9789180731829 by Smakprov Media AB

Fler böcker av Karin Färnlöf Clarin: Fjällmordet, 2021 Släckta liv, 2022

Kroppen i Issjödalen Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Karin Färnlöf Clarin Omslagsdesign: Emma Graves Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-182-9

KARIN FÄRNLÖF CLARIN

Enligt Wikipedia finns det två små byar i Finland som kallas Skogby. I den här berättelsen är Skogby dock en påhittad liten kommun någonstans i Jämtland. Alla personer och händelser i berättelsen kommer direkt från min fantasi. Allt utom historien om de engelska flygarna som faktiskt nödlandade på myren Käimutjegge, utanför Porjus, 1944.

Prolog Den unga vajan bökade med mulen i den snöblöta dvärgbjörken som täckte sluttningen. Hon kunde känna på doften att det fanns något där, lite under. Nyutslaget gräs. Skirt, grönt och saftigt. Hon ville verkligen komma åt det. Något låg i vägen och hon buffade med huvudet för att flytta på tingesten som täckte de åtråvärda grässtråna. Hon frös mitt i rörelsen. Den konstiga saken hade fastnat i hennes horn. Hon skakade irriterad på huvudet. Inget hände. Hon gjorde ytterligare ett kast med huvudet. Nu var den nog borta. I vilket fall nådde hon gräset. Det var det viktigaste.

Kapitel 1 Sabina Rask slog igen locket på sin laptop, kopplade loss den ur dockningsstationen och packade ner den i sin weekend-väska. Hon sneglade på klockan. Tjugo över sex. Hon skulle inte hinna hem till lägenheten innan tåget gick vid halv åtta. Dessutom behövde hon plocka upp en sushi på vägen, annars skulle hon vara utlämnad åt regiontågets bistro för sin middag och det ville hon inte utsätta sig för. Inte på den här resan. Genom fönstret såg hon taxin som väntade utanför kommunhuset. Den hade stått där en kvart redan. Petra hade erbjudit sig att skjutsa henne till stationen, men hon hade sagt ifrån. ”Inte behöver du stanna här till klockan sex för min skull, åk hem till Oliver i stället och koppla av, det kan du behöva!” Petra hade sett lite lättad ut. ”Okej, men stort lycka till i alla fall! They would be so lucky to have you …” ”Vi får väl se, det vore en fantastisk möjlighet, men du vet att jag inte har sagt något till Ture än …” ”Självklart, jag säger inget, det vet du.” ”Tack sötnos, hur skulle jag klara mig utan dig? Förresten Petra, har du sett min telefon?” ”Din telefon, ligger inte den på skrivbordet?” Sabina scannade sitt välfyllda skrivbord. Högar med papper. Beslutsunderlag inför nästa veckas kommunstyrelsemöte, en ny rapport från Sveriges kommuner och regioner, diverse protokoll som hon skrivit under. Hon ryckte på axlarna.

”Det gör den säkert, åk nu!” Petra drog på sig en tunn sommarjacka och hängde väskan över axeln. När hon var halvvägs ut genom dörren gjorde hon helt om, gick fram till Sabina och gav henne en kram. ”Du är fantastisk!” ** Therese Elofsson fnissade och stötte till sin man med armbågen. ”Såg du turisterna i lill-bilen som åkte förbi? Hon var så full att hon inte kunde sitta upprätt, klockan nio på morgonen.” Joar Elofsson tittade upp från sin telefon. ”Var det hon som körde?” ”Nej, din dummer, passageraren så klart.” ”Då bryr jag mig inte ett enda dugg. Jag önskar henne en alltigenom trevlig berusad lördag. Det ska bli 23 grader och sol i Hunnebostrand i dag.” Han log lyckligt mot sin hustru sedan tjugofem år tillbaka.

Kapitel 2 – Saknad Björkarna i Fridgårdsparken tvärs över gatan hade musöron, som växte en aning för varje dag. Det var den 6 juni, Sveriges nationaldag. Markus Ljunggren sträckte sig bakåt och gungade lite på kontorsstolen. Han snurrade axlarna ett varv och gäspade. Klockan var halv tolv på söndag förmiddag. Det hade regnat i flera dagar och till och med fallit lite snö i början på veckan, men trots det var luften inne på kontoret försommarvarm och skjortan klibbade mot ryggen. Han tjänstgjorde som jourhavande polis på Östersunds polisstation. Fanns till hands för akuta händelser. Varannan helg tillbringade han större delen av söndagen på det här viset. Det var inte den roligaste tjänstgöringen, men det var ett arrangemang som funkade bra med hans privata liv. På veckorna var han hemma-pappa. Tog hand om Tuva, som snart skulle fylla åtta månader. Hon satt stadigt och gjorde ihärdiga försök att lära sig krypa, men än så länge kom hon ingen vart. Till sin egen stora förtrytelse. Hon sa papa och mama och Ninni. Ninni var Ingrid, deras granne och nyligen pensionerad diakonissa. De hade lärt känna varandra i höstas när han och Evelina flyttade in i trerumslägenheten på Bergsgatan. Ingrid hade beundrat lilla Tuva när de stötte ihop i trappuppgången. När hon förstod att de var nya grannar hade hon bjudit in dem på kaffe. Evelina hade inte haft tid, men Markus hade tackat ja. Det hade blivit flera trevliga fikastunder sedan dess. Och vid några tillfällen hade Ingrid hjälpt till att passa Tuva, när Markus behövde komma i väg. Dessutom hade Ingrid tipsat honom om Vuxen-barn-gruppen i Hornbergskyrkan,

där hon jobbat förr. Markus hade varit tveksam först. Han såg sig inte som troende, hade bara varit i kyrkan vid bröllop, dop och begravningar. Men Ingrid log och sa att det spelade ingen roll. Nu fikade han med de andra småbarnsföräldrarna, nästan varje vecka. Lägenheten var ett andrahandskontrakt. En Britta Bengtsdotter bodde där egentligen, men hon hade fått plats på ett äldreboende. Hennes barn ville inte säga upp lägenheten, men Brittas pension räckte inte till att betala för både den och rummet på äldreboendet, så de blev tvungna att hyra ut. Markus hade tagit för givet att de skulle bo i centrala Östersund, ungefär där Evelina haft sin lägenhet tidigare. Men hon hade överraskat honom, hade i stället propsat på att de skulle bo på Frösön. Det var något med graviditetshormonerna, förklarade hon. Plötsligt såg hon helt andra saker. Gräsmattor med gungor. Bilfria gårdar. Balkonger att dricka morgonkaffe på. Markus hade inte protesterat. Det handlade bara om ett knappt år. Och han gillade också den äldre bebyggelsen på Frösösidan. Där fanns mer luft, färre bilar, ingen järnväg. Det blev lite lättare att andas. Och nära till slalombacken. När de var och tittade på Brittas lägenhet hade Evelina bestämt sig på en gång. Här skulle de bo. Trots att det var två trappor upp utan hiss. Så nu gjorde de det. Han, Evelina och Tuva. Evelina promenerade varje morgon i väg till jobbet på Tingsrätten, där hon gjorde sin tingsmeritering och Markus var kvar hemma med Tuva. Det var deras överenskommelse. Det första halvåret hade Markus varje dag lagt Tuva i vagnen och mött upp Evelina på hennes lunchrast så att hon kunde amma, men nu hade Tuva börjat äta riktig mat och kunde hoppa över amningen mitt på dagen. På det viset förfogade Markus över sina dagar mer som han ville. En välkommen frihet. Även om han fortfarande var bunden, som den småbarnsförälder han var. Det var ljuvligt, roligt och ibland lite långtråkigt. Därför jobbade han extra på Östersunds polisstation. Kriminalchefen, Olle Andersson, hade erbjudit honom en flexibel deltid, som en tjänst till sin gamle vän Sven Pettersson i Gällivare, men också för att de saknade resurser. En deltid var bättre än ingen-

ting. Även om Markus var lite svår att schemalägga. Evelina var ledig varje onsdag. Då jobbade Markus. Och så varannan söndag. Och en del kvällar. 15–20 timmar i veckan hade han och Olle kommit överens om och det brukade han kunna få ihop. Men det berodde lite på vad som dök upp. Den här söndagen hade det varit väldigt lugnt och då skulle han knappast ha något efterarbete att ta hand om senare i veckan. Visst saknade han sitt gamla jobb. Under åren i Gällivare hade han hunnit delta i otaliga utredningar av misshandel, stöld, våldtäkter och även ett par mord. Han var van att jobba med utredningarna från början till slut. Antingen själv, eller tillsammans med Sven, eller Joar, som efterträtt Sven förra våren. Nu blev det mest korta inhopp. Han tog emot anmälningar, skrev ihop en första rapport och lämnade över ärendet till de heltidsarbetande kollegorna. Inte så tillfredsställande. Men ändå bättre än inget. Fast just den här söndagen verkade det som sagt inte hända något alls. Markus sneglade på klockan, lika bra att ta lunch. Då ringde äntligen telefonen. ”Polisen, Markus Ljunggren, hur kan jag hjälpa till?” ”Hej, Oliver heter jag. Oliver Batistella. Jag är orolig för min flickvän. Hon har försvunnit. Jag har ringt och ringt, men telefonen verkar vara död. Och nu har jag kollat både sjukhus och vårdcentraler, men hon finns ingenstans.” ”Okej, vi tar det från början. Vad heter din flickvän?” ”Petra Jevic, j, e, v, i, c.” ”Och när pratade du med henne senast?” ”I torsdags morse.” ”Torsdags? Det är tre dagar sedan.” ”Jo, jag vet, men då sa hon att hon skulle hälsa på sin pappa och sova över där. Och sedan skulle hon hem till sin mormor på fredagen och hjälpa henne att plocka undan efter Rudolf. Hennes morfar. Han dog i vintras. Petra skulle stanna i Vallbo över lördagen och vårfixa i trädgården och så skulle hon komma hem på eftermiddagen. Men hon kom aldrig hem i går.” ”Så det var då du började undra?”

”Ja, precis. När hon inte kom hem vid middagstid som hon sagt, så ringde jag, men telefonen var avstängd. Då provade jag att ringa hennes mormor. Men det är svårt med Milla.” Han avbröt sig och tog ny sats. ”Petras mormor är dement. Hon är världens sötaste och Petra tycker jättemycket om henne. Men hon har rätt dålig koll. När jag frågade sa hon att Petra hade varit där, men att hon gått igen. Hon trodde säkert att hon snart skulle vara hemma hos mig. Jag lyckades inte få ur henne när Petra hade gått. Helt ärligt vet jag inte ens om hon har varit där. Milla kan ha tänkt på en annan dag, en annan helg. Eller bara försökt göra mig glad.” ”Men hennes pappa då, vad sa han?” ”Det är just det. Jag väntade hela kvällen i går. Så i morse ringde jag till Aldin, men han visste ingenting. Petra hade inte varit där och han visste inte att hon tänkt komma. Då blev jag orolig på riktigt. Ringde till sjukhuset och alla vårdcentraler, men ingen har sett henne. Hon är borta.” Rösten gick upp i falsett och Markus hörde en kvävd snyftning. ”Okej, Oliver. Så här gör vi. Jag vill att du kommer ner hit till stationen så snart som möjligt. Ta med dig lite bilder på Petra. Det allra vanligaste är att försvunna personer kommer till rätta inom ett par dagar, så försök att inte oroa dig. Men vi ska hjälpa dig leta.” När han avslutat samtalet blev han sittande med blicken ut mot de grönskande björkarna. Tekniskt sett var det sant, det där att de flesta kommer tillbaka. Det var vad statistiken sa. Men han förstod att Oliver var orolig. Det var något här som inte stämde.

Livet har tagit Markus till Östersund. Han är hemmapappa, men jobbar extra på Östersundspolisen. En söndag förmiddag kommer ett samtal från Oliver Batistella. Oliver är orolig för sin flickvän Petra, som är försvunnen. Ett dygn senare hittas Petras döda kropp långt uppe på fjället. Snart anmäls även Petras chef, Sabina, försvunnen. Petra och Sabina jobbade båda i den lilla grannkommunen, Skogby. Vad är det som händer med kvinnorna från Skogby kommun? Och vilken relation hade egentligen Petra och Sabina? Utredningen vindlar sig från Stockholms innerstad till Stora Sjöfallet och även röster från historien gör sig hörda. Kroppen i Issjödalen är en historia om hur långt människor är beredda att gå för det de tror på och vilka konsekvenser det kan få. En berättelse om lojalitet och makt, gränslöshet och ansvar.