FILIP LANDELL
Filip landell
SKOGSHJÄRTA
Skogshjärta Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Filip Landell © Omslagsbild: Harry Rowland Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-231-4
"Skogen är en förunderlig plats. Under mossa och mull finns hemligheter
till och med trädens rötter glömt, och för den som gräver djupt nog vet man aldrig vad man kan finna. För i en skog finns ingen död. Bara nytt liv." Anselm Sotöga
Prolog
m
ellan träden ruvade en övergiven ruin. Mossa täckte murstenarna som var rundade av tidens tand, nedslipade av vind och regn. Naturens obevekliga kraft som ständigt både bröt ner och byggde upp. Tallar växte i förvridna ställningar mellan de fundament som ännu fanns kvar. Träden bildade ett trasigt tak över vad som en gång i tiden måste varit en storslagen borg, men som nu bara var en bit vildmark på kartan. Det var stilla kring ruinen. Tallarnas toppar svajade tyst i vinden, en ensam korp svepte över himlen. Ett hest kraxande ekade genom skogen. Samtidigt hördes ett svagt ljud som inte riktigt gick att sätta fingret på vad det var. Först hördes det knappt, men blev sedan allt starkare. Något rörde sig vid ruinens kant. En mörk siluett syntes glida över den yttersta muren. Den försvann under tallarnas tak, för att dyka upp en bit längre bort. Ljudet hördes allt tydligare, som korta väsande andetag. Ansträngda flåsningar från vad det nu var som rörde sig där nere. Figuren försvann återigen. Snart därefter hördes snabba steg över sten, likt någon som gick i en trappa. Stegen kom allt närmre tills de slutligen stannade. En ryckig knackning hördes på dörren. ”Kom in.” Dörren svängde upp. Ett illvilligt ansikte med djuriska, svarta ögon uppenbarade sig.
7
Figuren klev in i rummet, grinade med blottade tänder. ”Du kallade på oss.” Talet var grötigt, gutturalt, som om orden låg illa i munnen. ”Tiden har kommit. Skogarna viskar om det.” Figurens ögon smalnade av. ”Vad vill du att vi ska göra?” ”Ta er österut, till bokskogarna. Sök överallt. Finn och för hit honom.” ”Ja min herre.” Figuren bugade sig och gick ut genom dörren igen. Återigen hördes snabba steg i trappan, kort därefter gled den mörka skepnaden över ruinens yttre mur. På himlen släppte korpen ut ett hest kraxande.
8
DEL 1
KAPITEl 1
B
okträden stod tysta på vakt vid den slingrande skogsvägen. Greniga, gråa jättar vars hud var ärrad av tidens gång. De hade stått där långt innan den första spaden träffade jorden och skulle fortfarande stå där när åkrarna tystnat. Om ett av träden föll skulle ett nytt resa sig för att ta dess plats. Med sin egen bortgång skulle trädet ge nästa generation näring från sina förmultnande rötter och utrymme att växa på. Död ger liv. Dessa tankar ingav Mikkel lugn där han satt på kärran, som sakta rullade framåt i skymningsljuset. Bokskogens träd hade vakat över honom under hela hans liv och Mikkel visste att de skulle se till att han kom oskadd hem även denna gång. Kärran skumpade till, trädens rötter gjorde vägen ojämn och fick jorden att höja sig under fjolårets täcke av löv. Snart skulle vitsippor tränga upp ur det bruna höljet och måla marken vit. Men en kylig vind som drog genom skogen påminde Mikkel om att kvällarna ännu var kalla och sommaren fortfarande långt bort. Han kastade en blick upp genom krontaket. Det skulle snart vara mörkt. Ovillig att rida utan ljus och riskera att Norma trampade snett höll Mikkel in tyglarna med ett ”ptro” varpå hästen stannade upp. Han la dem ifrån sig och greppade kärrans ena stolpe samtidigt som han hävde sig ner på marken med ett lågt stön. ”Jag spänner mig för mycket.” Mikkel masserade ryggen så gott han kunde. Fingrarna var som istappar när han förgäves försökte få
11
i gång blodtillförseln till sina stela muskler. Han lät händerna falla och gick fram till Norma. Med van hand kliade han henne bakom örat. ”Längtar du efter ditt stall Norma? Ett saftigt äpple kanske?” Norma svarade med ett gnäggande och Mikkel flinade mot henne. ”Trodde väl det. Dessa kyliga nätter är inte bra för våra gamla leder. Men det är inte alltför långt kvar nu, i morgon bitti bör vi närma oss slätterna.” Han klappade hästen på sidan och gick till kärrans bakre del samtidigt som han fortsatte prata. ”Vi får se till att vi inte drar oss för långt norrut bara. Du må ha en del krafter kvar i dig, men jag tror inte du kan springa ifrån Gråskogens ulvar.” Kärran var full av kistor och bylten, Mikkel hade bytt till sig mycket handelsgods i grannbyn den här gången. Bokby hade brist på det mesta för tillfället, men viktigast hade varit att få nya hackor till vårbruket. Mikkel hade fått tag på fyra stycken som Bokby skulle betala tillbaka med en del av första skörden. Mikkel rotade runt bland varorna tills han fann en lykta. Han öppnade den lilla metalluckan längst ner för att se så att det fanns olja kvar och konstaterade att det skulle räcka fram till midnatt, efter det skulle han behöva fylla på. Han ställde ner lyktan på en av kistorna och drog upp ett tändstål ur fickan på bröstet. ”Vi måste ju se något, eller hur Norma?” Mikkel öppnade glasskivan som omslöt veken och slog mot tändstålet med baksidan av kniven. En gnista landade i veken som tog eld. Han gick tillbaka till kärrans framdel, hävde sig upp med ännu ett stön och fäste sedan lyktan på en krok längst upp på kärrans stolpe. Stolpens topp svängde ut en bit så att lyktan hängde fritt i luften. ”Då fortsätter vi Norma. Du får vila när vi kommer hem.” Han slog med tyglarna och smackade med tungan. Kärran började återigen skumpa fram mellan träden. Det dröjde inte länge förrän det var helt mörkt och temperaturen sjönk. Mikkel rös till och förde ylletröjan närmre kring halsen med ena handen. Lyktan kastade ett glödande sken inåt skogen, tills ljuset slutligen slukades upp av mörkret mellan träden.
12
Mikkel kunde inte hjälpa annat än att känna hur tröttheten till slut kom över honom. Luften var kylig men han hade varma kläder och de hade färdats länge. Han tillät sig att luta sig bakåt mot ryggstödet och slöt ögonen för en kort stund. Normas hovar bildade ett rytmiskt läte, som sakta men säkert vaggade honom in i drömmen. Mikkel vaknade med ett ryck. Han såg sig förvirrat omkring samtidigt som han gnuggade sömnen ur ögonen. Lyktan kastade ett flämtande sken runt kärran, vekens eld var nära på att dö ut. I det svaga skenet såg han att de befann sig framför en enorm bok, vars massiva rötter slingrade sig likt väldiga ormar ner i marken. Han kände inte igen platsen och insåg att de hade vikit av från den ursprungliga rutten. Han kliade sig i huvudet. ”Det här var inte bra Norma. Varför väckte du mig inte?” Han konstaterade att de ännu befann sig i djup bokskog vilket betydde att de inte kunde ha vikit av allt för mycket norrut. Han hakade loss lyktan och tog sig ner för att fylla på mer olja. Han landade med en dov duns på marken som var täckt av blöta boklöv. Men ljudet lät obekvämt högt i den annars tysta natten, inte ens kattugglans ängsliga hoande hördes mellan träden. En rynka formades i pannan på Mikkel. Helt tyst var det ändå inte. Ett ljud, något han inte kände igen, nådde öronen. Han la huvudet på sned, lyssnade utan att andas. Där var det igen. Som ett svagt rassel, likt en vindil som väcker löven där den sveper fram. Han lyfte lyktan och blickade in mellan träden. Svepte med blicken men kunde inte se något som rörde sig. Han tog ett steg framåt för att se efter mer noggrant. Då slank foten ner i en spricka mellan två stenar. En svidande smärta sköt upp från benet. ”Blixt och svavel”, väste han. Han ryckte med båda händerna i ett fast grepp kring smalbenet. Som tur var så var sprickan så pass stor att benet inte satt fast och han fick snabbt upp det igen. Men nu nådde en fasansvärd stank honom. Instinktivt förde han handen till näsan.
13
Alvar har vuxit upp kring Bokbys uråldriga skogar och drömmer om storslagna sagor, att få rida ut över vidderna och utforska vad som finns bortom Västmarkernas gränser. Så länge han kan minnas har hans by levt i fred, med åren har jordhackorna blivit fler än svärden. Men när en ondska som länge slumrat i skogens djup vaknar till liv, lämnar freden Bokby. Invånarna tvingas skicka bud efter en sammansvetsad grupp av hyrsvärd, vars uppgift blir att söka upp det mörker som rör sig i hjärtat av skogen. För Alvar blir det början på äventyret han så länge längtat efter. När uppdraget skickar gruppen vidare norrut inser han dock att mörkret de kämpar mot kanske även finns inom dem. SKOGSHJÄRTA är en drabbande roman som tar läsaren genom orörd urskog, till vidsträckta hedar och vidare mot snöklädda bergspass. En resa som på många sätt handlar om att finna sin egen frid. Boken är den första i en trilogi.
www.vistoforlag.se