Alla dessa längtans dagar
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
Utgiven med stöd av Lunds Missionssällskap
© Text: Margareta Andermo
Sättning och grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-788-3
”Det finns ingen plats på jorden där man med små medel kan uträtta så mycket som i ett krigsfångeläger.”
berlin 1940, dr d a davis, ymca genève
Detta är en smärtsamt aktuell historisk bok om krigets realitet och kyrkornas roll. Vi får ett välarbetat och detaljrikt stycke världshistoria och kyrkohistoria, en berättelse om kyrkans modiga och uthålliga arbetare som under brinnande krig stannar kvar och fortsätter att betjäna de mest utsatta. Vi får följa två personer nära. Hemming, läraren och missionären som utsänd av Missionsförbundet blir krigsfångesekreterare via YMCA och Marianne, sjuksköterska, som kom att arbeta för Röda Korset bland hungrande, skadade och fängslade.
Boken väcker många frågor om kallelse, lojalitet, säkerhet – är det verkligen rätt att lämna sitt barn? Vi möter tvivel och kamp, även om uppgiften dominerar, såväl som skildringar av nödvändig och smärtsam diplomati med ockupationsmakten.
Här framgår tydligt hur betydelsefullt och relevant Missionsförbundet var, vi får inblickar i beslutsprocesser och överläggningar. Ekumeniken går som en röd tråd genom boken. Relationer och samarbete håller ihop världen, då som nu.
Det finns i beskrivningar av krigets fasor också en slags tröst, ett vittnesbörd om att människor fortsätter att ta hand om varandra, har förmåga att duka bordet fint även om matransonerna ger
lite att laga av. En djupare reflektion får vi som läsare göra själva, frågor ställs endast glimtvis och alltid genom huvudpersonernas egna perspektiv, genom dagboksanteckningar och brev.
När försvarssamarbete, beredskapsfrågor och krig i vårt närområde återigen är på dagordningen är detta en mycket relevant läsning. Vilken roll vill kyrkorna spela nu? Vilka frågor ställer vi? På vilket sätt fortsätter vi att bära den ekumeniska rörelsens grundläggande uppdrag, att bli ett så att världen kan tro? Var finns vi i fredstid, i krigstid? Och till oss alla, hur ser tro och praktik ut för oss i den tid vi lever i nu och förväntas bereda oss för?
Kyrkorna kommer oavsett uthålligt hävda, likt vi gjorde när Kyrkornas världsråd bildades 1948, att krig är emot Guds vilja och att vi som kristna outtröttligt behöver verka för rättvis fred – fredsskapande mellan människor, mellan människor och Gud, i samhället, mellan länder, med skapelsen – oavsett om fred eller krig råder.
På så vis står också denna berättelse som en länk mellan då och nu, och hjälper oss att bygga framtiden.
sofia camnerin, pastor i Equmeniakyrkan, teologie doktor, generalsekreterare Sveriges kristna råd.
Det är hennes bröllopsdag, den efterlängtade.
Marianne vaknar tidigt, ligger och lyssnar till koltrastens trevande strofer utanför det mörklagda fönstret. Det är som om fågeln ger röst åt alla fladdrande tankar inom henne.
– Oroa dig inte, har de förmanat henne gång på gång, alla de som vill henne väl. Nu ska du bara ta hand om dig själv.
På ett sätt känns det skönt att slippa ansvaret när orken inte räcker till. Hon uppskattar verkligen vad de gör, hennes mamma, hennes syster, hennes vänner. Hennes fästman.
Hon hade velat vara mer delaktig. Som hon har väntat på den här dagen, längtat efter den, gjort upp planer för den! Ändå har hon fått nöja sig med synpunkter på vilka kakor som ska serveras till kaffet efter vigseln, vad bröllopsmiddagen ska innehålla. Men hon har accepterat. Nu har krafterna återvänt, nu är hon redo.
Den där söndagsmorgonen för fyra veckor sedan när hon utmattad och medtagen steg av nattåget i Östersund glömmer hon aldrig. Äntligen var den över, den långa, osannolika resan från Antwerpen.
Med tyskt militärtåg hade hon och hennes kurskamrat trotsat olyckskorparna och åkt genom ett krigshärjat Europa, nått
Trelleborg och fortsatt med Statens Järnvägar till Östersund.
Hon hade stannat i Stockholm helt hastigt, besökt Svenska Missionsförbundets expedition, ringt ett kort samtal till Eva och talat om att hon var på väg hem. Där på perrongen i Östersund stod
Hemming och tog henne i famn. Hon kunde knappt tro att det var sant, han skulle ju vara bortrest, men där var han! Han hade lagt armen om henne och tagit hennes resväska. Tillsammans hade de gått genom staden i morgonsolen, frågat, svarat, undrat om allt bara var en dröm.
Förberedelserna för deras bröllop var i full gång, det fick hon snart veta. De hade för länge sedan bestämt att de skulle gifta sig när hon kom tillbaka från sina studier i tropisk medicin i Antwerpen, till och med bestämt datum. Men så bröt kriget ut och breven de skrev till varandra kom aldrig fram. Ändå hade Hemming insisterat på att planerna skulle fullföljas. Hon skulle komma hem, han var säker på det.
Att Hemming tackat ja till att bli krigsfångesekreterare i Tyskland hade Marianne inte haft en aning om.
– Jag måste resa redan i höst, hade han bekymrat förklarat den där förmiddagen då allt skulle sägas.
Nej, hon vill inte tänka på det, inte nu, inte denna morgon. Denna dag är glädjens dag, tankarna på avsked är portförbjudna. Hon viker undan täcket och stiger upp, tar bort mörkläggningsgardinen, slår upp andaktsboken Dagens Lösen och läser bibelordet för dagen.
Sedan böjer hon knä vid sängen.
Det är krig i Europa och inget blir som planerat, inte heller för Hemming och Marianne som ska gifta sig. Efter bröllopet har de tänkt åka till Kongo tillsammans och arbeta som missionärer. Men så blir det inte.
I stället anställs Hemming som krigsfångesekreterare i YMCA, KFUM:s internationella organisation. I fem år då nazisternas våld och makt först växer och sedan krossas, besöker han fångläger i Tyskland och Frankrike och arbetar för att underlätta tillvaron för internerna. Kvar i Sverige är Marianne som otåligt väntar på tillstånd att få följa efter. Hur ska det gå när censurerade brev och osäker postgång är deras enda sätt att hålla kontakt? När ska de ses igen?
Under alla dessa längtans dagar är breven som Marianne och Hemming skriver till varandra den livlina som håller hoppet och kärleken vid liv. Breven har liksom dagböcker och andra texter bevarats och ligger till grund för denna berättelse om längtan och förtvivlan, men också om kärlek, motstånd och medmänsklighet.
www.vistoforlag.se
