9789180735742

Page 1

JAKTEN PÅ

HENRIC SKYGGE

Jakten på Johan Tiger

Jakten på Johan Tiger

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Författare: Henric Skygge

Grafisk form: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-574-2

JAKTEN PÅ

HENRIC SKYGGE

EVOLUTIONEN

Stockholm, 21 oktober 2008

De pratade i ekande telefoner.

– Det är ytterst farligt det du håller på med. Hela affärsupplägget är suveränt och påvisar klara långsiktiga fördelar för alla intressenter.

Men du blir ett stort hot för många. Du utmanar ju en massa liggande branscher och marknader, och inte bara enskilda större internationella företag, utan även stater, sa Herman Tiger.

Johan Tiger svarade, efter viss eftertanke.

– Detta är ju helt klart nästa generations mest gynnsamma internetapplikation för alla. Ingen kan ju bromsa och hindra utvecklingen, den är ju här. Är det inte jag som driver detta, så är det någon annan som kommer komma på det snart, i alla fall.

Johan hade precis kommit hem efter att ha hämtat Karl på dagis i regn och rusk, och hade direkt ringt tillbaka så säkert han bara kunde till Herman, som var Johans pappas kusin. Herman hade stort inflytande inom svenskt näringsliv, med bland annat direktaccess till Karlssonsfären som var en av Sveriges största finansfamiljer, och hade framgångsrikt tjänat sina pengar inom retailbranschen.

Till saken hör att Herman och Johan hade setts två veckor innan på lunch vid Kungliga tennishallen vid Värtan, där Johan hade bjudit och presenterat affärsidén. På plats hade det även varit många unga herrar med svarta kostymer, stora öron och laptops sittande extremt nära vid borden bredvid.

Johan fortsatte med att fråga:

– Vad tycker du att jag ska göra?

Herman svarade:

– Det måste du själv fatta beslut om, men jag understryker att det du håller på med kan bli väldigt farligt.

7

– Ja, jag förstår, sa Johan. Men tänk om jag kan få det att rulla, skulle du tänka dig att sitta i styrelsen i alla fall?

Johan framförde även frågan för att visa uppskattning och tacksamhet.

Herman tänkte efter en stund och sa sedan bestämt:

– Nej, jag är för gammal och så anser jag det vara som sagt farligt … Herman signalerade mellan raderna att han hade bollat frågan med Karlsson-familjen.

– OK, jag förstår, sa Johan. Jag vill inte vara påstridig på något vis och respekterar dina synsätt. Saken är den att jag lagt enorm möda och tankeverksamhet under lång tid för att komma fram till denna lösning och jag är bara angelägen.

– Jo, jag förstår, men mitt beslut ligger fast, sa Herman.

– Det respekterar jag och tackar verkligen stort för att du tagit dig tid och visat engagemang, sa Johan.

– Johan, du är smart och mycket kapabel, men mitt råd är: Realisera inte detta, var Hermans svar.

Johan reagerade vänligt och positivt och sa:

– Jag säger stort TACK för dina uppriktiga svar och jag hör allt vad du säger och jag tar verkligen till mig det.

Innerst inne tänkte Johan dock naivt där han egentligen inte förstod magnituden av Hermans varning: ”Det ligger tio års tankeverksamhet bakom denna lösning så jag har väldigt svårt att släppa dessa tankar och idéer.”

– Tack, sa Herman, och de avrundade och båda bad hjärtligt att hälsa till varandras familjer.

8

Kapitel 1 – Skithinken

Stockholm, Östermalm, 18 december 2008

Johan kände intuitivt att de var under hot och han var på högvarv med fast skärpa, orsakad av rädsla. Runtomkring dem vid busshållplatsen där de var vid Valhallavägen och Musikhögskolan, var det sent, mörkt, rått och snömoddigt där trafiken var knappt märkbar med lite folk i rörelse.

I plastpåsen försökte den utlandsfödda personen maskera en stor förskärare, där han stod vid busshållplatsen vid Musikhögskolan på Valhallavägen. Han såg mycket hotfull ut med en huva över sitt huvud och en stor mörk kappa utanpå allt.

Johan såg att främlingen helt själv precis innan hade stigit ur en mörk Volvo 460 som stod nära bredvid busshållplatsen. Bilen var full med utomlandsfödda ungdomar som spelade hög mellanöstern-Jalla Jalla-musik.

Johan stod nu där med barnvagnen på betryggande avstånd, helt stilla, och satte en skarp, fast blick rakt in i mördarfrämlingens blickfång.

Främlingen försökte verka oberörd men Johan fortsatte att stirra och ville inte visa någon svaghet. Tiden stod som stilla, där Johan gjorde sig så stor och obeveklig som han bara kunde. Han kände sig som en stridstupp som burrade upp sig, för att visa styrka.

Främlingen märkte att han var iakttagen och avslöjad och tvingades till att väga sina alternativ. Han började inse att detta inte kommer bli någon lätt uppgift att utföra denna påstådda lätta avrättningen och började sakta vekna, då han nu insåg att uppgiften blivit helt annorlunda och svårare.

Han såg nu ut att tveka av Johans resoluta agerande, och slutligen

9

efter ett par korta minuters stirrande vek den misstänkta ligisten från busshållplatsen och gick kvickt sin väg därifrån. Johans sambo Sally fattade ingenting, och deras djupt älskade treårige son Karl låg i barnvagnen och sov.

Johan och familjen hade varit på glögg hos Johans faster på Artillerigatan 71 som jobbade som departementssekreterare på UD (utrikesdepartementet).

Johan hade hittills inte sagt något till Sally och varit förtegen om allt hemligt han hade hållit på med, bland annat för att behålla sitt jobb i finanskrisens Sverige 2008. Det hade varit en kämpig höst och Johan hade inte velat oroa Sally i onödan.

”I onödan”, tänkte han, ”nu är det nöd och inte onödan.” Förfärliga saker är på väg att hända och läget är farligt och osäkert, och han kände att han nu inte längre borde och kunde hålla saker hemliga för Sally.

Bussen 4:an, den långa blåa, kom till slut ett par minuter efter att mördarligisten hade gått sin väg och Johan kände just det desperata behovet av att få förklara situationen för Sally, men bussen och folket på den kom i vägen. Oavsett så var det skönt att komma in i värmen, men Johan var väldigt bekymrad och ville nu snabbt prata med Sally i och med sina stora uppkomna rädslor om vad som hänt, så att han kunde informera henne på ”need to know basis” om situationen.

Johan var fast i sitt totala fokus på försvar med alla sina sinnen på högspänn, och han var på sin vakt gentemot allt och alla. Vad var det där som hände egentligen?! Hans hjärna gick på högvarv. En dag innan hade han fått ett hotmejl där det stod: ”Den här gången är det personligt”, vilket hade fått honom att spänna alla sina sinnen och vara extra försiktig. Och han tog allt på allvar, var enormt vaksam och på sin vakt, då hans familjs trygghet och liv kunde vara i fara. Han hade ju sedan lång tid tillbaka fått ett telefonnummer från den svenska underrättelsetjänsten för att stämma av viktiga frågor, där de i alla fall gav skenet av att vara på hans sida. Han fattade nu inte vad som gått på tok, och inte minst vem som var på tok?

Bussen var full med passagerare av olika sorter, men det var en

10

person som stack ut, han smälte inte riktigt in i bilden av att sitta på en buss från Östermalm, en vanlig torsdagskväll med munkkåpa på. Johan blev återigen misstänksam och hade honom under uppsikt hela tiden, man kan ju inte vara för säker när ens nära och kära och en själv är under direkt hot. Snabbt kom Johan på en plan hur han skulle testa denne misstänkte, om han var ett hot eller inte.

När Johan skulle kliva av skulle han få Sally att ta barnvagnen och han själv skulle göra en halvhalt för att se den misstänktes rörelsemönster och hur han skulle bete sig.

Bussen gumpade fram och tillbaka och snart var de framme vid Sankt Eriksplan, där de bodde och skulle kliva av. Johan viskade till Sally, strax innan bussen kom fram till hållplatsen, där han i trängseln hade närmat sig henne och sagt att hon skulle ta barnvagnen med Karl, för hans väska var så tung.

Bussen stannade och planen sattes i verket. Johan stannade i en planerad halvhalt när han skulle gå av. Han tittade stint på personen, och mycket riktigt, som Johan misstänkte, personen ändrade sin plan från att stiga av till att ta en annan plats på bussen där personen skruvade på sig märkbart, då han var avslöjad. Detta skeende fick Johans cirklar ännu mer ur balans. Han kände nu in i märgen att något konstigt, oroväckande och högst påtagligt farligt var i görningen.

När Johan klev av bussen var han på helspänn och tog fram mobilkameran för att ta en bild av personen genom bussfönstret och den misstänkte skruvade på sig än mer av olust och obehag. Johan kände direkt att han kanske gått för långt, men han var i det sinnelaget att han måste samla bevis om något som inte får hända skulle hända. Det gäller att låsa situationen och binda ned den. Allt är tillåtet i krig, för Johan upplevde denna situation som otroligt hotfull och menlig.

Hela familjen var nu av bussen och Johan berättade snabbt läget för Sally, att familjen var under starkt hot. Han redogjorde kort för att han i går hade fått ett hotmejl och att han jobbade med ytterst känsliga frågor på jobbet just nu. Och att han visste att de hade fått påhälsning hemma, det vill säga inbrott utan synliga skador. Men

11

saker hade ändrats i hemmet när han varit ute på lunch, i syfte att övervaka honom och familjen.

I korta ordalag:

– Lyssna nu på vad jag säger.

– Vi är i fara, sa Johan till Sally.

Johan kände rädsla men parallellt kände han även stor styrka växa inom sig själv, både i tanke och handling, han var ytterst kapabel.

Bussen de stigit av åkte vidare och familjen började gå hemåt mot Atlasområdet, medan Johan fortsatte att förklara att de var utsatta för hot.

– Gör som jag säger, så förklarar jag senare. Vi måste vara väldigt försiktiga och vaksamma, ok?

Sally sa okej, men var otroligt fundersam, för Johan hade ju inte sagt ett dyft tidigare.

Sedan dök nästa besynnerliga sak upp på Sankt Eriksplan, någon hade demonstrativt ställt en mellanstor grön sopvagn av plast i vägen, där man brukar gå. Johan blev nu än mer misstänksam men lösningsorienterad, och avsåg att vända nackdelar till fördelar. Kanske kan jag hitta ett tillhygge i sopvagnen för att försvara oss med, tänkte Johan, om något verkligen skulle ske. Det första han fick tag på utan att behöva leta var en stor kofot som någon ställt på ett sätt i den gröna sopvagnen så att man lätt skulle kunna få tag i den.

Väldigt konstigt, tänkte Johan, vem kastar bort en stor kofot som kostar en massa pengar, minst fem, sexhundra spänn? Och hur kommer det sig att kofoten är där, just där och då, och placerad så uppenbart. Allt sammantaget, alla händelser ihopkopplade var för osannolika för att inte vara avsiktliga. Johans snabba slutledning av att något verkligen farligt var i görningen stärktes ytterligare, och sjönk in i honom. Alla saker som skulle vara oberoende händelser sammanföll och han såg ett starkt mönster som pekade mot avgrunden. Varför kunde han hitta kofoten i samband med de andra hotfulla händelserna? Mycket konstigt och han blev än mer säker i sin övertygelse om att de var satta under starkt hot och denna kofot skulle användas för att ”wacka” honom och kanske, men högst osannolikt hans familj.

12

Johan sa till Sally att hålla ögonen öppna för allt som var ovanligt.

– Jag har gjort dumheter på jobbet för att inte få sparken …

– Se upp! Det är våra liv som är på spel, skärp dina sinnen, jag förklarar sedan, sa Johan till Sally.

De gick vidare runt bostadsområdet för att komma ner till fastigheten där de bodde i Atlasområdet som låg i suterräng. På vägen ned ropade Sally att det var konstiga personer som gick emot dem och Johan såg en helvit, lätt lastbil parkerad nere vid deras fastighet.

Fler hotfulla personer kom emot dem och de kände sig trängda. Det här var helt dåligt. Johan gav snabbt order om att vända på klacken och att snabbt stega tillbaka till Sankt Eriksplan. Parallellt med allt ringde nu Johan 112 och kallade på polisen för att de skulle komma och hjälpa på grund av hot.

De ställde sig nu utanför videobutiken Buylando för att vänta på polisen, i och med att flödet av personer var stort där och det var upplyst. Poliscentralen sa att de inte hade några bilar i området, även om flera polisbilar och polisbussar redan hade passerat dem under den korta tid som de hade väntat, på Sankt Eriksplan.

Johans oro stegrade sig, hur kunde polisen säga att de inte hade några bilar, när de passerade oss hela tiden. Vad var på gång egentligen? Johans misstänksamhet skenade, vem, vad vill oss illa? Varför agerar polisen så konstigt? Johan visste ju även att tekniken var så långt kommen att polisen och SOS Alarm, via gps i realtid hade stenkoll på var de hade sina enheter ute på stan.

Oj, oj, oj vad Johans medvetande nu skenade där han stod med en stor kofot med sin familj på Sankt Eriksplan och oroade sig extremt. Vilka har vi emot oss egentligen, och varför beter sig polisen så konstigt? Vad var det som hade gått snett, vad hade han gjort för fel? Alla sinnen var på helspänn.

Grannfrun i deras hus, Kicki, en mycket glad och käck tjej som snart var pensionär, kom förbi och undrade vad som hade hänt. Hon fick som svar att Johan hade gjort något dumt på jobbet och upplevde att de var starkt hotade. Det svaret nöjde hon sig med och stannade för att göra sällskap och vaka i väntan på polisen.

13

Efter några minuter kom två högvuxna mörkklädda män, upp ur varsin sida från T-baneuppgången som var bredvid där de stod. De båda hade precis samma blick som yrkesmördaren i filmen ”Collateral”, med en stark grace av högfärdighet och självsäkerhet att inget kunde stoppa dem, och de tittade båda rakt in i Johans blickfång. Detta märkte Johan som var på helspänn. Deras anletsdrag var en blandning av ett genomträngande leende som signalerade att de kunde göra precis vad de vill gentemot vem som helst; de skulle helt enkelt bara ta ut soporna, enligt den beställning de fått.

Johan hade sett dem direkt eftersom de var högväxta, vältränade, läderklädda i svart, sydländska med halvlångt svallande hår, där de gick på sitt mycket likgiltiga och självsäkra vis med genomträngande blickar direkt riktade mot Johan.

Blickarna var till för att paralysera bytet och få det att frysa. Johan kände direkt det påkommande kritiska läget och vägde sina möjligheter, inom fem sekunder skulle dessa typer vara hos hans familj i ett ”high noon moment”. Han visste att han skulle vara en lätt match för yrkespersoner som ville honom illa. I ögonvrån kom en polisbuss fram i bussfilen bredvid där de stod. Det fanns nu således poliser på plats. Johan tänkte snabbt och kände att det inte egentligen var hans familj som var hotad utan de var honom de var ute efter, kopplat till mordhotet och de övriga sakerna som han hade hållit på med det sista halvåret. Högst sannolikt är det mig de är ute efter, för varken

Sally eller Karl är några hot för någon och som Leon sa i filmen ”I don’t clean – women or children”. Men han förstod att han kunde ha upplevts som ett hot informationstekniskt av vissa, även om han är en stor snäll nallebjörn. Förstå och agera nu utifrån inputen, ty tvekan dödar, intalade han sig.

Johan var nu tvungen att agera snabbt, männen var cirka två sekunder ifrån honom och de visade nu klart att det var honom som de var ute efter, via sina direkta blickar mot honom. Ingen annan än Johan var intressant för dem och alla andra runtomkring var bara kulisser i deras uppdrag.

Johan som hade varit med om andra kritiska situationer lät

14

tigerinstinkten vakna till liv. Han bröt sig ur situationen efter sin snabba analys och ruschade som en sprinter med den stora kofoten i handen och fullpackade jobbväska som han hade på ryggen, mot polisbussen som han hade sett var i antågande. Torpederna såg att Johan sprang mot polisbussen, och de saktade påtagligt in och tog en avvaktande ställning i periferin medan Johan stoppade polisbussen, med vems kofot i handen?

I polisbussen satt tre unga manliga poliser, som hade som uppgift att patrullera, vilket de i alla fall gav sken av att göra. De var mycket motvilliga i att prata med Johan, och de hade stannat för att de inte skulle köra över honom. Det tog åtskilliga sekunder innan de vevade ned rutan för att prata med honom. Även då Johan visade den stora kofoten väldigt tydligt genom deras framruta och signalerade stopp och att han ville prata med dem. Detta signalerades ivrigt och tydligt med rädsla av Johan. Poliserna reagerade egentligen inte alls på att Johan hade stoppat dem med kofoten i handen, och visade starkt att de var mycket störda av att de hade blivit stoppade. Poliserna hade ett extremt avvaktande beteende. De ville inte lyssna på Johan och visade högfärdighet.

– Vad vill du?

De visade inte alls att de tyckte att det var märkvärdigt att någon sprang omkring med en kofot i högsta hugg.

– Jag och min familj är satta under hot, hjälp oss! sa Johan.

Medan Johan pratade vinkade han till sin familj att de skulle komma till honom vid polisbilen. De kom snabbt dit och Johan pekade på sin son och tog upp honom ur vagnen och sa att det var jätteviktigt att de tog med dem till polishuset, då de var satta under hot.

– Vi är utsatta för ett högst påtagligt hot. Det är ingen lek, snälla lyssna på mig, sa Johan.

Enormt sakteligt, motvilligt och knorrande, tog den polis som hade befälet i bussen och satt vid ratten kontakt via radio med polisbefäl centralt och meddelade situationen. Han fick vänta länge på att få ett svar efter att ha ställt frågan. Svaret tolkades som att de var

15

mycket motvilliga att de skulle ta emot dem men situationen var sådan att de inte kunde agera obemärkt, då det hade börjat samlas mycket folk runtomkring platsen i närheten av polisbussen.

– Ta in dem till stationen, hörde Johan till slut via polisradion att patrullen fick som svar från poliscentralen.

Ett ton stenar ramlade från Johans axlar. Han var skärrad men hade hundra procent kontroll på vad han gjorde. De satt i polisbussen tätt packade med barnvagn och allt, och guppade fram till polishuset på Kungsholmen. Det blev en stilla stund för att koppla av lite även om Johans sinnen inte kunde stängas av, på grund av alla hotfulla frågetecken.

Johan kände sig nöjd med att de hade fått poliserna att hjälpa dem, ifrån den farliga situationen och platsen. Det var väldigt nära ögat, tänkte Johan närvarande, men kände att de inte kunde känna sig säkra än. Vad är det som händer egentligen, tänkte Johan, vad eller vem har gått fel? Allting är fel, han fick inte ihop ekvationerna. Varifrån kom det uppkomna hotet och från vem hade han fått hotmejlet? Han hade ju fått en positiv kontaktväg via telefonnumret kopplat till projektet och IT-systemet, optimizeU att stämma av sakfrågor tillsammans med. Vad hade gått snett? Vem ville dem illa och varför?

Johans hjärna spelade Spin Doctors för en stund i alla tankar, som for fram och tillbaka. Och han kunde inte få klart för sig vad som hade hänt och varför. Vad och varför hade det hänt egentligen? Ett totalt motivvakuum? Vad har jag gjort gentemot vem för att de ska skicka dödspatruller? Vad eller vem är hotet? Det är svårt att orientera sig när man inte vet vad, vem eller varför? Det blev ett stort tomrum som var svårt att definiera och förstå, där han famlade i det okända utan klara referenspunkter.

De kom till slut fram till polisstationen vid Kronoberg på Kungsholmen. Där fick de vänta en jättelång stund i bussen, minst en halvtimme till en timme och Johan märkte att rutorna i bilen blev ordentligt igenimmade innan de fick komma in på stationen. Mycket märkligt tyckte han där konstaplarna tidigt hade tagit kofoten åt sidan, så som att den vore oviktig.

16

Johan kände instinktivt att det var av största vikt att dokumentera det som hände, då situationen var så oviss och labil och många agerade på så konstiga vis. Han hade därför snabbt tagit fram sin laptop i polisbussen där de satt och väntade, i vad han kände var för lång tid.

Johan mejlade direkt till högt uppsatt familj och släktingar, viktiga personer i svenskt och internationellt näringsliv att han var satt under starkt hot, där han bifogade hotmejlet och bad om hjälp. Det var av största vikt att sprida budskapet snabbt och skapa en blockchain att det var fara och färde att något riktigt illa var på ingång. Ju fler som visste vad som hände, desto bättre. Johan fick snabbt och direkt svar av Bobby som jobbade som vice vd i Brasilien för ett stort svenskt låsföretag i Wangelbergsfären.

”Vad har hänt, jag finns på á jour 24 h, det är bara att ringa”, stod det i mejlsvaret.

Johan kände trygghet i det spridda budskapet om hot och att han hade fått svar, vilket låste situationen då han inte visste var hotet kom från. Men det stora menet var varför polisen agerade så konstigt?

Hans mage förmedlade honom stor osäkerhet.

Hur stort var detta? Vem ville egentligen honom illa och varför?

Nu hade Johan fixat en försäkring då hans liv var hotat och kunde agera utifrån det. Bobby är en riktig klippa, i alla lägen, tänkte han.

Till slut, som på tjuren Ferdinand-maner när tjuren stiger ut på arenan, tog Johan och hans familj sig försiktigt ut ur bussen och in på polisstationen, där de hade öppnat ett rum för dem. Vilket inte alls är vanligheten, då polisen önskar hålla anmälare på distans för att skapa ett motstånd mot att anmäla. Det ska vara verkligt viktiga saker som man ska ta upp hos polisen och det ska vara svårt att anklaga andra. Det ska vara saker av vikt som ska kunna föras fram till polisen som är verkställande organ i den demokratiska staten. Inget onödigt tjafs helt enkelt.

Till slut klev Johan in i rummet som polisen förberett för honom. Johan var nöjd med att han hade fått kontakt med Bobby och kände att de som ville honom illa inte kunde förstora denna historia ur alla proportioner. Blod är tjockare än vatten.

17

Poliskonstapeln i rummet, en tjej på cirka trettio år som hette Pia välkomnade Johan med total förminskning av honom och hans känsla av oro. Du måste vara ur dina sinnen och är helt borta, signalerade hon indirekt mot Johan via sitt kroppsspråk.

– Vad gäller saken? Och vad har hänt, beskriv vad? Vad är det du vill förtälja du lilla, obetydliga människa? förmedlade hon fortsatt med sitt kroppsspråk.

Johan började förklara sina intryck om vad som hade hänt och påtalade hotet på mejl som han hade fått och nämnde även att de hade fått påhälsning hemma, även om påhälsningen hade varit mycket sofistikerad och subtil. Han påtalade att han och hans familj var hotade och att deras liv var i fara. Konstapeln svarade direkt med nonchalans, att det Johan sa inte hade bärighet i verkligheten, och att han bara yrade och var ute i det blå. Johan reagerade mycket ledsamt på att konstapeln fortsatte med detta nedlåtande sätt och Johan kände sig fortsatt förminskad i hennes sätt att tilltala honom.

Johan tänkte, jag svarar med samma mynt:

– Snälla lilla rara, tror du jag hittar på en massa saker för sakens skull och kommer hit till er hos polisen under torsdagskvällen, för att jag tycker det är skoj. Skärp dig, sa Johan till Pia.

Pia blev indignerad och frös lite i sin arroganta approach.

– Ok, vad är det du har att komma med, så att jag förstår, sa Pia påtagligt mindre kaxig och mindre nedvärderande, efter en stund av tystnad och reflekterande som Johan kunde uppfatta hennes paus som.

– Jo, jag är satt under hot och har först och främst fått ett hotmejl som jag sagt med budskapet: ”Den här gången är det personligt”, samtidigt med det har jag fått påhälsning hemma, där någon varit inne i lägenheten för att kunna bevaka min dator.

Hon, polisen Pia, kom på att hon måste enligt order fortsätta med teatern. Så hon började nervöst att skratta för att köpa tid, och sa efter skrattet ansträngt:

– Vem tror du egentligen att du är? Varför skulle någon vilja dig illa, du är ju bara en vanlig invånare bland alla andra, vad jag förstått?

18

Tydligt förminskande maktspråk igen, med avsikten att förringa allt vad Johan förde fram.

– Detta är inte okej, sa Johan igen efter en stunds avvaktande och eftertänksamt tvekande, men han var ju klar i sin analys om vad som var sant och sannolikt i situationen och sa sedan massivt:

– Du behandlar mig som en clown och att det jag för fram är dikt och förbannad lögn, skärp dig och gör ditt jobb i stället, och notera det jag för fram i min anmälan, om just HOT.

Johan tog så att säga befälet över situationen, för han tyckte att konstapeln bara körde med maktspråk och han tvingades att köra samma strategi tillbaka i och med förminskningen som han upplevde. Samtidigt som han nu var övertygad om att allt var en komplott som han ville sätta halt för och förmedlade följande syn.

– Låt oss alla vara försiktiga i allt vi gör nu och begränsa situationen så att så lite som möjligt blir fel, sa han, då han visste med sig att situationen hade blivit brännhet. Han visste det och kände det starkt i magen.

Johan var minst sagt negativt berörd av konstapeln Pias agerande mot honom med allt förringande och förminskande. Men han förstod nu varför hon spelade denna teater där han pratade svammel en stund för henne för att köpa tid för att kunna tänka parallellt och snart komma fram till att han måste visa sig stark här, samt smidig, smart, inkluderande och diplomatisk. Därtill måste han visa vilja för att jobba för gemensamma lösningar i låsningen och enbart visa på samarbete och inte projicera några fel på någon.

Johan måste fortsatt driva sin tes, vilken var sann, att han minsann upplevde ett skarpt hot via det faktiska hotmejlet som ingen egentligen kunde förringa. Det var där fullt klart och det var inte bara han som hade tolkat det som hotfullt, då Bobby också hade tolkat det på samma vis, då mejlet var skrivet på det sätt som det var. Nu svarade Johan Pia igen efter en lång tankepaus, ännu mer övertygad om att han hade rätt, då även all teater påvisade riktigheten i det han framförde och det han hade tolkat.

– Detta är absolut inte ”fine”, fortsatte Johan säga fast nu

19

långsammare, klarare och mycket lugnt formulerat med stark övertygelse, och han fortsatte vidare:

– Lägg av, förringa mig inte, utan gör ditt jobb och för anteckningar samt upprätta en anmälan utifrån det jag säger. Det är min medborgliga rätt att få framföra oro och få det antecknat hos polismyndigheten. Skriv nu, utan att ifrågasätta mig. Gör ditt jobb, jag betalar din lön via skatten i det här förbannade landet. Skriv nu, sa Johan till Pia igen, i lugn ton.

Pia insåg och visade detta via sin mimik och hållning, att Johan hade helt rätt och hade överhanden och hon började till slut att skriva en anmälan om upplevt hot. Johan försökte nyanserat formulera sig, så att anmälan inte bara blev ett i mängden av orosbrev hos polisen. Han förde fram mejlhotet som kommit från en kompis jobb, Microware, men det kunde väl inte vara han som skickat mejlet, tänkte Johan. Pia frågade om det var han, Kankas som hade skickat mejlet efter att Johan resonerat högt.

– Det hoppas jag verkligen inte, svarade Johan.

Sedan rabblade han upp allting, förutom det som han var väldigt noggrann med skulle bevaras som hemligt, till exempel telefonnumret som han rapporterade till och hans IT-systems, optimizeU:s varande.

Dock tog han upp att de hade haft intrång i lägenheten. Johan pratade av sig ordentligt, all tänkbar oro kopplad till vad som nu hade skett och skedde som han upplevde det. Ut med det bara, förutom allt som skulle hållas hemligt. Och Pia noterade.

”Okej, vad bra att hon börjar göra sitt jobb”, kände och tänkte Johan. Pia gick nu ut ur rummet och strax efter kom en helt ny person in i rummet som hade ett ännu mer nedvärderande och förminskande sätt gentemot Johan, än vad Pia tidigare hade haft. Det var en fyrtioårig man, smal, självsäker med mörkt, halvlångt hår och skäggstubb och mörka glasögon som klev in i rummet. Han sa att han var läkare och var klädd i en slentrianbrun T-shirt, bruna manchesterjeans och låga vita tygskor.

– Hej, sa Johan och frågade vad han hette. Det ville han inte säga. Men han var otroligt ivrig på att framföra att Johan bara yrade och

20

på alla sätt måste må psykiskt dåligt. Johan gillade inte alls den här oidentifierbara läkaren och hans sätt att behandla honom, så som att han var av ringa eller ingen betydelse, att han bara var en liten myra som fantiserade och var sjuk. Johan kontrade med att fråga:

– Får jag se lite legitimation, så jag vet vem jag pratar med och som definierar mig att vara utom mina sunda vätskor?

Läkaren eller bara en man med brun T-shirt svarade med att sätta fötterna på bordet och teg vägrande. Tydlig härskarteknik. Så här beter man sig inte i en hövlig normal diskussion och här även då det skulle vara en saklig och välmenande dialog. Johan tänkte snabbt, att all denna förminskning och icke-allvar, att allt måste vara på order uppifrån och Johan svarade snabbt med att förringa sin motpart tillbaka genom att börja sortera sina portionssnusar i sina dosor, bara för att dissa tillbaka. Därefter la han upp sina ben, även han, på katedern och sa det som han tyckte var ansvarsfullt, då han nu förstod situationen tillräckligt:

– Du vet, jag var kompanibefäl inom artilleriet under värnplikten, och vet minsann att vissa saker bör man hålla käften om och låta vara ”hemliga” för rikets säkerhet. Dessa saker skall således glömmas.

Johan tog även ett annat initiativ och det var att be om ursäkt för att han tydligen hade fastnat med sin fot i en skithink som han inte riktigt förstod varför eller hur. Han hade inga avsikter att vara besvärlig och han tog vidare till orda utan att egentligen veta exakt vad han gjort för fel hittills.

– Jag förstår nu att jag har gjort något fel och det ber jag om ursäkt för, jag vill ingen något illa.

Johan hade nu ansamlat tillräckligt med information till sig, via allas beteenden. Information som sa att de inte ville ta honom på allvar genom att hela tiden förminska honom, och han visste till hundra procent att de han mött IRL var svenska underrättelsetjänsten.

Det blev tyst och man kunde nästan höra läkaren tänka i rummet, när han granskade Johan analyserande med ögonen. Till slut, blev läkaren plötsligt ödmjukt reserverad, han tog ned fötterna från bordet och hans blick blev vänlig och förstående, dock avvaktande. Läkaren

21

ursäktade sig kort och gick ut ur det trånga, vita, relativt fräscha förhörsrummet, som bestod av ett bord, två stolar och en dator. Snabbt som ögat, nu när rummet var tomt från personal, tog Johan ut det ID-kort som satt i datorn för identifiering av användaren. Det var personuppgifterna på Pia som stod på kortet, han skrev snabbt ned hennes uppgifter på en lapp och la det i bakfickan på jeansen och satte därefter fort tillbaka kortet där han hade hittat det, instucket i tangentbordet.

Läkaren som gått ur rummet fick reda på att Johan hade kommunicerat med familj och släkt om hotet och att han hade nu låst situationen. Så uppdraget blev nu att köpa tid – förbli cool och jobba på vidare med tesen att Johan, som KSI, Kontoret för Särskild Inhämtning hade döpt till ”X-et”, skulle in på psyket för delirium och paranoia, så att man kunde få kontroll på situationen.

Parallellt med allt rabalder och vid sidan av all dialog med polisen i rummet försökte Johan komma i kontakt via telefon med två kompisar, David samt Kato om situationen och att han och familjen var i behov av att få sova över. Johan tyckte inte att familjens bostad var säker. Johan hade först ringt David som bodde ute i Täby med sin familj:

– Tjena, här kommer en konstig fråga. Du, det har strulat till sig, kan vi sova över hos er i natt? Jag förklarar mer sedan. Vi är under hot och jag är rädd.

David blev befogat undrande över vad som hade hänt och varför, men Johan sa bara:

– Ställ inga frågor nu, jag förklarar sedan.

Svaret blev att jovisst kunde de få sova över hos dem om de behövde det. Samtidigt insåg Johan att det kunde vara en för lång bilresa med tanke på hotbilden. Johan sa att han skulle ringa vidare och lovade att höra av sig oavsett. Han ringde sedan till Kato som var en annan nära vän och frågade om de fick sova över. Kato och hans tjej bodde nämligen jättenära polisstationen, där de nu var på Kungsholmen och de var absolut inbjudna att komma dit och sova över, även om Karin och Kato blev överrumplade och förbryllade

22

över frågan. Kato och Karin kom efter en stund till och med till polisstationen och mötte upp Johan till hans familjs glädje. Och de samlades tillsammans med Sally och Karl utanför förhörsrummet där Johan själv satt inne i rummet.

Läkaren som nu fått reda på att Johan hade fått kompisar till sig där de var på polisstationen, passade nu på att spela dubbelspel mot Johan på direkten. Parallellt då Johan väntade i rummet pratade den brunskjortade läkaren utan Johans vetskap med alla som väntade på honom utanför det stängda rummet, och budskapet han framförde till Kato, Karin och Sally var att Johan hade blivit inbillningssjuk.

Efter cirka tjugo minuter mycket lång väntan kom läkaren och de andra poliserna inklusive Pia, tillbaka till Johan i rummet och sa att det måste ha varit ett missförstånd och de anklagade inte Johan längre för att vara sjuk och vid osunda vätskor. De skulle skriva ned anmälan om hot och att Johan kunde gå hem efter det. Alla var nu väldigt ödmjuka och vänliga i sitt sätt att vara och förminskningstendenserna var som bortflugna. Johan redogjorde för alla saker som han ville skulle vara med i anmälan och inte minst hotmejlet han hade fått från Microware, samt intrånget i lägenheten där hotmejlet hade startat hela karusellen med oro inom honom. Sedan för att avdramatisera och neutralisera situationen ytterligare så raderade Johan alla bilder han tagit med mobiltelefonkameran, framför vittnen och polisens övervakningssystem i hallen utanför förhörsrummet. Detta så att han visade god samarbetsförmåga inför framtiden där han såg att alla dessa bilder även var helt blurriga och värdelösa i och med att blixten hade gjort alla bilder till stora ljusa sken mot glas. Men denna sak att radera bilderna hade ett stort signalvärde till alla, att Johan var ett kompanibefäl, KB inom artilleriet, som gör det största möjliga för att hålla käften och det övertydligt. Johan tackade läkaren i tron att de båda hade en ”gentlemen’s agreement”, i att glömma allt, innan de gick hemåt mot Katos och Karins hem på Fleminggatan 21. På vägen sackade Johan efter kraftigt, då han var rejält skärrad med skakande kropp. Han ställde sig vid sidan av trottoaren och började kräkas och hosta kraftigt. Det var

23

en reaktion på all stress och press han upplevt de senaste tre till fyra timmarna, efter att hjärna, kropp och hela medvetandet gått på högvarv med stort adrenalinpåslag. Han undrade mest över varför det som hänt hade hänt och vem det var som han hade förargat. Han, som bara ville alla väl.

I sitt undermedvetna undrade Johan varför polisen hade betett sig så konstigt, och varför alla poliser var så förminskande i alla led, allt från 112 till polisen i förhörsrummet? Motståndet från polisen hade varit så kompakt tufft och han kände att de instanser som skulle verka för honom, i stället var emot honom. Tills de märkligt nog ändrade sig på slutet, efter att Johan sagt att han minsann varit kompanibefäl i lumpen, och visste vad som måste hållas hemligt. Alla dessa osäkra konstiga ”varför” skapade en stor oro och misstänksamhet inom honom. Men Johan kände även ett stort lugn i att Bobby hade svarat så snabbt på hans mejl och säkrat honom. Bobby befann sig ju i Brasilien där tiden var fyra timmar efter, så han hade varit på jobbet och kunnat svara direkt. Johan kände instinktivt att det var en komplott för att undanröja honom, där de skulle kunna peka på vanligt stadsvåld som ”cover up” och skylla på det stegrade våldet i samhället. Men operationen hade totalhavererat. Dock den viktigaste frågan som behövde få svar var: Vilka var de som ville ta Johans liv och hota hela hans familj och varför? Johan hade varit mycket förtegen om telefonnumret han fått från vad han trodde var MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) eller FRA (Försvarets radioanstalt) och hade inte berättat för någon om det och ville vara förtegen. Johan månade om allt som hade varit hemligt och hade hållit käften om det, även hos polisen för att han inte ville röja någon viktig information i fel led, om vad som skett i tidigare kommunikation. Allt för att han inte ville förstöra den viktiga relationen med MUST. Men vem var det egentligen som ville ta livet av honom?

Johan hade rört om i grytan ordentligt utan att veta om det och det var inte bara för lilla Sverige och dess underrättelseväsen. Johan kunde inte se någon annan part och kopplade det till alla besynnerliga saker som skett de senaste månaderna. Samtidigt visste han i starten

24

att de alla ville honom väl, de hade ju serverat honom ett telefonnummer att stämma av sakfrågor med? Men, någonstans måste han ha trampat i en rejäl skithink, utan att vilja eller förstå det. Och man hade inte kunnat hitta någon annan väg för ”the greater good” än att eliminera honom på ett smidigt och oskyldigt vis? Detta hade gjort Johan extremt bekymrad, hur kan det bara vända så där? Således varför och på vems order skulle han elimineras? Det där hotmejlet hade triggat allt för alla, men från vem kom det?

25

Ingenjören Johan Tiger ligger illa till. Han kommer i konflikt med den mäktiga Wangelbergfamiljen som i det dolda styr Sverige med järnhand. I sökandet efter rättvisa blir Johan mer och mer indragen i Wangelbergs mörka affärer: Från mordförsök till hemliga organisationer, psyket och Försvarsmakten.

Kommer Johan kunna skydda sin nya uppfinning, ITsystemet, från att hamna i fel händer? Till slut börjar Johan skriva en bok om alla sanningar för att skydda sig och sina nära. Men räcker det?

www.vistoforlag.se

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.