Elin, du klarar det!
JEPPSON
ANN-SOFIE
KAPITEL 1
Elsered 27 mars 2023
Elin blinkade till när hon rundade hörnet i blå korridoren. Solen spretade vit genom det stora fönstret. Dammkornen dansade som silverglitter i skurpulverlukten. Hon trevade efter kameran i fickan. Men hon visste att det aldrig skulle gå att fånga detta märkliga på bild. Det var som att stå mitt i ett yrväder. Mitt inne i en atom … Hon kom att tänka på fysik. Hörde inne i huvudet hur någon ropade
”Jävla Einstein”. Men det var i alla fall bättre än att bli kallad Fåret.
Hon var helt ensam i den här delen av skolan. Skönt. De andra satt kvar och åt. Hon hade smugit till sig en extra klick smördoftande mos mot att tacka nej till korven. Hon gillade potatismos. Fast idag borde hon äta tårta. Bäst på fysikprovet. Bäst. Mamma skulle bli så nöjd.
Solen tecknade en skarp skugga bakom det gamla bokskåpet. Mörkade ner den söndersparkade träpanelen på väggen. Den uppstoppade ugglan stod farligt på sin rangliga plats högst upp. Uråldrig och solkig med en vingfjäder som stack rakt ut. Det skulle kunna bli en bra
5
bild. Flera bra bilder. Hon måste testa. Elin drog fram kameran. Sköt upp glasögonen i pannan. Flyttade sig runt och kisade. Knäppte och knäppte igen. Knäppte.
Låter som att skjuta, tänkte hon. Kameran är mitt vapen men utan att skada. Man får inte döda. Inte ens äta korv.
Röster och snabba steg närmade sig. Ljudet nådde in i hennes fotobubbla. Stegen hasade till och vek av runt ett annat hörn. Men hon hade kommit av sig, tappat energin. Med en suck lät hon kameran glida tillbaka ner i fickan och gick bortåt i korridoren.
Hon skulle precis hinna hämta lerfåret i bildsalen. Det hade blivit riktigt bra. Liggande med alla pälskrullor inristade. Små öron och lätt sneda ögon. Ett litet lamm fäst vid sidan. De smala benen antydda i leran. Fåret skulle vara torrt nu. Det skulle bäras hem försiktigt inslaget i tidningspapper. Lindas in i blommigt presentpapper. Öppnas av gammelfarmor Britta nästa söndag. Priset hon fått betala för lerskulpturen var att bli kallad Fåret.
Hon öppnade försiktigt och ryckte till när dörren gnällde. Därinne lekte blyerts och torr lera tafatt i motsolen. Hon fick syn på lerfåret där det låg och stekte i gasset. Drog upp kameran och var noga med inställningarna. Synade bilden på skärmen. Det blev bra. Munnen log nästan av sig själv när hon lutade sin tunna rygg mot det solvarma fönstret. Det var skönt att stå här i värmen och få njuta av att vara nöjd med något utan att bli störd. Utan att det glada trasades sönder av någon så att man måste bli arg eller ännu värre, ledsen.
6
Bengan hade sagt att det skulle ligga några gamla tidningar i salen. Hennes blick for upp och ner över alla fulla färgskvätta hyllor. Penslar, färgpytsar, gummihandskar och plastade lerkorvar luktade intorkad lektion.
Men inga tidningar. Hon började leta runt i rummet.
Där låg de. I en hög under diskbänken. Oj, de var flera år gamla. Ha, här var till och med den där Britta var veckans födelsedagsbarn. Den passade ju perfekt att packa in fåret i. Hon slätade ut sidan och läste.
Britta Isaksson
Ålder: 80 år
Bor: Åkershus i Önnered
Yrke: Fiskat till husbehov och arbetat i affär.
Familj: Bortgångna maken Olof och dottern Lilian.
Två barnbarn och tre barnbarnsbarn.
Hobby: Läser och skriver om skärgårdens historia.
Dörren flög upp med en hård, kort smäll och slog emot tvätthon. Sara och Anna fnissade in, nej, skrattade in, tjöt in.
– Tjena Fåret. Är du här för att hämta din kompis?
Annas röst var hånfull.
Skrattet fortsatte att bubbla och fräsa som kolsyra mellan orden. Elin svarade inte.
– Svara då. Är det din gamla kärring som ska ha det?
Hon du berättade för Bengan om?
– Flytta dig. Släpp fram mig. Jag ska hämta mina grejer.
Så kan ni skratta så mycket ni vill sen. Det skiter jag i.
7
– Du som gillar bilder, fnissade Sara. Har du sett den nya på dig?
– På Snapchat … Elin med fårskalle, skrattade Anna.
– Vill du se? De andra gillade den. Men Tim tyckte vi skulle satt dit ett Einsteinhuvud istället.
Elin försökte tränga sig förbi. Det dunkade i huvudet av ilska över deras elakhet. Anna spärrade vägen. Men Elin var starkare. Hon lyfte försiktigt ner lerfåret från hyllan och vände sig om. Vassa röda naglar grep om hennes smala arm. Fler naglar klöste i handleden. En annan hand fick fatt i lerfåret. Som bläckfiskarmar snodde de runt henne, om henne. Tryckte och knuffade. Törnade till glasögonen.
– Sluta. Sluta! Ge mig fåret!
– Ta det då. Saras röst blev gäll och ful. Ta det!
Hon hystade över lerfåret till Anna som precis fick tag i det. Det var tyngre än hon väntat sig. Finare. Alldeles för fint. Utan ett ord kastade hon det tillbaka. Lerfåret virvlade runt, runt med sitt lilla lamm vid sidan. Det studsade mot fem röda naglar. Tog en ny luftfärd i solljuset. Ljudet och rörelserna gick allt saktare. Som i en film i ultrarapid. Som om livet höll andan. Utdraget och stilla hände det som måste hända. Elin stirrade. Gapade. Hon lyfte oändligt sakta på armarna för att försöka få fatt.
I samma ögonblick som lerfåret slog i golvet fick livet normal fart igen. Och ljudet kom tillbaka. Ett helt års ilska fick luft.
8
– Neeeej! Vad GÖR ni?! Ni är så elaka! Titta, det gick sönder.
Elin vände och sprang mot dörren. Tårarna rann. Nu fick det vara nog! Inte en dag till. Bakom sig hörde hon rädda flickröster:
– Vi skulle bara …
– Varför tog du den inte …?
Rösterna krympte när dörren gnisslade upp och Bengan rusade in. Han sprang ihop med Elin som försvann bort genom korridoren.
– Elin, vad har hänt. Stanna Elin … stanna! Har du gjort dig illa?
Bengans röst ekade genom korridoren, allt svagare tills den försvann.
9
Varberg 27 mars 2023
Nu var hon framme i Varberg. Bussen hade precis rullat in utanför Svenssons affär när hon kom utspringande från skolan. Hon hade fortsatt förbi cyklarna nerför hela backen. Tvärs över gräset. För, tja, vad kunde det vara? Kanske 37 minuter sedan. Utan plan eller vilja hade hon låtit sig sugas in i bussen. Tas med bort. Fly. Nej, katten heller. Bara tröttnat på Sara! Tröttnat så in i … Men vad skulle hon göra där, i Varberg? Bara vända?
Elin föll med en lätt duns tillbaka på det tuggummispräckliga sätet. Bussen var nästan framme vid ändhållplatsen när den hastigt skrikande bromsade in mitt i svängen. Den oförberedde chauffören svor till när han föll mot ratten. Orsaken, en liten röd bil, stod snett uppe på trottoarkanten. Elin kunde skönja den genom en klar rand på den smutsiga rutan. Hon flyttade sakta huvudet i sidled för att kunna se mer. Britta hade haft en sådan där liten, röd bil innan hon blev sjuk.
Elin blundade och mindes hur det varit när hon hälsat på gammelfarmor Britta det senaste året. Sjukhemmet var
10
2
KAPITEL
ljust och fint med gamla vackra möbler men där luktade mediciner. En obestämd lätt sötaktig doft låg över korridorer och möbler. Elin tvingade sig igenom och andades först när hon kommit in till Britta. Hon hade alltid börjat med att puffa upp gammelfarmors kuddar i sjuksängen.
Sedan hade hon dragit fram den trägula stolen till sängen och satt sig där och lagt händerna på den nätvirkade filten. Så nära Brittas hand att hon kände värmen. De hade småpratat en stund om då och förut. Sällan sagt något om nu.
Efter en oändligt lång minut rullade bussen igång igen och körde de sista meterna. Elin kunde hoppa av utanför den tegelröda tågstationen. Hon hade varit här många gånger förut. Normalt skulle hon ha dragit in havsluften genom näsborrarna. Låtit den väcka roliga minnen till liv: Glass. Skolutflykter. Hon skulle ha kikat på väggmålningarna på Gästis. Gått under träden genom Engelska parken. Vidare ner till fästningen. Tagit fram kameran … Men nu var inget normalt. Och hade inte varit det på ett år. Inte sedan Sara började i klassen.
Nej, hon ville inte åka hem igen nu meddetsamma. Kliva av bussen i Elsered om en timma med svansen mellan benen. Nej! De kunde gott få sakna henne ett tag. Ångra sig. Undra vart hon tog vägen. Anna, Sara … och mamma.
Elin närmade sig tvekande stationen. Härute vid havet lyste solen ännu mer gulvit vårvinterklar. Hon blev stående och vände de tunna kinderna mot värmen. Kände hur de
11
spända axlarna slaknade i det behagliga solskenet. Det var inte värt det. Att bli så arg. Hon skakade på huvudet.
Snart skulle hon ta itu med det. Frågan var på vilket sätt.
Vad ville hon egentligen? Vrida tiden tillbaka! Det gick ju inte. Hon måste i alla fall ringa brorsan och förklara
varför hon stuckit. Och tänkt ta tåget till Göteborg.
12
KAPITEL 3
Göteborg 27 mars 2023
Elin hävde sig upp i silvervagnen. In i lukten av unken gammal vinterjacka, svettfuktiga kängor, saltlakrits, äcklig smörgåsskinka och nyskalad apelsin. Det prasslade av Kupé och GP, danska Berlingske och Elles vårmodespecial. Hon gjorde ett snabbt överslag: minst 30 fingrar knattrade mot laptoptangenter.
– Har ni suttit så här sedan Köpenhamn? mumlade hon för sig själv. Ätit och svettats.
Hon stirrade på medpassagerarna.
Solen värmde västsidan av tåget kaminhet. Det var bara tre platser lediga. Alla i kaminvärmen. Hon tog av sig sin parkas. En liten keramikflaga gjorde sig lös från tyget. Rasade ner mot golvet. Gjorde en studs och for sedan in under sätet. En hälsning från det krossade fåret. Elin hystade upp jackan och ryggsäcken på väskhyllan och pressade sig in till det varma fönstret. Tröjan klibbade pinsamt mot revbenen. Fingrarna började trassla med den röda gardinen. En liten dunst av torrt damm lämnade
13
vecken och fick henne att nysa. Hoppas nu bara att ingen kommer och sätter sig på platsen bredvid, för hon måste gå och köpa dricka.
Tåget rullade omärkligt igång. En vinkande, blåklädd kvinna gick allt fortare längs perrongen. Vagnen ryckte till i en växel. På väg bort. När Elin tittade upp såg hon en lång, smal kille gå mot den lediga platsen. Hans glasögon var runda och tjocka. Nästan som små kikare, tänkte Elin. Det fick bli dricka i Göteborg. Hon skulle aldrig våga be honom resa sig.
Han hängde av sig sin tjocka vinterjacka men behöll mössan på.
– Hej, sa han och plirade genom kikarglasögonen.
– Hej!
– Nya resande?
Konduktören log sig nickande genom mittgången. Han gungade upp på tå med ett lätt skoknarr för varje ny biljett. Nickade åt Elin. Klippte utan ett ord. Och vände sig sedan till kikarkillen som höll upp sin mobil.
– Jaha, ni ska till Göteborg, båda två.
Den gungande tittade på Elin. Han formade munnen till ett Mona Lisa-leende.
– Då får jag önska herrskapet trevlig resa.
Det hettade till i kinderna. Herrskapet … så pinsamt.
Elin vände sig bort. Tog upp kameran ur byxfickan och tittade på den. Höll den med fingertopparna som om den brändes. Därinne fanns bilden på fåret. Det enda som var kvar av gammelfarmors present. En lätt darrsuck
14
letade sig fram med utandningen. Killen vred på huvudet. Han log mot henne. Nära. Snedvänligt. Kikarsiktet var påkopplat och hans blick nådde rakt in i henne, långt in bakom Elins försvarslinje.
– Gillar du att fota?
– Ummm …
– Jag fotar också mycket. Har massor av bilder på datorn. Mest fåglar.
– Vill du se?
Elin knäppte på kameran och tryckte fram de senaste bilderna.
Killen höll kameran nära glasögonen. Han andades ut. Under en kort sekund mattades skärmen av en tunn hinna av imma. Ett trolleri. En besvärjelse. Kunde han blåsa liv i bilderna?
– Har DU gjort fåret? Med det lilla lammet?
– Jaaa.
– Fint … det är riktigt fint.
– Det gick sönder. Mina kompisar lekte med det. Eller … de är inte mina kompisar nu. Anna var. Tills Sara började i min klass … Nä, det var inget förresten!
– Du är arg, va?
– Aaa! Lite …
Han lämnade tillbaka kameran. Dröjde med att släppa taget om metallen. Och om Elins svarta blick.
– Finns det sådana skitkompisar i Varberg?
– Jaa. I Elsered.
– Det var inte bra … Jag har hälsat på mina kusiner
15
i Varberg, på Getterön. De är justa i alla fall. Nu ska jag hem till Kortedala. Vad ska du göra i Göteborg?
– Det vet jag inte. Inte ännu. Jag har nog rymt … på något sätt.
– Rymt?! Det låter häftigt. Vad heter du förresten?
– Elin. Och du har inte sett mig. Jag menar om någon frågar har du inte sett mig.
– Jag heter Christoffer … Sandin. Kallas för Christo.
– Som i greven av Monte Christo?
– Precis. Har du läst böckerna?
– Inte alla. Visst hämnades han saker som var fel?
– Typ! Som på dina klasskompisar i Elsered.
– Förstår …
Elin vände sig mot fönstret. Stängde in sig i en solvarm kokong. Ville inte prata mer om eländet i Elsered. Istället funderade hon på hur det skulle vara att bo i Göteborg. Ta cykeln bort till Christo och kolla på hans bilder. Gå i skolan i stan. Ha kompisar som … som var kompisar helt enkelt.
Tåget saktade in. Hon hörde klicket av laptopslock. Bagageskrap mot hyllan. Prasslet av små vita soppåsar. Doften av syrligt äppelskrutt. Högtalaren meddelade att de närmade sig Göteborgs central. Ändstationen på den här resan. ”Hoppas ni får en fortsatt trevlig dag …” Elin stirrade rakt ut på perronger och spår. Solbländet var förvandlat till skugga. Värme till kyla. Men hon hade tinat lite på ytan.
16
Hon kände en lätt, dröjande klapp på axeln. Christo hade krängt på sig sin jacka. Kikarglasögonen var en knapp handsbredd från hennes panna.
– Ha det bra. Och akta så att de inte får tag i dig innan du tänkt färdigt. Polisen menar jag. Du behöver nog en vecka … Jag har i alla fall inte sett dig.
Han försvann bort bakom alla andra innan hon hann svara. Vad hon nu skulle ha sagt. En spröd ensamhet låg på lur i vagnen. Vad hade hon hittat på? Vart skulle hon nu ta vägen? En vecka … och skulle de verkligen ringa polisen?
17
För att undvika elaka klasskompisar flyr Elin till ön där hon brukar spendera sommarloven. Där hoppas hon kunna ta några fina bilder till fotoklubbens tävling. Kanske av det nyfödda lammet?
Men inget blir som hon tänkt sig. Hon blir efterlyst och hamnar på tidningarnas löpsedlar och i ett hav av rykten. Dessutom hittar hon spår av nattliga besökare som dyker upp på ön. Hon måste lura dem på något sätt, och på vägen finner hon nya vänner. Kanske är det viktigare än bilderna?
Med ett påhittigt språk och Elins egna tankar om vad som är värt något, berättas hennes upplevelser under några märkliga vårdagar på västkusten.
www.vistoforlag.se
