Carin Hammarberg
Illustratör: Aja Eriksson
Serien om Ulla:
I min systers skugga , 2022
I mitt hjärtas rum, 2022
I det glömda skrinet, 2023
I det glömda skrinet
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Författare: Carin Hammarberg | © Illustrationer: Aja Eriksson
Omslagsillustration: Aja Eriksson
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2023
ISBN: 978-91-8073-424-0
Illustratör: Aja Eriksson
Historia är ett främmande land, på 1700-talet tänkte man annorlunda.
Ulrika Fredrika vek undan sängförhängena och kikade fram. Det var fortfarande dunkelt i kammaren. De tjocka gardinerna i karmosinrött och mjukt vaniljvitt var täckta av ett tunt lager rimfrost.
Elden hade falnat under natten. Lillpigan var ansvarig för eldandet, hon hade säkert somnat ifrån sin uppgift. Det vore inte första gången, men vanligtvis brukade hon skynda sig med att göra upp ny eld så fort hon insett misstaget. Sådant var inte fallet nu.
Det måste vara tidigt, tänkte Ulla. Hon lyfte på bolster och fårskinn. Där under hade Bellora, hennes lilla italienska vinthund, gjort sig ett bo. Hon låtsades inte märka att Ulla lockade på henne. Ulla såg hur hon
riktigt knep ihop ögonen. Fnittrande för sig själv smekte hon Bellora över huvudet. ”Sov du lilla vän.”
Hon drog den pälsfodrade jackan tätare omkring sig och halade ner den tjocka ylleunderkjolen om benen. Det var isande kallt, men hon hade inget val. Hastigt trippade hon bort till hörnet där pottstolen stod.
Ulla kastade sig upp i sin varma bädd igen och kröp ner så att bara nästippen stack fram. Hon tänkte minsann inte gå upp förrän kammarjungfru Lena kom för att väcka henne, och det skulle säkert dröja några timmar till.
Familjen hade varit samlad i palatset på Munkbron i Stockholm sedan i oktober. Inte farmor förstås, hon var kvar i Skåne och skulle tillbringa juldagarna i sitt hem, slottet Krageholm.
Ulla hade fått ett kort brev från nådiga frun, som alla titulerade henne. Hon brukade tänka på henne som farmor, men skulle aldrig kalla henne för det, inte ens om de var i enrum.
I brevet skrev farmor om de förestående julförberedelserna.
Madam Fridh, husmadam på farmors sommarslott i Andrarum, skulle även hon tillbringa vintermånaderna på Krageholm. Det värmde Ullas hjärta. Madam Fridh var Ullas förtrogna och hon förstod alltid när det var något som bekymrade Ulla. Madam Fridh plågades av gikt och hade säkert det varmare och bättre hos farmor än i Andrarum.
Undrar om lilla Lisa också är på Krageholm, funderade Ulla. Lisa var madam Fridhs skyddsling. En liten späd flicka som blivit föräldralös. Förra sommaren hade Ulla varit riktigt avundsjuk på Lisa som alltid fick vara med madam Fridh. Nu blev hon generad när hon tänkte på sitt beteende.
Ulla beundrade farmor som arbetade varje dag trots att hon var gammal. Nu hade hon visserligen god hjälp av sällskapsdamerna och av Ullas kusiner. De bodde hos farmor helt sedan deras mamma, faster Lotta, hade dött.
Ulla tänkte tillbaka på gårdagskvällen. Under supén i går kväll hade pappa raljerat och sagt:
”Bli inte förvånade om min kära mamma, nådiga frun, dyker upp i Stockholm endera dagen.”
Alla runt bordet hade skrattat nervöst och tittat sig oroligt omkring, som om farmor skulle slå upp dörren där och då. Nådiga frun hade respekt med sig. Hon var sträng men rättvis.
Tänk att farmor skulle ge sig ut på en så lång och svår resa mitt i vintern. Ulla räknade ut att resan från Skåne till Stockholm tog minst åtta dagar om det varit sommar.
”Är fröken vaken?” Lenas glada röst kvittrade och hon lyfte på sängförhängena. ”Nu är det lite behagligare i frökens kammare. Pigan har fyllt eldstaden med ved och elden värmer snart.” Lena hade med sig en vadderad underkjol i tjock ull som kallades stubb, snörliv,
långa ullstrumpor, kjortel och livstycke. Ändå lockade det varma täcket mer.
”Jag vill ligga här i värmen, Lena. Varför måste jag stiga upp ur bädden en så här rysligt kall vinterdag?”
”Skräddaren kommer med frökens galaklänning. Det är sista provningen innan fröken ska presenteras för hovet på nyårsafton.”
Lena fäste upp sängomhänget på himmelsängens stolpar och räckte Ulla en hand.
Ulla tog den motvilligt och slängde benen över sängkanten. Rysningar sprang utmed de nakna benen.
”Åh, nyår hos kungen kan jag gärna vara utan.”
”Fröken menar inte det – jag har hört skvallras om att det är lika fantastiskt som i en saga. Vi får vara tacksamma för en sådan upplevelse. Sång, musik, lekar och supé.” Lenas ögon strålade, rösten var upphetsad.
Ulla skulle göra provningen i mammas salong. Med B ellora i hälarna gick hon och Lena upp en trappa och steg in utan att knacka. Skräddaren var redan där. En vikvägg stod i ena hörnet. Väggen hade en träram med ett uppspänt sidentyg. Det broderade sidentyget blänkte till i det svaga dagsljuset. Där bakom hängde den nya galautstyrseln. En robe à la française. Balklänningen passade Ulla perfekt. Både mamma och skräddaren hummade belåtet när Ulla svängde runt i den nya stassen. Den var sydd i tjockt ljusblått siden. Ulla ville inte erkänna för
Lena att hon såg fram emot att bära den på nyårsafton. Hon tyckte det var roligt att reta Lena lite.
Ulla såg mest fram emot nyårsaftonens musikunderhållning som greve Reinhold var ansvarig för.
Kronprinsessan Lovisa Ulrika hade säkert ett finger med i spelet när det gällde val av musik. Prinsessan spelade själv cembalo. Ulla visste att hon ibland spelade med hovkapellet för sitt höga nöjes skull. Hon log för sig själv.
Först skulle julen firas. Om någon vecka var det dags. Ulla tyckte om julafton och allt stök och fejande som föregick. Dofterna från köket längtade hon efter.
Bellora stannade igen. Ulla hade lagt märke till att varje gång de var på väg uppför trappan, stannade Bellora vid samma trappavsats. Nosade, krafsade och ville inte lyda när Ulla irriterat ropade på henne.
”Bellora, det är bara ett mushål. Kom nu!”
Men Bellora stod envist kvar och krafsade. Hon tittade upp på Ulla med stora ögon, som om hon ville förklara. Sedan fortsatte hon riva med klorna och nosen rörde sig som om hon vädrade något.
Den hunden är klok, tänkte Ulla, jag får väl se efter vad hon har hittat.
Ulla sjönk ner på trappsteget. Trappan var dunkel, hon kände i blindo med fingrarna längs med trappsteget.
Det enda hon fann var damm och grus.
Resolut tog hon Bellora i famnen och bar henne
uppför trappan. Bellora slingrade sig, gnällde och gled ur Ullas grepp ner på golvet och rusade tillbaka mot samma håll de kommit ifrån.
På översta trappavsatsen stod en ljuslykta som lyste upp en del av trappan. Upprörd tog hon tog tag i lyktan och följde ilsket efter Bellora.
”Det får vara något riktigt viktigt Bellora, när du lurar ner mig i trappan igen.”
Kalkstenstrappan isade under Ullas fötter i de tunna sidenskorna. Hon satte sig än en gång på trappavsatsen och lyste med lyktan. Då såg hon att en sten inte var ordentligt fastsatt precis där trappsteget fäste in i väggen. Den hade hon aldrig lagt märke till.
Bellora var eld och lågor, hon hoppade och småskällde av glädje. Äntligen hade hon fått Ulla att förstå.
Ulla strök med handen längs kanten på stenen. Hon kände att den var lös men kunde inte få grepp om den. Ljuset i lyktan flämtade till och blev starkare en kort sekund. Förundrad såg Ulla att det fanns en liten järnring på stenen. Hon tog tag i ringen och stenen föll ut.
En unken lukt som från något ruttet, kanske ett gammalt smutsigt kläde, spred sig i trappan. Bellora brydde sig inte, hon stack in nosen och gnällde till.
Ulla höll för näsan och backade bakåt. Men nyfikenheten var starkare än obehaget. Hon böjde sig fram och i samma ögonblick hon försökte se vad som fanns därinne, slocknade ljuset i lyktan.
”Vad gör fröken Ulla här i den mörka och iskalla trappan? Låt mig hjälpa fröken upp.” Ulla ryckte till av rösten som var alldeles nära. Hon kände igen husmadames stämma och sansade sig. Madam Nådh räckte henne handen.
”Åh, jag bara vilar mig en stund. Tack madam, jag klarar mig själv.” Ulla hade vänt ryggen åt hålet. Hon vågade inte resa sig. Tänk om madam Nådh skulle få syn på det. Än så länge var det hennes och Belloras hemlighet.
Madam Nådh frustade till och tog ett rejält tag om näsan. Hon såg sig sökande omkring men sa ingenting. Lukten var förfärlig, madamen undrade säkert var den kom ifrån. Hon blängde anklagande på Bellora.
Ulla kunde inte låta blir att skratta till, madam trodde nog att Bellora gjort något i trappan. Sedan fortsatte madam Nådh målmedvetet steg för steg uppför trappan medan hon muttrade för sig själv och skakade på huvudet.
Utan att vända sig om sa hon: ”Fröken Ullas piga kommer med ett nytt vaxljus till lyktan.”
Tacksamt vinkade Ulla till husmadamen. Ulla tyckte att madam Nådh var som en huskatt. Hon styrde hushållet med fast hand och kunde riva till ibland men höll av alla som bodde och arbetade i palatset.
När madam Nådh hade försvunnit ur sikte stack Ulla in handen i hålet. Hon måste handla kvickt nu innan någon annan kom klivande i trappan.
Fingrarna kände något hårt och skrovligt. Det var fyrkantigt, som en liten låda. För att försäkra sig om att hon var ensam, vände hon sig om. Ingen där. Asken låg en bit in i hålet. Hon la sig på mage och stack in hela armen. Då lyckades hon få tag om asken och dra ut den.
Hon la tillbaka stenen och sprang uppför trappan med Bellora i hälarna.
Väl inne i sin kammare stängde hon dörren ordentligt. Tände vaxljusen i lampetterna vid skrivpulpeten och började undersöka skrinet.
Skrinet måste vara bra gammalt, tänkte hon. Det var dammigt och svart. Ulla försökte blåsa bort dammet från asken. Hon tog fram en broderad spetsnäsduk och torkade lockets ovansida.
Hela träskrinet var smyckat med sniderier i ett vackert mönster. Ulla gned försiktigt med näsduken. Hon ryckte till och stirrade förhäxat på locket.
Bokstäverna U.F. var ingraverade på locket! U.F., det var Ullas initialer, Ulrika Fredrika. Hur kunde det vara möjligt? Återigen spred sig rysningarna som eld genom kroppen, men nu berodde det knappast på kylan. Det var något med asken som gjorde henne illa till mods.
Olustigt la hon skrinet på skrivpulpeten och backade undan. Bellora hoppade upp och ner för att försöka nosa på det.
Modet svek henne, hon vågade inte vara nära det.
Tänk om det var något ondskefullt, något hemskt i asken?
Nyfikenheten fick henne att oroligt gå hon fram och tillbaka framför pulpeten. Med darrande händer sträckte hon sig mot skrinet, men drog snabbt tillbaka fingrarna. Hon var inte djärv nog att öppna det.
”När Lena kommer så gör vi det tillsammans”, sa hon till sig själv och drog sjalen tätare om sig. Lyfte upp
B ellora i knäet och satte sig vid eldstaden. Andhämtningen var snabb och hon tryckte Bellora hårt intill sig.
Vinter i Stockholm och ett isande kallt 1700-tal. Grevinnan Ulla, 13 år, upptäcker ett gammalt mystiskt skrin, gömt bakom en lös sten i palatset där hon bor. Skrinet är över 100 år gammalt, men ändå är Ullas initialer inristade på locket. Hur är det möjligt?
Trots att Ulla går på baler och blir presenterad för hovet är hennes högsta önskan att få träffa sin hjärtans kär, drängen Jöns, igen. Ibland tycker hon sig se honom – är han där eller är det bara en synvilla?
Plötsligt får hon svar från oväntat håll. En röst skickar henne meddelanden i det fördolda. Kanske vet rösten något om det mystiska skrinet?
I det glömda skrinet är en fiktiv roman som har inspirerats av verkliga historiska personer. Boken avser inte att gestalta en absolut sanning utan vill väcka frågor och nyfikenhet om livet under 1700-talet.