Av Kent Klint Engman
Spott-ÅsapåHöjden
Snuten på dårön5
©Copyright Kent KlintEngman2024.
Bokomslag ochillustrationeravKentKlint Engman
Förlag:BoD -Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD- Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8080-067-9
Författarensförord.
Detta är en fiktiv historia,liksomönGallbjäre därdet hela utspelar sigoch även de karaktärer sombor där. Vissa offentligapersonerkan nämnas föratt förankraberättelsen meri verkligheten.
Språketibokenärsom idetidigare, bitvis dialektalt och ibland lite grovt så detlämparsig inte förbarn.
Jaganvänder en heldel Hälsingemål, mendet finns mängderavavarter på dialektenberoendepåvar i Hälsinglandman befinnersig.Själv harjag minarötterfrån Njutångervilket förmodligen harpräglat minauttal ochmitt sätt attformulera mig.
Illustrationeravdeflestakaraktärernahittardulängstbak i boken.
Mycket nöjeönskasmed denna bok.
Kent KlintEngman,2024.
Kapitel1. Dag1.Torsdag 1:aSeptember.
Ettglasmjölk.
Markel hade precis skottati sigenstortallrik medfläskkorv ochrotmospåSkrikmåsens restaurang. Mätt ochbelåten tänktehan nu njutaavden rykande koppennybryggt kaffe somstodpåbordetframför honom.Alltvar fridoch fröjd när Åke-Lars Blom plötsligtreste sigfrånsin stol ochgickfram motbordetsom SurStålblomhöllpåatt torkaav.
Va skaduframtillRune ågödå? tänkteMarkel.
Detvar välegentligen ingetkonstigt attenmatgäst reste sigfrånbordetoch gick framtillrestaurangägaren, menÅkeLars varenpersonsom sällangickframtillfolkför attföra en konversation. Hanvar en sånsom endast pratadenär han blev tilltalad.
En saksom gjorde dethelavärtatt uppmärksammavar att Åke-Lars togmed sigsitt mjölkglas närhan gick framtill Rune.Glasetvar fullt ochdet fick Markel attundravarför hanintelät detstå kvarpåbordet. Om glaset varittomtvore dettroligtatt hanskulle hämta påfyllning, menvarförgåfrån bordetmed ettfullt mjölkglas?
Ädänåfel på mjölken, så han tänker klaga förSurStålblom?Dehär kanjubli kulå se.
Markel fick ettförväntansfullt leende iansiktet, mendet skulle snartbytas ut motett förvånat gapande.
Åke-Lars ställdesig mittemotRune,som nu sågupp med en frågande ochirriteradblick.
–Ja, va fanvilldu? sa hanoch lättorktrasanstanna upp fråndecirkelformade rörelserna.
–Världsrymdenanfallenha, ha!saÅke-Larsoch hällde mjölkglaset överStålblom.
–Nänujävlarlärelergökenfåhosta.mumlade Markel chockatoch restesig upp föratt ingripai våldsamheterna somförmodligen alldeles straxskulle ägarum.
Trotschockenavdet hannyssbevittnat varhan lite stolt överuttrycketmed lergöken, atthan istundens hettamyntat ettuttrycksom hantycktelät bra. Hankanskeskulle skaffa en anteckningsbokoch skriva nerallasinapåhittade ordfraser. Detvorejusynd om såna fina uttryckglömdes bort föreftervärlden.
Hans självglorifierade tankaravbröts av Rune Stålbloms vrål.
–Vai glödhetastehelvete gör du dinjävla idiot?!
Rune varrasande ochkastade bokstavligen iväg bordethan nysstorkatav, detfor iväg somomdet vargjort av papper. Bordet kraschlandade på ettannat bordvilkettursamt nog var tomt frånmatgäster.
Detvar ju inte detminstaroligtatt Åke-Lars,den timida småskrattande taniga snubbensnart skulle bliihjälslagen.
Fast Markel kunde ändå inte undgå attsedet komiska iden overkligasynen. Rune Stålblom stod högröd isittärrade
gamla ansiktemed denvitamjölken rinnande nerför hans tunnhåriga huvud. Detsåg onekligen rolig ut.
–Neu tardeu dä leitelognt Rune!hördesLemkesskånska stämma frånkassadisken.
–Världsrymdenanfaller! Va fanmener du mä dä?Duska få si på stjärner frånenhel världsrymd du så dä står härliga till, dinsmåskrattande byfåne!
Rune höjde sinråbarkade högernäveför attskickapåden småflinande Åke-Lars,men Lemkekom isista ögonblicket ochficktag om Runeshöjda handled.
–Duslårihjäl honom Rune.Han utgör ingetheot. Logna dig!
–Släpp mä dinjädra danskskalle! Hanhälldemjölkaöver mä,han vill starta krig.Å krig skahan få!
–Krig, ha,ha. småskattadeÅke-Lars, menhadenågot osäkertiblicken.
Markel somintevarit lika snabbsom Lemkeingrep också ochförsöktehejda denstridslystneRune.Åke-Larsvar ju far till denlite annorlunda pojkenClaes-Eskil Blom,och det vorejutråkigt om pojkstackaren skulle blifaderslös.ÅkeLars vägde nog max50kilooch skulle förmodligen dö om hanfickensmäll av denforne slagskämpen.AttÅke-Larsvar lite speciellstodklart,men atthan utmanade ödetsåkraftigt övergickMarkels förstånd.
Mednöd ochnäppe lyckades de tillsammanslugna Rune så pass attdödens skuggaintelängreruvade överden hippiliknande Åke-Lars.Men hanstodkonstigtnog fortfarande kvar ochflinade lite osäkert. Markel blev förbannad.
–Hörrö du Åke-Lars!Nutrorjaduska följa mä migå inte ståhänne åflinasåförbannat.Jatrorinteduhar såntur attvi lyckas lugna Rune fler gånger.
Markel togett stadigttag om Åke-Lars taniga armoch ledde honom bortfrångästernas blickaroch ut ur matsalen.
De sattesig nerpåenbänkvid fönstret videntrénoch Markel kände sigtvungenatt fråga.
–Har du dödslängtan eller? Varför ihelafridens namn hälldedumjölken överSur Stålblom?
Kapitel2. Uppe på Höjden.
Hansåg upp motdet lillahuset på höjdensom varmålet för hans minst sagt påfrestande rullstolsresa.Svettenrannner för hans ansikteoch detvärktei BosseFjordsarmar ochaxlar.
Hanfrustadeoch kippade efterandan.
Hanönskade atthan tagitsig hitredan förenveckasen… ellerännu tidigare. Menhan hade förhalat dethelaoch tiden hade runnitiväg.
Förfem dagarsedan hade detblivitnågot felpå elrullstolenoch nu varden på lagning. Dethadeletttill att hannusatthär iden gamlarullstolenoch flåsademed blodsmaki munnenefter denansträngande rullningeni uppförsbacken.
Hanlademärke till attdet rykteurskorstenen ochundrade varfördet eldadesnär detfortfarande varsommarvärme ute.
Hansåg ut överden lillatomten, densåg väldigtvälsköttut föratt tillhöraenkärring på 100 år.
Honmåste leja nånsom klippergräsetoch sköter om trädgården. Honkan välför fanintesköta detsjälv när hon är så gammal?
Nu befann hansig utanfördeöppna grindarnatill”SpottÅsapåHöjdens”lillatorp. Hanhadeintevarit härsedan han sombarnpallatäpplenfrånhennesäppelträd. Dethadebara skettengång, förtrots attdesaftigaglasäpplena varitgoda så fick hanoch hans kompisarmagplågor så de sket löst ien vecka.
Spott-Åsavar en riktig häxa sadesdet.Enligtvad Bosse hörtsåhadehon förutspått atthon skulle hamnai komadå
hon var90, föratt sedanvakna upp närhon fyllde 100. Och så hade detblivit. Fördrygt en månadsedan hade hon vaknat upp, piggare ochalertareänhon varitdåhon somnat in.
Hurdet varmöjligt vardet ingensom visste,men attnågot trolltygvarit inblandatspekuleradesdet frisktom.
Egentligen ville hanintevarahär.Baratankenpåden gamla hagganfickhonom attrysa, menhan behövde hennes hjälp… ellergjordehan verkligendet?
Hantvekade.Skulle hanskita idet ändå.Han kunde ju bara vända om ochrulla nerför denbrantaoch slingriga vägen. Än så länge hade hanett val.
Precisnär tankenpasserade genom hans hjärna hördesett gnekande frånhusdörrens osmordagångjärn. Hanslutade andasför en sekund ochsåg hur denskraltiga gamla trädörrensakta gled upp.
Ingensyntes idörröppningen, detvar somomdörren öppnats av sigsjälv.Bosseshjärtabultade allt snabbare.Var detför sent attvända nu? Ja detvar detnog. Häxskrället vissteatt hanvar däroch detvar lika braatt göradet han kommit för. Hanville ha hjälpmed en saksom ingenannan kunde hjälpa honom med. Honvar ju häxa ochdet vardessa förmågor hanbehövde.
Hantog ettdjupt andetagoch började rullamot denöppna dörren.
Kapitel3. Cafeterian.
Detvar inte ofta Knujtbesöktecafeterianinne på sjukhuset ochdet varförstagångensom hanstått på andrasidan kassadisken,inne iköket. Anledningentillatt hanvistades därvar inte på grund av atthan varpolis utan föratt Maja Savelboltfåttjobb där.
Ganska omgående efteratt Tage Fander dötthadehon ändrat tillbakatill sitt flicknamn… Savelbolt.
Dethelavar rätt sjukt närKnujttänkteefter.Majas före detta man, en kvinnomisshandlande skitstöveloch Knujts ärkefiende hade blivit ihjälskjuten av hans förra flickvän LillianDolmersson… somnuockså vardöd. Honhadeblivit huggenavMajamed en skinkgaffel ochförts till operation menstrax efteroperationenhadehon avlidit. Skadorna hade inte varitlivshotande ochatt hon döttvar litemärkligt.
Förmodligen hade hon döttavnarkosen,det varvisst inte så ovanligthadehan fått höra.
Närförstärkning anlänt till hans torp hade Knujtvarit avsvimmad. Lillianhadedåförsäkrat atthon varoskyldig ochatt detvar Maja somlåg bakom både mordet på Tage och attKnujtblivit skjuten. Knujthadevaknattillensväng och lämnat en kortredogörelse tillsammans medMaja. Lillian insågdåatt detvar körtoch efterdet hade hon inte sagt ett ord. Straxdärpå avledhon efteroperationen.
Dethadealdrigframkommitatt Lillian erkänt mordet på hans ex StinaPålhede,det varbra.Majahadeintehellersagt något om det. Knujthadebetthenne attintenämna något om detnär hon blev förhördnågon dagsenare. Hanvar glad att
Maja redanvar införstådd medhansdubblaidentiteter ochatt hon stod på hans sida.
Hela dramat hade rubriceratssom ettsvartsjukedrama byggt på felaktigagrunderoch locket hade hållitspåtill media, så detblevingetstort pådrag av det. Knujtsom blivit skjutenhadehållits utanföroch detvar istort sett bara Tages ochLillians namn somdet skrivits om…och de varjubåda döda.
Maja varnuhansnya flickvän… ellerhemligaflickvän.
Dethadebarablivit så mendet hölls hemligtför alla på ön, åtminstone tills vidare.
Dethadegåttväldigt fort förbådehonom ochhenne att komma översinaex. AttMajaville glömma Tage varinteså konstigtefter år av misshandel, menKnujthadejuälskat Lilliantills dendagen fördrygt en månade sedannär hon kommit instormandesmed pistolen.Kanskehanskänslor hade märkts av meromhan bearbetatdet iensamhet, mennär
Maja satt isamma sits så kunde de ju ta dethelatillsammans.
Detvar lämpligtatt de bodde så nära varandraefter den ensligaBjäruddsvägenutangrannar.Det gjorde deras hemlighetsmakeri mycket lättare.
Lillianoch Tage varavslutade kapiteloch nu kunde de bara tänka på varandra.
–Nåhur trivsdudå?
–Jag harjubaravarit härpåcaféetnågra dagar, menjag trivs. svaradeMajaoch togpåsig förklädetoch satte fast sin namnbricka högt upp på vänstrasidan bröstet.
Detplingade på klockanvid kassan.
–Får maningenservice här?
Knujtkände igen densmått irriterade stämman.
–Bästjag gårsåduintefår klagomål första veckan.sahan ochgickmot personalutgången.
AttKnujtkom ut frånköketoch försöktesmyga sig därifrångickinteEidolfobemärktförbi.
–Jasså,det kunde manjuförstått, attdet är du somär orsakentill attjag fårstå häroch vänta. Du skainteuppehålla personalenpåmittsjukhus…Och vadhar du bakom disken attgöra?
Knujtlåtsadesintebry sigomEidolfs fråga.
–Jamen nu är detjudusom uppehåller digsjälv.Majastår ju däroch väntar på atttabetalt… ochduståroch öschar med mig.
Knujts svar fick tyst på Eidolfoch innanhan kom på nåt till svar hade Knujtgått.
–Vill du ha kaffetill wienerbröden, ellerärdet brasådär?
–Va… Nejdet är braså. Jagska ta demmed mig…jag behöveringenpåse, jagtar medmig fatetupp till kontoret. svaradeEidolfoch kliade sigpåhandleden under skjortärmen.
–Men fatetvill vi gärnahakvarhär.Det blir bättreomdu tardem ienpåse. invände Maja.
Eidolfstirrade surt på henneoch varmärkbart chockadav atthon behagade säga emot honom.
–Nifår ursäktaHerrMaschkman…Självklartgår detbra atttamed fatet. Honärnyoch vetinteriktigt hur sakeroch tinggår till här.
Maja vände sigommot Ulla somobemärktkommitupp alldeles bakom henne. Ulla varhenneschefoch verkadevara totalt humorlös. Honvar kraftigt överviktig vilket hon försöktedölja medalldelesför tightakläder. De satt som
valkigakorvskinn överkroppen. Atthon då bara sågfetareut verkadehon inte förstå.
–Tack Ulla.Det är turatt detärordning på dig.
Så betalade hanoch gick.
–Det därvar EidolfMaschkman…omduintevisstedet. sa Ulla surt.
–Jodet visstejag.
–Dåborde du välbegripa attomhan vill ta medsig ettfat så fårhan göradet.Han är ju förböveln sjukhusföreståndare ochhan gör somhan vill!
Maja villegärna komma medeninvändning menvalde att låta bli. Detvar dumtatt käftaemotchefenredan första veckan.