Lix: 17
Lättlästnivå:
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 47513
ISBN 9789180775168
Upplaga 1:1
© Torsten Bengtsson
och Nypon förlag 2024
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Lund
Titel: Hotet från luften
Författare: Torsten Bengtsson
Omslag: Maria Sundberg
Omslagsbild: Maria Sundberg/Midjourney
Tryckt av Dimograf, Polen 2024
I den här boken finns
bland annat:
David, som boken handlar om
Anna, Davids bästa kompis
Leo, Davids lillebror
Elsa, Davids lillasyster
Simon, Davids morbror
Isak, som går i Davids klass
Davids mamma
1 Flyglarm
Jag sitter längst bak i klassrummet.
Fönstret är öppet och en trasig
gardin rör sig i draget. Från gatan hörs trafik och stadens brus.
Framme vid tavlan ritar vår lärare planeterna i solsystemet.
– Venus och Mars är våra grannar, säger han.
Jag är intresserad av rymden, men har svårt att koncentrera mig.
Tankarna irrar. Oron känns som en klump i magen.
Jag hatar det här förbannade kriget. Nästan varje dag är det flyglarm. Vi hör explosioner och ser hus som är sönderbombade.
Dessutom är pappa försvunnen.
Han har varit borta i flera veckor och vi har inte hört ifrån honom.
Tänk om den hemliga polisen har tagit honom!
Det går ett rykte att flera tusen människor har blivit inspärrade. Många av dem är journalister, precis som pappa. – David! Kan du svara?
Läraren har ställt en fråga till mig, men jag vet inte om vad. Någon bakom mig viskar: – Pluto.
– Pluto! säger jag.
Ett svar som låter okej om man pratar om rymden. Men
när jag svarar är det några som skrattar högt.
Läraren skakar på huvudet.
– Nej, vår planet heter inte
Pluto, säger han. Den kallas för Tellus.
Jag känner mig som en idiot.
Jag kunde det rätta svaret, men blev lurad.
Jag vänder mig om och tittar argt på Isak som sitter bakom mig.
Han flinar och ger mig fingret.
Vi bor i samma höghus, men
är inte bästa vänner. Vi har varit i bråk flera gånger. Han ska jämt bestämma.
I samma stund tjuter flyglarmet.
Vi ser skräcken i lärarens ögon.
På skolan har vi inget skyddsrum.
Han måste bestämma om vi ska stanna i klassrummet eller springa ut på gatan.
– Fort under bänkarna, ropar han.
Vi kryper ihop med armarna över huvudet.
Jag blundar och hoppas att ingen bomb ska träffa vår skola.
För då rasar den samman och vi dör.
Eller så blir vi levande begravda under rasmassorna. Men vi dör ändå, av våra skador och av brist på syre.
Jag känner hjärtat rusa, kroppen darrar som om jag fryser.
Tyst för mig själv räknar jag till tio. Sedan börjar jag om. Det är för att hålla alla hemska tankar borta.
Jag hör att någon ber en bön till en osynlig gud. En gud som ska skydda oss.
Men varför finns då detta krig?
Hur kan en gud tillåta att människor dödar varandra?
Jag har sett sönderbombade hus. Sett skadade och döda barn bäras ut. Vad har barnen med detta krig att göra?
Nu hör vi jetmotorernas vrål.
Flygplanen flyger lågt över husen. Sedan kommer första explosionen, följd av tre till. Skolan skakar av tryckvågen. Murbruk från taket rasar ner över bänkarna.
Sedan blir det lugnt. Det hela
är över på mindre än en minut. Vi klarade oss, men andra fick nog bomberna över sig.
Vi reser oss från golvet, borstar bort dammet.
Lärarens skjorta är blöt av svett.
Han putsar sina glasögon, sätter dem på plats och säger:
– Vi slutar för i dag. Vi får se om det blir någon skola i morgon.
Vi rusar ut från klassrummet.
På skolgården stannar jag under ett träd och väntar på mina småsyskon.
Det är min bror Leo som går i fyran, och min syster Elsa som går i ettan. De är livrädda när de kommer ut.
De springer mot mig, som om jag
är deras trygghet. Jag håller om dem.
– Jag måste ringa hem, säger jag och tar upp mobilen ur fickan.
I dag finns det täckning, så signalerna går fram.
När mamma svarar hör jag att
hon har gråtit. Hon är lika orolig varje gång de bombar staden.
Fronten kommer närmare för varje dag. Snart har vi strider mellan soldater inne i staden.
Efter en stund lugnar mamma sig.
Hon ber oss handla på vägen hem.
– Köp bröd, ris och ägg, eller vad som finns, säger hon.
– Har du hört något från pappa? frågar jag.
I stället för att svara säger hon:
– Familjen i lägenheten under oss har åkt. De lämnade allt.
Jag vet att många tar sig ut ur staden för att fly undan bomberna. Men vi kan inte bara åka i väg.
Vart ska vi ta vägen? Och hur ska pappa hitta oss?
Vi lämnar skolgården.
På gatan är allt som vanligt igen efter bombningarna. Men i nästan varje gathörn finns soldater. De står bakom högar med sandsäckar.
Vi går runt ett hörn och vidare mot busshållplatsen ett par hundra meter bort.
– Kommer bussen i dag? frågar Elsa. Jag orkar inte gå hem.
– Hur ska jag veta det? säger jag.
Genast ångrar jag mitt sura svar.
Men ansvaret för syskonen och familjen känns tungt. Jag måste visa mig stark, fast jag bara vill lägga mig under en filt och gråta.
– Vi får se om det kommer en buss, säger jag vänligt.
En man med bara ett ben går förbi oss på kryckor. Han stannar till och säger:
– Här kan ni stå tills ni dör.
Armén har tagit bussarna.
– Så det kommer ingen buss? undrar jag.
Det svarar han inte på.
– Jävla minor och jävla krig, mumlar han bara och går vidare.
En fruktansvärd smäll!
Vi har minst en halv mil hem till förorten där vi bor.
Medan vi går berättar jag för mina syskon om rymden och planeterna.
Elsa rabblar dem. Hon är duktig för att bara gå i första klass.
– Närmast solen är Merkurius, säger hon. Sedan är det Venus och jorden.
Leo säger inte så mycket. Det är som om kriget tystar honom.
Då ser jag en bil som kör i full fart. Den väjer inte för något. Bilen styr rakt mot militärerna i hörnet av gatan.
Jag förstår vad som ska hända och ser mig snabbt omkring. Bredvid oss finns en trappa ner till en källare.
Jag knuffar ner mina syskon och följer själv efter.
En sekund senare kommer tryckvågen, hettan och sedan ljudet från explosionen. Det är så högt att det gör ont i öronen. Men vi hör ändå skriken från människor på gatan.
Jag kollar Leo och Elsa. De är i chock, men inte skadade. Nu gäller det att komma härifrån.
Flygplanen flyger lågt över husen. Sedan
kommer första explosionen, följd av tre till.
Skolan skakar av tryckvågen. Murbruk
från taket rasar ner över bänkarna.
Varje dag hör David ljudet av explosioner.
Kriget kommer allt närmare och livet i staden är svårt. Dessutom är Davids pappa spårlöst försvunnen.
Mamma säger att de måste fly, bort från staden och kriget. Men vart ska de ta vägen?
Hotet från luften är den första boken i serien På liv och död.