Som en sekvens
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023
www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Anders OttestamOmslagsbild: Katarina Eismann
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-8073-277-2
Jag riktar ett stort tack till:
Mina döttrar, för deras tålamod och väntan.
Katarina, för originalbild till omslag samt ömsesidig kärlek och inspiration.
Malena, för stöd och uppmuntran.
All kärlek till er!
/ Anders Ottestam, Stockholm, våren 2023
Svart. Eller rött. Välj själv. Du väljer. Ett misstag? En motsats?
Är det sanna verkligt, eller tvärtom?
Hämnden är en möjlighet. Förlåtelsen en annan. Vad vi väljer blir avgörande för så många, grunden för kommande val. Kan vi lära oss att välja rätt, före fel? Tänka enbart goda tankar. Utföra enbart goda handlingar. Uttrycka enbart goda ord. Kan den vägen vara möjlig?
Allt och alla är lika mycket värda. Vad betyder det, i förlängningen, när vi alla en gång ska dö? Och vad händer då?
Jag väljer att skildra detta öde, detta dilemma. Denna alltigenom märkliga sekvens där vi landar mitt i ett virr varr av tankar, drömmar och, inte minst, motsatser.
Samtidigt förenas allt i det svarta. Med en röd silverkant, Kärleken.
Han hade tagit ett stadigt tag om telefonen. Ryckt ur sladden och drämt telefonen i huvudet på henne. Blodet hade omedelbart strömmat nedför hennes runda, rött blossande kinder.
– Vad gör du? hade hon undrat ut i tomma luften, snarare än riktat till honom.
Han hade måttat ytterligare ett slag, men när det föll hade hon lyckats avvärja det med högerarmen.
Han hade sett på henne med svarta, iskalla ögon.
Hennes tårar hade blandat sig med blodet som runnit från hennes högra ögonbryn. Tillsammans med maskaran var hennes ansikte ett uttryck för total smärta och sorg, brutal utsatthet och utnyttjande. Hon paralyserades, men inom sig skrek hon, uppmanade sig själv att fly. Rädslan vred sig inåt i stället. Det enda hon kunde tänka var: Det här händer inte.
Det hade fortsatt så. Onda minuter. Overkligt. Samtidigt oerhört verkligt. I en tilltagande yrsel hade hon känt den första sparken komma, mitt i magen. En till. Ännu hårdare.
Han hade riktat ytterligare en. Mot huvudet. Hans blick hade blivit alltmer fjärran. Hennes hade utstrålat panik. Hon förstod att det hände, att det hände henne. Men hon förstod inte hur, eller varför. Allt hon trodde sig veta och känna till drog sig undan. Försvann lika tydligt som solen försvinner bakom ett moln. Där i rummet, hos honom, skedde allt i en dimma, skyddat från insyn.
Den andra sparken mot huvudet gjorde att hon hade sett stjärnor, men det gjorde inte ont. Inte längre. Hon hade försökt se honom, men ett blint raseri låg som skyddsmurar, vallgravar och osynliga arméer mellan dem.
Men han hade hejdat sig. Det slutade där. Det tog stopp och ljuset hade återvänt till hennes ögon. Suddigt hade hon sett hans gestalt dra sig tillbaka. Hon hade följt honom med blicken, skärpan i hennes syn hade stärkts och hon hade valt att se bort.
Han hade börjat gråta. För honom var det ett spel, en teater, där han hade sett sig som vinnare.
Hon hade också gråtit. Lika mycket för sig själv som för honom. Mitt i allt såg hon honom som liten, en man som behövde hjälp. Samtidigt växte ett mörker i henne. Hon hatade och såg sig om efter en utväg.
– Förlåt, snyftade han, med ett ansikte som log, hånfullt och med en stor portion förakt.
– Nej, sade hon, jag går. Du njuter visst av det här?
– Ja, suckade han och vände sig bort, som för att dölja det uppenbara.
Hon kunde inte säga mer. Ofullbordat. Ändå avslutat. Med stor möda gick hon därifrån. Utan att tänka började hon springa nerför trappan, som i ett töcken. Inga tankar rörde sig i huvudet. Hon vinglade till och med en hisnande känsla märkte hon hur hon var på väg att falla.
Hon rycktes abrupt tillbaka till nuet när det tog tvärstopp. Hon står i armarna på en man, med nyvakna ögon vidöppna av skräck, som efter en mardröm. I ögonvrån ser hon en man till.
– Rör mig inte! skriker hon. Släpp mig!
– Lugn, säger mannen, vi vill bara hjälpa dig. De stannar upp. Alla tre. I kontrast till mörkret, i ljuset från gatlyktorna som lyser upp scenen, kunde männen inte annat än se
på henne. De backar undan, ger henne utrymme och de ser hur illa tilltygad hon är.
– Har du blivit slagen? frågar mannen. Av vem?
Hon samlar sig. Med uppspärrade ögon ser hon på männen, hennes kropp i stel försvarsställning, ändå känner hon sig med ens lugnare. Hotet hon känt, sammanstötningen, förvandlas snarare till en möjlighet.
– Hjälp mig! Han är där uppe, på andra våningen, han har misshandlat mig. Jag måste härifrån.
Hon pekar upp mot ett fönster och alla tre ser honom i fönstret. En svag siluett mot det dova ljuset i lägenheten bakom honom. Stilla står han där uppe och betraktar dem nere på gatan.
Hon ser bedjande på männen och ett par annalkande billyktor sveper ytterligare ljus över dem. Männen vinkar ivrigt och lyckas stoppa bilen, en ledig taxi, som stannar och männen hjälper henne in i baksätet. Männen ser åter upp mot fönstret, men mannen står inte där längre. Taxin åker och de står handfallna kvar.
I baksätet darrar hon. Ger efter, som när ett höstlöv väljer att, till sist, falla till marken. Gråten når henne på allvar, men hon väljer en annan väg, ser mer bestämd ut, samlar sig en aning och säger:
– Kör till sjukhuset.
Inom sig känner hon en avsky. Hon känner inte igen den hos sig själv. Men ett hat och något annat hon inte kan sätta fingret på, har växt sig allt starkare. Samtidigt som hon börjar känna smärtan, det gjorde ont överallt, började något annat hända.
Revolver. En del av Alfs personlighet. Sedan en kort tid tillbaka har han levt med den. Lärt sig hantera, vårda och använda den. Han ser revolvern som en väg ut. Ett sätt att uttrycka sin hämnd. Ett eko av hans vilja. Dess kyliga tyngd som väger det goda mot det onda. Revolvern kan avgöra ödet åt honom. Uträtta det enda som återstår.
Ammunition. Sex patroner ligger framför honom på bordet. Med stadiga händer matar han snabbt in fem av dem i cylindern. Utan att darra, det hade han gjort de första gångerna han hanterade den. Hans övningar och repetitioner har gett resultat. Revolvern ligger där, klar att användas. Att tas i bruk. Själv har han bestämt sig. Ensam sitter han, med ondskan som enda sällskap, sin enda väg tillbaka. Under viss tvekan blir han ändå sittande med den sjätte patronen i handen.
Drömmar. Han har vridit sig runt i maror. Rullat tillbaka till ett tryggare läge. Vaknat, alltid med en känsla av att ingenting står i vägen, annat än hans egen rädsla. Bilder dröjer sig kvar, svetten i smutsiga kläder, varvat med ljusare och rättvisare delar, som stärkt honom i tron att det han gör är det rätta.
Revolvern har blivit hans verktyg, hans förlängda arm. Hans omvända alibi. Detta har hans drömmar lärt honom, samt att skulden är hans.
Tvekan. Självklart också tvekan. Alla tankar. Han tänker oavbrutet, vilket han i och för sig gjort tidigare, men helt annorlunda. Mer en som agerade. En som bara gjorde och var. Närvarande. Livet kanske inte lekte, men det hade gått som på räls.
Han sluter ögonen, lutar sig ansträngt tillbaka i fåtöljen. Spänd som en fiolsträng, som när violinisten spelat och repeterat sitt stycke så pass många gånger att strängen snart brister. Han tänker:
”Boken, den där uråldriga boken hon gav mig. En gång för länge sedan.”
Han minns det som en dröm, även om det kan ha hänt på riktigt:
Minns det så tydligt. Ändå osäker på om det hände. Den ålderstigna boken hon gav mig på det där antikvariatet. Hon sade att den boken skulle jag ha. Jag tog emot den och kände det genast som en tyngd i handen. Det slitna omslaget, någon slags symbol. Utan titel och med ett upphovsnamn som nötts bort med tiden. Kände att det var som ett minne från framtiden. När jag slog upp boken kunde jag inte låta bli att le. Första sidan löd något i stil med: Anvisning till första rediga kunskapen om Allt, Helheten och Världen – dock i synnerhet en inledning till kunskap om Människans belägenhet.
Nervös, ändå beredd. Rädd. Ovillig att ta sista steget. Men straffet ser han som en självklarhet.
– Alla brott har sitt självklara straff, säger han högt, slår upp ögonen och sträcker sig efter revolvern. Håller den i sin hand. Lyfter den plötsligt mot tinningen, spänner hanen och försöker trycka av. Alf blir sittande så en bra stund. I en pose han tycks vilja vara kvar i. Men just den pausen gör att något annat sätts i rörelse. En riktning. Han snurrar på cylindern, blundar och kramar avtryckaren, mer som en smekning. Revolvern klickar, ett eko av det sjätte, tomma loppet i cylindern.
”Jag glömmer mig”, tänker han utan att märka klicket. ”Glömmer det jag ska göra. Vill inte. Jag kan fortfarande låta bli. Ändå finns det
ingen återvändo. Det är en pina, en oerhörd plåga. Men det gör mig gott. Egentligen känner jag mig nöjd. I tankarna har jag redan gjort det så många gånger. Men det räcker inte. Sätt i gång bara. Sedan dö. Är det dit jag vill?”
Han lägger ifrån sig revolvern på bordet och låter händerna bolla något osynligt i luften.
– Hämnas, säger han och tittar på sin högerhand.
Han väger tyngden av ordet, känner på det. Låter det rulla runt i sin hand.
– Förlåta, fortsätter han med blicken på sin vänstra hand.
Men det ordet vilar inte lika tungt eller länge som det förra. Han kastar upp det i luften, låter andra ord komma. Han jonglerar med dem. Samtidigt yttrar han orden, utan att betona någon större skillnad på dem.
– Minnas. Glömma. Ängel. Demon. Tro. Hopp … Jonglerandet fortsätter och orden med sina motsatser blir allt fler. En del ord upprepas, en del väljer han att kasta bort.
”Kärleken”, tänker han och stoppar jonglerandet, ”jag väntar på den, vill ha kärleken. Tillbaka igen. Men först … Det känns som om jag står utanför allt. Eller innanför. Det har blivit så overkligt, så främmande, samtidigt så oerhört enkelt och klart för mig. Det har sett bra ut. Verkligen sett ljust ut. Men så hamnar jag i det här ingenmanslandet, bara trampar vatten. Ingen man, just så. Ingen har jag blivit. Och ingen kommer jag att förbli. Inte längre, inte nu, eller sedan. Jag ställer mig ensam i mitt rike. Ingen kommer att se, eller förstå. Men med all rätt gör jag det jag måste. Jag tänker helt annorlunda, ser allt på ett annat sätt. Det förändras, eller som att förändringen börjat, satts i rullning, bara pågår … Jag kan gå omkring på gatorna jag känner så väl och tycka att det känns obekant, eller att jag inte är där. Allt och alla verkar befinna sig i en annan verklighet. De behöver inte se mig längre, de slipper det. Jag behöver inte bli sedd. Jag drivs framåt av vetskapen att det är slutgiltigt. Det jag ofrånkomligt ställts inför.”
Han sträcker på sig och ser sig omkring.
”Det finns inget annat val och ju längre jag väntar, desto mer blir jag tvungen att genomföra det. Valmöjligheterna blir bara färre, ingenting annat återstår. Annat än in i min plan. Ingen annan tvingar mig, eller säger åt mig att göra det. Jag har valt och väljer att fortsätta. Visst kan jag tveka ibland, men den funderingen stärker i slutänden mitt mål. Jag har lärt känna min tvekan, kommunicerar med den, snarare än påverkas. Att min tvekan skulle få mig att ångra eller ändra mig är rent löjligt. Det jag gör är för rättvisan, för henne och mig själv. Om jag är en räddande ängel, martyr eller demon, ja, det får andra bedöma. Själv skipar jag rättvisa. Sanningen kommer att ge rättvisa och jag äger sanningen. Ställer till rätta det som inte borde ha skett. Enkelt. Efteråt får andra straffa mig.”
Han är en skugga av en man. En människa bland alla andra. Han märker det inte, men han finns mitt ibland dem. Allt han så effektivt stängt av. Det han tror sig ha lämnat, för att träda in i ondskan och skuggorna av sig själv. Vare sig de andra vill det eller inte. Att välja att stänga av hans värld, välja att se bort, gör inte att den upphör. Tvärtom. Allt blandas, försvinner och uppstår igen.
Hans blick förändras. En blandning av ljus och mörker i ögonen. Det svarta tar successivt överhanden, spända ögonbryn, det enda som återstår är ett nattsvart mörker.
”Jag känner att det jag gjort, gör och kommer att göra, är ofrånkomligt.”
Hans öde och vilja. För honom händer inte längre något annat än det han lagt ut som sin plan. I tanken återvänder han ibland, vrider tillbaka, för att omedelbart använda det som bränsle till sin gärning. Till det han tror att han måste göra. Ingenting annat. Det har fått honom att träda ut ur verkligheten. Eller djupare in i den, som han väljer att se det. Han tycker själv att han kontrollerar händelserna. Det ser, på ett skrämmande sätt, ut att vara just det han gör. Perspektivet skiftar, för att åter se likadant ut. Bara mer laddat, mer intensivt. Hela tillvaron tycks vrida honom, runt och tillbaka. Samtidigt, hela tiden, alla dessa motsatser han uttrycker och bollar med.
Alf reser sig, tar de få stegen mot soffan. Där lägger han sig ned, sträcker ut sig, förbereder sig en sista gång för det kommande. Han vrider sig, rullar tillbaka och blundar. Långsamt låter han vilan ta över. Blickstilla, andningen avtar, pulsen sänks. Han ser upp mot bordet, konstaterar att revolvern ligger där, somnar ögonblickligen och drömmer.
Befinner mig åter i dimman. Här bland alla andra drömmar de senaste veckorna. Åter här i det dimmiga landskapet. Nära huset jag sett flera gånger. Knappt urskiljbart i det dunkla ljuset. Skarpt nedtonad skiner en svag sol knappt ned mellan dimslöjorna. Ändå bländas jag av den vita, diffusa solcirkeln. Den här gången påminner den mer om ett blekt månsken.
Huset ligger i sänkan. Okänt, trots att jag varit här förut. Tyst. Öde. Inne i huset är det mörkare. Anar trappan och uppifrån kommer ett svagt ljus. Det blir mer påtagligt när jag går upp för den knarrande trappan. Det känns som att jag blir iakttagen och nedanför trappan anar jag en manlig gestalt som jag väljer att rusa efter. Men mannen försvinner ut genom ytterdörren i den här drömmen också. Han smiter i väg och bara skuggan av honom vilar kvar på tröskeln. Mannen i sin långa rock syns där utanför, för att sedan försvinna spårlöst, upplöst i dimman. En repris spelas upp. Än en gång. Som så många gånger tidigare. Är åter inne och står där i trappan. Går ända upp och upptäcker det ena tomma rummet efter det andra. Bakom en av de sista dörrarna hörs kvinnoröster. En av dem nämner mitt namn. Det hyssjas, sedan blir allt tyst. Dörren öppnas och jag överraskas tjuvlyssnande. Hinner se fyra kvinnogestalter innan jag sänker blicken i blygsel, skäms över något. I tidigare versioner av drömmen har jag inte kommit så här långt och jag försöker febrilt minnas kvinnornas ansikten. Men de försvinner ur minnet. Trots att jag inte sett in i rummet tidigare känns det bekant. Känslan är att de vill säga något. Men mer ser jag inte, utan vänder mig om och går tvärt därifrån.
Alf tycker att han har livet under kontroll. Tankar, drömmar och en vilja att se sambanden fyller hela hans tillvaro. Via eviga sekvenser och vidare genom hans sökande, ut på en resa. På flera plan sker allting överallt. Samtidigt.
Perspektivet skiftar, för att åter se likadant ut. Bara mer laddat, mer intensivt. Allt tycks vrida honom, runt och tillbaka. Inte minst genom alla motsatser han uttrycker och bollar med.
Han bär med sig en revolver.
Hans plan är att hämnas.
Han är beredd att ta sitt straff.
Som en sekvens är ett existentiellt utvecklingsdrama om hämnd, skuld och förändring. Samtidigt ett närmande till vad själva berättandet är och hur processen kan se ut.
Svart. Eller rött. Välj själv. Du väljer.
Ett misstag? En motsats?
Är det sanna verkligt, eller tvärtom?
www.vistoforlag.se
