Visa på s.148, ”På stäppen” av Lennart Hellsing. Visa på s.191, ”Åsa gåsa klinga” av Adolf Iwar Arwidsson. Låttext på s.235, ”O Helga natt” av John Sullivan Dwight. Låttext på s.287, ”I Will Survive” av Donna Summer. Psalm 256 på s.295, ”Var inte rädd” av Ylva Eggehorn.
Skambäraren Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Annika Tibblin Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-174-4
Skambäraren Annika Tibblin
”All vår kunskap har sitt ursprung i vår perception.” Leonardo Da Vinci
”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.” Kristina Lugn
Denna bok tillägnas David, Sophia, Noah & Clara som fick mig att stanna kvar i livet, att älska och glädjas.
VINTER
Nattfärd I samma ögonblick som jag öppnar ytterdörren ser jag brevet på hallgolvet, det pockar på uppmärksamhet. Jag känner igen handstilen, fylls av illavarslande aningar. Jag sprättar upp brevet och läser Stigs spetsiga meningar. Kallsvett skjuter upp ur handflatorna. Den välbekanta fasan gör sig påmind. Stig har aldrig tidigare hört av sig, han uppfattar mig som en byracka man inte har i möblerade rum. Nu meddelar han att katastrofen skett. Jag packar hastigt ihop lite kläder och grejer som jag knölar ner i ryggsäcken. ”Vad har hänt?” undrar Åsa. Spänt berättar jag att ”Stig, mammas man, har skrivit att mamma kört in i ett träd. Han skriver att jag måste komma omgående.” Åsa ser på mig med orolig blick, hon kramar om mig. Jag känner att jag knappt har tid att kramas, säger snabbt ”Hejdå, vi ses!” Rusar genom studentkorridoren. Bär mitt sammanbrott bakom sammanbitna käkar. Springer genom vinter mörker och fallande snö till Stockholms Central. Ser att nattåget till Göteborg går om en halvtimme. Köper äppeljuice, rosor och en anteckningsbok i Pressbyrån. Betalar för tågbiljetten och letar upp en telefonautomat. Tar fram adressboken och numret till Eriks student rum. Slår siffrorna som ska koppla mig till Australien. Funderar på vilken tid det är i Sydney när Erik svarar. ”Hallo?” ”Hej Erik, det är Hanna”, säger jag som om jag ännu är andfådd. ”Hur är det med dig?” 11
”Jag sov”, svarar han grötigt. Jag får dåligt samvete. ”Förlåt att jag väckte dig. Behövde ringa dig, har fått brev från Stig. Ville säga vad han skrev, om mamma. Det är jobbigt. Är det okej om jag berättar för dig?” Han blir tyst, andas högt, mumlar. ”Mm. Har det hänt nåt?” ”Ja. Mamma har kört in i ett träd. Hon är allvarligt skadad, ligger på Intensiven på Sahlgrenska.” Erik är tyst. Jag föreställer mig hans mörka blick, att den ser neråt. Han harklar sig i telefonen. ”Kan du komma?” ber jag vädjande, men anar vad han ska svara. ”Nej. Jag måste plugga.” Åter harklar han sig. Det är en vana han har när han talar i telefon med mig, eller kanske ett slags tics? ”Okej. Lycka till med pluggandet. Måste till tåget nu. Hej då Erik!” ”Ring när du varit på sjukhuset!” säger han uppmanande. ”Ja visst! Vi hörs!” Jag lägger på luren i klykan. Ögonen tåras när jag tar på mig ryggsäcken. Springer till tåget som ska föra mig till mamma. Jag är kall inombords. Kupéelementet är brännhett, jag trycker mig mot värmen, min svarta kappa luktar fuktigt uppvärmt ylle. I mörkret utanför nattåget yr snön kaotiskt. Tågdörrarna går knappt att öppna vid tågstationerna på grund av isbeläggning. Jag ser ut genom det mörka tågfönstret. Snön rasar förblindande i natten. Spegelbilden av mitt ansikte är påfallande likt pappas. Länge skådar jag in i mitt bottenlösa högeröga. Örnögat som inte väjer. Ser in i mig själv för att få svar. Som om den ljusfattiga spegelbilden ska ge upplysning om min dunkla historia som glidit omkring i det fördolda så länge. Den här kupévagnens temperatur är felreglerad, hettan får mannen framför mig att svettas ymnigt i pannan. Det är bara vi två här denna natt. Han verkar besynnerlig. Har en nerkladdad brun manchesterkostym på sin oformligt bleka kropp och luktar illa av dålig andedräkt och gammal svett. Han är totalt fokuserad på att läsa en tunn bok med titeln No proof of Existence. Mannen har fettigt långt hår och skägg, vi undviker varandra med blickarna, men är tvingade att dela 12
existenszon dessa nattimmar på tåget. Jag törs inte lägga mig över sätena på min sida, vågar inte somna och ta plats. Plötsligt ställer sig mannen stånkande upp och öppnar fönstret mot nattmörkret och snöfallet. Sedan sätter han sig häftigt ner igen. Jag ställer mig upp, sträcker ut huvudet genom fönstret, vinddraget tar nästan andan ur mig. Drar snabbt in huvudet igen och stänger. Känner mig klarare i skallen. Hör en trotsig röst vråla i huvudet: ”Känn ingen sorg för mig i Göteborg! För jag har överlevt, ja jag har överlevt! Känn ingen sorg för mig, för min vanärade borg, för jag lever, det är min seger!” Jag behöver mod för att närma mig mamma. Vi har knappt träffats på fem år men i vintergryningen kommer jag vara hos henne i min barndoms Göteborg. Jag skådar ut genom tågfönstret, oräkneliga snöflingor störtar ner från den svarta skyn. Som luftbubblor från havsbotten stiger plötsligt fragment från mitt barnaliv upp till ytan. Kvällen då de nattliga vansinnesfärderna startade framträder med ens tydligt och klart. * Jag springer uppför trappan för att borsta tänderna. Plötsligt kommer mamma nerrusande, hennes ansikte ser ut som grått badrumskakel. Jag stannar, fortsätter sedan tveksamt, trappsteg för trappsteg. Går inte in i badrummet utan fortsätter vindstrappan upp, till pappas vindsrum där jag ibland fick vara då han skrev sina avhandlingar. Jag störde honom aldrig. Satt bara tyst och ritade och lyssnade till Nalle Puh-kassetten när Allan Edwall sjöng: ”Snön vräker ner (tiddelipom) alltmer ju mer (tiddelipom), alltmer ju mer (tiddeli-pom), det snöar. Och nästa vår (tiddelipom) om bra det går (tiddelipom) för mina tår (tiddelipom) det töar.” Men det var innan pappa lämnade oss. I kväll saknar jag pappa, så jag går in i hans arbetsrum. Puttar in Nalle Puh-kassetten i bandspelaren, sätter mig vid pappas ödsliga skrivbord. Tar fram papper och tuschpennor. Mina känslor liknar hästar som skenar. De behöver uttryckas i färg och form. Jag lyssnar 13
inåt. Stiger in i färgernas värld, uppgår i målandet. Framkallar bild erna, ser förundrad hur linjer får liv på det vita pappret. När händerna skapar och bilden och jag samtalar är jag fri och glad. Plötsligt hör jag mammas hårda fotstamp i vindstrappan. Jag stelnar till, lyssnar, väntar. ”Kom! Vi ska åka!” skriker hon skarpt. Jag reser mig ögonblickligen från stolen. Kutar ner för trapporna till första våningen. Mamma är redan i hallen, tar hetsigt på sig sin grå kappa. Bilnycklarna klirrar när hon fångar dem i handen. Jag kliver in i gummistövlarna och tar snabbt på mig min bruna täckjacka. Jag vet inte var Erik är. När jag går ut på yttertrappan ryser jag av råkylan som ilar nerför nacken. Döda löv knastrar under skosulorna då jag går till bilen, vinden river i de nakna trädgrenarna. Mörker omsluter mig. Jag vänder mig om för att se var mamma blivit av. Plötsligt står hon där, hennes ansikte är grått och obarmhärtigt, som hugget ur sten. Något farligt är på gång. Upptäcker att Erik redan sitter påpaltad i bilen och väntar. Hoppar in i baksätet bredvid honom. Mamma sätter sig stelt i bilen, hennes ansikte är som en gipsmask. Jag kan inte tyda det, väntar på ett tecken. Mamma startar bilen, den brummar och surrar dovt, men hon kör inte. Hon gasar hetsigt, bilen rör sig inte, allt känns fel. Jag och Erik väntar tysta, orörliga. Mamma är inne i en värld dit vi inte har tillträde. Vi befinner oss utanför hennes tillvaro. Dock hör jag tydligt och klart när mamma med kall hård röst säger: ”Jag ska ta livet av mig. Nu kommer jag ta livet av mig!” Något grundläggande och betydelsefullt brister inom mig. Så som en trumhinna som spräcks eller ett öga som spetsas. Jag tror mamma och Erik också hörde, för så tydligt var ljudet. Själv uppfattade jag knäppet kristallklart. Lätet av något som skadas oåterkalleligen. ”Du har ju oss! Dina barn!” skriker Erik hjärtskärande med tårarna sprutande. Mamma säger inget, hon gasar motorn för fullt, ger mer och mer gas till den stillastående bilen. Jag lägger en hand om Eriks arm och den andra handen på mammas axel. Försöker trösta dem. Jag bestämmer mig för att bli KullaGullaSnäll så jag aldrig mer är till besvär för 14
mamma. Jag ska vara snäll och göra allt mamma vill så hon vill leva. Erik gråter otröstligt, jag ser att han är livrädd. Jag håller hans torra hand i min kallsvettiga, försöker lugna honom och fatta vad som händer. Plötsligt backar mamma ut bilen från uppfarten och kör hastigt ut på gatan, genom kvarteret och vidare bort. Däcken tjuter i svängarna. Vi färdas vrålsnabbt på den breda motorvägen. Eriks hulkande snyftningar och vettskrämda ögon slocknar så småningom. Min lillebror somnar utmattad på bilgolvet med ena armen runt min mörkblå stövel. Jag tycker synd om honom. Jag ser på mamma, hon ser sammanbiten ut. Jag tänker på Eriks ord då mamma sa att hon skulle ta livet av sig ”Du har ju oss, dina barn.” Jag skulle aldrig sagt så. Skulle aldrig tänkt tanken, att mamma skulle vilja leva för min skull, aldrig. Mamma tycker bara jag är till besvär, att jag är dum, ful och elak. * Mannen mitt emot mig snarkar gott nu, ligger på sidan och pustar högljutt. Jag är så trött, beslutar att jag kan lägga mig en stund på tågsätet. Kurar ihop på tågbritsens gummiaktiga plastöverdrag. Vaknar av att tåget med ett kraftigt ryck och högt gnissel stannar på Göteborgs Central. Packar snabbt ihop mina saker och säger farväl till den besynnerlige mannen. Han muttrar något i mungipan när jag stiger ner på perrongen. En iskall vind far förbi ansiktet. Trevar mig nyvaken fram genom järnvägscentralen och ut genom den höga stationsporten med sikte på spårvagnen som ska föra mig till mamma. Jag borde ha tagit på mig mer kläder för en sådan här sträng vintermorgon, fryser i den råa Göteborgsluften.
15
När hon tittar i backspegeln ser jag hennes ögon, de liknar ögonen hos en schäferhund som blivit piskad hårt till lydnad. Blicken ser nedbruten ut men samtidigt rasande. Jag iakttar mammas galna ögon i backspegeln, håller koll på dem. Erik sover nere på det kalla smutsiga bilgolvet, rör sig oroligt i sömnen. Jag viskar ”Så ja, så ja.” Försöker trösta honom i hans oroliga drömmar. När Hannas mamma frontalkrockar med ett träd och hamnar i koma börjar Hanna skriva brev till henne. Hon erinrar sig oförglömliga barndomsscener, trauman som alltid funnits där men som först nu fått en röst. I brevskrivandet kämpar Hanna med sitt modersporträtt och att begripa varifrån hon kom och sin plats i världen. Vem blir man när ens familj plötsligt är borta? Vad gror inom en människa som genomlevt en trasig barndom? Kan man bära sin moders skam? Skambäraren är en familjekrönika om övergrepp och förtryck i en adlig läkarfamilj, om att bära en djupt dold hemlighet, samt modet att försöka förstå och förlåta det som skett, hela det som skadats. Boken är även en hyllning till djur, vänskap och frihet, att trots allt resa sig och vandra vidare.
www.vistoforlag.se