9789180736848

Page 1


MARGARETHA WILSON BADA I VASKEN

MARGARETHA WILSON

BADA I VASKEN

Bada i vasken och andra lärdomar

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Margaretha Wilson

Grafisk form: Emelie Bohman

Sättning: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-684-8

Prolog

Jag börjar här och sen är det lite dåtid och lite nutid. Fast nutid var ett tag sen, innan Coronan och allt det andra. Ja, ni fattar!

KAPITEL 1

Kanariefågeln.

Han hänger fortfarande med, den där stora, lurviga björnen som funnits vid min sida i så många år. Ja, Harald alltså. Han bor ju inte här förstås men han lufsar alltid bredvid, mestadels på helger och andra ledigheter. Dit jag går, dit går björnen.

Han tycker om att äta och att fika, så jag håller honom på gott humör genom att ständigt komma med nya förslag på restauranger och fikaställen.

Det uppskattar han.

Vår relation? Den har jag aldrig lyckats lista ut. Om jag frågar honom, så hummar han mest. Eller brummar. Men något vettigt svar får jag inte.

Därför får det vara som det är, när det nu inte blev som det skulle.

– Skriver du om mig? frågar han denna vårliga fredagskväll och tittar upp från sin Ipad.

Jag har tagit en paus i skrivandet och möter hans blick över rummet. Han lutar sig tryggt tillbaka i min bruna lädersoffa och betraktar mig där jag sitter vid matbordet. Under en lång stund har jag varit försjunken i texten på min laptop.

– Ja, lite om dig och lite om när jag växte upp.

Han har egentligen ingen aning om vad jag skriver. Jag är ju alltid så hemlighetsfull.

Men nu har jag skrivit om honom och samtidigt funderat över vår relation.

– Så konstigt egentligen att du och jag hänger ihop. Jag menar inte bara åldersskillnaden utan att vi levt så helt olika liv.

Han nickar och håller med. Det finns egentligen inte så mycket att säga. Vi har pratat om alla de här olikheterna många gånger.

– Är det sant det du skriver eller hittar du på?

– Både och. En hel del är sant, speciellt från min bardom men jag ljuger rätt mycket för övrigt. Dels för att det är roligt och dels för att det blir en bättre story.

– Ljuger du om mig?

– Jag ljuger alltid om dig. Och ibland för dig, säger jag och tänker ett mycket kort ögonblick på den där chokladkartongen vi fick gemensamt vid julen. Den som jag fyllde på efterhand.

Jag ler mitt retsamma, skämtbitchleende men han känner mig väl och förstår när jag skojar. Vi vet var vi har varandra och är lugna tillsammans. Dock nappar han som alltid på mina dåliga skämt.

– Nu ligger du plötsligt lite risigt till på min lista, säger han.

– Hur många har du på din lista? undrar jag insinuant.

– Typ dig.

Vi skrattar.

– Stöttar du mig även om jag ljuger om dig i boken?

– Alltid. Det vet du.

– Det som varit lite förvånande när jag skrivit om min barndom är att en massa udda minnen dykt upp. En del som är lite läbbigt också. Tokigheter. Sånt man skrattade åt.

– Men det är ju så du är, ser alltid det komiska i tillvaron.

Det säger björnen på sitt fridsamma sätt och jag tänker att om jag skriver den mening han just uttalat, så kommer kanske någon som läser min text, ifall nu någon kommer att läsa den, att tycka att jag är lite självförnöjd. Och man vill inte bli missförstådd, så kanske bättre att betona den timida och lågmälda person man egentligen är.

Fast han har förvisso rätt, björnen.

– Ja, det är sant. Människor är så roliga. Men jag ser det allvarliga också. I allra högsta grad vill jag understryka. Det vill jag betona med emfas!

Jag väljer ordet emfas för att björnen brukar bli munter av lite speciella ord.

– Så klart du är allvarlig också! Det ena utesluter inte det andra. Ytterligare en tanke vill jag ventilera.

– Men tänk om det är några släktingar som blir sura om de läser vad jag skrivit?

– De kan inte bli sura för det. Det är dina minnen och din berättelse, så som du uppfattade verkligheten när du var barn. Och så ljuger du ju, säger du.

– Ja.

Jag funderar lite och känner att jag även vill informera björnen om mina beslut i namnfrågan.

– Mina föräldrar och mor- och farföräldrar har fått behålla sina riktiga namn och det har också ett par personer som jag bara nämner någon enstaka gång. De övriga i boken har fått namn som påminner om deras egna. Bra eller hur?

– Absolut!

Ännu en tanke dyker upp.

– Men vad ger mig rätten att skriva?

– Vad tycker du själv?

– För att jag är queen of fucking everything, kanske?

Alltså ännu ett bitchskämt.

Harald skrattar till. Jag lyckas också ständigt roa honom med slitna och lånade oneliners.

– Här sjunker vi allt längre ner i dåliga-skämt-träsket, svarar han. Nja, jag ser dig nog mer som en katt som just svalt en kanariefågel och försöker verka oskyldig men det sticker ut några fjädrar i ena mungipan. Så uppfattar jag det.

Vi ler båda och återgår till Ipad och laptop. Snart ska vi laga middag.

Harald påminner lite om min mamma i det att han alltid finns där och alltid står på min sida, oavsett vad.

Jag tänker ofta på min mamma. Nästan varje dag. Saknar henne.

Tänker på min pappa också förstås men allra mest på min mamma. Som barn levde jag mer i min mammas värld, för så gjorde många barn på den tiden när jag växte upp.

Det finns ett citat som lyder ungefär så här: ”Om du tänker på din mamma och ler så vet du att hon var den bästa mamman.”

Jag ler alltid när jag minns min mamma. Eller skrattar. Jag skrattar till och med högt ibland.

Det sägs att ju äldre man blir, desto mer tänker man på sin mamma. Min granne menar att sen, när det är dags, då är det mamman som sträcker ut sin hand och hämtar hem en.

För min del får det gärna dröja. Har lite för mycket att göra här nere.

På lördagen går jag till meditation jag fått genom jobbets friskvårdsbidrag. Mot slutet av timmen får vi lyssna på ”Ancient mother”, på låg volym. Det blir lite blött i ögonvrårna.

KAPITEL

2

Familjen och det ena med det andra.

Min mamma tyckte om fina kläder och ville ha ett trivsamt hem. Det där med kläderna, stod ibland i motsättning till min pappas tänkande, eftersom han var mycket ekonomisk. Ja, min mamma kallade det snål om hon var på det humöret men annars sa hon sparsam.

Sparsamheten var hon nöjd med men ibland skulle man unna sig, tyckte hon.

Min pappa var även en kreativ person, så han klistrade fast några av sina tappade plomber med Karlssons klister. Så slapp man den utgiften.

Mina föräldrar hade däremot det gemensamt att de var plikttrogna och strävsamma men också stolta och mycket kapabla. Stolta över vilka de var och vad de åstadkom.

Båda var roliga.

Dessa egenskaper och speciellt den senare, var absolut till min fördel när jag växte upp.

Självfallet hade de även sina tillkortakommanden, som alla vi andra.

Sen var det jag.

– Henne tar man inte där man sätter henne!

Det sa alltid min mamma och skakade på huvudet. Ofta var det i dörröppningen mellan köket och teverummet och ofta hade hon något för händerna, som en trasa eller diskhandduk, eftersom hon ville ha ordning och reda i hemmet och tyckte att framför allt i köket, skulle det vara riktigt rent. Som hemmafru satte hon en ära i att vår bostad var både välskött och hemtrevlig.

Hon sa de där orden med någon sorts tyst suckande. På tonfallet kunde man dock ana en viss förundran.

– Och så har hon rysligt livlig fantasi.

Min mamma menade, det förstod jag tidigt, att jag var en sorts människa som var väldigt nyfiken och påhittig. Inte ett sådant barn som man sätter i ett hörn och så sitter det där och gnager på sin skallra, medan saliven långsamt rinner nerför hakan och droppar på den fläckiga haklappen.

När mamman till den typen av barn vänder sig om lite senare, så sitter barnet kvar på samma plats med samma skallra och samma dregel som nu nått magen.

Nej, ett sådant barn var jag definitivt inte.

– Ja, det är alltid något nytt på gång. Man tänker att nu har hon väl gjort allt, nu kan hon inte hitta på något mer. Men jo då, det kan hon.

Det sa min mamma och torkade händerna på det blåa, smårutiga förklädet. Hon sa det till mig eller till min pappa eller någon besökande vän eller släkting. Hon skakade lite på de ljusbruna, permanentade lockarna och himlade en aning med ögonen.

Hon fick anledning att göra detta rätt många gånger, så länge hon levde.

Jag såg förstås alltid igenom hennes himlande och skakande och jag visste djupt inom mig, att hon i tysthet var … förtjust.

Det fanns nämligen ett småleende också där bakom hennes suckande.

För jag gjorde allt det hon inte hade kunnat göra. Allt det hon inte ens hade kunnat drömma om när hon växte upp i samhället Åstorp, ute på landet, i nordvästra Skåne.

Det blev därför också jag som kom att stå för äventyren i hennes liv och det var jag som blev hennes utblick mot världen.

Min mamma var döpt till de ståtliga namnen Hillevi Hansina men i kyrkböckerna står det Hillvy, eftersom skrivaren inte var så skrivkunnig och hade förstått fel.

Detta misstag störde ibland min mamma genom livet, när hon kom att tänka på det.

Hillevi var född i juli, skottåret 1916, mitt under det fyraåriga, första världskriget.

Även om kriget var utanför Sveriges gränser, påverkades så klart det dagliga livet också här och i det lilla samhället rådde det brist på det mesta. Min mammas familj klarade sig ändå bra, för de hade ett eget hus med en stor trädgård och där kunde de odla potatis och grönsaker. Det fanns även vinbärsbuskar, krusbär, hallon och jordgubbar och många träd längst ner på tomten med äpplen, päron och plommon.

Så de plockade allt som kunde ätas och förvarade det i sin jordkällare, där det alltid var kallt och av bären och frukten gjorde min mormor sylt och saft och marmelad som de hade glädje av långt in på vintern.

Sill åt de för det var billigt men kött serverades bara ibland. Ett par hönor hade de också så att de fick ägg. Jag tror det i alla fall, men det kan vara så att det där med hönorna är något jag har hittat på, för att det verkar troligt. Eller så är det ett vagt minne av vad någon berättat för mycket länge sen.

De hade kuponger för vissa varor som det var brist på och i affären fick de en markering i kuponghäftet när de hämtat ut en vara.

Allt detta berättade min mamma.

Hon pratade mycket med mig eftersom det var hon och jag på dagarna, när min pappa arbetade. Ofta pratade vi efter att vi bäddat och jag hade smyghoppat i sängarna. Det gjorde jag när hon gick ut ur sovrummet för att skaka de vita lakanen, på farstutrappan.

Man fick inte lov att hoppa i sängarna och man fick inte leka kurragömma i garderoberna. Så var reglerna. Men jag gjorde det ändå när hon inte var i närheten, både när jag var ensam och när lekkamrater var på besök.

Jag var nämligen ett sådant barn som hörsammade förmaningar och mestadels gjorde som man skulle, men någon gång nickade instämmande och sen gjorde lite som jag själv ville. För jag förstod redan då att man ibland måste kunna tänka på egen hand.

Efter bäddningsritualen och efter att min mamma plockat undan smutstvätt, hängt upp kläder på galgar och dammtorkat lite i sovrummet, brukade hon gå ut i köket och koka sig en kopp kaffe och sen satte vi oss och språkade lite, på den svart- och gulrutiga dyschatellen.

– Sätt dig här på duschan, sa min mamma och lade några av de broderade yllekuddarna tillrätta bakom min rygg.

Ja, det var förstås inte de dagar som Hemmets Veckotidning kom för då läste vi den. Vi läste serierna först och bäst var den med buspojkarna Pigge och Gnidde och sen läste vi följetongen som handlade om kärlek.

Då satt jag i hennes knä och hon läste högt.

– Han tog hennes skälvande hand i sin och såg henne djupt i ögonen. Valerie blundade och en svag rodnad syntes på hennes bleka kinder. Han kom närmare och närmare och de båda förenades i en kyss som först var blygt försiktig men sen allt mer het och krävande.

Jag begrep redan vid tidig ålder att det där med kyssen var oerhört viktigt och jag funderade mycket över detta fenomen. I alla berättelser som min mamma läste, var det alltid ett par som blev förtjusta i varandra men som till en början inte begrep det och som slutligen, efter mycket om och men förenades i en kyss.

Jag grubblade intensivt över om den där kyssen bara var som en puss, en sådan puss jag fick av min mamma eller om det var något mer med själva kyssandet.

Ja, det var en gåta och det skulle ta ett antal år innan jag fick svar.

Men det visste jag ju inte då.

Min mamma läste verkligen med inlevelse och vi var båda djupt engagerade i guvernanten Valerie som försökte freda sig mot känslorna för den rike och stilige adelsmannen. Spänningen var på topp.

Plötsligt lade min mamma ner tidningen och suckade.

– Fortsättning följer i nästa nummer!

Herregud! Hur skulle vi kunna vänta en hel vecka på att få veta fortsättningen?

Utöver alla klassiska sagor som min mamma läste eller berättade, så var veckotidningarnas följetonger min första litteratur. De bidrog till att väcka mitt läsintresse och min håg för det skrivna ordet. Jag blev också tidigt fascinerad av fenomenet kärlek. Är det nog fortfarande.

Men en vanlig dag pratade vi mest och min mamma berättade mycket och gärna om sin egen uppväxt.

– Karlarna jobbade hårt sex dagar i veckan och så drack de grogg eller snaps på lördagskvällen. Sen slogs eller brottades vissa av de unga pojkarna ibland, för de skulle väl visa vem som var starkast. Det var på det sättet man mätte krafterna förr. Men så var det givetvis inte i vår släkt.

Det sa min mamma när hon mindes sin barndom. Jag tyckte att hon nämnde det där sista lite hastigt. Kanske försökte hon bättra på verkligheten en aning, i efterhand.

Många av tanterna på den tiden då min mamma själv växte upp, var också hemma och lagade mat och städade, skötte barn, hus och även trädgård, om de hade en sådan. De lade på hullet efter att de gift sig och det var för att de gick och smygåt från skafferiet, förklarade min mamma, med hänvisning till sin mor, min mormor.

– Mor har ju alltid varit liten och rundnätt. Hon gick där i skafferiet i smyg och skar stora bitar av medisterkorven. Ibland när man kom hem lite tidigare från jobbet, så såg man att hon snabbt stängde skafferidörren och torkade sig om munnen med förklädet.

Kanske drack även kvinnorna en snaps när det var lördag. Men det pratades inte så mycket om det, efter vad jag kunde förstå av min mammas berättelser.

Man träffades hemma hos varandra och då var det ofta någon som spelade fiol eller dragspel. Kanske tog de en svängom, kanske gick sen de yngre grabbarna runt knuten och gjorde upp, säkert bråkade de alla och skrattade och säkert sörjde de sina anhöriga som dött och lagts i jorden.

Kyrkliga var de sådär lagom men prästen, doktorn och läraren var auktoriteter. När man mötte någon av dessa aktningsvärda personer, så lyfte man på kepsen eller mössan om man var pojke och man neg och log rart och vänligt om man var flicka. Så var det när min mormor var ung och det var också vad som gällde när min mamma växte upp.

– Min fröken var lång och gick med stolt hållning. Vi såg upp till henne och beundrade henne nåt alldeles kolossalt, sa min mamma.

När vi gick till skolan på morgonen, så kom hon cyklande. Hon hade fått skruva upp sadeln eftersom hon var så reslig och även styret var högre och hon satt alldeles rak i ryggen på cykeln. Som en eldgaffel. När hon körde förbi oss där vi stod vid vägkanten, så neg alla vi flickor så djupt vi kunde och pojkarna bugade och så sa vi ”God dag, fröken!” Då nickade vår lärarinna lite nådigt mot oss och fortsatte trampa.

Min mamma som var en mycket klipsk kvinna, hade dock inte särskilt höga tankar om sitt eget görande vad gäller skolarbetet och påstod alltid att hon inte var så flitig i skolan eller med hemläxorna.

– Jag skulle läsa läxorna och jag hade bestämt att jag skulle läsa ett stycke sju gånger. Jag läste och räknade tills det blev precis sju gånger.

Men när jag sen kom till slutet och hade läst färdigt, så visste jag inte vad jag hade läst, för jag tänkte inte på det, utan bara på att räkna gångerna.

Nej, min mamma hade väldigt mycket annat att bestyra med, tror jag och därför var det inte särskilt viktigt för henne att rabbla årtal.

Efter tiden i folkskolan tjänade hon lite extra pengar genom att plocka frukt och jordgubbar, som alla ungdomar ute på landet gjorde och hon hjälpte sin mor, min mormor, med småpojkarna där hemma, tills hon som sextonåring började arbeta på blyertsfabriken Stiftet i Åstorp.

Hillevi bodde hemma tills hon gifte sig när hon var trettiotvå och hon tyckte alltid om att ha det rent och snyggt omkring sig, så hon städade varje vecka åt sin mor och far. Tvättade och strök gjorde hon också, rensade ogräs och tuktade buskar i trädgården. Att styra och ställa i hem och trädgård, var alltid hennes grej.

Det var mycket att höra över, sa hon när hon tänkte tillbaka.

De värderingar hon anammat och som präglade hennes uppväxt, var att det skulle vara ordning och reda, att man skulle skilja på rätt och fel och att man skulle göra rätt för sig. Som person var hon mycket omtänksam, kärleksfull och empatisk och hon ömmade för alla barn, i synnerhet de som for illa.

Min mamma såg dessutom alltid det positiva i tillvaron och hon hade ofta nära till skratt.

– Ja, som man flamsade och skrattade åt allt när man var ung, kunde hon säga när hon blev äldre.

I det sammanhanget brukade hon även berätta om hur de var ett helt gäng ungdomar som cyklade från Åstorp till havsbaden i Råbocka, utanför Ängelholm. En sträcka på cirka två mil. Hur solen sken och solkräm fanns inte. Hur de låg hela dagen i baddräkt i solen och hur brända de var när de kom hem. Hur hon grät och varken kunde sova på mage eller rygg och hur hon sen fjällade bort hela solbrännan.

– Ja, det var tider, det!

Min mamma skrattade men ojade sig samtidigt när hon mindes den händelsen.

Multiplikationstabellen kunde hon utantill och geografi var hon hyfsad på. Rättstavning var lite svårare och när hon senare i livet satt och plitade sina inköpslistor, fick hon fråga mig om orden. Jos, skrev hon, inte juice. Och hon handlade mat på City Kross, inte City Gross. Det var hennes absoluta övertygelse.

Att simma lärde hon sig däremot aldrig. När vi var och badade vid någon av stränderna i Skälderviken, bytte hon om till baddräkt precis innan vi skulle gå i vattnet, för hon tyckte att hon hade lite tjocka lår.

– Jag vill inte skylta med dem för mycket.

Då det var dags för badet gick hon sakta och dröjande ut i havet, där det var som mest långgrunt. Sen stod hon och plaskade lite vatten på armarna och klappade in lite vatten på kinderna.

Ibland hände det att hon gick ut dit vattnet var midjedjupt. Där satte hon sig ner på huk och gjorde simtag med armarna. Hon sträckte ordentligt på halsen, så att huvudet inte skulle komma i kontakt med vattenytan.

– Varför lär du dig inte simma?

Det frågade jag med jämna mellanrum, under årens lopp.

– Jag simmar med armarna!

Sen var det inte mer med det.

Jag förstod dock aldrig under min uppväxt varför hon klagade på sin kropp. Det var inget fel på henne, tyckte jag. Det tyckte nog inte min pappa heller, för ibland dansade de i köket och några gånger klappade han henne på baken.

– Men Stig, utbrast då min mamma och låtsades slå bort handen, samtidigt som min pappa kastade en spjuveraktig blick åt mitt håll.

Då, när min mamma var ung och det hade varit krig ute i världen, var det brist på tyg och priserna på kläder hade ökat väldigt mycket.

Men det fanns en stark framtidstro också och industrierna, inte minst textilindustrin var under utveckling.

Min mamma älskade vackra tyger och fina kläder.

Eftersom hon bodde hemma även sen hon börjat arbeta, gav hon alltid hälften av sin lön till sin mor och resten av pengarna sparade hon i ett plåtskrin under sin säng.

När hon fick tillräckligt i skrinet gick hon till sybehörsaffären i byn och valde bland tygerna eller så åkte hon tåget in till stan, till Helsingborg, där det fanns flera och större affärer och flera oemotståndliga tyger att välja på.

Sina egendesignade klänningar fick hon sen uppsydda av byns sömmerska.

– Jag var alltid så fin, brukade hon säga när hon såg tillbaka.

När jag tittar på de gamla, svartvita fotona från hennes ungdom, förundras jag alltid över att kvinnorna som ställde upp för fotografering var så välklädda.

Det här var inga förmögna kvinnor men de hade alla handsydda klänningar med veck och kragar och smock och spetsar och klädda knappar. Vilket oerhört vackert och utsökt kvinnohantverk de åstadkom!

Det var dessa klänningar som min mamma sen berättade om då hon satt på en stol vid min säng, när jag skulle sova. Berättelserna om hennes ungdoms klänningar blev mina bästa godnattsagor.

– Ja, så var det en klänning i ljusbrun fårschätt.

Det lät lite konstigt det där med fårschätt men jag antog att min mamma visste vad hon pratade om.

– Jag tog tåget till Helsingborg, för där hade de den fina tygaffären i centrum med mycket att välja på och jag hittade ett fantastiskt tyg, som när man tog i det liksom rann mellan fingrarna. Det var dyrt förstås men jag hade sparat. Sen cyklade jag till sömmerskan i byn, ja man cyklade i ur och skur.

Ungefär i mitten av berättelsen gjorde min mamma ofta en konstpaus och dramatiken eskalerade.

– Här inne i huvudet visste jag precis hur det skulle vara. Det var alltså ett åtsittande liv med lagda veck och små, klädda knappar fram. Knapparna fick jag slagit i sybehörsaffären nere i Åstorp. Sen var det en liten gosskrage med rundade hörn. Det var halvlång ärm till strax ovanför handleden och utställd, lite klockad kjol. Jag var ju smalare på den tiden. Så hittade jag i sybehörsaffären en vacker, ljust malvafärgad tygblomma som jag fäste på ena sidan, här uppe.

Hon pekade på sig själv, på höger sida, en bit nedanför nyckelbenet.

– Oh, så fin jag var. Sen gick jag och dansade i Skogslund och jag blev uppbjuden hela tiden.

Min mamma log och blev lite glansig i ögonen. Hon försvann liksom bort en kort stund.

Jag älskade dessa godnattsagor.

Ibland hittade hon på egna berättelser som den om flickan som gick till affären och skulle köpa en apelsin och en sill men flickan kunde inte säga s och först bad hon om en ”apeltin” och det förstod affärsbiträdet som gav henne en apelsin. Sen skulle flickan säga att hon ville ha en sill men eftersom hon inte kunde säga s, så sa hon att hon ville ha en ”till” och affärsbiträdet gav då flickan en apelsin till och så höll det på tills flickan tröttnade och sa: ”Jag vill ha en till med huve och rompa på.”

Och historien om pojken som tappade sin smörgås i en vattenpöl och någon undrade om det var med vilje och pojken sa: ”Nej, det var med leverpastej!”

Men när dessa historier tröt och min mamma frågade vad jag ville höra, svarade jag alltid att jag ville höra om hennes klänningar. Jag somnade så gott då.

Kanske för att min mamma såg så lycklig ut när hon berättade.

En mamma som älskar vackra klänningar och har talets gåva, en spjuveraktig pappa som spelar dragspel, och en mycket skånsk mormor som har kommentarer till det mesta.

Längre fram i tiden kommer utmaningar uppstå i relationen med en yngre man, även humoristiska sådana. Han vill kanske ha barn men hon har redan barnbarn och börjar skymta konturerna av nästa fas i livet.

Detta är en berättelse med mycket humor, kärlek, värme och tokigheter från en barndom på 50-talet och tonår på 60-talet, varvad med tillvaron i nuet. En bok om en uppväxt, en omorientering i livet –och om kärleken i den lilla och stora världen.

www.vistoforlag.se

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.
9789180736848 by Smakprov Media AB - Issuu