MaxMirow
På Havetväxte Blommorna
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data idigital formi syfteatt generera information, enligt 15a, 15boch 15c§§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden.
©2024Max Mirow
Illustration:Max Mirow
Korrekturläsning:Max Mirow
Ytterligaremedverkande:
Förlag:BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8080-056-3
Del1
Kapitel1:Entrygg plats, År 2373
Theo hade alltid längtat efter äventyret. Detstora äventyretsom skulle ta honom ut till havs.Deargsintavågorna utanförhans fönsterlockade honom till havetliktengammalvaggvisa.Han hade levt på ön itjugotre år,och de morgnarsom inte kantades av skvalpande vågormot önssteniga kant kunde hanräkna på en hand. Hanvissteatt havetvar mystiskt ochfarligt, mendet fanns någontingsom gjorde atthan kände sigdragentilldet.Det som fanns bortomhorisonten,förbi de kraftfulla vågorna, förbidet oändligahavet,var minstlikafarligtsom havet. Detvisstehan. Ön varsäker.Ändå hade handesenaste åren spenderatotaliga nätter ochmorgnar, likt denna,stirrandesupp idet halmklädda taketoch drömtsig bortfrånön. Bort från detsäkra.Bortfrån hans familj.Bortfrånhenne.Hon somhan varosäkerpåomhon ensvissteatt hanexisterade. Hans tankarunderdagarna driftade inte sällan iväg till hur det sågutdär borta förbihorisontenskant. Hanälskade de berättelser
hanhörtfråndeäldre öborna,berättelser somgåtti arvfrånderas förfäder,som de isin turärvtfrånsinaegnaförfäder. Nu varde själva ansvarigaför attföravidarederas kunskaptilldeyngre generationerna. Theo hade,redan innanhan kunde läsa,suttitoch ivrigt väntat runt eldennär Mikos, ellerHelenaeller någon annan av de äldreberättade om världens historia.Mikos varhans favoritberättare.Intesåmycketpågrund av vadhan berättade, då de alla berättadesamma historia idet storahela, mensnarare hur hanberättade den. Detvar medenstorinlevelse somMikos höjde ochsänkterösten, härmadevrålen, de fasansfulla morrläten, skrikenpåhjälp,mammornas snyftanderösteroch till slut de högljudda pistolskotten. Idet förflutnahadehan fått jobb somen mycket känd skådespelare,det varTheosäker på.Det fanns ingen likhonom.
Berättelsernaslutadealltid påsammasätt. 350årsedankom deras 843 förfäder hitpåett stortfartyg. Theo visste vaddehadeflytt från,men en stor delavhonom hade alltid känt ettagg mothans förfäder föratt de fört honom till ön. Denkänslan följde oftast av en lika starkkänslaavskam. Hade hans förfäder inte varitmed på fartygethadehanslik legatkvarborta iden gamlavärlden och ruttnat.Ellerännu värre, hanhadekunnatvandrarunt somenav
demsomförevigtvarförbannadetilldengamlavärlden.Dethade börjat somensjukdom,inteolikden vanligaförkylningensom hanoch många andrapåönoftablevdrabbade av.I öns skola hade hanblivitundervisad iden gamlavärldenspolitik.Theo kunde ändå inte förstå hur någonkunde anklagaden gamla världens ledare föratt vara de somspred sjukdomen.Enledare varnågonsomskyddadesittsamhälle.Enpersonattlitapå,någon sombryddesig.Varförenledarefrivilligtskulle sprida en sjukdom,förstod haninte. Sjukdomen,K-12, visade samma symptomsom denvanliga förkylningen, ochden verkadegåöver lika fort utan någraefterföljande effekter.Det varåtminstone vad manhadetrott underdeförstadagarna närfolkinsjuknade.Efter attdeförstadagarna gått fanns dettvå olikascenarion för sjukdomensförlopp. Detförstascenariot,det mycket mer skonsamma scenariot, varatt individensomnade,för attsedan aldrig mervakna upp. Detandrascenariot,och detsom hade drivit Theo ochMikos förfäder till denösom de nu bebodde,var betydligtvärre ochnågonting somöns barn ofta fick hörasom en avskräckande berättelse föratt de skulle stanna kvar på ön. När de smittade personernasomnade så vaknade de upp. Deras uppvaknande förändradedem.Devaknade inte längreupp som sitt vanligajag medenförkylning sompasserat. Nej, de hade
blivit någontingmycketvärre.Det sägs attett lila sken kunde ses överderas hornhinna,och attdeådror somtidigareknappt var märkbara längs kroppen bultade medenskrämmande blodröd färg.Deras tänderhadeformats om ochvar märkbart mervassa. Stämbandensom tidigare hade producerat derasnormala röst fungerade nu endast föratt utgöraett dovt morrande ljud. Ettljud somMikos kunde härmamycketväl,tillbarnens stora skräckblandade förtjusning. Detvar inte endast kroppsliga förändringarsom drabbade de smittade personerna. Med förvandlingenmedfördeävenenblodlustsom ingentidigare kunde ha förutspått.Desom insjuknatiK-12kundeintelängrefå näring av vanlig mat. Dengamla världens forskare lyckades ofta samlainsmittadeindividersom de kunde utföra experiment på.
Experiment somvisadesig vara förgäves.Det enda de kunde livnära sigpåvar kött, ochintevilketköttsom helst. Mänskligt köttvar detenda somdevar uteefter.Oturligtnog förden mänskligarasen vardet viaenindivids salivsom K-12 spredsig, ochdådesom insjuknatbet alltingi derasnärhet, spredsig sjukdomen fortareännågon annantidigaresjukdom. Närdeförstapersonernahadevaknatupp somdetta nya väsen hadekaosetredanhunnitbrytaut.Världensledarestodhandfallna
ochlamslagna införvad de skulle göra. Panik, tumult ochkaos utbröt.99% av jordensbefolkning blev antingensmittadeeller mördadeunderdeförstatre veckorna efteratt sjukdomen brutit ut.Desom klaradesig längst vardesmå grupper somhadetagit sigtillbergendär de lyckades isolerasig från de sjuka.Trots isolationoch utan någon K-12-sjuk sombet dem, blev även dessa individertillslutsjuka.Enligtlegenden, somMikos ochdeäldre berättar vidare,var en grupp på 843 personerimmuna mot sjukdomen.Trots ettflertal nära interaktionermed de smittade verkadedet somatt sjukdomenheltenkelt inte varintresseradav dem.Deblevförvissolikasjukasomdesmittade, mensjukdomen grep aldrig tagi dem, ochefter ettpar dagarvar de återigen friska. Dessa personervar de 843förfädersom hade tagitsig,via ett skepp, till denösom nu Theo,Mikos och4353 andraindivider bebodde.Desom bodde på ön visste attdevar de sistasom levde på denna jord,och de kände ettkollektivtansvarför attföra mänsklighetenvidare. Dengamla världenvar sedanlänge förlorad,och dethopp somhadefunnits underöns första år om attdet fanns överlevandekvari dengamla världenvar sedan länge sombortblåst.K-12hadeinteföljt medderas förfäder på fartygetför350årsedan,och ingenpåönhadenågonsin drabbats. Underallaomständighetervar ön denplats därTheoskulle växa
upp, ha ettnormalt liv, föra sitt arvvidare, ochtillsistdö. För
honom vardet inte etttillräckligtliv.För honom varönsäker.
Ochi säkrasaker fanns detingentingsom lockadehonom.Han
hade vetatdet ihelasittliv,och hanvisstedet nu.Han behövde bortfrånden ödekallade sitt hem, Sklero.
Kapitel2:Havetsutmaning, år 2373
Trotsdeständigtstora,skvalpande vågoroch detursinniga havet somomringade Sklero så hände detatt ytterstfå, enstakamän på ön beslutadesig föratt bege sigutpåhavet.Det varinteenvanlig händelse, snararetvärtom.Det varintetillåtetatt lämnaön, det visste de alla.Det varlikamycketför derasegensäkerhetsom för säkerheten fördem på ön. Theo hade endast hörtomnågon som försökt flyöntvå gångerundersittliv.Det sombörjade somen nyfikenhetomvärldensstorhet blev snabbt en besatthetmed dödlig utkomst.Aldrignågonsin hade dessa mänkommittillbaka från derasäventyr till sjöss. Någontingsom dockkom tillbaka var deraskläderoch dethopsnickradeträ sommännenanvänt som flotte.Vad somhäntdem kunde manendast spekulerai,men de spillrorna somtillsistflöttillbakatilldem på ön fungerade som en god avskräckareför andranyfikna individeratt utmana havets tålamod. Theo kunde inte hindrasig från atti störstahemlighet betrakta dessa mänsom modiga,och hansåg ofta upptilldem, trotshanspappastydligatillsägningar. Hans pappa,Liam, arbetade somvattenbehandlarepåön, ochhansuppgift varatt
förseinvånarnamed drickbart vatten.Detta skedde genom en komplicerad processsom hansjälv inte förstod, trotsLiams långa förklaringar, inutienavdestörre byggnadernapåöns utkant.Det
handockförstod varatt hans pappa betraktade havetsom både livgivande ochlivsfarligt. “Desom gersig ut på havetfrivilligtär
fullkomliga idioter, vi bordeiställetutnyttjaden otroliga gåva havethar givitoss” brukadehan säga.Det Liam inte visste om varatt hans försök atthålla sonenborta från havetendast fungerade somenkatalysator förhansäventyrslust. Hans intentioneromatt hållasonenborta hade kommitfrånengod plats. Attens diskuterahavsfärdervar somsagtstraffbartmed fängelse, piskslag elleri värsta fall,döden. Tanken om att dödsstraff varett överdrivet straff varingentingsom Skleros invånare gavnågon större tanke till.Att ge sigutpåhavet var redanett dödsstraff,vilketdevar välmedvetnaom. Ochatt motivera öns yngrebosättare till atttasig an dettafrivilliga dödsstraff somvar en havsresa,var ingentingenmajoritet av invånarnaville.
Trotsalltdetta hade Theo alltid varitivrig överatt självsjösätta en flotte.Han visste inte när, hur,var ellervad hans egentligamål skulle vara.Han visste bara atthavet förevigt skulle locka
honom,och detenda botemedlet hanvissteommot denna lockelse varatt självsevad somfanns därute.Han hade mycket goda kunskaperomdet mestapådenna jord.Han behärskade matematik,språk,historia, religion, ochmycketmer,allttack vare denskolasom fanns på ön. Denkunskapsom Theo självvar smärtsamtmedvetenomatt hanintebesattvar kunskapenomhur långt borta,och iall verklighetfaktisktvar de befann sigi relation till denövriga, gamlaförlorade världen. Hanoch hans klasskamraterhadelästombegreppetgeografi, menskolans geografitäcktefrämstvad somhände ideolika länderna, och ingentingomhur världensåg ut.Dehadehaftoturi turen, ochpå detursprungligaskeppetsom togdit Skleros843 första bosättare befann sigskollärare av olikaslag. Ettfåtal förmatematik.Några andrasom undervisade ihistoria. Meninga geografilärare.Med sighadedeintehellerhaftnågon slagsritningeller bild på hur världensåg ut,och Theo ochdebarnförehanstid hade fått nöja sigmed denallmänna geografiska somöns bosättare passerade nedi arvsledet. Sommed alltingannatsom utstår tidens prövningarsåförsvinnerstora delaravkunskapenbort, tillsdet till sist är oklartvad somärkunskap, ochvad somärgamla felaktigaminnen, berättadeavenförvirrad gammal man. Meddet sagt vissteTheoatt hans målvar atttasig bortomvågorna,borti
riktning motett land somhan varmedvetenomskulleförsöka mördahonom densekundhan sattesin fotpådessmark. Mendet gjorde honom inget. Ihanstankarvar hanodödligdär bortom horisonten,sålänge hanhadebesegratvågorna.
Hanhadeingenting attfly från,det visste han. Tvärtom, hanhade en kärleksfullfamilj,enplats attsova,ett jobb hantrivdesmed.
Detenda hanintehadepåönvar hon. Detendasom kunde förbättrahansredan bortskämdaliv.Han mindesförstagången hanhadesetthenne.Det varett minne från tideninnanhan visste vadett minne var. Honhadestått idörrkarmentillpappans jobb, hållandeshandmed en äldre, redandårynkigman.Enman som sågutatt ha genomlevt detmesta.Hanshår varsedan länge försvunnet. Rynkorna ihanspanna formadeett uppochnedvänt leende somTheointekunde rå sigför attleåttankenav. Hans hud varlikaorangebrunsom de tegelstenaröns invånare använde sigavför attbygga sina hus.Mannenvar hennesfarfar, Mikos.
Trotsatt hanhadeföredragitatt lyssna på Mikosberättelser om världens historia överdeandraäldre bosättarna, så hade detalltid funnits ettannatmotiv medatt befinna signärahonom.Runt Mikosvisstehan atthon skulle finnas. Hon. Azalea.