9789180736800

En urban fantasyberättelse om Helmi och hennes besynnerliga omgivning

Alla hennes monster

Alla hennes monster

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Författare: Elin Heldin Omslag: Elin Heldin Formgivning: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-680-0

PROLOG

Antilla vred den tunna, mullvadsfärgade hatten lite åt vänster. En ros i samma färg prydde sidan och ett tjockt grått hår stack ut under hattkanten, varsamt borstat och fönat någon halvtimma tidigare. Hårstråna blev elektriska i närheten av huvudbonaden men det störde henne inte. Hon hade fastnat med blicken på den ljusgrå sommarkappan där den veckade sig något vid ena fickan och hon slätade ut det med handen, effektivt och bestämt. Vecket försvann. Antilla log och böjde sig ner vid hallspegeln där den röda blanka väskan och datorns dito stod. Hon hängde handväskan på axeln, tog datorväskan stadigt i handen och gick ut i trapphuset.

Hon såg snabbt bakåt i bussen; alla säten var upptagna, om man inte ville dela på två säten förstås. En yngre kvinna med konstig lugg och höga stövlar log på ett irriterande sätt mot henne och makade sig åt sidan. Trodde hon att Antilla behövde sitta? Att hon var gammal? Antilla snörpte på munnen och vände blicken ut. Hon såg den lilla grandungen svischa förbi, sedan villaområdet med de förskräckliga dörrarna och balkongerna i plexiglas. Sedan den botaniska trädgården med det hemska kaféet som serverade kalla grönsaker med ärtskott. Hon suckade och tittade på klockan. Gott om tid. Det var inte förrän klockan nio hon skulle möta sina kollegor på Mässhallarna för att medverka i olika seminarier och workshops i en konferens. Workshops förresten. Antilla muttrade. Vad var det egentligen bra för? Spilld tid, det var vad det var. Hon såg på bussens avgångspresentatör. Fem hållplatser kvar. Fem hållplatser och femtio minuter. Hon skulle hinna.

Antilla ryckte till och tittade upp. Hade hon somnat? Bussen var tom så när som på en ung kvinna med barnvagn och en gammal man med käpp. Hon gned sig i mungipan och tittade hastigt på chauffören. Han

hade väl inte sett att hon dreglat? Med stigande panik såg hon sjukhuset utanför, sedan backen efter, sedan idrottsarenan. Hon måste av! Med ett darrande finger tryckte hon på knappen och tog tag i väskorna. Höll alla remmar krampaktigt i ena handen medan hon parerade en sväng med den andra och försökte resa sig upp. Stadsträdgården. Det var väl där hon skulle av? Hon kisade ut på parken och dess välvda former och prunkande buskar. Hon klev av vid stoppet och började gå men stannade tvärt. Förvirrat gick hon några steg till innan hon stannade igen. Sedan tittade hon på klockan. 08:40. Hon skulle hinna med god marginal.

Datorväskan skavde på axeln och handväskan studsade ideligen in i hennes mage när hon med en irriterad suck passerade ett långsamt sällskap på den smala grusvägen. Idioter. Hon fortsatte mot ån, svängde av mot den lilla fontänen med keruber och kom fram till centrum. Det var stark sol och hon höll en hand över ögonen för att se bättre. Sedan tittade hon på klockan igen, 08:52. Bara åtta minuter kvar. Hon svor över att hon tagit den smala kjolen och med en suck drog hon upp den några centimeter på benet. Kanske skulle folk titta, men då fick de göra det. Det var inte hennes bekymmer.

Det gick en stöt genom henne när hon vaknade och hon kisade mot de starka lamporna. Hon såg förvirrat på de långa raderna av rödklädda plyschstolar och på den guldinfattade enorma scen med krusiduller och ornament som låg i hennes blickfält. En känsla av déjà vu fyllde henne, sedan gick en rysning genom hennes kropp. Den Gamla Teatern. Hon hade varit där en gång med Elof innan han dog. Hur hade hon hamnat här?

Hon tog av sig hatten och slätade till håret, det dög inte att ha huvudbonad därinne. Hon reste sig darrigt upp och fick med sig väskorna och började gå krabbgång ut ur stolsraden. Kanske kunde hon hinna till starten av konferensen? Men Mässhallarna låg en bra bit bort, en taxi måste det bli i så fall.

Var stol skavde mot hennes smalben och hennes andhämtning blev djupare och djupare. Vid slutet av raden stannade hon. En dörr stod på vid gavel längre upp i lokalen, men öppningen gapade tom och mörk.

Hon tog ett par steg tillbaka och satte sig igen. Det var som att hon för varje blick hon gav den omgivande teatern och dess vackra arkitektur och inredning gled längre och längre bort från mässan i medvetandet. Hon strök med handen på stolens tjocka tyg och beundrade hantverket på den stoppade kudden. Den var välgjord och utförd med precision. Vacker till och med, med de små nitarna runt och det tjocka tyget som tycktes gå i flera nyanser. Något störde hennes uppmärksamhet och hon tittade upp.

Utspridda i lokalen, längs alla huvudgångarna och sida vid sida, stod människor.

En våg av iskyla svepte bakpå hennes armar och hon svalde hårt. Paniken gjorde henne stel och oförmögen att röra sig en centimeter. De var helt tysta. Varför var de tysta? Mörka, svarta ögon utan innehåll. Utan rörelse eller värme. Varför stod de bara där? Hon reste sig hastigt upp och fick tag i väskorna som hotade att trilla ur hennes knä, vände sig ett varv, såg fler människor bakom sig och kände hur håret på

armarna reste sig.

Några yngre, några äldre, några i kostym, några i träningskläder, både kvinnor och män, helt vanliga människor, men något sade henne att det inte var bibliotekarier på kurs. Mässhallarna! Antilla såg på klockan. Hon måste ju dit!

Hon tog ett steg men stannade. En kvinna fångade hennes blick. Armarna hängde längs sidorna och hon vaggade från sida till sida. Hon såg passivt framför sig, men hennes ögon … Svarta, helt utan vitor, ansiktet var blekt och nästan grönt, var lampan trasig? För i helvete, vad är det för … Hon kunde inte låta bli att stirra tillbaka, det var som att kvinnan var ihålig. Som om hon vore ett skal eller en svag projektion av sig själv. Och vaggandet, det rytmiska, långsamma som var så lätt att falla in i. Svagt till vänster, sedan till höger. Det gjorde faktiskt alla när hon tittade noga. Svagt, svagt. I takt. Alla svajade i takt.

Antilla stirrade samtidigt som ett djupt obehag lade sig i maggropen. Gruppen var på minst tvåhundra personer, kanske fler, och hon blev kall när hon identifierade den skavande känslan i bakhuvudet, den som hade legat och gnagt ända sedan hon tittat upp.

Hon var fast. Det fanns ingen väg ut.

Antilla rörde sig tveksamt ut mot gången, men främst i ett av leden stod en man klädd i grå kostym och färgglada strumpor. Han var i fyrtioårsåldern och hade ett alldagligt men behagligt ansikte utan något som stack ut, faktum var att han hade sett ganska bra ut om han bara inte hade saknat all färg och såg – Antilla vred på sig – död ut.

Hon ryckte till när han rörde sina lemmar, som en docka, ryckigt och stelt, hon stannade, sedan insåg hon att alla andra i salongen hade rört sig på samma gång. Hela kroppen blev varm och hjärtat bultade lika fort som hennes tankar, hon såg sig om men alla gångar var fyllda, den enda vägen ut var rakt bakom henne, över alla rader av sittplatser och hon svalde, sedan vände hon sig om. Med klibbiga händer grep hon om stolsryggen och förde ansträngt upp det högra benet på sitsen men kjolen var för tight och skorna halkade av den stoppade dynan och hon gled ideligen av den. Kära heliga fader! Hjärtat i hennes bröst tycktes dunka så hårt att det kunde höras flera mil, kunde de höra det? Hon stillade sig och gled ner på sätet, duckade lätt med huvudet och försökte göra sig så liten som möjligt, kanske skulle de inte se henne då?

De rörde sig unisont. Ett litet steg i taget, i rader. Tätt, tätt stod de, så tätt att de borde kunna känna varandras andhämtning i ryggraden, om de hade någon. Hade de det? Hon satt i tystnad, vågade inte röra sig, kunde inte röra sig, lyssnade efter ljud, minsta lilla ljud som kunde förbereda henne på vad som skulle hända, alltmedan de passerade henne, i raka led, en i taget, tätt, tätt.

Sakta började stolarna runtom henne fyllas upp, rad för rad, som myror på väg hem till myrstacken, monotont och ljudlöst följde de personen framför, utan att se åt sidan eller småprata eller le eller muttra eller röra sig mer än nödvändigt.

Myror på rad.

Hon såg en kvinna med grå kappa och svarta byxor, den svarta handväskan stelt framför sig och det mörka håret samlat i en prydlig knut i nacken, runt trettiofem, och hennes ansikte var vackert. Men ögonen, Antilla stirrade, de var helt svarta, inte bruna eller mörkt gröna, utan svarta, ända ut till vitorna. Fastän hon satt på avstånd såg hon hur mörkt avgrundsdjupa de var, som två pooler av ingenting, två hål.

Ett ljud från vänster fick henne att dra blicken från kvinnan, hennes rad, någon gick in på hennes rad. Håret reste sig på armarna, hon ville bara springa, bara gömma sig, men det gick inte, de kom från två håll nu. Öronen slog lock, hon hörde bruset inifrån, bruset från hennes inre som kokade, rädslan som tryckte, nu skulle hon dö, det visste hon. En äldre kvinna med knut kom vaggande, pustade tungt, ögonen svarta, hon kom närmare, närmare. Antilla kved till, kvinnan satte sig på stolen intill, den döda blicken, stirrade framför sig, skulle hon inte dö? Skulle hon inte dö nu? En man, en man kom bakom kvinnan, svart kostym, prasslig, blekt hår, tomma ögon, prasslande. Åh heliga Katarina! Josef och Jesus och alla hans lärjungar! Bruset tryckte, högt, högt, han var närmare, stod framför henne nu, himmel! Han satte sig på henne, i hennes knä, på hennes kjol. Hon skrek. Han satt i hennes knä! Hon tryckte med händerna på hans rygg, kallt, kroppen var kall, svettig, hon tryckte mer tills han reste sig. Kalla ögon, svarta. Sedan en kort stund av något annat, förvåning. Antilla slätade till sin kjol, strök över den, måste få bort det skrynkliga, det svettiga. Det gråa tyget i kostymen prasslade när han satte sig intill henne. Åh heliga fader! Hon skulle dö, skorna gnisslade, kostymen prasslade.

Mannen utstötte ett dovt och grumligt ljud långt ner i halsen som sakta ökade i styrka.

Antilla stirrade, försökte få ner pulsen. Hade han precis harklat sig? Lugna andetag, ett i taget, lugna, lugna. Hon sneglade på hans raka profil, billiga kostym.

Hrmmff. Det kom igen, stötvis, harklandet, från alla håll.

Antilla knäppte upp koftan, det hade blivit varmt, obehagligt varmt, lamporna började dimmas, det var nästan helt mörkt nu. Fler som harklade sig, fler som lät, hummade i takt, paniken tryckte i bröstet, sved, kliade.

Salongen fylldes snart av ett lågt hummande och brummande, som en klagande melodisk stämma i en dov och rosslig tonart, crescendon följt av diminuendon men utan dirigent.

Scenen stod tom.

Ljudet skavde i Antilla, störde henne in i märgen, men något i stämningen, i tonen, i luften, gjorde att hon satt blickstilla, hon vågade inte röra en muskel, hon vågade inte ens snegla på kostymmannen bredvid sig.

Harklandet övergick till en unison ton, sedan en rörelse, som en enda kropp reste sig alla. Alla utom Antilla. Hon satt kvar, iskall trots värmen runtom henne. Hennes högerfingrar masserade hårt vänsterhanden, de tryckte så det vitnade om fingerspetsarna och för en sekund fick hon en förnimmelse av ett kommande migränanfall, men så var det ju inte. Det skedde något, ljudet ökade i styrka tills det övergick till en ton högre än den tidigare, knappt hörbar men totalt kännbar, tydlig i hennes ben och skelett, skärande, brännande.

Hennes bröst vibrerade av ljudet som en gitarr, lugn, lugn, bara lugn nu Antilla, sade hon för sig själv. Lugn. Tonen var behaglig. Behaglig och i harmoni med universum, så kändes det, vilsamt och tröstande, som en omfamning. Antilla log.

Då kom tryckvågen, en våg av vit och tom och ihålig luft, som en högtryckstvätt. Hon skrek till och händerna grep efter stolsryggen, hon försökte resa sig upp, tungt, så tungt, tryckande, andningen var tung och det sved i hjärtat, hon måste fly, kroppen skakade.

Hon snyftade till.

En tidsrymd gick men Antilla visste inte hur länge. Tonen ringde kvar i hennes öron. Vädjande, lockande, upprepande. Hon reste sig försiktigt på ostadiga ben.

Salongen var tom. Hon grep tag i väskornas remmar utan att se efter om hon glömt något. Sedan rusade hon mot dörren. Såg sig inte om. Klackarna klapprade när hon kom ut i hallen. Ekade mot stengolvet. Klappetiklapp. Klappetiklapp. Den lilla trappan. Korridoren. En fimp i ett hörn som ingen kastat. En toalettskylt. En död fluga på golvet. Hon strök med händerna över kappan och öppnade dörren till toaletten. Fick händerna att sluta darra och satte sig tungt på toalettlocket.

Kraftiga snyftningar i det tomma rummet, Antillas gråt. Hon torkade häftigt tårarna från kinderna och knep ihop ögonen. Framför

sig såg hon den mässande kören, hörde den, kände den. Hon masserade tinningarna. Koncentrerade sig så hon fick huvudvärk. Den gråklädde kostymmannen. De blanka, polerade skorna. Prasslet. Den innehållslösa blicken. Mässandet. Antilla skakade på huvudet. Ögonen. De döda ögonen.

När hon klev ut i solen igen smärtade det och hon fick stå ett tag så och halvblunda. Hon vajade svagt med handen på räcket, försökte fokusera på träets svaga struktur med tummen. Sedan tittade hon på klockan. Halv tre. Klockan var halv tre redan.

Antilla darrade fortfarande när hon satte sig i soffan i vardagsrummet, och med fingrar som hade samma konsistens som godisremmar knappade hon in meddelandet till jobbet. De skulle förstå. Hon hade haft migrän förr. Om det bara hade varit så.

Hon lutade sig tillbaka mot ryggstödet. Det var inte första gången hon vaknade upp någonstans utan att veta hur hon kommit dit. Men det var första gången hon vaknat upp bland människor. Hon rös till när hon tänkte på kvinnan med de fullkomligt svarta ögonen. Med immig blick lade hon sig ner på soffan. Fötterna lade hon upp på kudden.

Hon lade en hand på pannan och blundade hårt. Bilden av mannen med den prassliga kostymen kom över henne. Sedan en känsla av begär. Eller som om hon saknade något, men hon visste inte vad. Hon lät känslan skölja över henne innan hon hann stoppa den.

Heliga fader! Vad var det som hände med henne?

KAPITEL 1

Herr Pelargon grät, så som han alltid gjorde vid pelargonerna. Med en diskhandskbeklädd hand torkade han tårarna och vidrörde ömt de röda blommorna innan han tog upp vattenkannan och stänkte några droppar i varje kruka på samma sätt som hans tårar nyss gjort.

Helmi som satt på parkbänken en bit bort, noga skymd bakom en buske på ett sätt som dolde henne men möjliggjorde att hon kunde se, blev alltid berörd av att se honom i fönstret och hon torkade själv en droppe ur ögonvrån. Det var något med mannens bekymrade panna och sympatiska bruna ögon som fick bröstkorgen att snöra ihop sig som ett skrumpet äpple. Hon ville krama honom eller bara lägga en hand på hans axel. Trösta hans sinne så att han fick ro. Men det var ju omöjligt.

Hon förde blicken vidare över det vitputsade trevåningshuset och fastnade på ett köksfönster tre lägenheter bort, en våning ner. Där bodde Tant Vit, en ensam vithårig kvinna med tjocka glasögonbågar och smal midja. Hon satt framåtlutad över köksbordet, halvt dold bakom en stor grön växt med spetsiga blad. Hon gjorde ofta så och det hade tagit Helmi åtskilliga veckor att förstå att kvinnan måste sitta framför ett korsord. Förmodligen var hon dålig på aktiviteten, för det var mycket sällan hon greppade om pennan och skrev något framför sig. Med en suck drog Helmi blicken från Tant Vits framåtskjutna gestalt och lutade sig tillbaka mot bänkens rygg, sänkte axlarna och lade händerna i knät.

När hon en stund senare öppnade ögonen igen hade mörkret sänkt sig. En ljum bris svepte om hennes bara smalben och hon drog koftan tätare om sig.

På väg till cykeln fick hon syn på Familjen Gosigs stora vardagsrumsfönster, breda och höga och med en liten varmt lysande,

hemtrevlig lampa på ena sidan. Helmi såg en rörelse i glaset – det var nog ett av barnen – innan hon hann stoppa sig själv från självskadebeteendet.

Betraktade Familjen Gosigs vardagsrum gjorde hon bara när hon kände sig stark nog.

KAPITEL 2

Nattregnet hade gjort cykelvägen lerig och hal och Helmi slirade till i en krök innan hon lyckades få cykeln i balans igen. Hon hade sovit dåligt under natten med en dröm som kom och gick. Det blev ofta så efter att hon stannat uppe längre än vanligt men det var svårt att slita sig från Herr Pelargon och de andra. De tunga molnen låg som ett täcke över staden och hon kvävde en impuls att bara vända om och krypa ner i sin varma, torra säng igen. Trots att hon bodde i Ekolstad, en stor stad med både ett stadsbibliotek, flera universitet och en liten flygplats, var karaktären småskalig och pittoresk på många håll. De låga putsade husen i centrum, de otaliga parkerna och avsaknaden av stora vägar genom staden bidrog alla till småstadskänslan, liksom den långsträckta och idylliska flod som gick genom alltihop. Samma flod som passerade den södra stadsdelen där Helmi för tillfället bodde.

Att kalla just hennes bostadsområde bestående av tre höghus på rad för idylliskt var kanske att ta i, men de omgavs av en tät skog som gjorde att oljudet från motorvägen effektivt dämpades. Dessutom låg ett stort villaområde precis åt andra hållet, mot stan, och bidrog till ett lugnare tempo och en känsla av lantlighet. Fortfarande användes vissa av villorna som sommarbostäder trots att de flesta hus byggts om och rustats för åretruntboende och det skapade en brokighet som verkade tilltala speciellt barnfamiljer. Pendlingen på cykel in till stan gick antingen på den enfiliga väg som plöjde genom universitetsområdet eller längs med floden. Nästan alltid valde Helmi den senare, trots att den var både sämre i kvalitet och längre. Den var däremot vackrare och dessutom mer diskret.

Hon parkerade cykeln i cykelstället och gick de få stegen fram till butiken Teblad & Kaffekopp, varpå hon vred om nyckeln och steg in. Nästan genast slog den välbekanta doften emot henne – svart

aromatiskt te blandat med rostade kaffebönor och en söt vällukt av torkade jordgubbar. Hon log medan hon hängde av sig väskan och cykelhjälmen. Pinnen, hennes chef, hade inte kommit än och Helmi tände lamporna och tryckte i gång kassasystemet.

”Helmi!”

Ljudet fick henne att vända sig om och Helmi log artigt mot kvinnan i sextioårsåldern som sträckte ut sina armar mot henne. När hon omfamnade den betydligt mindre och nättare kvinnan lade sig doften som en dimma runtom henne och Helmi tänkte alltid att hon måste ha marinerats i te som barn.

”Sovit gott?”

Pinnen flyttade runt ett par tomma glas på disken med sina tunna, spindellika händer och de smala läpparna, täckta med ett ceriserosa läppstift, fick en besynnerlig form som tillsammans med den näpna näsan skapade ett synnerligen intressant uttryck, inte helt ovanligt på kvinnan.

”Jodå”, svarade Helmi. ”Men det var kvavt i natt. Inte sant?”

”Kvavt! Och otrevligt!” Pinnen skrattade torrt och började borsta bort några osynliga smulor från disken. ”Kanske är det åska på gång?”

”Kanske.”

Med en mjuk rörelse klapprade Pinnen bort till en hylla, hennes stora orangea tunika fladdrande som en fjäril i hennes kölvatten, alltmedan hon nynnade på en svag melodi. Hon ställde sig vid vägghyllan, fluffade upp sitt sträva, grålila hår i en än högre sufflé, och drog ut en plåtask med Svart te med jordgubbar och champagne. Teet var hennes favoritsort och i samma nyans som de mörkrosa läpparna.

”Vill du ha?”

Pinnen kom närmare och höll den öppnade burken under Helmis näsa. Doften var överväldigande och stark.

”Nej tack.”

Pinnens plirande ögon bakom de tjockbottnade glasögonen såg stint på henne och de långa ögonfransarna påminde Helmi om torkade teblad.

”Säker?”

Helmi nickade.

Pinnen var för övrigt inte hennes riktiga namn, i alla fall trodde inte Helmi det. Kanske var det Monika eller Ann-Sofie eller Christine eller något annat alldagligt, men Helmi mindes inte om hon någonsin berättat det och nu spelade det ingen roll. Hon hade presenterat sig som Pinnen första gången de sågs, och nu var hon helt enkelt Pinnen.

”Vad tänker du på, lilla vän?”

Pinnen svepte ner vid det lilla bordet vid ett av butikens två fönster och dukade upp med en liten duk, en stor tekopp och ett fat med en tesil och en citronskiva. ”Var en älskling och sätt på tevattnet! Jag glömde visst.”

Helmi log. Som alltid var Pinnens närvaro splittrad och hennes minne som en guldfisks. Helmi tvivlade på om hon ens mindes var hon bodde ibland. Faktum var att Helmi inte visste det heller; av någon anledning visste hon mindre om Pinnen än vad Pinnen visste om henne, trots att hennes chef pratade konstant om både det ena och det andra. Kanske bodde hon ensam i ett gult torp med snickarglädje vid en lugn sjö, i ett hus med katter och en undulat, trasmattor, spetsgardiner och färgglada tavlor? Eller så bodde hon i en lägenhet med en yngre älskare. En liten modern etta i utkanten av staden fylld av små dekorativa stenar i fönstren och med en stor inglasad altan i bästa solläge?

”Seså, vattnet!” Pinnen log älskvärt bakom glasögonen och Helmi rycktes ur sin fundering. ”Det ska vara rätt temperatur, vet du”, sade Pinnen och skrattade. ”Ibland undrar jag om du ens bör jobba i en tebutik.”

Meningen var lättsamt uttalad men av någon anledning kändes det som att hon insinuerade något mer med den. Helmi skrattade nervöst och hällde med darrande hand det kokheta vattnet ner i Pinnens rosafärgade favoritkopp.

”Lugn och fin, lilla gumman”, sade Pinnen med eftertryck och nickade när koppen var fylld. ”Det räcker så.”

Pinnen smuttade försiktigt på det heta teet och slöt ögonen.

”Ta en rast du med, Helmi.”

”Jag kom ju precis.”

”Ser du några kunder?”

Helmi svepte med blicken över butikens dryga femtio kvadratmeter trots att hon redan visste svaret. Hon hade varken hört plinget

från dörren eller sett någon i den lilla spegel som var monterad utanför dörren och som var tänkt att förvarna dem om kunder som närmade sig på den lilla butiksgatan utanför.

”Nej”, svarade hon.

”Då så. Sätt dig!”

Helmi drog ut stolen intill Pinnen så att hon betraktade butikens inredning. De svarta högblanka och takhöga hyllorna med små fack hade använts som apotek innan det blev tebutik och inte mycket hade förändrats i inredningen sedan dess. Dessutom var te-sortimentet som hämtat ur en historisk roman med namn på tesorter som påminde

Helmi om apoteksvaror: sydländskt rosmarin-te, te från svartalger eller kryddigt ingefärs-te med inslag av fikon. Eller var de snarare en spegling av Pinnens excentriska personlighet?

”Vill du höra om Bengan Sjökvist?”

Helmi log artigt och nickade. Hon hade lärt sig att Pinnens berättelser kunde räcka en hel förmiddag, anekdoter från förr, märkliga sammanträffanden eller bara konstiga människoöden. Oftast gillade hon historierna – de fick henne att glömma tristessen som ibland infann sig till följd av det uteblivna klientelet – men vissa dagar gjorde de henne ledsen.

Hon kunde inte riktigt sätta fingret på varför gråten letade sig upp genom bröstet och halsen när Pinnen pratade om sina vänner och äventyr, men Pinnen brukade inte märka av något i alla fall.

Medan hon drömde sig bort i historien om Bengan och hans påstådda jorden-runt-segling betraktade hon skyltfönstret på andra sidan entrédörren. Hon såg på hur de dammiga och egendomliga tesorterna, tillsammans med mängder av förpackningar med mintchoklad-pastiller, stod orörda och oönskade för allmän beskådan.

”Pinnen?” Helmi avbröt henne mitt i en mening och Pinnen såg irriterat på henne.

”Ja? Vad är det?”

”Ska vi inte skylta om i dag?”

Helmi visste att Pinnen av någon anledning skattade sina kreationer i skyltfönstren högt – men var det inte dags att försöka få henne att göra om dem nu? Försöka få dit kunder.

”Helmi”, sade Pinnen och såg närmast besviken ut. Sedan petade hon upp de tjocka glasögonen på näsroten och förde ansiktet över bordet och nära Helmis. Pinnens grönmelerade irisar glittrade bakom glaset och blicken avslöjade hur hårt Pinnens inre jobbade för att få fram argument som kunde tillintetgöra Helmis förfrågan på bästa sätt.

Sedan mjuknade ögonen.

Helmi kände hur en våg av lättnad sköljde genom henne blandat med en strimma hopp över att denna dag inte skulle bli så tråkig ändå. Kunde Pinnen ha ändrat sig?

”Nej.”

Helmi nickade.

Så här var det ofta. Pinnens känslor verkade åka bergochdalbana. Samtidigt som något på insidan, i ögonen, sade något annat än det som faktiskt kom ut. Men det var ett nej och det fick Helmi acceptera. Hon ville inte vara med om Pinnens långa utläggningar om hur butiken skulle skötas på bästa sätt. De var, till skillnad från historierna om hennes bekanta, mycket mycket tråkiga – och totalt bortslösade på Helmi som dessutom brukade flyga i väg i tanken och glömma både tid och rum och förmaningar.

”Kerstin säger att”, började Pinnen och Helmi såg hur de gröna ögonen drogs ihop och fokuserade samtidigt som hjärncellerna tycktes arbeta på högvarv, ”att man alltid ska lita på sin magkänsla när det gäller ett skyltfönster.”

Helmi låtsades intresserad och nickade bekräftande. Kerstin, som var Pinnens faster tillika butikens främsta finansiär och en gång grundare av butiken, var lika svår att leva upp till som ett Lipton-te i färdigförpackad påse förhåller sig till lösviktsteet Li Shan Cui Luan från de höga bergssluttningarna i Taiwan – och hon var det ständiga rättesnöret i Pinnens liv. Att butiken aldrig verkade få kunder och på

så sätt intäkter verkade aldrig störa Pinnen det minsta och hon litade blint på allt det Kerstin sade.

Helmi lutade sig tillbaka på stolen och tog ett djupt andetag.

Det spelade ingen roll.

Hon fick ju sin lön ändå. Hur det gick ihop var det ingen som förstod, men så var det och hon tvingade sig själv att släppa irritationen över Pinnens bristande logik.

Så skulle hon fortsätta stirra ut genom ännu ett fönster resten av dagen, medan livet pågick runt omkring.

Elin Heldin är en landskapsarkitekt från Uppsala med stort intresse för fantasy, illustration och det ockulta. Hon arbetar på ett arkitektföretag till vardags men ägnar gärna sin lediga tid åt att läsa, skriva, illustrera, renovera och fixa i trädgården. Det var när hon var nybliven tvåbarnsmamma som behovet av att få skriva av sig dök upp, och den första scenen kom till henne på cykeln en morgon då hon var på väg till jobbet. Hon bestämde sig för att inte lyssna på de kritiska inre rösterna och istället bara skriva den bok hon själv ville läsa – och sedan dess har hon inte slutat drömma sig bort i Helmis magiska värld. Ytterligare tre böcker planeras i sviten.

Helmi lever ett till synes lyckligt liv. Hon har ett tryggt jobb, en fin lägenhet och en nära vän som hon kan berätta allt för. Problemet är bara att arbetet känns meningslöst, lägenheten ekar ödsligt och vännen är ett stoppat gosedjur vid namn Monstret.

Men allt förändras när det börjar hända märkliga saker runt Helmi. Saker som hon inte kan förklara på annat sätt än att hon håller på att bli galen … En man och en kvinna dyker upp och kallar sig för väktare. De menar att Helmi har magiska krafter och behöver deras beskydd. Men från vem? Och finns magi verkligen på riktigt?

Plötsligt befinner sig Helmi i en värld där ingenting är som det var och där verkligheten är upp och ned. Mörkret kommer närmare och närmare och Helmi måste nu välja att fly – eller att slåss. Finns det hopp för Helmi att finna riktiga vänner – trots att hon för länge sedan gett upp drömmen om äkta vänskap, eller till och med kärlek?

Möt Helmi och de andra osannolika karaktärerna i en bok om ont och gott, vänskap och fiendskap, kärlek och hat.

www.vistoforlag.se