Lärarnas hemlighet
Lärarnas hemlighet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Adam Rexius & Henrik Bodin-Sköld | © Illustrationer: Maria Borgelöv Sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2024 ISBN: 978-91-8073-564-3
Kapitel 1 Regn, rusk och staden som luktade illa Någonstans i södra Sverige finns en plats som få människor känner till. Långt borta från de stora städerna i landet. En plats där inte ens renar vill bo. Förutom möjligen på zoo. Ett samhälle man bara kan hitta till om man kör riktigt vilse. Platsen kallas för Snedköping. Man vet att man har hamnat i Snedköping om det plötsligt börjar lukta riktigt illa. Samhället är
5
nämligen byggt runt en stor fabrik som pumpar ut hemska avgaser i den friska luften. När vuxna människor försöker förklara varför det luktar så illa brukar de säga att ”det luktar pengar”. Det kändes konstigt att pengar kunde lukta så otroligt illa, speciellt eftersom de flesta människor frivilligt har pengar i sina plånböcker. Trots att platsen stank så hemskt att husdjur och gamla människor ibland trillade omkull på gatan, var de flesta Snedköpingsborna oftast på gott humör. Förutom en fabrik så hade Snedköping ungefär samma saker som andra samhällen har. Gator. Ett torg. Och en skola. Skolan låg mitt i samhället. Otäckt nära den illaluktande fabriken. Många moderna skolor i landet var byggda i sten eller tegel. Men Snedköpings skola var väldigt gammal och därför byggd helt i trä. Den sägs vara så gammal att självaste Jesus en gång hade arbetat som vaktmästare där. Ryktet säger att han var en hejare på att kratta löv och snickra ihop stuprännor. Särskilt stuprännorna var riktigt imponerande. Inte nog med att de fångade upp allt regn som föll över Snedköpings skolgård. 6
Stuprännorna fångade även upp apelsiner, fotbollar, tofflor och annat viktigt som av någon anledning brukade landa på skoltaket. Det är väldigt osäkert vart Jesus tog vägen efter sin karriär som vaktmästare på Snedköpings skola. Högstadieeleverna brukade säga att han tog en ordentlig långpromenad söderut i världen och blev snickare på heltid. Snedköpings skolgård var så stor att den borde hamna i historieböckerna som världens åttonde underverk. Skolgården var inte bara stor. Den var prisbelönad. Den hade vunnit pris för att det var den absolut roligaste platsen i hela Snedköping. Det var borgmästaren som bestämde det, trots att inte en enda människa hade sett henne leka där själv. Förutom den målade asfalten med bollrutor och hopphagar fanns även flera enorma lekplatser med hängbroar, breda rutschkanor, klätterrep, studsmattor, tunnlar och andra festliga saker. Hur kunde denna skolgård ha blivit Sned köpings absolut roligaste plats, kan man fråga sig? Ungefär 20 år tidigare hade skolgården 7
varit utrustad med ingenting annat än en rostig gungställning. En dag hade då Snedköpings rikaste man, Smirnoff Svenzon, promenerat förbi skolgården. Han hade tittat på den skruttiga gamla gungställningen och sagt ”såhär kan vi inte ha det”. Smirnoff skänkte sedan en del av sin stora förmögenhet till skolan för att bygga upp den festligaste skolgård som någonsin hade byggts. Smirnoff blev då så populär att Snedköpingsborna ville att han skulle få en egen staty upprest efter sig. I mitten av skolgården stod därför en enorm staty av en mycket rund man med stora mustascher och en liten, tunn käpp. Skolan bestod av tre byggnader. Alla var målade i en chokladbrun färg. Förskolan var ett ensamt hus i ena änden av skolgården. Den var omringad av ett staket och sandlådor stora som öknar. På förskolan gick de riktigt små barnen. De som knappt hade hoppat ur sina blöjor. I en annan ände av skolgården låg förskoleklassens byggnad. Detta var en sorts skola där barn som precis lämnat förskolan får testa på hur det nästan är att gå i grundskolan. På andra 8
sidan skolgården fanns själva grundskolan. Byggnaden där de stora barnen upp till nionde klass spenderade sina skoldagar. Nästan alla på Snedköpings skola brukade kalla grundskolan för ”Fängelset” eftersom huset på håll såg ut precis som ett gammalt fängelse. Fängelset var en enorm byggnad. Mycket större än alla de andra husen på skolgården. Till skillnad från de andra husen som hade stora, breda fönster hade Fängelset små vita gluggar till fönster. Alldeles för små för att krypa in och ut genom, om någon skulle behöva fly därifrån. Det är här, i grundskolan, som vår historia tar sin början. Det var en regnig dag. Det var i och för sig inget konstigt eftersom Snedköping var en av landets absolut regnigaste platser. Men denna dag var den regnigaste på väldigt länge. Dropparna slog hårt mot fönstren till tredjeklassarnas klassrum. Det lät nästan som om någon poppade en miljard popcorn utanför fönstren. I klassrummet rådde fullständig tystnad. Klassens lärare, Lars ”Filbunken” Filipsson, hade precis delat ut en 9
specialuppgift till alla elever. Tredjeklassarnas lärare kallades Filbunken för att han var så otroligt lugn. Förutom när han då och då drabbades av ett av sina berömda vredesutbrott. Tack och lov blev Filbunken väldigt sällan arg. Astrid Rask hade nyss smygeldat på ett barr med en tändare som hon hittat ute på skol gården. Ingen visste att det var hon som eldat eftersom hon gjort det i smyg under bordet och blixtsnabbt gömt tändaren efteråt. Astrid hade hittat tändaren på sin promenad till skolan samma morgon. Nyfiken som hon var kunde hon inte låta bli att plocka upp den. Hon visste att det inte var helt tillåtet att leka med eld och andra farliga saker. Men hon älskade spänningen med det. Varje dag var hon tvungen att promenera i nästan en halvtimme för att ta sig till skolgården. Vägen dit gick genom några parker, Snedköpings torg och baksidan av den stora matbutiken. Särskilt området bakom mat butiken var en plats Astrid ofta brukade hitta märkliga saker på. Genom åren hade hon samlat på sig allt från en nagelsax och fingerborgar till 10
smällare och konstiga serietidningar. Allt hon hittat fanns gömt i en blå låda i hennes skåp. Det var inte många andra människor som hade fått se lådan och dess innehåll. De få som faktiskt hade det var tvungna att svära en livslång ed på liv och död att aldrig någonsin avslöja vad som fanns där i. Tre personer hade fått svära den hemliga eden. Det var samma tre personer som satt runt Astrids bord denna regniga morgon. Morgan och de onödigt långa tvillingarna Hjalmar och Eddie. Astrid sneglade åt höger genom det tjocka, bruna håret. Där satt hennes vän Morgan med ett finger i näsan. Den andra handen vilade på huvudet. Om man snubblade in på treornas lektion den här morgonen kunde man tro att Morgan helt enkelt hade fastnat med fingret i näsan. Astrid visste bättre. Hon kände honom bäst av alla. Morgan behövde ett finger i näsborren för att kunna tänka ordentligt. Så var det bara. Och handen på huvudet var ett desperat försök att tämja sin frisyr. Morgan hade nämligen begåvats med den vildaste frisyren i hela klassen. Kanske 11
i hela Snedköping. Han var född sådan. Astrid visste att farbrorn som kom på att gravitationen existerar och att allt faller nedåt på grund av tyngdlagen och allt det där hette Newton. Till och med han hade nog tänkt om, om han hade sett Morgans kalufs som varje morgon spretade rakt upp som ett knippe björkris. Flera av skolans lärare tyckte det var konstigt att inga fåglar hade byggt bo i Morgans hår ännu. Varje gång någon sade så, brukade han fnysa och svara att håret var en viktig del av hans karaktär. Men ingen av deras klasskompisar fattade vad Morgan menade med ”karaktär”. Förutom Astrid. Hon lärde sig nya ord av Morgan varje dag. Dessutom sade Morgan att ett stort mål i hans liv var att bli fågelfadder. Oavsett om fåglarna bodde i hans frisyr eller någon annanstans. Morgan var verkligen speciell. Det var det som Astrid gillade med honom. Han var annorlunda. Annorlunda och rolig att vara med. Mellan Astrid och Morgan satt tvillingarna. Ibland när de gick på stan brukade folk blinka hårt, som om de trodde att de såg dubbelt. 12
Tvillingarna Hjalmar och Eddie var nämligen identiskt lika. De var båda ovanligt långa för sin ålder. Tvillingarnas föräldrar tycktes inte ha någon som helst lust att skilja dem åt. De hade nämligen likadana frisyrer, kläder och till och med en likadan glugg mellan framtänderna. Inte en endaste av skolans lärare hade någonsin lyckats förstå vem som är egentligen är vem av dem. Under den första tiden i tredje klass hade Filbunken försökt skilja tvillingarna åt genom att sätta en klisterlapp med namnet ”Eddie” på Eddie. Hjalmar hade då blivit så avundsjuk att han gjort en precis likadan klisterlapp efter. Båda gick alltså runt med varsin ”Eddie”-lapp på sig resten av dagen. Den enda synliga skillnaden mellan bröderna var att Hjalmar var vansinnigt förtjust i kaffe. Det hade han varit sedan han var liten. Då hade han av misstag råkat få i sig en klunk av sin pappas kalla morgonkaffe. I själva verket trodde Hjalmar att det var Coca-Cola han drack. Men han gillade kaffesmaken mer än alla sorters läsk tillsammans. Sedan dess hade Hjalmar insisterat 13
på att få minst två koppar kaffe om dagen. Såväl Astrid som Morgan hade förstås lärt sig se skillnad på tvillingarna för längesedan. De behövde ingen klisterlapp för att se vem som var vem. Ända sedan Astrid var liten hade hon upptäckt att hon hade en särskild talang för sport och idrott. Flera i hennes klass trodde att hon hade övernaturliga krafter. I mellanstadiet var hon nämligen så stark och snabb att hon utklassade alla i skolan i nästan alla sporter. Hon kunde göra armhävningar, framåtvolter och dessutom gå på händer. Astrid hade satt rekord som inga andra på Snedköpings skola hade klarat. Exempelvis att springa tio varv runt skolgården under fem minuter. Detta helt utan att snubbla in i några buskar. Astrid var även den på skolan som kunde slå allra längst i brännboll. Hon använde alltid det tyngsta slagträet av aluminium. En gång slog Astrid en boll så hårt att den försvann upp i himlen utan att någonsin komma tillbaka. Slaget fick hela hennes klass att jubla. Hjalmar var nog den som blev mest imponerad. Han var övertygad om
14
att bollen hade seglat ut i rymden och landat i Jupiters omloppsbana. Idrott, utmaningar och spring i benen var det Astrid gillade allra mest. Att sitta tyst och stilla i klassrummet kände hon sig sällan särskilt sugen på. Hon hade aldrig kunnat förstå varför lärarna var tvungna att hålla sina elever instängda inomhus hela dagarna. Speciellt när de ju hade Sveriges roligaste lekplats att vara på …
15
Det är snart dags för sommarlov i Snedköping. Astrid, Morgan och alla andra tredjeklassare håller på att förbereda sig inför mellanstadiet, men det är svårt. Astrid minns vad som hände sist de litade på ryktet som gick i korridorerna – det när de skulle börja förskoleklass. Att börja förskoleklass var någonting helt nytt. Nya klasskompisar. Nya lärare. Märkliga traditioner. Och den mystiska lapp som Astrid och hennes vänner hittade på skolgården. Den där lappen som avslöjade lärarnas hemska planer. Vad var det som egentligen hände? Lärarnas hemlighet är en vardagsnära berättelse om att börja skolan. Den handlar också om ryktesspridning. Vad händer om man lyssnar för mycket på rykten? Och hur vet man egentligen att något är sant? Boken är skriven som en högläsningsbok och riktar sig till läsglada barn såväl som vuxna. Berättelsen är till stora delar baserad på faktiska och roliga anekdoter som författarna själva har upplevt.
www.vistoforlag.se