Vill du veta vilka hemligheter som döljer sig i det förflutna?
Draggängarna
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Författare: Sofie Löfberg
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-592-6
Tillägnad mina älskade barn, Charlie och Clara
Eskil Ingels öppnade dörren till det lokala konditoriet. Små mjölpartiklar dansade i morgonljuset och doften av kanel fyllde hans näsa. Luktförnimmelsen väckte en behaglig känsloreaktion och inom bråkdelen av en sekund hade näsan kommunicerat med magen, som i sin tur svarade med ett kurrande läte.
Han tog en nummerlapp och ställde sig för att titta på bakverken i montern, trots att utbudet varit detsamma så länge han kunde minnas. På Fricks konditori var det som att dåtid aldrig passerade över i nutid.
– Hej Eskil, sa kvinnan bakom disken.
Hennes päronformade kropp pryddes av ett randigt förkläde och det stramt flätade håret fick sällskap av en hätta uppe på huvudet.
– Samma som vanligt?
– Blir bra det, sa Eskil och la en skrynklig sedel i hennes utsträckta hand.
I utbyte ställde hon en kopp rykande hett kaffe och en mazarin på disken framför honom.
– Tack å tack.
Eskil traskade vidare genom lokalen, bland trasmattor och möbler i gustaviansk stil. I fönstren hängde skira spetsgardiner. Gardiner som hade varit vita men med tiden antagit en gulaktig ton. Han nickade åt en grupp män som satt vid ett av borden. De brukade träffas på konditoriet varje morgon för att diskutera väsentligheter och oväsentligheter. Männen hade slutat fråga Eskil om han ville göra dem sällskap.
– Hej Lars, sa Eskil och nickade åt en äldre man som satt vid ett annat bord i lokalen.
Lars, eller Lycklige Lars som han kallades av byborna, spenderade större delen av sin vakna tid på konditoriet. Han satt alltid vid samma
bord. Om platsen var upptagen slog han sig helt sonika ned och gjorde de sittande personerna sällskap.
– Oj, oj, oj, jämrade sig Lycklige Lars.
– Nej, idag är det inte något vidare väder att tala om.
– Axeln, sa Lycklige Lars och pekade på Eskils högra axel.
– Inte blir den nå bättre, inte.
Lycklige Lars skakade på huvudet och vaggade fram och tillbaka.
– Oj, oj, oj. Det är inte kul att ha ont.
– Nej, det är det inte, erkände Eskil.
– Pöjken. Tråkigt med pöjken.
Eskil nickade.
– Oj, oj, oj.
Lycklige Lars smackade med tungan och Eskil gick vidare till sin vanliga plats längst in i lokalen. Enda skillnaden mellan mig och Lycklige Lars är att jag inte sätter mig vid bordet om det redan är upptaget, tänkte han och kliade sig i huvudet.
Sedan sonen Albin dog hade Eskil tagit avstånd från socialt umgänge, med undantag från några pliktskyldiga artighetsfraser han ibland utbytte med bekanta. Han var väl medveten om svettlukten från flanellskjortorna han tvättade allt för sällan. Det var en avsiktlig strategi för att skrämma bort folk och försök till social kontakt. Det otvättade håret och buskiga skägget likaså. Hans ovårdade yttre gjorde att han såg betydligt äldre ut än sina sextiotre år. Men så hade han också åldrats snabbt de senaste åren.
Tre år hade passerat.
Käken spändes när han tänkte på Albin. Med fast hand drog han ut stolen, kom på sig själv och stirrade ned på mazarinen.
Tre år och det kändes inte ett dugg bättre. Inte ett dugg jävla bättre.
Händerna föll från ansiktet och i samma stund skedde förvandlingen. Naglarna rispade lätt över kinden, stod emot impulsen att trycka in i den mjuka huden och känna smärtan som pirrade där under. Det fanns inte utrymme för frestelser. Tids nog skulle njutningen få ta plats.
Foten trummade mot golvet. Naglarna fortsatte färden, ritade cirklar runt ögonen. Motstod ännu en frestelse, att trycka till. Hårt. Istället placerades händerna över ögonlocken.
Ett skrapande ljud tog vid när fötterna förflyttades över golvet och placerade sig framför en stor spegel. Vilken överraskning det skulle bli. Mungiporna drogs upp i ett leende. Nu gick det inte att hålla sig längre. Händerna föll mot golvet. Stirriga ögon vandrade över spegelbilden, skymtade fram bakom små hål, uppspärrade och svarta. Ivrigt sökande.
Gestalten log ett leende som fastnade bakom masken. Läpparna särades och blottade tänderna. Det smackade när tungan röde sig upp och ned mot gommen. Under några sekunder vilade tungan mellan de spetsiga små stumparna. En föreställning om hur det skulle kännas att bita till susade förbi.
För att skingra tankarna sträcktes armarna mot taket och en dov röst bröt tystnaden. Den fyllde rummet, raspade utmed väggarna. Snabbt tilltog den i styrka, ett mullrande åskoväder beredd att anfalla. Det mörka håret dansade längs med den knotiga ryggraden när huvudet rördes. Sakta, sakta fram och tillbaka.
Så blev det tyst. Allt som hördes var tung andhämtning genom
munnens mörka håla. Hasande steg tog sig över golvet mot ett bord. Handen strök sakta över de kalla verktygen. Kände noggrant innan den stannade till. Läpparna formades till ett leende. Blicken vändes åter mot spegeln, lät ögonen vandra en sista gång, innan gestalten slukades av mörkret och begravde sig bland skuggorna.
Förvandlingen var fulländad. Snart fanns inte människan kvar.
Albin Ingels torkade av det sista bordet och hämtade en back med glas från diskrummet. Musklerna spändes i en sista ansträngning när han försökte hålla balansen på det våta golvet. Klockan var strax efter midnatt och det hade varit en hektisk kväll på restaurangen. De fåtal platser som inte varit bokade fylldes snabbt upp av hungriga matgäster.
– Jag går nu.
Albin tittade upp på den späda gestalten på andra sidan bardisken. Den dova belysningen dolde de djupa fårorna i hennes ansikte.
– Tack för idag. Glöm inte låsa när du är klar.
Restaurangchefen höjde handen i en avskedshälsning när hon gick mot dörren. Ett vinddrag svepte över rummet när entrédörren smällde igen.
Blicken vandrade över restaurangen och han bockade av den mentala checklistan som gällde vid stängning. Kassan var räknad, borden avtorkade, porslin och glas diskade. Med en snabb rörelse drog han handen över pannan för att få bort en blond hårslinga som klibbat sig fast över den bleka huden.
På gatan utanför rullade några ensliga löv över den våta asfalten. Hösten var i antågande och mörkret började ge sig till känna tidigare om kvällarna. Klockan hade passerat midnatt och himlens lampa var släckt sedan några timmar tillbaka.
Gatubelysningen kastade skuggor över den öde gatan. Långt borta mullrade dov musik genom stängda bilfönster.
En plötslig skräll fick Albin att rycka till.
Hastigt vände han huvudet i riktning mot köket. Lamporna var släckta och han kunde ana skuggor som tornade upp sig i mörkret.
Ett rött litet öga stirrade på honom.
Hjärtat hoppade till innanför bröstkorgen och pulsen började ticka innanför huden. Öronen försökte uppfatta ljud bortom de brummande köksmaskinerna. Sakta rörde han sig mot dörröppningen och famlade med handen längs med väggen. Han kände lampknappen under sina fingrar och drog en suck när ljuset från taklampan spred sig i rummet. På golvet låg en kastrull och vid ena väggen stod kylen, vars röda lampa hånfullt lyste mot honom.
Albin försökte skaka av sig kylan som plötsligt hade greppat tag i hans kropp. På darriga ben stapplade han bort mot ytterdörren. Med en sista blick över restaurangen konstaterade han att allt såg ut att vara i sin ordning.
Ändå kunde han inte undgå att se sig om över axeln när han låste dörren och lämnade restaurangen bakom sig. Med bultande hjärta stod han emot impulsen att springa mot bilen.
Ryggen knakade till när Albin reste sig från soffan och gick mot köket för att ta fram en pizza från frysen. Han måste orka duscha innan han satte sig för att äta. Doften av matos och frityrolja hade letat sig in i huden och i håret.
Ugnen surrade i bakgrunden medan han tog av sig kläderna och drog undan duschdraperiet. Vattnet hade ännu inte hunnit bli mer än ljummet när han ställde sig under strålen. Han huttrade till och blundade.
I bakgrunden hördes ett tickande ljud. Tick. Tick. Tick. Albin strök vattnet från ögonen. Dörren till badrummet stod på glänt. Han konstaterade att ljudet måste komma från avloppet och vände upp ansiktet mot strålen. Med slutna ögon lät han vattnet mjuka upp musklerna.
Men det tickande ljudet letade sig in i hans medvetande och störde hans rofyllda stund. Det lät inte som att ljudet kom från badrummet. Snabbt drog han bort duschdraperiet. Tick, tick, tick. Ljudet hördes tydligare nu.
– Hallå, ropade han och försökte urskilja något genom den mörka gluggen.
Håren på kroppen reste sig när han lämnade det varma vattnet och kikade ut i mörkret. Han tassade bort mot hallen och sträckte sig efter skohornet på hatthyllan. Med fingrarna hårt knutna kring det kalla stålet rundade han hörnet till köket.
Ett fönster stod på glänt. Haspen slog mot fönsterkarmen med rytmiska slag. Tick. Tick. Albin tömde lungorna på luft och kände hur de hårda hjärtslagen sakta återgick till en normal takt. Det måste vara de långa arbetspassen som började ta ut sin rätt och fick honom ur balans.
Doften av smält ost fyllde rummet. Han satte sig i soffan och började äta med giriga tuggor. Pizzan var alldeles för varm, osten brände honom i gommen. Han gned fötterna mot varandra för att få bort grus som fastnat under fotsulorna och försökte dra sig till minnes när under dagen han hade öppnat fönstret. Han hade vaknat klockan tio, klätt på sig och borstat tänderna. Ingen frukost, rökte gjorde han på väg till jobbet. Samma rutin varje morgon. Han kunde inte minnas att han hade öppnat fönstret.
Albin kände en iskall våg svepa genom kroppen. Varifrån kom gruset under fötterna?
Med uppdragna axlar försökte han samla ihop tankarna som surrade likt insekter i hjärnbarken. Det var inte likt honom att ha nerverna utanpå kroppen. Det måste finnas en förklaring, det fanns alltid en förklaring.
Han smög tillbaka in i köket. På golvet framför fönstret låg små högar av grus. Ljuset från lampan reflekterades i fönstret mot mörkret utanför. Han kunde inte se något bortom sin egen spegelbild, ett suddigt blekt ansikte.
Så plötsligt såg han något glimra till under köksbordet. Han böjde sig fram. Två svarta små ögon stirrade mot taket. Blicken var livlös, kroppen likaså.
Albin tittade på den döda fågeln. Den hade en kolsvart, skimrande fjäderdräkt. Huvudet var vridet i en märklig position och den kraftiga näbben gapade öppen. Han hade aldrig sett en fågel på nära håll, ännu mindre en död fågel. Varsamt förde han in ena handen under fågeln och lyfte upp den. Huvudet hängde slappt och kroppen tung. Det var en stor fågel, minst trettio centimeter lång.
Med det döda djuret inlindat i en påse gick han ut i trapphuset. Han svalde vid tanken på fågeln som gled ned i en mörk tunnel och hamnade i en hög av ruttna matrester. Men han kom inte på något annat sätt att göra sig av med den.
Det kalla stengolvet fick honom att rysa till och han skyndade sig att låsa dörren. Fågeln hade skingrat hans tankar men nu var han tillbaka i den tysta ensamheten. Ett öppet fönster och en död fågel kunde likväl ha en naturlig en förklaring. Det mest troliga var att han hade glömt stänga fönstret.
Pizzan hade hunnit kallna och han sköt ifrån sig tallriken. Nu ville han sova och vakna när det var ljust ute och ljuden från grannarna ekade i trappuppgången. Då skulle han ringa till sin far. Albin gäspade vid tanken på hans lugna, brummande röst och kröp in under det svala täcket. Lampan i hallen lät han vara tänd. Han tänkte på den döda fågeln och lät den efterlängtade sömnen skölja över honom.
En skarp signal slet upp honom ur sängen. Ståendes på golvet med bultande hjärta tittade han på mobilen som låg och väsnades bredvid kudden. Det var hans far som ringde.
– Förlåt att jag ringer dig så sent.
Albin hörde pulsen trumma i öronen.
– Har det hänt något?
– Ja.
Hans far drog ut på svaret.
– Vadå? Du är väl inte sjuk? Är det mamma?
– Nej, nej. Det är inte jag. Och inte mamma. Det är Britta.
Familjens gamla sto hade funnits med dem så länge Albin kunde minnas.
– Är hon sjuk?
Han kände hur muskulaturen i magen drog ihop sig och han sjönk ihop i soffan. De visste att dagen då Britta inte skulle finnas med dem längre låg inom en snar framtid.
– Hon har gått bort.
Det var tyst under ett par sekunder.
– Pappa?
– Hon har inte gått bort av naturliga orsaker, sa hans far till slut.
Hans röst var knappt en viskning.
– Vad menar du?
Albin försökte förstå innebörden av sin fars ord.
– Någon har tagit livet av henne.
Sofie Löfberg är född stockholmare och inflyttad dalkulla. Hon utbildade sig till civilekonom och påbörjade en karriär inom finansbranschen. Men något skavde och hon började längta bort från storstaden och karriären.
Sedan barndomen fanns förkärleken till Dalarna och ibland krävs det en smula tur, i det här fallet i form av en dalkarl, för att våga flytta och ändra bana i livet. Draggängarna är hennes debutroman.
Som karriärist på en av landets största banker kämpar Sanna Olars med att finna mening med tillvaron. Bland självupptagna män i skräddarsydda kostymer gror självföraktet.
I ett försök att hitta tillbaka till sig själv återvänder hon till den idylliska barndomsbyn i hjärtat av Dalarna. Men är det verkligen tryggt i byn invid Siljan? När antikvitetshandlaren Maj-Lis hittas död nere vid vattnet sätter det hela byn i rörelse. Och ju längre Sanna stannar i sitt barndomshem, desto tydligare blir det för henne att dödsfallet knappast var en olycka …
Tidigt en höstmorgon tre år tidigare har kroppen av en ung man återfunnits. Demolerad till oigenkännlighet ligger han vid en smaragdgrön sjö, omgiven av karga bergväggar. Platsen är det gamla kalkstensbrottet Draggängarna, mer känt som Dalhalla, en mytomspunnen konsertarena med den djupa granskogen som kuliss.
Kan de två dödsfallen ha något sammanhang? I ett litet samhälle där nästan alla är släkt med varandra blir lösa rykten snabbt till sanning. Stigen Sanna börjat vandra på är mörk och snårig, och hon är tätt följd av en illasinnad skugga.