9789180736008

något vi blev bättre

AGNETA RÅNES

Fler böcker från Agneta Rånes utgivna av Visto förlag: Ett medelstort kaos, 2023

Vi blev något bättre Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Författare: Agneta Rånes

Grafisk form och sättning: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi 2024

ISBN: 978-91-8073-600-8

något vi blev bättre

AGNETA RÅNES

”Ni lämnar oss allvarligt själva här?”

Veras röst är så gäll att två fåglar som suttit i tallen bredvid ger sig av i en storm av flaxande vingar och rasslande grenar. Jag smiter runt henne på grusgången och lyfter in ett par påsar i bilen.

”Har ni packat allt ni behöver?” säger jag.

Mamma nickar mot mig innan hennes uppmärksamhet fångas av några små violer på gräsmattan och hon böjer sig för att studera dem. Hennes långa kjol böljar ut runt henne som en cirkel av solsken i det gröna.

Pontus trycker upp ärmarna på sin t-shirt över axlarna och greppar flera stora och tunga saker som ska med i bilen. Det knastrar under hans fötter när han tar fart och hivar in dem.

”Vi har pratat om det här. Det blir bara några dagar, ni har kortet och om det är några som helst problem ringer ni Stig.” Så tittar han på Vera. ”Vi behöver det här”, säger han med inlevelse.

”Jamen, då måste du ju”, svarar Vera med en överdriven imitation av hans inlevelsefulla ton.

”Jag trodde du skulle gilla att ha föräldrafritt ett tag.”

Vera biter ihop.

”Vi kommer ha det jättebra”, säger jag.

Det låter sant och det är huvudsaken. Några dagar av frihet i en stuga vid havet mitt i juli, vilka sextonåringar skulle inte gilla det? Min mage gör en klumpig kullerbytta men jag väljer att le. Om mamma redan behöver en paus så stöttar jag.

”Vi ses snart, gumman”, säger Pontus och ger Vera en kram.

”Mm”, säger Vera tyst.

”Vila upp dig nu”, säger jag och kramar om mamma.

”Visst ser du till rabatterna, vännen?” säger hon.

Vera och jag byter plats och får en till kram.

Mamma och Pontus stannar en kort stund på varsin sida av bilen på uppfarten, leende och vinkande, innan de kliver in och kör iväg. De försvinner genast bakom några träd men motorljudet når oss en lång stund, allt svagare ju närmare fastlandet de kommer tills det slutligen är helt tyst.

Vera och jag är ensamma kvar.

Ensamma i Låggrundet, en udde i havet där en värld slutar och en annan börjar. Här ute är dagarna antingen blå eller grå. Blå himmel, blått hav. Grå himmel, grått hav. Idag är en blå dag med bländande sol. Jag blinkar. Vad borde jag göra nu?

Ett ensamt fluffigt moln fångar min uppmärksamhet. Högt där uppe passerar det solen och tappar formen, det flyter ut i flera separata bitar. Det fortsätter lösas upp och blir genomskinligt. Några av delarna försvinner. Det är så mycket himmel ovanför mig. Samma himmel. Jag andas. Vad borde jag göra nu?

Vera bryter tystnaden.

”Det här suger!”

Jag sliter blicken från det väldiga blå och tittar på henne. Veras lilla gestalt sprakar av ilska, hon är kortare än mig men verkar alltid längre, på något sätt. Trots att jag är den enda personen i närheten pratar hon inte till mig utan rakt ut i luften. Jag följer hennes blick och hittar en stor sten från förr, jag känner den där stenen. Det skär i hjärtat.

”Jag ska fasen bjuda hit alla jag känner”, säger Vera.

Det har gått bra att vara här de senaste dagarna, naturen har inte viskat om dyrbara minnen och okontrollerade känslor har inte attackerat. Så varför gör allt ont nu? Stenen och stubben och hörnet på stugan som ser ut som förr, som ett ögonblick då verkligheten var annorlunda och det som väntade runt hörnet var normalt. Jag kan inte sluta titta dit och önska att han ska komma fram runt hörnet. Men ingen kommer fram, ingen kommer fram, ingen kommer fram.

”Fatta att de ska få ångra sig”, säger Vera.

Inuti mig känner jag hur någon ropar mitt namn. Mitt svar är ett hugg bakom revbenen och sedan drar min mage ihop sig så jag inte får luft för att det gör så ont. Jag kniper ihop ögonen tills det släpper och jag kan ta ett skakigt andetag.

Och sedan springer jag.

”Vart ska du? Isolde!”

Trädens löv blir till gröna fartstreck i periferin och gruset sprätter under mina sandaler. Jag springer förbi raden av prydliga stugor med nya färger och nya utbyggnader och nya människor sedan sist. Jag lämnar norra udden bakom mig. Stenstranden vid södra udden kallar på mig.

I full fart passerar jag den sista stugan och fortsätter in på stigen, förbi småträd och blåbärsris och blommande åkerbär i sanden, med lungor av eld, och ut på stenarna. Jag stannar inte förrän jag når den stora stenen längst ut, den är vår favorit.

Min sten sticker upp över resten och bildar en dramatisk vägg för vattnet att slå emot i sämre väder. Nu kluckar det bara taktfast. Havet omger mig på tre sidor, lika blått och väldigt som himlen. Vinden virvlar runt med mitt hår och min klänning, och stjäl luften ur mina lungor. Det ser ut precis som förr, och de tre somrar jag inte varit här försvinner spårlöst. Längtan river i mig.

Pappa finns här, jag vet det. Det bränner i min hals av lust att ropa på honom. Jag börjar snurra på stället, med armarna utåt och huvudet bakåt, och känner hans närvaro starkare än på

flera år. Min andning hakar upp sig. Han är i stenen, i havet och i luften, men jag kan inte nå honom. Hans skratt rider på vinden och om jag bara snurrar snabbare kommer jag att få höra det. Jag snurrar. Mina fötter känner stenen och trampar inte fel. Jag snurrar, jag snurrar. Hans armar, de finns också i vinden, redo att omfamna. Jag snurrar, jag snurrar, jag snurrar. Kom tillbaka till mig. Här är jag.

Här är jag!

Vera

Jag skriker, ett kort men högt vrål.

Den övergivna stugan ser ännu mer främmande ut nu när den är tom. Den är röd med vita knutar och var kanske gullig en gång i tiden, men nu är taket mer brunt än svart av barr och löv och runt altanen har midjehög växlighet letat sig in. Här har naturen segrat. Solen skiner över förfallet och en salt havsvind flyger iväg med min röst.

Låggrundet är en smal landremsa, isolerad av öppet hav på ena sidan och en havsvik på andra. Bred nog för två rader desperata sommarstugor med en grusväg i mitten och inte ett dugg mer. Det finns nästan inget internet här. Det finns inga bussar till Umeå heller. Inget att göra, inget hopp. Och ingen som bryr sig ett dugg om vad jag gör.

Mamma skulle hävda att jag är överdrivet dramatisk, men det säger mer om henne än det gör om mig. Mamma skulle också hävda att pannkaka är min favoritmat.

Pappa däremot vet att min favoritmat är sushi. Fast det är inte heller sant. Han har sparat håret långt och börjat träna på gym. Det är pinsamt.

Två dagar orkade pappa och Lotta vara här. Det skulle vara komiskt om det inte var så jäkla tragiskt. Spela roll. Jag bryr mig inte om dem heller.

En till sak som inte finns här? Framstående fysiker. Eventuellt finns någon spaterapeut.

Jag hämtar en Illustrerad Vetenskap och ett glas saft och tar med till altanen med utsikt ner mot viken. Det är fortfarande

möblerat för fyra, en stol till oss var. Jag lägger en dyna i en av dem, tar en klunk iskall saft och lutar mig tillbaka. Det här är livet.

Livet suger.

Det var inte så här jag trodde att sommarlovet efter nian skulle bli.

Prasslet när jag vänder blad i tidningen är det enda som håller mig sällskap. Frånvaron av ljud är så stark att den får samma volym och massa som närvaro. Som antimateria. En antibil på uppfarten. Antisteg på grusgången. Antidynor som läggs ut i stolarna runt min egen. Och någonstans finns en anti-Vera. Hon är precis som jag fast tvärtom. Enda problemet med henne är att om vi någonsin träffas kommer vi båda genast oskapas och omvandlas till ren energi.

En teori är att det vid universums skapande fanns en miljontedel mer materia än antimateria och ur den obalansen uppstod vår värld. Men är det inte minst lika troligt att det var lika mycket av båda i absolut harmoni, men att lite materia och antimateria hamnade på olika platser, till exempel för att de uppstod på kanten till ett svart hål, och att det någonstans finns ett antiuniversum? En antistuga. En antiverklighet som kan utplåna allt innan någon hinner reagera.

Jag plockar upp telefonen för att skriva hela teorin till min hemliga vän Haw-King, uppkallad efter modern tids mest framstående fysiker, innan jag kommer ihåg: Jag har förstört allt det. Det sista jag skrev innan vi åkte var förlåt. Han svarade inte.

Jag vänder blad i tidningen igen men tanken på anti-Vera lämnar mig inte. Jag vill av uppenbara skäl inte träffa henne men om hon är min motsats, innebär det att hon söker efter mig?

En fågel ho-hoar högt nära mig och jag rycker till så att min hand slår till saftglaset. Jag får tag på det precis innan saften rinner ut men sedan, som av egen vilja, katapultar min arm iväg det som en projektil över gräsmattan. Glaset är av plast och landar mjukt men saften flyger överallt. Jag knyter mina händer, jag vill inte vara här!

Isolde med sitt genomskinliga eldhår är sedan länge borta och jag har ingen aning om vart hon tog vägen. Att springa efter vore ändå meningslöst.

Tänk om ingen kommer tillbaka och jag är ensam här för evigt. Dumma tankar från förr försöker tränga sig på, tankar på lögner som inte går att förlåta.

Jag tittar på telefonen igen. Efter katastrofen innan jag åkte är det uteslutet att skriva till Jonathan. Jag skulle kunna skriva till Ella och My, men en konstig känsla hänger kvar efter de senaste dagarna. Ella lät inte direkt ledsen när jag berättade vad som hänt med Jonathan. Jag skakar av mig tvivlet. Det är klart jag ska skriva till mina kompisar.

Efter tre omformuleringar får jag iväg ett meddelande. Jag skriver att det är föräldrafritt och att de måste komma och hänga några dagar. Meddelandet funderar en lång stund innan det går iväg, som om själva telefonen är skeptisk.

Jag öppnar snabbt chatten med Haw-King med ett envist hopp om att han kanske, kanske svarat nu. Internet är så segt här att sidan inte ens laddar färdigt. Jag orkar inte, jag måste få veta om han skrivit!

Desperat stegar jag ut på gräsmattan på jakt efter en bättre signal. Där! Symbolen fladdrar till men försvinner direkt igen. Jag tar ett steg åt sidan men inget händer. Ett steg till åt sidan, så att jag står alldeles bredvid den höga häcken som gränsar mot grannens tomt. Jag vrider mig för att hitta bästa läget, först händer ingenting men när jag sträcker telefonen rakt in i häcken blinkar symbolen faktiskt en gång till. Det är en tät och

bladig buske av något slag, och ganska vass, upptäcker jag när jag böjer några grenar åt sidan och tar ett steg in i växtligheten. Inget händer på skärmen och jag bråkar runt för att hitta den optimala platsen.

Jag snubblar, faller och fångas av en stark gren medan en annan piskar mig hårt i ansiktet, men jag ger mig inte, för signalen blinkar till igen. Bara lite till! Jag tränger mig framåt några centimeter, och då plötsligt spottar häcken ut mig på grannarnas prydliga gräsmatta.

Det här är det jag ser: En pool. Två killar i badshorts. Den kortare står närmare, han ler. Han har skrattgropar. Den längre står vid poolkanten med armarna i kors. Han har armmuskler, och bröstmuskler. Han glittrar. De ser ut att vara lite äldre än mig bara.

Är det här grannkillarna, alltså? Det framgick så himla inte i informationen jag fick!

Förståeligt nog tittar de båda tillbaka på mig.

”Du gick rakt genom häcken!” säger den leende killen.

”Hur gick det?” säger den längre killen, han som inte ler.

Jag reser mig och sätter handen på höften så självsäkert det går efter den entrén.

”Hej”, säger jag lugnt.

”Hej!” säger den kortare killen glatt. ”Ja, här bor vi då. Om man vill kan man gå in till oss från vägen”, fortsätter han och pekar, ”men annars funkar rakt genom häcken också superbra.”

”Du verkar ha hakat upp dig lite på det där med häcken”, säger jag.

”Alltså, du höll på att skrämma skiten ur mig!” säger han och skrattar. ”Jag heter Gabriel. Det där är Jakob.” Han pekar på vad jag antar är hans storebror.

Denne Jakob nickar innan han vänder sig om och dyker ner i poolen. Han har ryggmuskler och rumpmuskler också. Jag går fram till poolkanten. Jakob kommer snabbt upp till ytan, alldeles

nära, och ser mig stå där. Han tar ett simtag på rygg ifrån mig men håller ögonkontakten. Jag skulle kunna vara hon som faller i och behöver räddas. Eller hon som är vild och galen och hoppar i med kläder och allt.

”Vi kom hit igår”, säger Gabriel alldeles intill mig nu. ”Våra föräldrar lämnade oss här.”

”Välkomna till klubben”, muttrar jag.

Gabriel gör en teatralisk snurr, stannar med ryggen mot poolen och armarna rakt ut och säger: ”Och vilken klubb det är!” Sedan faller han bakåt och slår i vattnet med ett mäktigt ryggplask. Han kommer upp till ytan med ett flin. ”Ska du inte hoppa i, häcktjejen?”

Jakob frustar till och drar min blick till sig igen.

”Okej, jag medger”, säger Gabriel och kastar med håret, ”det där lät inte så bra. Men jag står fast vid min poäng.”

Allt med Haw-King och Jonathan är komplicerat och det här enkelt. Jag ler.

”Vera”, säger jag.

Jag reser mig.

Min stela kropp protesterar hela den långa promenaden tillbaka till Norra. Det var länge sedan solen dippade så lågt att den försvann bakom träden i norr och lämnade ett disigt ljus och nästan ingen värme efter sig. Det var för mammas skull vi åkte hit, hon behövde en sommar i naturen och stillheten, sa hon. Men nu har hon åkt och hur kan jag vara till hjälp då och tänk om jag inte kan låta bli att gå till södra udden igen och tänk om jag inte kan resa mig nästa gång och tänk om –

Jag stänger tvärt av mina tankar och fokuserar på att ta ett smärtsamt steg i taget.

Stugan är tyst och släckt när jag kommer fram men jag hittar utan ljus här. Varje detalj är bekant. Köksvrån rakt fram med de blommiga tekopparna på översta hyllan, allrummet till höger med det låga skåpet fullt av spel, sovrumsdörrarna till vänster med de gulaktiga fläckarna där jag en gång satte upp klistermärken som aldrig riktigt gick att få bort. Och vid entrén, det lilla badrummet. Jag slinker in där och hittar ett par plåster i botten av medicinlådan.

Stugan ser ut som förr, luktar som förr. På taket gnisslar vindflöjeln, två svalor i metall, kvar från förr. Men inget är som förr.

I mitt rum ligger Vera redan nerbäddad i sängen till vänster,

hon tittar inte upp när jag kommer in. Kanske sover hon. När jag var liten var det våningssäng här men nu står sängarna mot varsin vägg, med en stol var som sängbord och en garderob och byrå att dela på. På golvet ligger trasmattan i alla världens färger som farmor gjort. I fönstret hänger den lilla porslinsfågeln jag målade på min bästa kompis barnkalas en gång. Bitar från förr. Det är så trångt i mitt bröst att det känns som om hjärtat inte får plats att slå.

Mitt knä blixtrar till när jag lägger mig men jag ignorerar det, så som jag ignorerar allt annat. Trots att jag är helt slut kan jag inte somna, stenens kyla har satt sig i mitt skelett och det snurrar som om jag var där ute fortfarande.

Vindflöjeln gnisslar igen. Farfar har tittat till stugan men det är uppenbart att den varit öde. Det är ogräs i rabatterna, barr i alla hängrännor och grusgången är igenväxt. Jag förstår att mamma inte orkar. Jag hoppas att hon verkligen njuter av sin resa. Jag vill bara att hon ska må bra.

Vinden tilltar i styrka och något faller mot ytterdörren med en duns, sopkvasten kanske. Till och med min trötta, ömma kropp spänner sig. Veras ögon blänker till i mörkret, sedan drar hon täcket över huvudet och allt som syns är det mörkblonda håret.

Det är svarta skuggor i rummet som alla vill att jag ska gå vilse i dem, som droppar av sig. Skuggdropparna dras mot mig, var och en av dem bär på mörka tankar. Och här ligger jag med hela natten framför mig.

Metallsvalorna på taket gnäller, en olycklig sång.

”Varför måste det låta så där hela tiden?” mumlar Vera utan att komma fram från under sitt täcke.

Ja, varför måste det? Det ska inte låta så. Vindflöjeln ska vara blank och smidig, glida runt stolt och tyst. Rabatterna ska vara rensade och tomten ska vara städad. Fönstren ska vara putsade och båten ska vara i vattnet. Allt det där mamma inte orkar.

En värme sprider sig i min kropp och tränger äntligen undan stenens kyla. Det är förstås så jag kan vara till hjälp.

”Jag ska fixa den imorgon”, säger jag.

Jag ska fixa allt imorgon. Jag upprepar det för mig själv som ett mantra och får äntligen ro.

Vera är 16 år, konstant kär och i smyg besatt av vetenskapliga teorier. Jämnåriga Isolde har aldrig blivit kysst och är hopplöst besatt av att rensa rabatter. När deras nyförälskade föräldrar lämnar dem ensamma i en stuga vid havet blir det starten på några omtumlande sommarveckor fyllda med ex-pojkvänner, fejk-pojkvänner, potentiella pojkvänner, identitetsstöld, sjönöd, meddelanden från andra sidan och en eventuell yxgalning med deras adress.

Men under ytan döljs tre års sorg, ilska och hemligheter, och med varje ny lögn blir det allt svårare att ignorera det förflutna.

Vi blev något bättre är en atmosfärisk berättelse om det spännande, vackra, roliga, tragiska sättet som livet går vidare på, och vad det betyder att få en syster.

www.vistoforlag.se