Förställning
FÖRSTÄLLNING
Ettliv
BoLundberg
Förställning
©2025 Bo Lundberg
Omslag,Bilder ochFormgivning av Författaren
Typsnitt: GentiumBookPlus
Förlag: BoD ∙ Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen Allkopieringärförbjuden
Alla namn,karaktärer, platseroch händelser är fiktiva. Alla likhetermed faktiska händelser,platser ochpersoner, levande ellerdöda,ärheltslumpmässiga.
ISBN:978-91-8080-806-4
Om manmed tillräcklig omsorg byggersig ettskalkan mankanskegörasig näst intill oberoendeavomgivningen,men inte ens de mest omfattande insatser kanbevara människan däri,det blir medtiden inget annatänmumifiering.
Innehåll
Inledning
Begreppetförställa förefallerförringat ellerrentav bortglömti denkulturelladiskursen.Inteminst tyd‐ligtblir detpånätetssökrobotarsom ofta blandar ihop förställd medföreställd, tvåord somskiljsåtav en enda bokstavmen somhar helt olikabetydelse. Attföreställa signågot innebäratt tänkapånågot sominteärfallet, medanatt förställasig ärattutföra någotsom blir fallet.Förställningskonstenförutsät‐terenavancerad intentionalitetsom endast män‐niskan förmår atthantera.Att föreställa sigär frivilligtmedan förställningenoftaärförknippad medkonsekvensersom begränsarfriheten. Mankan föreställa sighur detäratt vara blindgenom att blunda.Att förställasig vara blindärdäremot ettbe‐drägeri. Medanspionen förställer sigföreställer sig skådespelaren. Förställningenkan såledesvara, och användsoftasom,ett vapeni livskampen.Därav får dessa båda beteendenockså helt olikabemötanden hosomgivningen.Medan föreställarenoftastblir
bedömd utifrånförmågan, så blir förställaren bedömd utifrånmoraliska kriterier. Detkan ocksåuttryckas somatt föreställningenskerpåenupplystväg,medan förställningenskeri en mörk labyrint.Förställningär såledesett avanceratverktyg sommänniskan ensam förfogar över.Ävenomdetta verktygtillgripsi stunden— Oftast iavsiktatt vinna en ellerannan fördel.— så är detmycketlättatt låta förställningen blitill denpersonsom framträder ivardagen. En så‐danutvecklingkommermed tidenatt innebära stora begränsningarför personligheten.Hos yngremän‐niskor hotarmaskenatt ersättaden ännu ofärdiga personen.Man kandåtalaomenförställning grundadiomgivningen.
Denna berättelsevisar hurförställningskonsten kanfåenavgörande betydelsei en människasut‐veckling. Handlingenföljerhuvudpersonen under hela hans liv,gestaltat viaenrad nedslagbland hans minnenavolikahändelser.Förhållandet mellan dessa minnenoch de faktiska händelsernadebaseras på blir därmed avgörandeför läsarens upplevelse av hans liv.Varje minne måstepassera en upplevelse.
Mentill skillnad motupplevelsenärminneten skapelse baseratpåupplevelsen,intehändelsen isig. En upplevelse av en händelse består av en radkänslor såsomsmärtaoch glädje.Inget av detta kanbevaras i minnet. Minnenbegränsas till beskrivningaravdessa känslotillståndgenom attklä demi ordsåsom skräck
ochjubel.Minnetkan inte innehållakänslor men skapakänslorvilkadåintebeskriverdenursprungliga känslan. Strängttaget är minnen meratt se som fik‐tioner.
Om nu någonskullemisstänka attdetta är en självbi‐ografi kanjag försäkra atthuvudpersonen iberättel‐seninteärförfattaren.Det må vara författarens liv sommotsvaras menförfattaren självärintenärva‐rande. Berättelsen är såledelinteenautofiktionmen enalterfiktion.
BoLundberg Malmö2024-05-23
DELETT Uppväxt
Detärgryning
idagensförstaljusbörjarterrängenframträda enkänslornasgeografibörjarsaktataform tillenbörjansuddigutslätad detobevekligaljusetvässarkonturerna törnenabörjarlämnaobehagligamärkeneftersig. Denlångafärdenharbörjat fråntrygghetensinbjudandelandskap genomfasornasmörkaskogar frånsommarängenslättsammaterräng tilldeoöverstigligabergstopparna ingetskallbesparasdiginnandagenärslut.
Till en början består terrängen mest av hän‐delser,här finnsingaandra personer,det är en händelserikmen avfolkad värld. Till ochmed ensur‐sprung reducerasfrånbörjantillkänslor såsomräd‐sla, glädje,hungeroch vrede. De första personerna somtar form är föräldrarna— moroch far. På gott ochont blir dessa till lackmustestetför dentidiga barndomens navigerande.
Närviförst träffar honom, vårberättelses hjälte... Menhjälte, lederdet inte tankarna till sagoberättel‐ser? Kanske blir detbättremed detmer sakligaoch neutrala,huvudperson,men åandra sidanlåter nog huvudpersonliteför rapporterande,det härärju trotsallt inte en dokumentär redovisning. Nej, hjälte fårdet bli. Ergo,där står han, L, detärsåhan heter, fortfarandeikläddytterkläderefterpromenadenmed far, förundrattittandeuppåt.— Närman är knappt tre, händer detmesta långtovanför enshuvud.När hanoch farkom hemefter söndagspromenadenoch morfrågade vaddegjort berättade hanför mor, inte utan förväntan, attdetelefonerat.Dåhademan fort‐farandeintetelefon ihemmet. Denförväntadereak‐tionenpådennaspännandehändelseuteblev,istället blev nu mormycketarg på faroch de börjadeskrika till varann. Lförstod attdet vardet hanberättatsom fick moratt bliarg.Det gjorde honomförst rädd,var dethansfel?Mende blevinteargapåhonom, nej, de brydde siginteallsomhonom,hjälpte honominte
Dettaärbörjanavvårberättelse,dettaärL:sförsta klaraminnesomkomattfinnaskvarförrestenavhans liv. Vadsom därefter händeden dagenefterlämnade inte någraminnenoch hamnadedärmed, somdet mestai en människas liv,i dettomrumsom minnets nyckfulla sorteringskapar. Destoviktigare ochkvar‐ståendeblevdäremot denkänslaavotrygghet han upplevtidetögonblicket,ståendedärmellansinabåda grälandeföräldrar.Enkänslasomskullekommaattbli någotavenlivsledsagare förhonom.Huruvida otryggheten debuteratredan tidigare vethan inget om.Det blev såledesmed denna händelse hans otrygghetalltid komattförknippas.
Till en början,innanhan vant sig, protesterade lil‐le L, hanvägrade accepteraalltobehagellertvång, inte alltid högljutt menickedesto mindre drastiskt. Somförstaochhittills endaföreträdarenförsläktens femtegenerationblevhan från början överbeskyd‐dad. Detbörjade medattsläktenfickförsigatthanåt förlite. Måltiderna förvandlades till cirkusföreställ‐ningar,med smörgåsarutskurnasom små figureroch pantomimföreställningarkring matbordetsom vardag‐ligainslag.Allt iavsiktatt få ihonom maten, menallt visade sigvaraförgäves. Medhårthopknipna läppar, en munsom ettsmalt streck,satthan där. Till slut
12 ensavmed ytterkläderna. På tvååringens viskände hansignumycketövergivenochvilsenienobegriplig värld.
13 vissteman ingetannat rådänatt uppsökaenvid tidenpopulär barnläkare.Efter sedvanlig undersök‐ning sominteavslöjade någraanomalier fick föräld‐rarnarådet:”Då detintetycks fattashonom något, kannilugntlåtahonomätanärhanärhungrig.”
Nästastrid komnär mor, iett försöktatt bidratill denungafamiljens uppehälle,försöktelämnahonom på daghemmet. Rädd,övergiven ochbesvikenkunde haninteförståvarförhon lämnat honomdär iett mörktrumfylltavobehagligagalonmadrasserochvi‐ta rockar.Men de vita rockarna måsteväl ha innehål‐litpersonalochdärmåstehafunnits flerbarnänhan, kanman tycka. Mennej,för honomvar detbaradet‐ta,galonmadrasseroch vita rockar iett skrämmande ödsligthalvmörker.Attdevälmenandedamernaivita rockar ville få honomatt sova middag på en av de ga‐lonöverdragnamadrassernaidennedsläcktasovsalen varinget somimponeradepålille L. Ur denna helt obekantasituationkunde hanintefinnanågonutväg, ingetsättatt undkomma rädslan. Detta fick honom atttatillenmindrespektakulärmenföromgivningen, ochför framtiden, icke destomindredrastisk flykt‐metod. Hanlåtsadessomomalltdettaintefanns, gick in isig självoch väntade. Så fort hankunde undkom‐ma sovsalen gick hanoch satte sigvid staketet,i den riktning morförsvunnit, omöjligatt nå fram till, ”Mamma varärdu, närkommerdu?”. Meddelandet gick fram till alla berörda, detblevbådeförstaoch
Idenna berättelsefår vi följahuvudpersonen under hans liv,hur hanbliroffer förden mask hantidigtan‐lägger. En mask somfrånbörjankommeratt få en av‐görandeinverkanpåhanspersonligautveckling.
Bo Lundberg tecknarhär bilden av en person därför‐ställningenkommeratt blidominerande på originalets bekostnadochlämnakvarenmycketoklarperson.
