st a fH an na r
©GustafHannar, 2024
Redaktör: Sofia Hannar
Sättning: Gustaf Hannar
Omslag: Gustaf Hannar
Omslagsbild: Shutterstock
Förlag: BoD •Books on Demand,Stockholm, Sverige
Tryck: Libri Plureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-073-0
conbrio (frånitalienskan)– besjälat,livligt,med stormande känsla – ärentermsom syftar på medvilken karaktärett musikstyckeskaspelas.
la casa dellastrega, lombardiet,2024
proloG
Johannesväger kniveni handen, osäker på om han skavåga användaden.
Det ärvisserligen inte första gången som han håller isamma kniv, menvid det förratillfället –fördrygt ett årsedan –hade Johannesvarit såfokuserad på sin uppgiftatt han inte ägnat det tjugofem centimeterlångasilverföremåletnågon större uppmärksamhet.
Han håller upp brevknivenidet sparsammaljusetoch granskar det invecklade mönstret på skaftet.I brist på regelbunden puts har filigransarbetetsvartnatoch det ärbara inskriptionen iguld somblänker mot honom: fidelisad mortem – trogen till döden.
Orden stårsom motto förden starkavänskapen mellantvå män –Enrico ochAntonio – somnu båda ärdöda.
Johannes ärdockövertygadomatt orden ärriktade äventill honom, och att Antonio högstmedvetet har valt attsända honom detta vänskapsbevis frånandra sidan graven.
Han låterfingrarnavandra längs knivskaftet tillsdenår änden, somavslutasmed en liten utsmyckningi formavett
E. Det råder ingentvekan om attbokstaven står för Enrico, men Johannesvet också att E:et fungerarsom axet på en nyckel – en nyckel som passari låsettill det lönnfack som han en gång tidigare har gläntat på.Den gångenväckte han livien hemlighet som under tvåhundra årlegatbegravd här
i la casa dellastrega –husetsom hansmormor fått iarv.
Samtidigt somenrysning kryper längsryggraden undrar
Johannesvad han kommeratt hitta den härgången.
Hans handslutersig om knivskaftet och tankarna återvänder till de händelsersom har lett framtill att han nu stårtvekande inför uppgiftenatt förandra gången glänta på locket till Pandoras ask.
Det var Johannesmamma,Bianca, som förstnåddes av nyheten om Antonios död.Det kändes sorgligt, men kom ändå inte somnågonstörre överraskning:Antonio var åttionio år och ledavflera allvarliga krämpor, varav kärlkramp varden som ändade hansliv.
Enveckaefterdödsbudet tog JohannesochBiancaflyget från Stockholmtill Milano – varifrånde fortsatte medtåg till den lillastaden Lavenodärbegravningenskulleske.
Efter jordfästningensamlades en utvaldskaraavde sörjande i Antonios palatsliknande hus på Viale de Angeli, där hansdotter Marina hade arrangeratenminnesstund somstartade i förstämning, mensom efterhand utvecklades till en glad fest.
Det vardå, strax innan Biancameddelade attdet vardags attbryta upp, som Marinatog Johannesi armenoch ledde in honom i Antonios tidigarearbetsrum.Med allvarlig röst förklarade hon att Antonio hade varitmycket angelägenom att Johannesskulle få övertaett föremålsom betytt mycket för honom själv och som – med Marinas ord –”symboliserade de varma känslorsom Antonio hyste för Johannes”.
Överraskad och rörd överomtanken tog Johannesemot paketet som Marinaräckte övertill honom.
”Du börnog väntamed att öppna det tillsni ärtillbakai la casa dellastrega”, svarade Marina på Johannes fråga om hon visstevad som fanns iden plattaasken somvar inslagen igrovt, brunt papper.
Johannestankar dröjer sig kvarvid Antonio.Trots en åldersskillnad på översjuttio år hade Johanneslärt sigatt uppskatta den äldremannensom en nära vän –ja, nästan som en familjemedlem.Under den händelserikaveckan förett
årsedan hade Antonio, trotssin sviktande hälsa, osjälviskt ställt uppföratt hjälpa Johannesochhans familj. Dessutom vardet genom Antonios försorgsom Johannesmormor,
Daniella,kundeflyttaini husetdär Johannesnu befinner sig –husetsom går under namnet la casa dellastrega.
Johannesruskar på huvudet föratt göra sig fri frånalla tankar och minnen.
Han har en uppgift framförsig.
Långsamt sjunker han ner på knä och letar längsbrädgolvet tills han hittarden nästan osynliga springan mellan två golvplankor.
Med fingrar somdarraravbåde spänningoch iver vänder han brevknivenså att E:et riktas motspringan.
Sakta för han in axet ilåset.
Och vrider om …
castellocabiaglio,lombardiet,1844
Giovanni
Mitt namn är Giovanni Navarro, sontill VincenzoNavarro ochhemmahörandeibyn Castello Cabiaglio, Lombardiet.
Emedan jagsjälv ej är tillräckligt förfareni skrivkonsten hardenna skildringnedtecknats undertystnadsplikt av prästenJacopo Bertolinii traktens församling.Redogörelsenär samtidigtenbekännelsevarigenom jaghoppaserhålla absolution fördesyndersom jaghar begått.
Minberättelsetar sinbörjanår1802 då jagvid 17 årsålder trädde itjänstsom betjäntåtden ryktbare violinistenNiccolò Paganini.Denne befann sigdåisitttjugondelevnadsår och varredan firadöverhelalandet, både somsolistoch kompositör.
Attjag,enobildad sontill en finsnickare, hamnadei tjänst hosensåframstående ochbegåvad person somPaganini hartvå förklaringar, varavden förstaheltmåste tillskrivas slumpen: på minfarsuppdrag befann jagmig,tillsammans medengesäll, iMilanoför attlevereraenuppsättning möblertill en istadenbosattsläkting.Vid sammatid fannsäven Niccolò Paganini iMilanoför attgeenkonsert på Teatro alla Scala. Lockad av denstora folkmassa somsamlats framför operahuset,iförhoppning om attfåenglimtavden ryktbare mästerviolinisten, begavjag migdit ochhamnadeaventillfällighet vidartistingången. Efter bara någraminuter rullade en täcktvagnframtill entrén,och ettfölje om fyra personer klev ur.Enavdessa –engänglig ung manmed magertansikte ochaxellångt,kolsvarthår –uppträdde märkbart förtretat
gentemotenäldre,kortvuxen person somvar kläddi en sliten och fläckiglivré.Mannen fick sigenrejäl uppsträckningsom avslutadesmed orden: ”Duär fullkomligtoduglig föruppgiftensom minbetjänt,Marco,och jagskullekunna byta ut dig motvilken fårskallesom helst.”Han avbröt sigoch spanade ut över folksamlingen, därjag råkadestå iförsta ledet. ”Du där, till exempel”,sahan ochpekadepåmig,”vadsäger du om attträda itjänsthos Niccolò Paganini,världensfrämste violinist?”
Jagmåste tillstå attjag först stodsom förlamad,oförmögen attfåframett ljud.Men sedanföddesentanke om attfru Fortunakanskehadepekat på en vägbortfrånmin fars snickarverkstad. Jagsamlade modoch svarade: ”Volentieri, signore.”
laveno,lombardiet, 2023
”Hurlång tidskadet egentligen behöva ta förgubben att dö?”
Allamänniskor som hade samlatsi köket vändesig mot Gianluigioch granskade honom med ögonsom utstrålade en blandningav misstro ochuppskattning.Att någonvågade sättaord på det somdeflesta tänkte varintebaravanvördigt,utan faktisktganskabefriande.
I nästan en vecka hade de suttit vid Enrico Pontissjukbädd och inväntat attden gamlemannenskullege upp andan.Ibland hade det verkat somomslutetverkligen var nära,Enrico hadebörjat andasstötvis och viskat osammanhängande ordsom vädjade om hanssjäls frälsning.Men såhade hansandetag blivit lugnareigenoch en smula färg hade återvänt på kinderna.
Hurmångagångersom detta hade upprepats kundeingen av de närvarande släktingarna säga.Däremotvar alla eniga om att Enrico betedde sig lika halsstarrigt infördöden som han hade gjort under helasittlångaliv. I rättvisans namn börsägasatt, trots Gianluigis krassa yttrande, ingenav Enricos släktingar på allvar önskadelivet ur honom (möjligen undantagetsystersonen Bernardo, som blivit lurad attinvestera iett av gubbensmångadåraktiga affärsprojekt). Men vid 92 års ålder, och medtilltagande kroppsligt och mentalt förfall, vardet egentligen bara en tidsfråga innan det var dags för Enrico attlämnaindet sista bokslutet.
Ävenom Enrico själv varbarnlös,hade han ettstort antalanförvanter, bosattabåde i Lavenoochpå andraställen i Italien.Uppgiftenatt sittavid Enricos sidavar därförinte särskiltbetungande, snarareenformig, vilket bidrog till den irriterade stämningenigubbens kök: det hade funnits förhoppningaromensnabbtavklaradbegravningoch ettlika snabbt genomfört arvsskifteenligt det testamente som på Enricos uttryckliga befallningintefick öppnas förränefter hansdöd.
Förväntningarna var högt ställda blandde presumtiva arvtagarna.Enricos tresystrar hade tillsammanstio barn, och antalet barnbarn (och barnbarnsbarn) varidet närmaste omöjligt atträkna – isynnerhet då flera hade fötts utanför äktenskapet.Att alladessa,äkta såvälsom oäkta, släktingar skulle få en delavarvet efter Enrico vardet väl ingensom trodde, menatt det skullebli en rejälslant tillde närmaste familjemedlemmarna verkade högstsannolikt.
Visserligen hade Enrico under de senaste femton årenlevt etttillbakadragetoch närmastasketisktliv, menatt han satt på en smärre förmögenhet,främsti formav fastigheter, var det ingensom tvivlade på.
Familjen Ponti, där Enrico var äldst bland fyra syskon,hade inte bara överlevt krigsåren, de hade dessutom kunnat leva gott på inkomsterna frånsvartabörshandeln medallt från tobak till kaffe.Familjens överhuvud, den likasluge som koleriske Franco Ponti, lyckades (av tvivelaktiga skäl)undgå att kallas in till krigsmaktenoch kundeistället ägnasig åt denillegala affärsverksamhet somgjorde honom till en av de mest förmögna – och samtidigtminst uppskattade – invånarnai Laveno.
Francofick själv inte möjlighet attnjuta av sinarikedomar
någonlängre tideftersom han,under oklara omständigheter, omkom ienbilolyckaibörjan av 1950-talet.När
Enrico – nyss fyllda tjugotvåår – motvilligt övertog ansvaret för familjeföretagetstod familjen Pontisnamnintesärskilt högt i kurs.
I avsiktatt rentvåfamiljenamnet, och samtidigt få avkastning på de ärvda pengarna, inledde Enrico en nykarriär
som (någorlunda)hederlig fastighetsägare.Under förevändningatt vilja hjälpamänniskor som kommit på obestånd under kriget köpte han upp villor och flerfamiljshusi centrala Laveno,föratt därefter hyra utbostäderna till de tidigare ägarna.Verksamheten expanderade efterhandtillatt
ävenomfatta finasieringavnybyggnationer – i första hand samhällsnyttiga lokaler somskolor och sjukhus.
Vid tjugofem var Enrico den största privata fastighetsägareni Laveno – och en av de mest eftertraktade ungkarlarna.Hanstre systrargjorde ihärdiga försök attsammanföra honom meddiverse kvinnor frånnågraav Lavenos ”bätt-
re”familjer, mendet visade sig fruktlöst eftersomden unge mannen förhöll sig kallsinnig till all uppvaktning. Åtminstone framtills han mötte Giovanna Liuzzi – eller Gia som hon föredrog att kallas.
Medlemmarna i familjen Ponti varistort sett okunniga om förhållandet meddenna Gia, och detvar förstsedan relationen hade upphört somden avslöjades för Enricos systrar – vars samfällda lättnadgjorde Enricostarkt upprörd.Han vardessutombesviken och sårad över Gias plötsliga beslutatt lämna honom.Faktum äratt han inte ensfick höra det från hennes egen mun: en dagvar hon bara försvunnen från hemorten Varese,föratt aldrig mer hörasav.
Enrico dövade sin frustration genomatt hänge sig åt affärerna.Metodiskt fortsatte han medatt bygga upp sitt lilla fastighetsimperium, samtidigtsom han –förmodligen med
baktanken att främjasinaegnaintressen – gavsig in ilokalpolitiken somrepresentant fördet konservativa parti som senare skulle utvecklastill Lega Lombarda.
Deekonomiska (ochpolitiska)framgångarna för Enrico kunde förmodligen ha fortsattom han inte hadedrabbats
av någotsom hanssystrar, iefterhand, tolkade somstorhetsvansinne – ellermöjligenren fartblindhet.I slutetav
1980-talet, närregionens ekonomiblomstrade, beslutade
provinsstyreti Varese (där Enrico satt somledamot) att manskullesatsa stort på turismen.Lago Maggiore utövade visserligen sedanlängeenstark dragningskraft på såväl utländskasom inhemskabesökare, mensjälvaturistnäringen vardåligt utvecklad.Som en första åtgärd togman beslutom attbyggaett nytt hotelli Laveno, inära anslutningtill sjön och medall nödvändig lyx föratt lockavälbeställda turister tillområdet.Som av en händelse gickuppdragetatt genomföra projektettill Enricos företag, medaktiv uppbackning fråndet lokalanäringslivet.
När Albergo Maggiorestod färdigt1991 hadebygget sprängtbudgeten flera gånger om och, vad somvar ännu värre: landet skakades av en politisk och ekonomiskkris somfickkännbara konsekvenser på alla områden, inte minst turismen.Staden Laveno kundenu ståta medett nybyggt lyxhotell, sommycket få människor hade rådatt besöka.
Ikonkursen som följde vardet inte bara Enricosom drabbades, istort sett allasom hade gått in med kapital i projektet (inklusive Enricos systerson Bernardo)förlorade sina investerade pengar.
Förödmjukad av motgångarna drog sig Enricotillbaka för attslickasinasår.Hans företagvar visserligen dränerat på kapital, men hans fastigheter fanns kvaroch tack vare dem kunde han leva ettbekvämt, om änintenågot överdådigt liv.Under årensom följde gjorde Enrico flera halvhjärtade
försök att återinträda på den ekonomiskaochpolitiskaarenan, mendet var uppenbart att hansstorhetstidvar över.
Den alltmerdemente mannen tillbringadesinasista år isolerad isitt hus, oavbrutet ältande alla de orättvisorsom livet hade utsatt honom för.Trots att han fortfarande ägde
ettstort fastighetsbestånd,kunde han inte släppatanken på de storasummor som han hade förlorat på dåligaaffärer.
Dessutom hade hansbitterhet –åtminstoneenligt de tre
gifta systrarna – sin främsta orsak idet faktumatt han aldrig hadestadgatsig och bildat familj. Närman har familjen omkring sig,hävdadesystrarnamed en mun, slipper manatt oavbrutet utsättas försig själv.
På den sjundedagen dog Enrico.Ensista sorgsensuckfrån dengamle mannen följdes av en högre, samfälldsuck av lättnad frånde församlade släktingarna.
Gianluigi, maken till en av Enricos systerdöttrar, varden som återigengav uttryckförmångas åsikt:”Nu servitill att få tag på gubbensadvokat så snabbt sommöjligt.Det skabli oerhört intressant attsevad det därtestamentet innehåller.”
”Vi kanskeskatänka på jordfästningenockså”, invändeen av Enricos systrar, den åttiosexåriga Vittoria.
”Självklart, mendet viktigaste först.Eller somdet gamla talesättet lyder: detordnarsig medblommor bara gubben är död.”
Det respektlösa yttrandet fick mångaavdenärvarande släktingarna att hajatill, innan de erinrade sig att Gianluigi hadearbetat som fastighetsförvaltare åt Enrico under många år, ochhunsatssvårt av den styvnackadegamle mannen.
Trots att Enricos systrarvar upptagnamed begravningsförberedelserna, och därförinte kundenärvara, vardet många
Musikärett språksom kanförstås av alla människor, mensom endast talas flytande av ettfåtal …
NärDaniellavaknarupp efter sin stroke harhon en enda önskan:att få återse sitt hemlandItalien innan hondör.
Genomenödetsnyckfår honsamtidigtärvaett äldrehus i närhetenavden norditalienskastaden Laveno,dit honbeger sig isällskap meddottern Bianca ochdottersonen Johannes.
Detärvda husetruvar emellertidpåenhemlighetsom drastiskt förändrartillvaron förDaniellaoch hennes familj.
Framföralltfår de upplevamusikensförunderliga kraft.
Ochatt livetärenkomposition somska spelas conbrio: besjälat,livligtoch medstormande känsla.
www.edical .se
info@edical.se