Anna Alemo
WESTERBERGS del 2 Elsa
westerbergs
Del 1 - Charlotte (2023)
Del 2 - Elsa (2023)
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media
© Karat och Anna Alemo 2023
omslag Rebecka Porse Schalin/Lönegård & Co
omslagsbilder Shutterstock
tryck Latgales Druka, Lettland 2023
tryckning
isbn 978-91-8083-006-5
1 2 3 4 5 6 7 8
9
Ystad 1951
Kapitel 1
”En! En!” Arne klappar händerna och Elsa skrattar.
”Igen?” frågar hon och den lille gossen nickar. ”Bä, bä, vita lamm”, sjunger hon och Arne skiner som en sol.
De sitter på golvet inne i barnkammaren och Elsa har stängt dörren om dem. Herrskapets rum ligger bredvid och hon vill inte störa. Arne vaknar oftast vid sextiden på morgonen och för det mesta är han på ett strålande humör. Kanske för att han numera sover hela natten. När han var mindre, och Elsa just börjat sin tjänst som barnflicka hos familjen Westerberg, brukade han vakna flera gånger. Det hände ibland att Elsa somnade i gungstolen med honom på armen. Numera sover hon i sin egen säng i den intilliggande sovalkoven, men så fort gossen ger ifrån sig något ljud vaknar hon. Herrskapet och de äldre barnen i familjen Westerberg sover fortfarande så här dags, så det gäller att de inte är för högljudda. Hembiträdet Gerd är dock morgonpigg av sig och förmodligen har hon redan
7
förberett Arnes välling ute i köket. Fru Westerberg tycker att gossen är för stor för nappflaska, men ibland är detta det enda som fungerar. Att äta välling ur kopp tar tid och en ettåring kladdar ganska mycket.
”En! En!” Arne klappar återigen händerna.
”Ska vi inte gå ut i köket och se om Gerd har gjort välling?”
Arne skakar bestämt på huvudet. Elsa tvekar. Väntar hon för länge med att ge honom frukosten finns risken att han blir gnällig. Den lille gossen reser sig upp och går fram till henne.
”En! En!” Arne lägger huvudet på sned och ser på henne med stora, blå ögon. Det ljusa håret står nästan som en gloria runt huvudet på honom. ”Essie”, säger han.
”En! En!”
Elsa drar in honom i famnen och skrattar.
”Visst, vi tar den en gång till.” Hon blåser ut luft mot hans hals och han kiknar av skratt. Så börjar hon sjunga igen med honom sittande i knät.
”Bä, bä, vita lamm.”
”Vad försiggår här?”
Dörren bakom dem har glidit upp och fru Westerberg står där i rosa morgonrock. Ett vitt nattlinne skymtar undertill och på fötterna har hon ett par virkade morgontofflor.
”God morgon, frun”, hälsar Elsa. ”Arne vaknade tidigt som vanligt. Jag har bytt hans blöja och ska snart ge honom välling.”
8
”En!” säger Arne högt.
”Arne tycker det är roligt när jag sjunger.” Elsa rodnar. ”Det var inte min mening att störa någon.”
”Nåja”, säger fru Westerberg och nickar nådigt. ”Men vad duktig du är som säger ’en’!” Fru Westerberg håller ut armarna mot sin son och Elsa ställer honom på golvet. Arne sätter sig genast ner i hennes knä igen. Elsa reser honom upp igen och kommer själv på fötter.
”En! En!” Arne vänder sig mot Elsa.
”Vi kan sjunga senare”, säger hon. Det är knappt hon vågar titta på frun. Det är inte första gången som Arne ignorerar sin mor och väljer Elsa istället.
”En! En!” Arne ger sig inte.
”Han menar ’igen’”, känner sig Elsa tvungen att förklara. ”Alltså att jag ska sjunga igen.”
”Ja … Men då kan Elsa sjunga för honom en gång till. Kom med honom till mig sedan.” Frun snurrar runt och lämnar rummet.
Elsa sväljer och vänder sig därefter mot Arne.
”En! En!”
”Bä, bä, vita lamm.”
Arne skrattar, tappar balansen och sätter sig på rumpan.
”Gick det bra?” Elsa pausar sitt sjungande.
”En!” Arne tittar uppfordrande på henne.
Elsa skrattar och tar återigen ton. Att sjunga och umgås med lille Arne är det bästa hon vet. Hon hoppas bara att frun inte tog illa vid sig.
9
Kapitel 2
Elsa rättar till det vita förklädet och noterar en liten fläck precis ovanför ena knät. Hon motstår impulsen att lägga högerhanden över. Det skulle se märkligt ut. Istället fortsätter hon att hålla sina händer knäppta.
”Elsa kan slå sig ner.” Fru Westerberg gör en gest mot stolen och Elsa skyndar att sätta sig. ”Elsa förstår kanske varför hon är här?”
Det är tidig lördagsmorgon och de befinner sig inne på grosshandlare Westerbergs kontor. Elsa har bara varit där någon enstaka gång tidigare, men då har det handlat om att säga till att maten är serverad eller något liknande. Nu
är hon inkallad och måste tvinga sig att sitta still på den bruna stolen med klädd sits och välvda armstöd.
Fru Westerberg betraktar henne från andra sidan skrivbordet och husfrun Inga-Lill som sitter bredvid henne nickar. Elsa flackar med blicken. Är hennes tid som barnflicka i familjen över? Ska hon inte få ta hand Arne mer?
Hon ser honom framför sig, hur han stapplar fram på
10
knubbiga små ben. Just nu befinner han sig i matsalen
tillsammans med sina syskon som fått order att hålla ett öga på honom. Just som Elsa satte gossen i barnstolen kom husfrun och hämtade henne.
Hon letar i minnet efter något hon gjort som kan ha föranlett att hon befinner sig inne på kontoret. Kan det ha att göra med morgonen när hon sjöng ”Bä, bä, vita lamm” och fru Westerberg kom in?
”Jag är rädd att jag inte gör det”, svarar Elsa till slut.
”Har jag misskött mig på något sätt?”
Sjöng hon kanske för högt när hon badade pojken igår?
Men han skrattade så gott och försökte sjunga med, trots att han inte kan så många ord än.
”Nej då, det är inte Elsa som har misskött sig”, säger Inga-Lill. ”Det är …”
”Gerd har fått sluta”, avbryter fru Westerberg.
Elsa spärrar upp ögonen. Gerd är hembiträdet och så sent som igår stod hon i köket och lagade kvällsmat till familjen. Hon var på gott humör och sa ingenting om att hon skulle lämna sin tjänst.
”Jag förstår”, säger Elsa, trots att hon inte alls gör det.
Blicken landar återigen på fläcken på förklädet. Kan det vara lingonsylt från middagen dagen innan? Äggakakan
Gerd hade tillagat var utsökt, men Arne fräste och spottade så att det stänkte mat åt alla håll.
”Det innebär att vi står utan hembiträde och det blir alldeles för mycket för Inga-Lill att sköta om allting
11
själv.” Fru Westerberg sträcker på ryggen och Elsa nickar. Frun styr hushållet med fast hand, samtidigt som hon uppfostrar barn och är delaktig i grosshandlarfirman.
”Att anställa någon ny hastigt och lustigt går inte för sig”, fortsätter fru Westerberg.
Elsa minns processen innan hon själv fick börja sin tjänst. Men hon förstår inte riktigt vad saken har med henne att göra.
”Arne är så stor att han inte behöver lika mycket omsorg längre”, säger fru Westerberg. ”Därför kommer han från och med nu att vara mer med mig. Dessutom har hans storasyskon snart sommarlov och kan vara behjälpliga.”
”Det betyder att Elsa får tid över och kan bistå mig i hushållet. Jag vet att Elsa är duktig, det har hon redan visat.” Inga-Lill fäster sina blå ögon på henne.
”Ska jag inte vara barnflicka längre?” Elsa tittar på de två kvinnorna.
”Jo då, Elsa kommer fortfarande att vara barnflicka och sköta om Arne. Till viss del. Men utöver det ska hon ta hand om de andra barnen. Det innebär att det blir några nya arbetsuppgifter som att städa barnens rum, ordna frukost till dem och se till att det finns något att äta när de kommer hem. Under sommarlovet behöver barnen lunch
varje dag. Att hjälpa Inga-Lill med att hämta varor och ställa dem på plats faller även det på Elsas lott. Inga-Lill har värk i axlarna och ska inte bära eller lyfta för mycket.”
Fru Westerberg pratar snabbt och Elsa försöker hänga med.
12
”Elsa får flytta in i pigkammaren i anslutning till köket, det är större än den lilla kammaren intill Arnes rum.”
”Ska jag flytta in i pigkammaren? Men om Arne vaknar på natten då? Eller tidigt på morgonen?” Elsa biter sig i tungan. Hon får inte sitta här och ifrågasätta frun.
”Arne sover hela nätterna och jag kan själv ta hand om mitt barn. Elsa ska veta att jag inte haft barnflickor till de äldre barnen.” Fru Westerberg lutar sig framåt en aning över skrivbordet.
”Ja, självklart. Jag ber om ursäkt, fru Westerberg. Det …”
”Lediga söndagar och onsdagskvällar”, avbryter frun. ”Två veckors semester och lönen höjs till 149 kronor varannan vecka.”
”Det är mer ledigt än vad hembiträdeslagen säger”, flikar husfrun in. ”Och en bra lön.”
”Men precis som tidigare kan det bli sena kvällar eftersom Elsa fortfarande kan behöva lägga Arne”, säger fru Westerberg. ”Eventuellt behöver Elsa också rycka in någon söndag, men får då ledigt en annan dag. Låter det bra?”
”Givetvis. Tack frun”, får Elsa fram. ”Det låter bra”, lägger hon till för att inte verka otacksam. För det är hon inte. Visst
kommer hon att sakna att inte tillbringa dagarna med Arne, men de nya arbetsuppgifterna låter inte särskilt betungande.
Städning och matlagning är henne inte främmande. Dessutom blir hon ledig varje söndag, istället för var tredje.
”Ytterligare arbetsuppgifter kan tillkomma”, säger fru Westerberg. ”Men det får Elsa veta av husfrun eller mig.”
13
Kapitel 3
Elsa ser sig omkring i det lilla rummet. Hennes tillhörigheter är redan packade och det är bara för henne att flytta dem till pigkammaren. Inga-Lill håller som bäst på att feja i Gerds rum innanför köket. Eller det som var Gerds rum. Numera är det Elsas rum och visst borde hon vara glad åt det.
”Jo, jag är glad”, säger hon för sig själv.
Hon kikar in i Arnes rum när hon går förbi. Gossen
är inte där. Fru Westerberg har tagit med sig honom ut på en promenad i majsolen så att Elsa i lugn och ro kan plocka ihop sina saker. Hon fortsätter förbi fler sovrum.
Familjen Westerbergs våning är stor och rummen många.
När Elsa kom hit för ett år sedan häpnade hon. Själv är hon uppvuxen på en gård med sädesfält och hagar runt
knuten. Barnen Westerberg växer upp med det myllrande stadslivet utanför. Nu när hon själv bott här känner hon sig hemma. Städer har alltid lockat henne och drömmen
är att någon gång åka till huvudstaden. Se Kungliga slottet
14
och gå på jazzställen. Elsa tycker om att dansa och sjunga.
Men hon brukar lägga band på sig. Arne tycks dock uppskatta när hon sjunger, annars är det mest hönsen, korna och grisarna på gården där hemma som hört henne. Men nu när hon ska få nya arbetsuppgifter är det bäst att hon slutar med sitt sjungande. Moster Agda, som var hembiträde hos en känd familj i Stockholm, sa alltid att tjänstefolk varken ska höras eller synas. När mostern blev sjuk i kräfta bodde hon hemma på gården och under sina bättre perioder berättade hon om allt hon varit med om.
Tillställningar där hon serverat fint folk och fått hjälpa skådespelare och kungligheter att smyga ut genom köksingången. Otrohetsaffärer som dolts och utomäktenskapliga barn. Ja, berättelserna var många och mor brukade alltid säga att Elsa inte skulle tro på allt. Men historien om rikemanssonen som gifte sig med städerskan på hotellet var sann. Det stod till och med om dem i tidningen.
Elsa drar med handen över det virkade ljusblå överkastet. Det är en aning styvt, som om det nyss tvättats och hängt på tork. En svag doft av lavendel ligger över rummet och fönstret står på glänt. Utanför hörs röster och det slamrar till. Nyfiken tittar hon ut. Fönstret vetter mot innergården och ljuden kommer från den röda träbyggnaden längst bort. Det är grossistfirmans lagermagasin och första anhalten för långväga varor. En lastbil har backat till och stora lådor lastas av. Någon hojtar högt och en annan sva-
15
rar. Hon ler. Hennes förra rum hade bara ett litet fönster och allt hon såg var en tegelvägg. Nu får hon det ljust och fint. Rummet känns främmande, men snart nog kommer hon att bo in sig.
Dagboken hon skriver i varje dag lägger hon på natttygsbordet. Vissa dagar blir det bara en mening, ibland blir det längre. Det är skönt att skriva ner sina tankar och det gör att hon får perspektiv på saker och ting. Ikväll har hon mycket att sätta på pränt och efteråt kommer det säkert att kännas bättre. Att vara missnöjd tjänar inget till. Dessutom har hon ingen anledning. Hon har kvar sin
tjänst hos familjen och kommer fortfarande att ta hand om Arne. Att han tillbringar mer tid med sin mor är bara av godo. Barn behöver sina mödrar.
Elsa stryker med fingrarna över sitt namn som pryder framsidan på boken. Dagboken är en gåva från moster Agda och hon vårdar den ömt.
Hon fortsätter packa upp. Brevpapper och penna får ligga på den lilla sekretären. Prövande drar hon ut den tillhörande pallen med mjukt stoppad dyna och slår sig ner. Här ska hon sitta och skriva brev. I sitt gamla rum brukade hon sitta i sängen med korslagda ben, men bokstäverna blev lätt sneda och krokiga.
Hon reser sig upp och ska just gå bort och stänga sin koffert när hennes blick fastnar på radion som står på byrån. Fungerar den? Snabbt är hon framme vid apparaten och fingrar på den. Vrider på ratten. Det sprakar, men
16
efter att hon skruvat lite till hörs det plötsligt musik. Hon skiner upp och sjunger med i ”Den blomstertid nu kommer”. Den brukade de alltid sjunga på skolavslutningarna när sommarlovet hägrade.
Ett eget rum med skrivplats och en radioapparat bara till henne – det är inte dumt alls. Hon tar några danssteg så att kjolen böljar runt hennes ben. Hemma delade hon rum med lillasystern som numera har lagt beslag på Elsas
säng. Så när hon själv kommer hem på besök får hon ligga i träsoffan vars madrass är så tunn att brädorna känns igenom.
För lite mer än ett år sedan, nyss fyllda tjugoett, lämnade Elsa gården där hon bott hela sitt liv. Hon var mycket äldre än kamraterna som flyttat från sina barndomshem för länge sedan. Men bättre sent än aldrig. Hade det inte varit för mors åkomma hade Elsa flyttat långt tidigare.
Under sin tid hos Westerbergs har hon skickat hem pengar till familjen, men mor säger att Elsa från och med nu kan behålla pengarna själv. I början av året åkte mor till ett vilohem och är enligt egen utsago helt återställd. Elsa hoppas att det är sant. När Elsa började arbeta som barnflicka fick far ta in extra hjälp på gården, men under våren har det inte behövts. Därför kan Elsa behålla sina pengar, men kanske att hon skickar hem en liten slant
ändå. Hon kommer trots allt att få löneförhöjning och hon är van vid att hålla i slantarna. Men hon måste
17
erkänna att det lockar att få möjlighet att lägga pengarna på sig själv. Elsas tankar vandrar till de där skorna som hon sett i Vecko-Revyn. Ett par med klack och remmar. Hon kan riktigt höra hur skorna låter när hon trippar fram på trottoaren. Måhända ska hon införskaffa sig ett par sådana. Och kanske hon rent av får möjlighet att gå ut och dansa. Gerd brukade ofta gå ut med Ulla som arbetar i handelsboden och flera gånger frågade de om Elsa ville följa med. Trots att det lockade, tackade Elsa nej och efter några gånger slutade de fråga. Som barnflicka förväntades hon ta hand om Arne när han vaknade på nätterna och dessutom ville hon inte slösa på sina pengar. Men nu behöver hon varken passa gossen nattetid eller
hålla lika hårt i slantarna.
En lätt knackning hörs på dörren och Elsa snor runt.
”Kom in”, säger hon och stänger av radion som hoppat vidare i tablån till någon barnteater.
Så märkligt att hon ger någon tillåtelse att komma in i rummet som än så länge inte känns som hennes. Nyss var det Gerds, men nu får hon vänja sig vid att det är hon som bor där.
”Har Elsa varit nere i handelsboden och på grossistfirman?” Inga-Lill kliver in genom dörren.
Husfrun har tjänat familjen Westerberg i många år. Det ska ha varit grosshandlare Westerbergs mor Ingrid som anställde henne en gång i tiden. Numera bor fru Ingrid
i en mindre lägenhet i fastigheten, men Inga-Lill brukar
18
hjälpa henne ibland. Tidigare brukade Gerd hjälpa henne, men hur det blir nu vet inte Elsa.
Även Inga-Lill bor i fastigheten, i ett hus på gården. Det var där Elsa var på intervju för tjänsten som barnflicka förra våren. Hon var en av många unga kvinnor som var där och Elsa tackar sin lyckliga stjärna för att hon fick platsen. Mor var den som hittade annonsen i Ystads Allehanda och föreslog att Elsa skulle söka. Sa att det var dags för Elsa att lämna hemmet. Mor påstod att hon inte längre behövde Elsas hjälp, men i efterhand förstår hon att det bara var som mor sa.
”Jag har varit i handelsboden.” Elsa knixar lite. ”Och någon enstaka gång i grossistfirman.”
”Vi tar ändå en sväng så att du vet var saker och ting finns.”
”Javisst.” Elsa följer efter husfrun som rakryggad kliver över tröskeln.
”Köket är du ju välbekant med, men jag vet inte om du använt den nya elektriska spisen.”
”Nej, det har jag inte”, säger Elsa.
Så sent som förra veckan hade gasspisen bytts ut mot en elektrisk och hittills har Gerd varit den som värmt välling och kokat gröt.
”Då är det dags att du lär dig den.” Inga-Lill öppnar dörren som leder vidare ut till trapphuset. ”Kaffe, mjöl, te och andra torrvaror finns att hämta nere i handelsboden. Det är viktigt att rapportera när du tar något därifrån.
19
Allt bokförs. Säg bara till Sture eller någon av flickorna som arbetar där så skriver de upp.”
”Givetvis”, säger Elsa.
”Tjänstefolkets toalett, som i stort sett bara du kommer att använda nu, blir du ansvarig för att städa.” Inga-Lill drar upp den bruna spegeldörren i den lilla hallen och pekar in i badrummet som går i grönt. ”Badkaret skuras varje vecka, likaså handfat och toalett.”
”Javisst.” Elsa kan knappt tro att hon nästan kommer att ha ett eget badrum. Vänta bara tills mor och far får höra det. Hemma på gården har de inte ens vattenklosett.
Elsa har förstått att det tidigare fanns utedass på Westerbergs innergård, men de är borta sedan länge. Det är fru
Westerberg som är mån om att ha de senaste bekvämligheterna.
”Vi kan ta en titt på tvättmaskinen när vi ändå är i farten”, säger Inga-Lill.
”Tvättmaskinen? Ska jag använda den?” Elsa har hjälpt Gerd några gånger, men har aldrig tvättat själv. I början var hon skeptisk till att en maskin kunde göra tvätten ren, men det fungerar utmärkt.
”Vi får se, men det kan vara bra att du känner till den.”
”Jag vet var den finns”, säger Elsa som känner sig hemma i Westerbergs fastighet.
”Det är ändå bäst att jag visar”, tycker Inga-Lill. ”Gerd hade ibland tankarna uppe i det blå.”
Elsa nickar. Visst kunde Gerd vara tankspridd ibland,
20
men hon var rar och duktig på sitt jobb. Men Inga-Lill tycker om att ha kontroll, så Elsa tänker att det är bäst att göra henne till viljes.
Inga-Lill går före nerför trappan och öppnar en dörr som leder vidare till källaren. Efter en stund tänds en lampa och Elsa blinkar till några gånger för att vänja ögonen. Det är svalt därnere och hennes armhår reser sig.
”Här är tvättmaskinen.” Inga-Lill har klivit in i rummet rakt fram och pekar på den blanka cylinderformade maskinen. ”Mangeln står här.”
”Jag brukade hjälpa Gerd med både tvätt och mangling”, kan Elsa inte låta bli att säga.
Inga-Lill tittar på henne och går sedan ut ur rummet.
”Frysboxen då – känner du till den?” Inga-Lill gör en nick mot dörren bredvid tvättstugan.
”Ja, det gör jag.” Elsa har blivit ombedd att hämta upp frysvaror vid några tillfällen. Det Westerbergska hushållet har många moderniteter.
De tar sig uppför källartrappan igen. Dörren som leder ut på innergården står på glänt och Inga-Lill drar igen den.
”Så mycket slarv”, muttrar hon.
Elsa säger inget. Men hon vet att det inte är hon som glömt stänga dörren. Visserligen släppte hon ut katten Karlsson tidigt imorse, men hon stängde noga dörren om sig. Kanske det var något av barnen. De använder gärna köksingången för att ta sig ut på innergården.
21
