9789180732116 by Smakprov Media AB

BILL BURMAN

Mira och den försvunna fjällsjälen

Mira och den försvunna fjällsjälen Utgiven av Visto förlag, Lerum 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Bill Burman Omslagsillustration och grafisk form: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi 2023 ISBN: 978-91-8073-211-6

Mira

och den försvunna fjällsjälen av BILL BURMAN

Kapitel ett: Miras lilla värld Mira liten och nätt. Tio år men hon säger att hon är tolv. Hon bor i den lilla byn omringad av grannar och fjäll. Längst ner i byn rinner älven så kall och i väst bröstar det största Jämtlandsfjället opp. Mamma jobbar som lärare, pappa i butik och lillebror Kalle tror han är cowboy fast han inte är så lik. De fyra i familjen och deras hund Ex bor i en röd stuga med en stor trädgård. I den växer potäter, tomater och rabarber små. Runt om kan man hitta lite enris och sånt. Mira brukar ibland finna smultron på deras stora tomt, men nu är det allt för kallt för sådan delikatess. Det har blivit höst i den lilla byn. Allt som en gång var grönt utanför Miras fönster har nu bytt färg. De röda löven dansar med de brandgula, medan solen sakta sänker sig som en ridå och låter de sista strimmorna av ljus falla ned över byn.

Under tiden borstade Mira tänderna för kvällsfikat, rostat bröd med marmelad, är uppätet och det är dags för ännu en natts sömn. Mira flänger med håret och rynkar på sin lilla näsa för att få tiden att gå. Mamma är noggrann och sträng när det kommer till tandvård. ”Om man inte borstar varje tand fram och tillbaka och fram igen, så kommer tandtrollen att besöka dig varje kväll. De kommer ta varje tand du har tills ingen finns kvar och du kommer då behöva löständer precis som din mormors far.” Så brukade Miras mamma säga om och om igen när hon såg Mira tjuva med tandborsten sin. För att slippa allt tjat så stod Mira nu i sin gröna pyjamas och borstade bort vartenda tandtroll som hade slagit rot i hennes mun. Efter rengöring av tand och ansikte färdades Mira försiktigt genom stugans övre korridor. Hon tassade först förbi lilla Kalles rum. Han hade redan blivit nerbäddad. Därefter smög hon till mamma och pappas sovrum och stack in huvudet. Där låg pappa och läste en tjock bok om … Ja, vem vet vad. Mira smög fram till sängkanten och viskade: ”God natt.” Pappa vinklade ner sina glasögon på näsan. Han tog mjukt tag i Miras hand och pussade den lätt.

”God natt, prinsessan”, viskade han och gav henne ett leende. Så brukade pappa alltid göra när Mira skulle gå och lägga sig. När hon väl hade kommit till sitt rum så lät hon dörren stå öppen. Mamma brukade alltid komma in och säga godnatt när Mira hade krupit ner i sin säng med fluffiga kuddar och mjukt täcke. Från sängens utpost lät Mira blicken vandra över sitt rum. Det är fyllt av växter och natur. På väggarna hänger affischer på djur. Från taket hänger en mås gjord av trä som hon har döpt till Jonathan. Mira lät blicken flacka opp över hennes huvud där en tavla hänger. En målning i färg som föreställer hennes favoritdjur, fjällräven. ”Har du somnat?” frågade mamma med vinklat huvud vid dörren. Mira skakade huvudet snabbt åt sidan flera gånger om. Att komma ner i varv är inte hennes starkaste sida. Hon vill att dagen ska gry, så att hon kan få komma ut på äventyr. ”Då får vi allt se till att få dig att drömma sött”, sa mamma med lurig ton och tog sig med snabba steg fram till Miras säng och slog sig ned på sängkanten.

Hon stirrade blint på Mira. Mira stirrade tillbaka. Ingen rörde en min, de bara stirrade in i varandras ögon. Mamma höjde ett ögonbryn och Mira anade oråd. Mycket riktigt, det osade katt för i nästa sekund så klämde mamma runt Miras midja och hon brast ut i skratt. ”Jag vann”, sa mamma med överdriven ton. De båda sträckte ut tungan mot varandra för att signalera att stridsyxan är ett minne blott. Mamma smekte Mira mjukt på kinden för att få henne att finna ro. Hon frågade Mira med bekymrad ton: ”Kommer du vara snäll på skolan imorgon? Jag vill inte att någon lärare ska ringa och berätta att du har sprungit runt i klassrummet i galopp.” Mira skakade på huvudet med busiga ögon. ”Skolan är inte skoj! Jag vill ut på äventyr som du flera gånger gjort”, svarade Mira. Hon vill göra som mamma sin. Tågluffa ner till Alperna, klättra i berg, åka skidor och se en massa magiska ting. Mamma log lätt och gav Mira en klapp på hennes kolsvarta hår. ”Jag är allvarlig Mira. Skolan är en viktig sak. När du har klarat av skolan så lovar jag att du kan få alla äventyr du vill ha.” Mira gav mamma en sur grimas till svar. Skolan är ju klar om flera miljoners dar, tänkte Mira uppgivet. Vad sjutton kan nu få mig att må bra? 10

”Vill du att jag ska sjunga en godnatt-visa?” frågade mamma. Det var som att hon visste vad Mira tänkte på. Miras ögon sken opp och hon nickade till svar. ”Då ska du få det mitt lilla hjärta, men bara om du lovar att du ska drömma roliga drömmar. För jag vill inte att du ska vara ängslig och du må inte vara rädd. Och jag vill inte få höra att du har varit jobbig mot fröken imorgon kväll. Lovar du?” Mamma log stort och tryckte Mira lätt på nosen. Mira log och svarade klart: ”Jag lovar.” Ett till tryck på Miras nos sedan tog mamma till sin ljuva ton: Sov min lilla älskling, dröm så fint Var inte ängslig För i mörkret, över fjällens kalla topp Vaktar en kvinna Som ingen jävel kan ro på Hon har långt rött hår Beväpnad med ett skinande svärd Hon kommer ej låta dig komma till skada Jag lovar, jag svär

Sov min lilla älskling, dröm så fint Var inte ängslig, sluta vara rädd Inget kommer hända Allt kommer bli bra För utanför vaktar En kvinna Som försvarar ditt liv Hon har långt rött hår Beväpnad med ett skinande svärd Hon kommer ej låta dig komma till skada Jag lovar, jag svär Om någon gör dig illa Så går kvinnan till attack Mot henne har det onda Inte en chans Sov min lilla älskling, dröm så fint Var inte ängslig, sluta vara rädd

Mamma tittade långt och länge in i Miras kristallklara ögon tills hon till slut gav Mira en varm puss på pannan. ”Godnatt, prinsessan min”, viskade mamma och gick ljudlöst ut ur rummet. Dörren stängdes och nattens mörka rock omfamnade Miras lilla kropp.

Kapitel två: Miras resa i naturen med räven Röd Trots sång och omsorg från sin mor hade inte Mira tålamod för sömn i lugn och ro. Hon tänkte på alla möjliga ting, samtidigt som hon lyssnade på vinden utanför. Låter som en virvelvind, tänkte Mira och funderade på hur det skulle vara att åka runt i en sådan grej. Säkert som en karusell utan en massa skydd och vuxnas gnäll kom Mira fram till. En ny tanke kom till Mira. Jag undrar vem kvinnan är som vaktar med ett stort skinande svärd? Mira förstod inte allt vad mammas vaggvisa handlade om, men hon tyckte alltid det var kul när mamma använde ord som hon själv aldrig får ta i bruk. ”Jävel”, viskade Mira tyst för sig själv och log. Mira började fundera över vad mamma sa, att hon måste vara snäll i skolan kommande dag. Mira begriper inte varför ingen vuxen förstår sig på henne. Vuxna säger alltid var hon ska sitta och stå. Vad hon ska läsa och vad hon måste lära sig att

förstå. Mira fattar verkligen inte, för allt vad vuxna säger är tråk. Skolan gör ju att jag känner mig som ett djur i en bur, tänkte Mira uppgivet. Jag vill komma ut ur min bur! Miras tankar fick henne att känna sig som vinden utanför. Vinden visslade och for, den tycktes prata med någon i snabbt tal. In i rummet lyste månen klart och Mira kunde se trädens skuggor i rummet dansa fram och tillbaks. Plötsligt, från ingenstans tittade en ny skugga fram mellan trädens dans. Skuggan rullade ihop sig som en boll och sträckte ut något långt. Det ser ut som en svans, tänkte Mira med häpen min. Mira satte sig opp lite ängslig och rädd. Vad är det som kan vara där utanför? Hoppas att den inte kan komma ner i min säng, tänkte Mira. Svansen dansade lugnt och fint i takt med trädens gung. Mira tassade fram för att kika en stund. Vad var det för något som gömde sig där utanför? Hon tog några försiktiga steg så att hon nu kunde se skuggans verkliga ting. Den ihoprullade lilla saken var röd och såg mjuk ut. Hmmm, ser inte så farligt ut, tänkte Mira och smög fram tyst som en mus. Nästan framme vid

fönstrets ram så vände sig denna mjuka lilla sak och Mira blev glad. Det var en röd räv som satt utanför hennes fönsterram. De mötte varandras blickar och Mira vinkade lätt. Räven vinkade tillbaka och knackade försiktigt på fönsterrutan tre gånger om. Det såg ut som han frös och ville komma in. Mira tyckte synd om räven, ihoprullad därutanför. Hon tog sig fram till fönstret och öppnade det på glänt. Igenom springan hoppade räven smidigt in och ruskade av sig den kylan han suttit i. ”Tack så mycket min lilla vän”, sa räven och satte sig ner på den lilla bruna mattan i rummets mitt. ”Det var ett förskräckligt oväder denna natt. Det var därför jag var tvungen att gömma mig utanför fönstret ditt.” Mira gick tillbaka till sin säng och hoppade opp. ”Det såg väldigt kallt ut så jag hoppas du kan finna lite värme inom kort”, sa Mira och studerade räven som satt i hennes rum. Äppelröd räv med svart nos. Spetsiga öron och lite för långa klor. ”Värme ska jag nog finna i ditt lilla hus, säg mig unga människa, vad heter du?” frågade räven. ”Mitt namn är Mira Marmelad”, sa Mira med stolt ton.

(Egentligen heter Mira ”Andersson” i efternamn men hennes besatthet av marmelad är så pass stor att det har fått inflytande på hur hon presenterar sig för folk). ”Se där ja, Mira Marmelad. Jag själv heter Röd och jag tackar för din ödmjukhet att låta mig få värma mig här ett tag.” De båda filurerna bugade högtidligt mot varandra. ”Säg mig fröken Marmelad, brukar du ofta vara ute i skog och mark?” frågade Röd. Mira nickade. Mira och hennes familj var ute på äventyr varje dag det fanns tid. Fiska, vandra, bada och leka lek. Antingen i skog eller på fjäll. För Mira är naturen hennes näst bästa hem. Räven Röd tittade ut genom fönstret. ”Då har jag en funderande fråga. Har du känt att skogen ter sig på ett ledsnare sätt?” frågade Röd. Mira funderade. Ledsnare sätt … Senaste gången hon hade varit ute i stora skogen var när hon och pappa var ute och letade kantarell. De hade hittat kantareller som skulle ha räckt till hela byn! Fångsten var stor och allt var frid och fröjd. Ingen ledsamhet så långt ögat kunde nå. Mira skakade på knoppen sin.

Röd såg bekymrad ut och lät blicken fortsätta blicka ut på de dansade trädens toppar. ”Jag är bekymrad. Trädens toppar dansar ej lika klart, porlandet av vattnet har börjat avta. Marken har blivit mörkare och har svårare att visa vår gång. Ack! Till och med bergfinken har börjat sluta sjunga sin sång”, sa Röd. Han lät sin blick åter falla på lilla Mira Marmelad. ”För du måste förstå, det är jag som måste ta reda på vad det är som pågår.” ”Varför måste du det?” frågade Mira och la huvudet på sned. ”Det är min uppgift för att jag är skogsutredare på denna underbara plats!” sa Röd med stolthet. ”Jag har blivit utskickad av det ädla skogsrådet för att utreda vad som pågår i vår fina mark och svar skall jag finna minsann!” Räven Röd ställde sig på bakbenen och bröstade opp sig i triumf. Miras huvud snurrade. Hon förstod inte mycket av vad räven Röd sa. ”Men hur ska du finna ditt ej funna svar?” frågade Mira svagt. ”Det vet jag ännu ej …”, svarade Röd snopet och satte sig återigen med uppgiven blick. Mira tyckte synd om räven Röd.

”Kan du inte fråga någon som har koll på saker och ting?” frågade Mira. Räven Röd sken opp som en ljusstake. ”Där har vi det! Jag ska ställa kritiska frågor till någon av skogens invånare för att få ett svar”, sa han. Röd satte sig ned i en funderarposition. Mira iakttog han i tystnad tills han utbrast: ”Jag ska gå ner till älven och fråga abborren Abbott vad som sägs och hörs under ytan. Han kanske har fiskat opp något skvaller som leder mig på rätt köl.” Röd tittade med ivrig blick mot Mira och sa: ”Du måste följa med. Det var ju trots allt ditt förslag.” Mira tvekade. Hon tänkte på vad som skulle hända om mamma insåg att hon inte låg i sin säng och drömde sött. Räven Röd kunde direkt läsa Miras tanke genom att beskåda hennes kroppsspråk. ”Ingen fara fröken Marmelad, du kommer vara tillbaka i sängs innan den nya dagen knackar på din dörr och din familj vaknar från sin sköna nattsömn. Ta på dig din tjocka tröja och hoppa opp på min rygg. Vi ska ut på äventyr i nattens mörka skrud.” Mira sken opp när ordet äventyr nådde hennes öra. Hon hoppade ner och kastade på sig ylletröjan

som hängde över hennes stol. Därefter gick hon och öppnade fönstret med en liten puff. Räven Röd kom och ställde sig bredvid henne. ”Hoppa opp nu och håll fast. Det kommer att vina i håret så håll det i schack”, sa Röd. Mira nickade och hoppade opp på rävens rygg. Hon kramade åt runt halsen så att hon inte skulle åka av och innan de hoppade ut bad hon att allt skulle gå bra.

Mira Marmelad bor med sin familj i en jämtländsk by nära fjällen. En natt knackar en räv på Miras fönster, han säger att han är ute på hemligt uppdrag och behöver hennes hjälp. Mira kan inte låta bli, hon måste hjälpa till. Detta leder till att Mira dras med i ett hisnande äventyr. Hon måste hjälpa räven hitta fjällsjälen innan skogen faller offer för de otäcka vålnaderna som har dykt upp. Miras jakt på fjällsjälen gör att hon får uppleva skogen och fjällens magiska hemligheter, men också platser och saker bortom hennes vildaste fantasier.