörren till Hanssons skrädderi och kliver in. Frånvaron av junisolens starka sken får henne att blinka några gånger för att vänja sig vid inomhusljuset.
”God morgon, fröken Westerberg”, hälsar skräddare Hansson. Han står vid den bruna disken och betjänar en manlig kund.
”God morgon!” Birgitta ler.
Kunden med mörkt hår och runda glasögon ger henne en liten nick, innan han återigen vänder koncentrationen mot skräddare Hansson.
”Vi är snart klara”, säger skräddaren till Birgitta.
”Ingen fara, jag har ingen brådska.” Hon går fram till klänningen som hänger på en docka och beundrar dess snäva liv och utsvängda kjol. Hon tycker om att besöka skrädderiet. Doften av tyg, krita och tvättmedel är välbekant och får henne att minnas alla gånger hon stått på en pall medan fru Hansson har nålat in en klänning eller lagt ner en fåll. Mor tror på att återanvända och sy om.
7
Under sin uppväxt har Birgitta ärvt de flesta kläder av sin storasyster Karolina. Nu när de båda nått vuxen ålder är det bara de kläder som Karolina tröttnat på som Birgitta får ta över. Det senaste året handlar det dock inte om särskilt många plagg eftersom systerns intresse för bakning nästan helt trängt undan hennes modeintresse.
”Jag förstår inte varför den inte passar”, säger kunden.
”Skräddaren i Uppsala är duktig.” Birgitta spetsar öronen.
”Jag har använt kavajen flera gånger och då har den suttit bra. Men nu hänger den bara.”
”Jag förstår”, skräddare Hansson granskar plagget som ligger framför dem på bordet. ”Ibland ändrar ens kropp form. Om man har magrat en smula så …”
”Jag har inte magrat!” Mannen slår ut med armarna.
”Jag är precis som jag alltid har varit. Samma person nu som då.”
”Jag förstår”, säger skräddare Hansson igen. ”Men det ska inte vara några problem att åtgärda plagget.”
”Utmärkt. För jag kan inte använda den när den har så dålig passform.”
Birgitta har släppt klänningen med blicken och förflyttar sig närmare herrarna.
”Räkna med tre dagar så är det klart.”
”Torsdagen den elfte alltså?” frågar kunden och tar upp en svart bok ur innerfickan på sin blå kavaj.
Birgitta går än närmare och ser att det är en almanacka.
”Det stämmer bra det”, svarar skräddare Hansson.
8
Birgitta hoppas att klänningen hon ska lämna in även den är klar till torsdagen. Hon vill gärna bära den på lillebrodern Wilhelms student på fredagen.
”Vilken tid?”
”Efter lunch.”
”Då kommer jag klockan två”, säger kunden och antecknar i sin almanacka.
”Ursäkta.” Birgitta står nu framme vid disken. ”Jag kunde inte låta bli att höra vad ni sa om skräddaren. Kommer ni möjligtvis från Uppsala?”
Mannen vänder blicken mot henne och hon tittar in i de blåaste ögon hon någonsin sett.
”Uppsala?” Han stirrar på henne. ”Varför undrar ni det?”
”Jo, jag …”, börjar Birgitta.
”Visst, det stämmer”, avbryter han. ”Jag har bott där de senaste åren.” Han pratar snabbt. ”Men jag bor inte där längre. Varför undrar ni?” frågar han igen.
”Jag har ansökt om att få studera i Uppsala till hösten.”
Birgitta sträcker på sig. ”Jag har aldrig haft förmånen att besöka staden, men läst allt jag kommit över. Uppsala verkar vara en synnerligen trevlig stad.”
”Det där har fröken fått om bakfoten”, säger mannen. ”Ursäkta?”
”Staden är inte det minsta trevlig. Jag rekommenderar ingen att flytta dit.” Han stoppar ner almanackan i innerfickan. ”Så mitt råd är att ni drar tillbaka er ansökan.”
Birgitta stirrar på honom.
9
”Skämtar ni?”
”Verkligen inte”, säger han bistert. ”Det är en hemsk plats. Tyvärr varnade ingen mig för att flytta dit, men jag gör er den tjänsten.”
”Ni varnar mig?” Birgitta förstår ingenting.
”I all välmening.” Han drar med handen genom det mörka håret som är något för långt. ”Håll er borta därifrån. Om ni nu måste studera finns det gott om andra ställen.”
”Då är kavajen inbokad”, säger skräddare Hansson och vänder sig till Birgitta. ”Vad kan jag hjälpa fröken Westerberg med idag?”
”Westerberg? Som i grosshandlarfirman Westerbergs?”
Mannen granskar henne.
”Ja, det stämmer.”
”Så fröken vill lämna sin välbärgade familj, sin trygga punkt, för att leka student i Uppsala?” Han skrattar. Inte glatt och hjärtligt, utan rått och nedlåtande.
”Skulle det vara något fel med det?” Birgitta korsar armarna.
”Så fel det kan bli.” Hans blick är tom och hon skruvar på sig. Men så harklar han sig och tar till orda igen. ”Fröken har all rätt att göra vad hon vill.” Det låter inte som om han menar det han säger.
”Ja, tänka sig att jag har det. Att ni inte trivdes i Uppsala, betyder inte att staden är otrevlig. Det kanske berodde på er.”
10
”På mig?” Han gör stora ögon.
”Ja! Ni verkar inte vara någon särskilt sympatisk man, så ni fick kanske just vad ni förtjänade.” Birgitta är så arg
så hon kokar. I vanliga fall är hon alltid mån om att vara artig och rar, men hon har aldrig mött någon otrevligare människa i hela sitt liv.
”Fröken är inte heller särskilt sympatisk.” Birgitta flämtar till.
”Jag bemöter er bara som ni bemötte mig, så herrn får skylla sig själv. Adjö.” Birgitta vänder sig mot skräddare Hansson och breder ut sin klänning på disken. ”Jag skulle
vilja ta ut denna något vid bysten och lägga upp den några centimeter.”
Dörren bakom dem går igen och Birgitta möter skräddare Hanssons blick.
”Gick han?” frågar hon lågt.
”Ja.”
”Var jag hemskt otrevlig?”
”Nej, jag tycker att fröken Westerberg skötte sig exemplariskt.” Skräddare Hansson klappar henne på armen.
”Herr Steglerts däremot visade sig inte från sin bäst sida.”
”Jag betvivlar starkt att han har någon bra sida över huvud taget”, säger Birgitta. Lyckligtvis tillhör inte herr
Steglerts bekantskapskretsen, så hon behöver aldrig träffa honom mer. Och att hämta klänningen just klockan två på torsdag tänker hon undvika.
11
Kapitel 2
”Trivdes du som grosshandlarinna?” frågar Birgitta och tittar nyfiket på sin farmor.
De sitter på innergården och njuter av försommaren. Doften från den lila syrenen intill bersån får Birgitta att tänka på skolavslutningar och sommarlov. Den pirrande känsla som alltid infann sig när hon, iklädd finklänning och finskor, sjöng nationalsången. Hur hon stod så stilla hon kunde och sträckte på ryggen. Så som mor alltid sa att hon skulle göra.
”Jag trivdes väldigt bra”, svarar farmor. ”Farfar och hans bror Erik grundade Westerbergs grossistfirma redan 1888. När farfar och jag träffades några år senare hade firman börjat blomstra. Jag hjälpte till med det mesta. När handelsboden öppnade var det jag som stod där.”
”Det visste jag inte.”
”Det var länge sedan nu.” Farmor ler. ”När farfars bror dog så plötsligt blev det mycket att göra i firman. Men vi klarade det bra. Över förväntan.”
12
Birgitta nickar och skriver några rader i sin anteckningsbok. Hon tycker det är fascinerande att höra farmor berätta om firman och hur det var förr. En dag har Birgitta kanske så mycket material att hon kan skriva en bok om familjeföretaget.
”Skriver du ner allting som jag säger?” undrar farmor.
”Ja, det mesta. Jag stenograferar och renskriver sedan.”
”Tänk vad du kan. Maskinskrivning och stenografi”, säger farmor. ”Det är bra kunskaper om man vill bli författare.”
”Ja.” Birgitta nickar. ”En dag kanske jag skriver en bok.”
”Det tror jag alldeles säkert. Och då har du nytta av allt du lärt dig.”
Birgitta nickar igen. Även om kurserna i maskinskrivning och stenografi inte var hennes eget val, kommer kanske kunskapen väl till pass i framtiden. Att arbeta som sekreterare har aldrig lockat henne och hon kan inte se sig själv arbeta i grosshandlarfirman. En del av henne känner att hon borde göra det, men farmor har alltid uppmuntrat henne att gå sin egen väg. Mor och far har sina förväntningar, men just nu ligger de på Wilhelm som tar studenten i dagarna. Tur att hon är flicka och därmed slipper den press som bröderna alltid haft. Visserligen
önskar föräldrarna även att döttrarna ska vara delaktiga, men inte på samma sätt. Mor hade gärna sett att Birgitta eller någon annan av systrarna var behjälpliga med viss administration i firman.
13
”Mor och far är nog besvikna eftersom varken Håkan eller Jan ville bli grosshandlare. Wilhelm tycks inte heller intresserad”, säger Birgitta tankfullt.
”Det blir som det blir.” Farmor låter inte det minsta orolig.
Birgitta tittar på henne. Över åttio år fyllda är hon fortfarande pigg och alert. Visst behöver hon ibland en stödjande arm, men vem gör inte det. Det finns de som blir hundra år och Birgitta hoppas att farmor är en av dem.
”Berit vill gärna bli grosshandlare”, säger Birgitta.
”Ja, det vill hon. Är det något som hon håller fast vid ser jag inga hinder.” Farmor nickar. ”Min mor var en driftig kvinna och drev sitt eget tvätteri i Dalarna. Hade jag inte varit på besök i Ystad tillsammans med min väninna och mött Wilhelm, hade jag kanske tagit över hennes verksamhet.”
”Och hade inte farmor träffat farfar hade jag aldrig funnits”, konstaterar Birgitta.
”Då var det en evinnerlig tur att det blev som det blev.” Farmor klappar henne på armen. ”Ett kort möte med någon kan förändra hela ens framtid.”
”Apropå det träffade jag en förfärlig man hos skräddare Hansson igår”, säger Birgitta. ”Ett kort och oangenämt möte. Han kommer definitivt inte att ha något med min framtid att göra.”
”Berätta mer!” Farmor rättar till sin stora solhatt och lutar sig framåt.
14
Birgitta berättar i detalj om mötet med herr Steglerts. Hans ovanliga efternamn gör att hon inte kommer glömma bort det i första taget. Även om hon mer än gärna hade gjort det.
”Var jag hemskt ovänlig?” frågar Birgitta när hon dragit hela historien. Hon vet inte vad som flög i henne, men hon blev oerhört upprörd över hans beteende.
”Inte då. Han förtjänade det.” Farmor lutar sig tillbaka i trädgårdsstolen. ”Du är en väluppfostrad flicka som vill alla väl, men någon måtta får det vara.”
”Jag blev så arg”, erkänner Birgitta.
”Det förstår jag. Hade jag träffat honom hade jag petat till honom med käppen.” Farmor pekar på den brunpolerade käppen med silverhandtag som mor och far har köpt till henne.
”Det hade jag velat se.” Birgitta skrattar.
”Då hade jag åtminstone haft användning av den”, säger farmor som inte alls anser att hon behöver en käpp. Lyckligtvis använder hon den ändå och Birgitta tror nog att den trots allt är till hjälp.
”Kanske syftet med mötet med herr Steglerts var att vi skulle få oss ett gott skratt?” funderar Birgitta. ”Han är blott en bikaraktär som fladdrade förbi i mitt liv. Precis som en författare bestämmer över vilka karaktärer som ska ta plats i historien bestämmer jag vem som tar plats i mitt liv. Och herr Steglerts hör inte dit.”
”Du är klok, min flicka.”
15
”Ska vi fortsätta prata om firman, eller orkar du inte mer?” Birgitta tittar ner på sina anteckningar.
”Lite till orkar jag allt. Men det skulle sitta fint med lite kaffe. Och kanske en av Karolinas ljuvliga kakor.”
”Då ordnar jag lite förmiddagskaffe åt oss”, säger Birgitta och reser sig. ”Jag tror det finns både drömmar och en nybakad sockerkaka.”
”Ta en bit av varje då”, tycker farmor. ”Goda kakor ska man inte snåla med.”
”Det har farmor rätt i.” Birgitta skrattar. ”Jag är snart tillbaka.”
Med solen i ryggen skyndar hon bort till köksingången. Kilar uppför trappan och snubblar nästan över katten
Karlsson när hon öppnar dörren in till köket.
”Hon har tjatat på mig att jag ska släppa ut henne, men jag har deg upp till armbågarna.” Hembiträdet Marianne står och knådar deg vid bordet.
”Den där katten är väldigt envis”, säger Birgitta. ”Dörren där nere är stängd, men jag släpper ut henne igen när jag går tillbaka. Jag tänkte sätta på lite förmiddagskaffe, vill du också ha?”
”Tack, gärna.” Marianne stryker med ovansidan av handen mot pannan och lite mjöl fastnar precis ovanför
ögonbrynet. ”Fru Westerberg och husfrun vill förmodligen ha de med.”
”Jag gör så det räcker till alla.” Birgitta tar fram kaffepulver ur skafferiet. Mor tycker förmodligen inte att de
16
ska äta kakor innan lunch, så hon får smuggla med sig ut till farmor.
Snart går syskonen på sommarlov och huset kommer att vara fullt. Karolina arbetar som bagerska på konditori Lilla Kringlan, men bor fortfarande hemma. Numera har hon dock flyttat in i Håkans och Jans gamla rum vilket
innebär att Birgitta har flickrummet för sig själv. Storebröderna är båda gifta och lär inte flytta tillbaka hem.
Wilhelm och Berit bor kvar i sina små rum och är båda missnöjda med fördelningen. Men när någon av syskonen flyttar hemifrån ändras förmodligen rumsfördelningen.
Men Karolina tycks inte ha bråttom att lämna boet, så kanske blir det Birgitta som står näst på tur. Det hänger
på om hon kommer in i Uppsala och hittar ett boende.
Mor och far säger att hon måste ordna med allt själv, men det skrämmer henne inte. Allting ska nog lösa sig, på något sätt.
17
Kapitel 3
Birgitta ser sig omkring i salen på hotell Continental. Sist var det hon som tog studenten, nu är det Wilhelms tur. Brodern är stilig i kostym och hon slås av att han ser vuxen ut. Nyss var han bara en pojkspoling, men nu är han plötsligt en ung man. Hon förstår inte hur det gick till. Vad han ska göra efter sommaren är oklart. Om mor och far får bestämma så blir det kurser inom företagsekonomi eller företagsrätt. Men helst av allt vill de nog att han börjar arbeta i firman direkt och lär sig allt från grunden.
”Äta nu?” Lillebror Arne, som sitter bredvid henne, pekar på sin tallrik.
”Nej, vi ska vänta tills far har pratat klart”, viskar Birgitta.
”Tråkigt”, säger treåringen och Birgitta kan inte annat
än hålla med. Men det säger hon inte högt. Far har en tendens att bli långrandig när han håller tal och det han pratar om har hon hört flera gånger tidigare. Hon möter Karolinas blick på andra sidan bordet och systern gör en
18
liten grimas. Birgitta fnissar till och vänder genast på huvudet. Skulle hon börja skratta högt skämmer hon ut både sig själv och familjen. Hennes mor ger henne ett ögonkast och Birgitta ler sedesamt.
När talet äntligen är klart hjälper Birgitta Arne med maten. Lillebrodern ratar såsen och potatisen, men oxfilén mumsar han glatt i sig.
”En liten finsmakare, minsann”, säger farmor.
”Ja, det har han alltid varit”, säger mor.
”Nää”, säger Arne och stoppar i sig ännu en bit kött. Såsen har stänkt ut på den vita duken, men ingen låtsas om det. Idag är det fest och till och med mor försöker slappna av.
Ett bebisskrik hörs och Charlotte reser sig och skyndar bort till barnvagnen som står vid väggen. Dottern Susanne är fyra månader och röstresurserna är starka. Jan hastar efter sin fru och far rynkar pannan.
”Vart ska han?” hör Birgitta att han frågar.
”Han tar hand om sin fru och sin dotter”, säger Håkan lugnt och ser ömt på sin egen fru. Deras son Bertil sitter i en barnstol och viftar med en sked. Det är många barn i familjen numera och fler lär det väl bli.
Far fnyser och tar en klunk av sitt vin. Birgitta tycker
alltid att han blir så högljudd och bullrig när han dricker, men det är väl så det är. Far arbetar hårt och behöver förmodligen ett glas eller två för att slappna av. Givetvis unnar hon honom det. Säkert är det bara hon som är känslig.
19
”Jag går och pudrar näsan”, ursäktar sig Birgitta och tar upp tygservetten ur knät.
”Ska jag följa med?” frågar Karolina.
”Nej, det behövs inte.” Birgitta gör en avvärjande gest. ”Jag är tillbaka om en liten stund.”
Mor ser på henne igen och Birgitta nickar lätt. Kamrer Nyman och hans systerson Oskar sitter vid det runda bordet bredvid och hon ler mot dem när hon passerar.
Oskar och Karolina har snart varit ett par i ett år och deras kärlek tycks bara växa för varje dag.
Birgittas klackar klapprar mot det rutiga stengolvet och den gröna klänningen böljar runt hennes ben. Skräddare Hanssons fru har som vanligt gjort ett fantastiskt arbete. Hon undrar om även herr Steglerts blev nöjd med sin kavaj. Blev han inte det så beror det i så fall på honom själv. Kanske går han omkring och är missnöjd med allting i livet. Hon skakar på huvudet och tänker att det nog är just så.
Birgitta passerar hotellets foajé och sneglar upp mot trappan där hotellrummen finns. Även om hon varit på Continental många gånger har hon aldrig sett något av deras rum. Håkan och Elsa bodde här på sin bröllopsnatt, och efter beskrev Elsa det som magiskt. Men Birgitta vet inte om hon syftade på rummet eller själva natten med sin nyblivne make. Det kändes inte lämpligt att fråga heller.
Birgitta hastar vidare till damrummet och väl där tar
20
hon en titt i spegeln. Hennes blonda hår är lockat av Charlotte och som vanligt har hon gjort ett fantastiskt arbete. Trots att svägerskan numera är mor, tar hon emot kunder en dag i veckan. Och eftersom Charlotte numera tillhör familjen Westerberg har de turen att kunna nyttja hennes tjänster lite när som. Men mor är tydlig med att det inte får ske för ofta då Charlottes huvudsakliga uppgift är att vara mor. Berit frågade om Jans huvudsakliga
uppgift är att vara far, men det svarade mor inte på.
Birgitta kan inte låta bli att le åt sin lillasyster. Snart sexton år fyllda och redan full av åsikter. En frisk fläkt som ifrågasätter det mesta. Hon får även Birgitta att se på saker och ting på ett annat sätt. Vilket hon tror är bra. Det behövs personer som Berit.
Tillbaka ute i foajén styr hon stegen mot korridoren som leder vidare till salen där studentfesten hålls. En man kommer gående från restaurangen. Hon hälsar med ett artigt ”God afton.”
”God afton.” Han bugar lätt och hon inser i samma stund att det är herr Steglerts. ”Vilken fin kväll”, säger han.
”Den var fin tills herr Steglerts dök upp”, säger hon innan hon hinner hejda sig.
”Fröken Westerberg?” Han stirrar på henne. ”Vad gör ni här?”
”Jag skulle kunna fråga er detsamma”, säger hon med en fnysning. ”Fast det tänker jag inte göra, eftersom jag inte är intresserad.”
21
