Anna Alemo
WESTERBERGS del 1 Charlotte
westerbergs
Del 1 - Charlotte (2023)
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media
© Karat och Anna Alemo 2023
omslag Rebecka Porse Schalin
omslagsbilder Shutterstock
tryck Latgales Druka, Lettland 2023
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9
isbn 978-91-8083-003-4
Ystad 1950
Kapitel 1
Charlotte öppnar dörren till trapphuset och en koltrast flyger upp från busken alldeles utanför.
”Det var inte min mening att skrämmas.”
Fågeln landar på hustaket mittemot och skakar på kroppen.
”Blev du månne en smula förnärmad?” fnissar Charlotte. Hon ser sig omkring på kullerstensgatan. Ett cykelbud utan last skumpar fram. Morgonsolen har letat sig upp över hustaken och hans blonda kalufs står som en gloria runt huvudet. Trots att junimorgonen fortfarande är kylig efter nattens mörker är hans skjorta uppkavlad till armbågarna. Han blir väl varm av att cykla fram och tillbaka genom Ystad, tänker Charlotte.
”God morgon!” hälsar han glatt och höjer ena handen.
”God morgon.” Hon följer honom med blicken. I slutet av gatan svänger han till vänster och hon förmodar att
7
han ska vidare till Westerbergs via stora porten i söder. Kanske han ska hämta något som förvaras inne i magasinet.
Charlotte går åt andra hållet, mot Stora Östergatan, men stannar redan efter några steg. Näsan drar in doften av den blommande syrenen som växer längs husväggen och mungiporna åker uppåt när hon ser på de snirkliga bokstäverna ovanför dörren. Eks frisörsalong. Ek som i Charlotte Ek. Hennes egen salong. Som hon tar hand om som om den vore hennes lilla barn. Vilket den väl är, på sätt och vis. Salongen är hennes ögonsten. Utan den skulle hon inte vara någonting.
Hon sätter nyckeln i låset i den gråblå dörren och vrider om. Doften av läggningsvätska, hårvatten och schampo slår emot henne.
”God morgon, salongen”, säger hon och kliver över tröskeln. De sista resterna av nattens dröm suddas bort ur hennes inre och allting är som det ska. Precis som det ska.
Efter en översyn av de två hårtorkarna på hjul, kassaapparaten och tvättstället tänder Charlotte en cigarett. Hon får syn på veckotidningarna som ligger huller om buller på bordet vid soffan och hon sätter sig för att arrangera dem. Vecko-Revyn och Hemmets Veckotidning var för sig. Kunderna gillar att läsa tidningar både före och under sina behandlingar.
Hon hejdar sig med handen på det senaste numret av
8
Vecko-Revyn där en mor håller upp sin baby i luften. De är båda vitklädda och modern ler mot sin rundkindade avkomma. Att bli mor står det längst ner på omslaget.
Charlotte tar ett djupt bloss på cigaretten och reser sig upp. Många kvinnor förefaller sträva just efter att bli mor.
Gifta sig och få barn. Själv är hon glad att hon inte är gift och har barn. Självklart har hon hört allt prat om att hon, som fyller trettio om två år, inte har någon man. Men det struntar hon i. Hon har det bra som det är. Vill inte ändra på något. Vissa kvinnor tycks vara rädda att hon ska ta deras män, men det skulle hon aldrig göra. Hon inleder förhållanden enbart med sådana som varken är gifta eller förlovade. Och så länge mannen ifråga inte
börjar prata om giftermål kan hon träffa honom några månader. Sedan brukar hon gå vidare, tröttnar helt enkelt.
Frågar man henne vad hon tycker är män ganska tråkiga och ointressanta. Kroppsliga aktiviteter i sängkammaren står högst upp på deras önskelista, och även om hon själv finner sådant angenämt finns det annat i livet.
Charlotte tar ett sista bloss på cigaretten och fimpar den i askfatet på disken. Hon hann bara med att röka halva, så hon stoppar ner den i paketet igen. Det är dumt att slösa.
Hon rättar till klänningen och bättrar på läppstiftet. Det är dags för dagens första kund och Charlotte har lovat att hämta henne. Ingrid Westerberg är, trots
9
sin ålder, en synnerligen pigg och ungdomlig dam, men hennes son är rädd att hon ska ramla. Eftersom Charlotte hyr både sin lägenhet och sin lokal av grosshandlare Westerberg, tillhandahåller hon mer än gärna lite extra tjänster till familjen. Dessutom betalar de bra och hon behöver pengarna.
På Stora Östergatan är det liv och rörelse. Solen har redan
klättrat tämligen högt upp på himlen och Charlotte kisar i motljuset. Hon passerar Westerbergs handelsbod där en ung kvinna just stiger ut med en flagga i handen.
”God morgon, Ulla!” hälsar Charlotte.
Ulla är runt tjugo och jobbar i butiken. Båda hennes
föräldrar är även de anställda av Westerbergs.
”God morgon!”
”Jag har lovat att hämta fru Ingrid, så jag hinner inte stanna och prata.” Charlotte vinkar och skyndar vidare. Hon rundar huset och svänger in på parallellgatan och hinner precis väja för en man som kånkar på en stor låda.
”Fröken får ta det lugnt!” ropar han. ”Det är rusningstrafik till grossistfirman så här på morgonen.”
”Herrn får ta det lugnt själv!” hojtar Charlotte tillbaka och stannar till utanför porten.
Ett cykelbud plingar med ringklockan och hon tar ett steg åt sidan.
”Vi ses nästa vecka!” Ännu en man kommer med en
10
låda i famnen och styr stegen mot en lastbil som står parkerad på gatan.
Ytterligare ett cykelbud kommer farande och Charlotte svajar till.
”Olle!” hojtar en man inifrån grossistfirman. ”Cykla in på innergården istället.”
”Ska bli!” Den unge mannen vänder om mitt på gatan.
”Rusning, minsann”, skrattar Charlotte och betraktar det röda tegelhuset. Porten är olåst, så hon drar upp den och slinker in.
Det är svalt där inne och hennes fotsteg ekar när hon börjar gå uppför trappan. På avsatsen halvvägs upp kastar hon en blick ut genom fönstret som vetter mot innergården, samtidigt som hon hastar vidare uppför trappan. I nästa stund hejdas hennes framfart av något. Av en människa. En man. Hon förlorar balansen men starka händer tar tag om hennes överarmar.
”Vad i all sin dar …”, mumlar hon mot skjortbröstet, men lösgör sig sedan och tar ett steg åt sidan.
”Ursäkta. Gick det bra?” frågar mannen och hon tittar upp på honom. Hans blå ögon möter hennes och för en stund får hon inte fram ett ord. Det är kanske inte så märkligt när man ser till situationen, men hon brukar inte tappa målföret.
”Ja, det är ingen fara. Hur gick det för herrn?” frågar hon och granskar honom. Det är en av sönerna Wester-
11
berg, inser hon. Inte den äldste, han är i Amerika, utan den några år yngre som studerar i Lund. De har träffats vid några tillfällen, men bara hälsat kort. De andra barnen i familjen Westerberg är hon desto mer bekant med då de allt som oftast besöker hårsalongen.
”Det gick bra. Visst är det fröken Ek? Frisörskan?”
säger han. ”Som ska hämta farmor?”
”Ja, det stämmer.” Hon ler. ”Det var därför jag hade bråttom.”
Hon konstaterar att hans mörka hår är aningen för långt. Måhända är det en hårfrisörskas lott att alltid notera sådant hos personer hon möter.
”Farmor är inne hos oss och äter frukost, så jag är rädd att hon inte är klar än. Själv måste jag skynda vidare till sjukhuset.”
”Sjukhuset?”
”Ja, jag är underläkare där”, säger unge herr Westerberg och sedan tar han avsked. Charlotte står kvar en stund.
Skakar därefter på sig och går vidare.
12
Kapitel 2
Husfrun Inga-Lill, propert klädd i svart klänning och vitt förkläde, visar in Charlotte i den stora lägenheten. Klackarna sjunker ner i den tjocka mattan när hon följer efter husfrun.
”Hej, Charlotte!” Berit, yngsta flickan i familjen, dyker upp och försvinner iväg lika snabbt.
”God morgon”, säger hennes storebror Wilhelm som även han hastar förbi.
”Du kan inte ta mina skor!” hörs en hög röst och i nästa stund kommer två unga kvinnor springande.
”Du ska ju inte gå på skolavslutningen!” ropar Birgitta, den yngre av de två systrarna. Hon har papiljotter i håret och håller ett par röda skor i handen.
”Jag ska vara med i kyrkan på Berits avslutning!” säger storasyster Karolina upprört. ”Inte för att det spelar någon roll, det är mina skor och du kan inte bara ta dem.”
13
”Flickor!” Fru Sigrid Westerberg, grosshandlarinnan, kommer ut i hallen iklädd blommig klänning och klackskor. ”Nu räcker det.”
”Mor, jag kan inte hjälpa att Birgitta har tagit mina skor!” protesterar Karolina.
”God morgon, fröken Ek. Fru Ingrid är snart klar med frukosten.” Fru Westerberg vänder sig mot husfrun. ”Inga-Lill kan väl ta med fröken Ek till matsalen?”
”Självfallet!” Husfrun stegar vidare och Charlotte skyndar efter. De kliver in i matsalen och hon kan inte låta bli att dra efter andan vid åsynen av den stora ljuskronan ovanför matbordet. Solstrålarna som faller in från fönstren får lampan att glittra och dess reflektioner sprider sig över tak och väggar.
”Ser man på, fröken Charlotte!” Fru Ingrid ställer ner sin kaffekopp. ”Jag är strax redo. Inga-Lill hade bakat så gott bröd att jag tog en extra smörgås.”
”Det förstår jag!” Charlotte nickar. ”God morgon, herr Westerberg”, säger hon till grosshandlaren som sitter vid huvudändan av bordet. Han grymtar något ohörbart utan att se upp från stadens tidning, Ystads Allehanda.
Fru Ingrid skakar på huvudet åt sin son och reser sig sedan.
”Gustaf, vi ses i kyrkan”, säger hon och reser sig upp.
Charlotte erbjuder henne armen och den gamla damen tar den.
14
”Egentligen, förstår fröken Charlotte, behöver jag inte någon hjälp. Det är Gustaf och Sigrid som fått för sig att jag ska gå och trilla. Sådant trams. Jag tycker förvisso att det är trevligt med sällskap.”
”Fru Ingrid, det tycker jag också”, säger Charlotte.
”Då klarar vi oss, Inga-Lill.” Frun stegar obehindrat på och Charlotte får öka takten för att följa med.
Husfrun börjar slamra med porslinet, men ljudet överröstas av ett gällt barnskrik.
”Lille Arne!” säger fru Ingrid och sticker in näsan i köket. ”Hur är det med farmors lille gosse?”
”Han är nog hungrig.” Barnflickan står upp och vyssjar babyn.
”Kom med honom till mig!” Fru Westerbergs röst ljuder genom lägenheten. ”Jag är på min kammare.”
Barnflickan kilar iväg och Charlotte och den gamla damen går vidare mot hallen.
”De är en stor familj”, säger frun. ”Sju barn, det är ovanligt nu för tiden. Att de skulle få ett till var oväntat, men underbart. Givetvis.”
”Givetvis”, håller Charlotte med, men tänker samtidigt att hon har det bra som slipper sådana här morgnar. Även om hon måste erkänna att det känns gemytligt, på något sätt.
”Jag tog på en sjalett eftersom jag inte ens kammat mig”, säger fru Ingrid och plirar mot henne.
15
”Det gjorde frun rätt i. Jag kommer ändå att kamma håret.”
I salongen sätter sig fru Ingrid tillrätta i den ena av de två frisörstolarna. Charlotte hakar av den kortärmade rocken från kroken på väggen och sticker i armarna. Plagget skyddar hennes kläder från kemikalier och hår. Att ta på det gör även att hon förvandlas från privatperson till frisörska.
”Kära fröken Charlotte, vilken ynnest för mig att komma hit varje vecka och bli omhändertagen.” Frun klappar Charlotte på kinden med sin åldersfläckiga hand. En hand som har klappat många kinder. ”Idag kom fröken till och med och hämtade mig.”
”Det gör jag så gärna. Det är en ynnest för mig att få hjälpa fru Ingrid med håret.” Charlotte snurrar på frisörstolen så att den äldre kvinnan kan slå sig ner. ”Att jag fick hyra både lägenheten och lokalen av grosshandlare Westerberg var ett lyckokast.”
”Det håller jag med om. Det är få förunnat att ha en skicklig hårfrisörska så nära. Jag måste säga att fröken
Charlotte är Ystads allra skickligaste hårfrisörska.”
”Tack snälla. Frun är alldeles för vänlig.”
”Jag säger bara som det är.” Fru Ingrid knyter upp sin sjalett och det grå håret blottläggs. ”Har fröken sett? Det står åt alla håll.”
16
”En busig frisyr”, säger Charlotte glatt och hämtar frisörkappan som ska skydda fruns kläder. ”Tvätt, läggning och tångondulering så är du redo för vilken galamiddag som helst.”
”Just galamiddagar är det ont om i mitt liv, men idag är det skolavslutning och i juli blir det dop för Arne, den lille guldklimpen. Dopdagen sammanfaller nästan med min födelsedag och det blir ett perfekt firande, tycker jag.”
”Vad ska den lille prinsen heta mer än Arne?”
”Johan blir det också”, säger den äldre damen.
”Fina namn.” Charlotte knäpper fast kappan runt fruns hals.
”Ja, det tycker jag med. Min framlidne man Wilhelm hette även Johan, så jag är glad att de tog det namnet”, säger fru Ingrid. ”Jag vet inte hur länge jag får vara med här i jordelivet, men jag är glad åt att jag finns kvar än. Kanske jag även hinner få något barnbarnsbarn innan jag lämnar det jordiska.”
”Jag tänker att frun är kvar länge till.” Charlotte börjar kamma igenom hennes hår. Döden hör till livet, men hon tycker inte om att tänka på den. När hon själv är borta kommer det inte att finnas några sörjande släktingar. Hon
är ensam. Hennes egen mor borde vid det laget ha gått bort för längesedan. Visserligen är hon inte ens femtio fyllda, men hennes kropp har varit med länge.
17
”Den som lever får se”, säger fru Ingrid och låter inte det minsta sentimental. ”Jag undrar om Håkan eller Jan kommer att stadga sig snart. De är ändå äldst i syskonskaran. Håkan kanske träffar en trevlig amerikanska. Han kommer inte hem förrän till nästa år.”
”Då dröjer det ett tag”, säger Charlotte.
”Ja, fast tiden går snabbt. Åtminstone i min ålder.”
”Jag träffade unge herr Westerberg i trapphuset.”
”Jan är nyss färdig med sin utbildning. Sigrid och Gustaf var i Lund för några veckor sedan och firade honom”, säger fru Ingrid.
”Herr och fru Westerberg måste vara stolta.” Charlotte drar försiktigt med kammen genom det grå håret.
”Ja, det är de. Han är hemma i Ystad över sommaren och jobbar på sjukhuset här. Men till hösten ska han börja arbeta i Lund.”
”Jag förstår. Ystad är ändå den perfekta sommarstaden.”
”Ja, det håller jag med om. Och det är härligt att ha honom hemma några månader. Sigrid är glad kan fröken Charlotte tro. Nu får hon rå om Jan ett tag. Men han är alldeles för långhårig.” Frun vrider på huvudet så att kammen tar i örat och böjer det framåt.
”Oj, förlåt. Hur gick det?”
”Det var mitt fel”, säger fru Ingrid. ”Dessutom tål mina öron det mesta. Och har hört det mesta.” Hon skrattar.
”Men om Jan ska höra vad hans patienter säger så är det
18
sannerligen hög tid att han klipper sig. Han hade visst tid hos frisören på Östergatan, men nu hade frisören gått och brutit handleden. Och de andra var visst fasligt upptagna.”
”Jag brukar ju inte klippa män, men småpojkar. Om frun tror att doktor Westerberg skulle godta en klippning av mig så är han välkommen hit när som helst. Jag vet att jag har luckor på både torsdag och fredag.”
”Då tycker jag att vi bokar in honom på fredag”, säger fru Ingrid. ”Sigrid säger att han brukar komma hem på lunchen. Finns det någon ledig tid då?”
”Jag ska se efter i kalendern.” Charlotte stoppar ner kammen i en av de stora fickorna på rocken och går bort till den stora kalendern som ligger på disken bredvid kassaapparaten. Hon skriver noggrant in varje bokning och bockar av efter hand. Det går inte för sig att missa en kund. Missnöje sprider sig snabbt och kan leda till att hon tappar sin kundkrets.
”Klockan halv ett har jag en tid. Kan det passa doktor Westerberg?” Charlotte tittar bort mot fru Ingrid. Egentligen är det då hon själv brukar ha lunch, men hon kan skjuta på den.
”Ja, det bokar vi”, tycker frun.
”Fint, då skriver jag in honom. Hälsa honom att han är välkommen.”
19
Kapitel 3
Det har varit en lång dag och Charlottes fötter ömmar när hon tar sig uppför trapporna till sin lägenhet. Att bo och arbeta i samma hus har många fördelar, men att ha nära hem efter arbetsdagens slut måste ändå vara det allra bästa.
När hon öppnar sin dörr hör hon att dörren till lägenheten mittemot hennes öppnas. Hon klistrar på ett leende och vänder sig om. Men istället för grannfrun Sonja som Charlotte hade väntat sig att se, är det hennes dotter Sara som kliver ut i trapphuset. Håret har hon som vanligt i en fläta som räcker långt ner på ryggen. Flickan som nyss var ett barn har förvandlats till en ung kvinna. Men hon tycks inte bry sig om vare sig smink eller kläder.
”God middag, Sara”, hälsar Charlotte. ”Hur står det till?”
”God middag, Charlotte. Tack, det är fint med mig. Hur står det till själv?”
20
”Lite trött efter arbetsdagen bara.” Charlotte noterar flickans ljusblå klänning med vit krage och förklädet som hon som bäst håller på att knyta.
”Jag sommarjobbar i restaurangen på Continental”, säger Sara.
”Så trevligt.”
”Det är mor som ordnat.” Hon rodnar en aning.
”Vad fint att hon kunde göra det”, säger Charlotte. ”Jag hoppas att du trivs.”
”O ja!”
”Vad skönt.” Charlotte ler trots att tankarna vandrar vidare till hennes egen mor som, precis som Saras mor Sonja, arbetar som städerska. Numera på Malmö allmänna sjukhus där arbetsvillkoren förefaller vara bra. Annat var det när Charlotte var barn. Då städade mor på krogar och restauranger. Inte fina sådana som på Ystads Saltsjöbad eller hotell Continental, utan stökiga syltor och röriga barer där klientelet gärna drack för mycket.
”Jag arbetar mest på eftermiddagar och kvällar, och mor tidiga morgnar, så vi avlöser varandra både hemma och på arbetet.”
”Det kanske kan vara skönt.” Charlotte blinkar med ena ögat och Sara skrattar.
”Mor är underbar, men ja, kanske är det ändå bäst.”
De tar avsked och Charlotte ser efter flickan som på lätta fötter tar sig nerför trappan. Någon far har Charlotte
21
