westerbergs
Del 1 - Charlotte
Del 2 - Elsa
Del 3 - Karolina
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media
© Karat och Anna Alemo 2023
omslag Rebecka Porse Schalin/Lönegård & Co
omslagsbilder Shutterstock
tryck Latgales Druka, Lettland 2023 tryckning
isbn 978-91-8083-009-6
Tåget rycker och kränger. Karolina håller hårt i handväskan hon har i knät. På hyllan ovanför henne ligger kofferten med hennes tillhörigheter. En man hjälpte henne att baxa upp den när hon klev på i Skarhult, men han gick av i Tomelilla.
Det är mitten av maj och sommarvarmt. Solen skiner från en nästintill klarblå himmel och Karolina ler för sig själv. Utanför tågfönstret har de gula rapsfälten bytts ut mot huskroppar. Tåget gnisslar och stånkar när det glider in på stationen och stannar. Karolina reser sig upp och sträcker sig efter sin väska.
”Ska jag hjälpa er att lyfta ner den?” En ung man med mustasch är plötsligt bredvid henne.
”Tack, herrn.” Karolina backar undan. ”Det vore hemskt vänligt.”
I ett huj är väskan nere och mannen hjälper till att kånka ner den på perrongen.
”Är fröken på besök i Ystad?” frågar han.
”Nej, jag bor här. Jag har gått husmoderskursen på hushållsskolan i Skarhult i två terminer men nu är jag klar.”
”Husmoderskurs minsann. Då är fröken redo för ett eget hushåll då?”
Karolina skrattar. ”Ja, jag tror faktiskt att herrn har rätt i det.”
Faktum är att det är just precis det som är Karolinas plan: Ett eget hushåll att ta hand om. Det är enbart en äkta make som saknas.
Mannen stannar till nere på perrongen och ställer ifrån sig väskan. Han är iklädd moderiktig grå kostym med dubbelknäppt kavaj. Skorna tycks något slitna, men är välputsade.
”Filip Sandqvist.” Han räcker fram handen. ”Jag arbetar som journalist på Ystads Allehanda.”
”Karolina Westerberg.” Hon tar hans hand. ”Journalist, vad spännande. Då är herrn duktig på att skriva?”
”Jovars, det kan nog vara så”, säger han med ett brett leende. ”Westerberg? Som i grosshandlarfirman?”
”Ja, det stämmer. Gustaf Westerberg är min far.”
”Firman tycks blomstra” säger herr Sandqvist. ”Grosshandlare Westerberg är en driven man.”
”Ja, det får man säga”, säger Karolina och tänker på sin mor vars idéer och framtidsvisioner gjort firman till vad den är idag.
”Behöver fröken Westerberg hjälp med kofferten hem till våningen?”
Karolina ser sig omkring. Mor lovade att någon skulle komma och möta henne, men varken kamrer Nyman eller lagerföreståndare Svensson syns till. Men att låta en främmande man bära hennes väska känns inte helt bekvämt.
”Jag ska ändå på det hållet”, säger herr Sandqvist.
”Är herr Sandqvist säker på det?”
”Ja, det är inga problem.” Han griper tag om koffertens handtag och börjar gå längs perrongen.
Karolina följer efter. Hon fick bära väskan själv från skolan till stationen och har fortfarande ont i armarna.
”Fröken Westerberg?” En yngling iklädd vit, kortärmad skjorta och blå hängselbyxor står framför henne. På huvudet har han en keps med grosshandlarfirmans logga.
”Ja?” Hon granskar honom. Han är förmodligen några
år äldre än hon. Håret som sticker fram under kepsen är brunt, likaså ögonen som inte släpper henne med blicken. Hon måste erkänna att han är snygg. Hade han varit annorlunda klädd och om frisyren inte hade varit så ostyrig skulle han ha varit riktigt stilig.
Det är tydligt att han arbetar i firman, men hon känner inte igen honom. Visserligen är det inte så konstigt med tanke på att hon gått i hushållsskola i två terminer. Och
när hon varit hemma på besök har hon inte varit på lagret.
”Oskar Nyman.” Han håller fram handen och hon tar den tveksamt. ”Jag jobbar på lagret hos Westerbergs, började förra månaden, och er mor skickade hit mig för att
hjälpa fröken med väskan. Jag har sett frökens fotografi, så därför kände jag igen er.”
”Det var värst!” utbrister herr Sandqvist. ”Tänk att ha tjänstefolk som kommer för att hämta en.”
”Tjänstefolk?” Oskar Nyman höjer på ögonbrynen. ”Jag är anställd i grossistfirman och ställer självklart upp om familjen vill ha hjälp med något utöver mina vanliga arbetsuppgifter.”
”Herr Sandqvist ska ha stort tack för hjälpen”, säger Karolina. ”Det var trevligt att råkas. Vi stöter kanske på varandra fler gånger.”
”Nöjet var på min sida.” Herr Sandqvist rätar på ryggen. ”Jag hoppas verkligen vi träffas fler gånger. Då och då har jag ett ärende till Westerbergs handelsbod.”
”Ja, men kanhända vi ses då, eller om jag springer på journalisten i något annat sammanhang.” Karolina ler och hoppas att det är så.
”Adjö.” Herr Sandqvist lyfter på hatten.
”Adjö.”
”Journalist?” säger Oskar Nyman. ”Jo, jag tackar jag.”
”Vad menar du?” Karolina rynkar pannan.
”Ingenting, fröken. Jag ber om ursäkt.” Han griper tag om hennes väska.
Karolina stirrar på honom. Hon känner varken herr Sandqvist eller herr Nyman, men den senare tycks hysa något slags agg mot den första. Kanske handlar det bara om avundsjuka. Herr Sandqvist är journalist i fin kostym,
medan herr Nyman är klädd i smutsiga hängselbyxor.
”Herrejisses vad tung, vad har fröken packat med sig?” Han skrattar.
”Herr Sandqvist hade inga problem med att bära den”, säger hon beskt. ”Är förresten herr Nyman släkt med kamrer Nyman?” frågar hon sedan.
”Lasse är min morbror.”
”Lasse?” säger hon förvirrat.
”Ja, Lasse. Lars Nyman. Eller kamrer Nyman.”
”Jag förstår.” Karolina funderar över hur det kommer sig att Oskar också heter Nyman i efternamn, om de nu är släkt på hans mors sida. Betyder det att hans mor aldrig gift sig?
”Ja, men ska vi se till att komma iväg? Jag har mycket att stå i.” Han tar några steg.
Karolina blänger på honom. Som om det hade varit hon som uppehållit dem. Han kan väl bara gå? Dessutom är faktiskt hennes tid minst lika värdefull. Han har ingen aning om vad hon har för planer.
”Visst”, säger hon. ”Gå ni.” Hon gör en gest med handen.
”Damerna först”, säger han.
”Visst”, säger hon igen. Visserligen uppskattar hon artiga män, men Oskar Nyman känns mest falsk. Avundsjuk och falsk.
Karolina sätter sig på sängkanten och sparkar av sig skorna. Hon är trött efter resan och skulle helst vilja sova en stund. Men snart är det trekaffe och till och med far ska vara med.
Rummet är sig likt. Hennes säng till höger i rummet och på andra sidan fönstret står Birgittas säng. Hennes syster ska snart ta studenten och varenda brev hon skickat till Karolina handlar om det. Eller inte om just studenten, utan vad hon vill göra sedan. Studera språk och historia vill hon tydligen. När Karolina tog realexamen för några år sedan var hon så trött på studier att hon aldrig ville öppna en bok igen. Det var hon visserligen ändå tvungen att göra på hushållsskolan, men det var inte på samma sätt. Nu är hon dock klar med studierna och redo att ta nästa steg i livet. För även om hennes systrar pratar om att studera och göra karriär är det inget som ligger för henne. Hon vill träffa en man, gifta sig och få ett eget hushåll att ta hand om.
”Är du hemma nu?” Dörren far upp och Birgitta och
Berit kommer in.
”Ja, nu är jag hemma. Så nu får du inte ha rummet för dig själv längre”, säger Karolina glatt.
Berit delade som liten flicka rum med brodern Wilhelm, men en ombyggnad gjorde att de fick varsitt litet rum. Karolina har många gånger försökt få föräldrarna att inse det orättvisa i att hon själv, som äldsta dotter i familjen, måste dela rum. Men varken mor eller far har lyssnat. Håkans och Jans gamla pojkrum är för tillfället fullt med gamla möbler från en avlägsen släkting, så där kan hon inte bo. Och hon måste erkänna att det nu ska bli skönt att få sova med Birgitta igen istället för i en sovsal för fyra personer.
”Underbart!” Birgitta slänger sig om hennes hals och Karolina skrattar.
En stund senare sitter de alla i matsalen. Far har hälsat henne välkommen hem, likaså husfrun Inga-Lill. Marianne, det nya hembiträdet, serverar kaffe, saft och kakor. Farmor
Ingrid kramade Karolina länge och väl innan hon slog sig ner bredvid henne. Kristallkronan i taket blänker och en blombukett står mitt på bordet i mors blå vas.
”Det är orättvist att du har sommarlov redan”, säger Wilhelm, hennes snart artonårige bror. Nästa år är det han som tar studenten. ”Du behöver inte göra någonting.” Han suckar tungt.
”Det där är inte sant”, säger mor. ”Karolina kommer få hjälpa till här hemma. Nu när hon är färdig med husmoderskursen kan hon vara behjälplig på fler områden och det är bra att hålla kunskaperna vid liv.” Hon räcker Arne, minstingen i familjen, ett Mariekex. ”Så från och med måndag kommer Karolina vara med och sköta hushållssysslor här hemma. För det får hon en slant. Det är viktigt att lära sig pengars värde och att ingenting är gratis.”
Karolina sväljer. Visst har mor sagt att hon ska hjälpa till hemma, som hon gjort tidigare, men det här låter ju som om hon ska arbeta.
”Ha – då kan du få bädda min säng!” Wilhelm ser mycket nöjd ut. ”Och städa mitt rum.”
”Det tänker jag inte!” utbrister Karolina. ”Mor, det kan väl inte vara meningen att jag ska passa upp på mina syskon?”
”Vi går igenom dina uppgifter på måndag. Nu tar vi helg och njuter av att vara lediga tillsammans.”
”Men jag vägrar …” Karolina reser sig häftigt och råkar välta sin kaffekopp.
”Karolina, ta det lugnt!” utbrister mor.
Marianne skyndar sig fram och börjar genast torka bordet.
”Har inte skolan lyckats få fason på dig?” säger far med hög stämma.
”Förlåt.” Karolina sväljer och stirrar på den mörka fläcken som beder ut sig på den vita duken.
”Det ska nog bli ordning med den saken nu”, säger mor.
”Olyckor händer så lätt”, säger farmor Ingrid. ”Ingen skada skedd.”
Karolina ger farmor en tacksam blick. Ibland känns det som om mor och far tycker att hon är helt hopplös.
Katten Karlsson kommer inspatserande och Karolina
lyfter upp henne. Far rynkar pannan.
”Ursäkta, jag måste pudra näsan”, skyndar hon sig att säga och slinker ut ur rummet med katten. ”Hej, kissemissen”, säger hon mjukt. ”Bäst att du håller dig undan när far är på dåligt humör.”
Det var mor som gick med på att Karlsson skulle få bo hos dem och fadern är inte särskilt förtjust. Men sedan
Håkan flyttade och tog med sig hunden Julle borde han vara nöjd. Att Håkan gjorde barnflickan Elsa gravid och nu har gift sig med henne var något av en chock för föräldrarna. Karolina hade visserligen tyckt att Håkan verkat förtjust i Elsa, och vise versa, men var ändå inte beredd på att de skulle gifta sig. Enligt Birgitta är det äkta kärlek och Karolina måste tillstå att de verkar lyckliga. Lille Bertil föddes i mars och har snart hunnit bli två månader.
Karolina tänker inte göra misstaget att bli gravid innan hon gifter sig. Giftermål kommer först och sedan gäller det att bygga upp det gemensamma hemmet. Modernt och praktiskt ska det vara med flera rum. Trots att det inte är lätt att hitta en bostad tror hon inte att det kommer att
vara några problem. Några år efter bröllopet tänker hon att det kan passa med ett barn eller två.
Två dagar senare sitter Karolina, mor, Inga-Lill och hembiträdet Marianne vid det bruna, rustika bordet i köket. Karlsson ligger i fönstret och njuter av vårsolen.
”Marianne är min systerdotter”, säger Inga-Lill och klappar flickan på armen. Eller flicka och flicka, vad
Karolina förstår är hon jämngammal med Birgitta och
således nitton år.
”Hembiträdet som började efter Elsa slutade för en månad sedan, så vi är så tacksamma att Marianne kunde börja”, säger mor. ”Det är inte lätt att hitta bra folk.”
Karolina tänker att mor gärna vill undvika att något mer tjänstefolk blir ihop med någon av syskonen. Själv
skulle hon aldrig se åt någon anställd. Hon vill ha samma liv som mor. Eller samma liv som mor hade fram tills för några år sedan. Numera är mor involverad i grossistfirman och det är inte vad Karolina strävar efter. Hon vill gifta sig och ha ett eget hushåll med anställda. Husmoderskursen har gett henne kunskap inom matlagning, städning, tvättning, barnvård och hushållsekonomi så hon känner sig redo. Så snart hon har funnit en man så. Men sommaren
ligger framför henne, fylld med danser och fester. Och hon måste medge att hon hoppas få träffa Filip Sandqvist igen.
”Jag är så glad för möjligheten”, säger Marianne. ”Jag trivs väldigt bra.”
”Fint att höra”, säger mor. ”Nu när Karolina är klar med husmoderskursen kommer hon att ta sig an vissa uppgifter i hushållet. Bakning är något som kan vara svårt att hinna med och även barnpassning. Det är även bra att vara två vid tvättningen.”
Karolina skruvar på sig. Mor har tydligen gjort upp planer utan att berätta något för henne.
”Det låter bra, tycker jag”, säger Marianne och nickar så att det bruna, kortklippta håret far fram och tillbaka.
”Vad säger du, Karolina?” frågar mor och fokuserar blicken på henne. Det är som om hon försöker se in i henne. Läsa hennes tankar.
”Inga problem”, säger hon och försöker låta som om hon menar det. Hon var absolut beredd på att få hjälpa till, men trodde att hon skulle få ta över några av mors eller Inga-Lills uppgifter. Planera veckomenyer, middagsbjudningar och inköp, samt se till att hembiträdet gör sitt jobb. Kanske hjälpa till med ekonomin. Men mor tänkte av allt att döma annorlunda.
”Det är viktigt att lära sig grunderna”, säger mor. ”Jag kommer från enkla förhållanden i Småland och är uppvuxen utan tjänstefolk.”
”Ja, jag vet”, säger Karolina. ”Jag har lärt mig grunderna på husmoderskursen.”
”Du har varit en duktig elev, men det är inte samma sak på en skola som i ett riktigt hushåll.”
”Om mor säger det så.” Karolina vill inte bråka med
mor. ”Jag ska verkligen göra mitt bästa.”
”Jag ser fram emot att arbeta tillsammans”, säger Marianne med ett leende.
”Jag med”, får Karolina fram.
Karolina står inne i skafferiet och betraktar hyllorna. Allting har sin plats och mor har satt upp små lappar för att försäkra sig om att inget hamnar fel. Brödbakning står på dagens schema och det är lika bra att sätta igång direkt.
”Mjöl behöver jag”, säger hon för sig själv och plockar ner påsen från hyllan. Suckar när hon inser att det inte är särskilt mycket kvar. Och någon ny påse står inte på hyllan. Det betyder att hon blir tvungen att gå ner till handelsboden för att hämta nytt. Eller grossistfirmans lager är nog att föredra. Där finns större förpackningar.
Hon går bort till diskbänken och tittar i de genomskinliga plastbehållarna under köksskåpet, men där finns endast lite mjöl.
Marianne kommer ut i köket med en hink och en trasa i handen. Hennes vita förkläde är smutsigt och Karolina kan inte låta bli att undra om det var rätt att anställa henne. Mor vill ha ordning och reda och Marianne är minsann en smula slarvig.
”Den öppna spisen är numera ren, värre är det med mig.” Marianne skrattar. ”Jag tror att jag går ut på innergården och skakar av förklädet.”
”Ja, gör det”, säger Karolina. ”Vet du om vi har mer mjöl någonstans?”
”Det börjar ta slut, så vi behöver hämta mer.” Marianne öppnar dörren till trapphuset som leder ner till köksingången på innergården.
”Jag förstår. Då hämtar jag mer.” Karolina begriper inte att hembiträdet har mage att säga ”vi”. Som om hon anser att de två är jämställda. Men även om Karolina tvingas hjälpa till i hushållet är hon faktiskt dotter i familjen och bör behandlas med respekt.
”Vi ses senare.” Marianne försvinner iväg och Karolina räcker ut tungan mot köksdörren.
”Mjau!” Karlsson hoppar ner från fönsterbrädan och går bort till dörren.
”Ska du också gå ut?” frågar Karolina. ”Följ med då, jag måste ändå gå ner till lagret.”
Hon öppnar dörren och katten slinker genast nerför trappan. Karolina följer efter henne. Dörren ut till innergården står på glänt och katten skuttar ut.
”Ingen ordning.” Karolina stänger, går sedan bort till dörren som leder in på lagret och kliver in. Noga stänger hon efter sig och ser sig omkring. Det luktar speciellt där inne, men hon kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Kartonger, kemikalier och rent på något sätt. En välbe-
kant doft som hon tidigare inte reflekterat över. Grossistfirman har varit en självklar del av hennes uppväxt och doften slänger tillbaka henne till barndomen. Trots att det inte var tillåtet lekte hon och syskonen här inne ibland. Byggde en koja av kartongerna och blev utskällda när far kom på dem. Hon skakar på huvudet åt minnet.
Dagsljus faller in genom fönstren mot gatan, men de höga lagerhyllorna skymmer och taklamporna är som vanligt tända.
Röster hörs en bit bort och hon spetsar öronen. Det är nog herr Svensson som pratar med någon, kanske en springpojke. Det brukar råda full aktivitet på lagret, särskilt under förmiddagarna när varor hämtas till butiker, restauranger och konditorier. Ystad Saltsjöbad och Hotell
Continental är två av Westerbergs största kunder.
Hon går längre in och sneglar bort mot dörren till handelsboden. Ska hon gå dit ändå och kanske få sig en pratstund med Ulla? Ulla är trevlig och brukar alltid ha något roligt att berätta. Hon är dotter till herr Svensson och fru Svensson som är sekreterare i firman. Karolina tvekar. Nej, hon behöver en stor förpackning mjöl och det genast. Mor räknar med att det ska finnas nybakat bröd när syskonen kommer hem från skolan i eftermiddag.
”God förmiddag, fröken Karolina”, hälsar herr Svensson när han får syn på henne.
En springpojke hastar ut genom dubbelporten mot gatan och en annan rullar in en kärra.
