9789180731690

Fler böcker av Cecilia Bergwall: Där Källan springer fram, 2022

Där Avgrunden öppnar sig Utgiven av Visto förlag, Lerum 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Cecilia Bergwall © Illustration och omslagsdesign: Björn Lundkvist Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2023 ISBN: 978-91-8073-169-0 Nordic Swan Ecolabel, printed matter, 3041 0971

Till Jens

Kapitel 1 Sören I samma stund som de klev av bussen fick han syn på det, trädet. Det kunde bli hans räddning. När alla andra sprang iväg för att få det bästa rummet, komma först upp på klätterväggen eller ner i kanoterna, då gick Sören till det högsta trädet på lägergården och klättrade upp.

Sedan satt han där och försökte förstå allt som hänt den senaste tiden.

Vissa saker man var med om borde förändra en för alltid, eller hur? Förra veckan förändrades i alla fall det Sören visste om världen – utom att planeten var på väg att ta slut då. Där hade han tydligen haft rätt. Men det verkade ändå inte förändra honom, han var samma g­amla vanliga Sören. Kanske dröjde det ett tag innan förändringen slog till? Eller så kanske man inte märkte sådant hos sig själv?

Han suckade. Bara att tänka så där var typiskt för h­onom, för den vanliga Sören. Enda skillnaden var i så fall att han mer än någonsin ville gömma sig i ett träd, vilket han ju ville i vanliga fall också så det var väl i­ngen skillnad egentligen. Han ville sitta i ett träd, klura ut 7

l­ösningar på riktigt viktiga problem och få omslutas av trädets kraft. Träd hade inga fördomar, de bara tog emot en som man var och lyssnade utan att avbryta.

Här uppe riskerade han inte heller att försäga sig. ”Ni ska nog inte prata med era klasskamrater om det här, än så länge …”, hade Gustav sagt innan de åkte.

Sören skakade på huvudet. Vad trodde han om dem egentligen? Även om det varit tillåtet skulle Sören inte så mycket som knysta om talande träd, kraftmöten eller om människor från en underjordisk Rörelse som kunde läsa ens tankar. Hans klasskompisar tyckte redan att han var knepig.

Så Sören blev kvar i trädet nästan hela klassresan, f­örutom när det var dags att sova.

Ing-Marie försökte övertala honom att komma ner men det slutade med att hon kom upp i stället. Hon var faktiskt duktig på att klättra. De pratade om allt möjligt men mest om giftutsläppet i Viljelösa. Alla pratade om det. Nu passade det att oroa sig för miljön.

Där nedanför hade Sören hört klasskamrater prata om Ellas pappa. Viskande, väsande ord så att Ella inte skulle höra. Men Sören antog att hon gjort det ändå, för snart ville hon också komma upp till honom. Hon var däremot inte van vid att klättra i träd så han fick hjälpa henne. Det kändes bra att vara bra på något, men sedan, när hon väl satt på en gren bredvid honom, försvann hans självsäkerhet. Som tur var pratade Ella på om pappa Tord, mamma Corinne och farmor Sonja. Om allt som hänt.

Sören försökte lyssna men Ella satt så nära. Små, 8

små fräknar syntes på hennes näsa och duniga fjun på över­läppen. Ögonen var nästan bärnstensfärgade och f­ransarna mörka, korta och täta. Munnen pratade och pratade så att läpparna ibland var helt släta och ibland veckade sig när de formade ett o, ett å, eller u … ”Jag hatar honom!”

Kanske hade Sören inte hört precis allt hon sagt men när hennes tårar började rinna visste han ändå varför.

Han höll armen om Ellas rygg och lutade sitt huvud mot hennes. En stor, stor värme spred sig i honom. Kanske i henne också.

Sedan pratade Sören. Om att hans föräldrar alltid var oroliga för att han bara klättrade i träd och inte hade några kompisar. Om att han ljugit ibland för att de skulle tro att det fanns vänner och om när han hade upptäckt att inte alla människor kunde höra trädens röster. Om k­änslan av att höra till. Om att ingen han känt hade k­unnat dela känslan. Förrän nu.

Ett dygn senare var klassresan äntligen över och Sören hade lyckats överleva alla förväntningar och inte försagt sig en enda gång. Men nu väntade familjen också. Hur skulle han kunna fortsätta tiga? Han kunde ju knappast gå omkring och ljuga hela sommarlovet, som en dubbel­ agent i sitt eget liv.

Och som om det inte räckte så fanns det andra som krävde saker av Sören. Kraften hade blivit mång­dubbelt stark de senaste dagarna och träden talade nästan o­av­ bru­tet till honom. När skolbussen åkte g­enom V­iljelösa 9

blev alla helt tysta men i Sörens inre skrek träden av smärta. Ännu fler träd hade dött och längs med ån stod de nakna och övergivna på rad. Visset gräs och slokande buskar syntes långt upp på strandkanterna, det såg nästan ut som om en bomb briserat i ån och blåst bort allt runt omkring.

Trots att trädens klagan stormade i Sören så fanns det en slags lättnad mitt i katastrofen, för nu syntes den.

I­ngen kunde låtsas att allt var som det skulle.

Frans ord ekade fortfarande i Sörens öron: ”Läget är akut. Moder jord lider och ändå fortsätter hon föda oss människor. Hennes kärlek är förunderligt stark.”

Och sedan Gustav som låtit så allvarlig när han protesterade: ”Men kärleken är kanske inte oändlig, hon kanske måste låta oss gå under. Det yttersta offret.”

Hur hade de menat egentligen? Skulle Moder jord döda sina egna människor? Kunde Hon det? ”Preppa Planeten har en hel del jobb framför sig”, v­iskade Ella i hans öra. De satt bredvid varandra på hemresan också och Sören såg sig själv le i bussfönstrets spegling. Kanske var det inte bara allt runtomkring som förändrats ändå.

10

Kapitel 2 Sören De åkte direkt till Glömda huset där hela familjen Aller var på plats. Det rådde en lugn och lite högtidlig stäm­ ning. Arva hade bjudit in dem alla till ett viktigt möte och nu satt de på glasverandan och väntade, alla utom Sonja som dröjde kvar ute i trädgården. ”Ska inte din farmor vara med?” viskade Sören. ”Nej, hon kan nog …”

Arvas lugna stämma avbröt Ella: ”Sonja vet redan allt om det jag ska berätta nu.” Arva tittade på Ella och Sören. ”Så mycket har drabbat er redan men vi måste vidare. I jämförelse med vad som händer med vår planet är vi e­nskilda människor små och våra sorger i stunden o­viktiga. Vi får sörja efteråt – om det blir ett efteråt.”

Sören nickade, trots att han inte riktigt förstod vad hon menade. Dessutom hade Sören bara ett fokus just nu – att hålla sina tankar för sig själv. Han mötte Arvas blick. Det skulle ordna sig.

En stund senare var han inte lika säker. ”Det är totalt uteslutet!” Mammas skrik punkterade allt det högtidliga. ”Det kan ni glömma direkt. Barnen 11

har redan riskerat tillräckligt i den här … den här … ja, vad det nu är som pågår! Räcker det inte med att Vera blev kidnappad, att vi fick fly hemifrån när pressen belägrade oss och att Sören och Ella var halvt medvets­ lösa efter vad ni nu hade för er på Gustavs födelsedag?

Och nu säger du att de måste resa iväg – i minst två månader?”

Pappa såg blek, nästan illamående, ut. Sören visste inte om det berodde på vad Arva sagt eller på att mamma var så arg. ”Men säg något då!” Mamma tittade ilsket på pappa. ”Det är något annorlunda som händer Rita, jag tror vi måste lyssna”, sa han motvilligt och vände sig till Arva. ”Men jag fattar inte varför ni behöver just Sören och Ella?”

Nej, just det, tänkte Sören, varför just vi? Mamma k­anske hade rätt, det var för riskabelt. Kanske fanns det andra som skulle vara bättre på att rädda planeten?

Sören längtade ut. Moonwalk och Dog låg under träden längst ner i trädgården. Måste det bli bråk? Han ville följa med Arva men samtidigt inte. ”Det finns saker som ni behöver få veta, saker som kan hjälpa er att acceptera det faktum att Sören och Ella måste resa iväg!” Arvas röst fyllde rummet och den var inte mild. ”Vi kan hoppas på ett lyckligt slut, men vissa kommer att få betala ett högre pris än andra. Följ mig, alla, Vera och Henrietta också!”

Mammas protest tystades av en skarp blick från Arva.

Hon slösade verkligen ingen tröst på föräldrarna.

12

De gick till Trädrummet. Gustav kallade in Moonwalk som ställde sig på vakt utanför dörren. Sören vågade inte titta på sina föräldrar. Var det nu det hände? Skulle han slippa leva dubbelliv, åtminstone inför familjen?

Så började Arva berätta. ”Genom träden, genom vattnet, ja, med hjälp av M­oder jords alla element kan vi gå samman och kommu­nicera med varandra. Människor, djur, träd, berg och vatten, alla består vi av samma materia. Allt som fyller vår planet har en gemensam energi och genom den energin kan vi känna av varandra, höra och förstå, hjälpa varandra.

Samtidigt föder energin oss, ger oss liv och gnista. Bara den som roffar åt sig mer än den behöver hamnar utanför gemenskapen. Människan har gjort just det, tagit för sig mer och mer, och glömt att hon behöver lyssna på vår gemensamma kropp – Moder jord.”

Nu var Arvas röst öm och kärleksfull igen och Sören insåg med lättnad i kroppen att föräldrarna drogs in i hennes magnetfält. ”Det finns människor som fortfarande hör och som kan tala med Moder jord och förstå Hennes behov. Er son är en av dem. Han har kontakt med sin urkraft.” Arva gjorde en gest mot trädet. ”Nu ska ni få se varför Sören och Ella måste resa.”

Det ville Sören också se. Just nu mer än någonsin.

De satte sig runt trädet, fötterna i vattnet och r­yggarna mot stammen, precis som förra gången. Arva tog m­ammas och pappas händer och de i sin tur höll i Vera och Henrietta. Sedan Sören, Ella, Rebecka, G­ustav 13

och Frans. Tillsammans nådde de runt den mäktiga s­tammen.

När trädet drog dem till sig trodde Sören att hans revben skulle gå av, men i nästa sekund flög hans sinne ut över träden och iväg. Med hjälp av Arvas kraft var det som att vara överallt samtidigt och hon visade dem både det fasansfulla och det underbara.

Moder jords skönhet var verkligen gränslös. Och när människan hade det bra och var lycklig så var det som om solen skrattade, men när människans ondska tog över blev sorgen lika oändlig som universum var stort. Vad var det för fel på människorna? Sören förnam Arvas fråga genom trädets krets och den mer kändes än hördes, som en vibration och en våg av tankar som hade både färg och form.

På ett sätt fattade Sören inte ens vad han såg eller vad Arva berättade för dem, och ändå förstod han allt. Det var så med Arvas kraft, tänkte han mitt i alltihop, den gick direkt till hjärtat och liksom skippade hjärnans h­ållplats. Sedan bara visste man. Efteråt förstod man allt man behövde utan att man visste hur det gått till.

Plötsligt ropade Frans dem till sig. ”Avbryt! Jag får signaler från Brunkels villa, det är något som försöker ta sig in.”

Arva gjorde landningen mjuk och hennes röst lindade in dem när den delade ut ordern: ”Jag stannar här med Rita, Lars och flickorna. Ni andra beger er till villan, men var försiktiga!”

Sören tittade förvånat på sina föräldrar som utan att 14

protestera såg på när han och Ella lämnade Träd­rummet.

Han visste inte vad han hade förväntat sig, kanske en klapp på axeln, eller så. Men tystnaden var nästan lika talande. Mamma och pappa förstod.

Den här gången tog de en vanlig bil. Ella satt i baksätet med Sören och Frans. Hon hade inte varit hemma sedan de befriat henne. Hade det bara gått en vecka? ”Vad vet vi?” frågade Rebecka kort. ”Inte mer än att två personer och en hund forcerat grinden och tagit sig till baksidan av huset”, svarade Frans med näsan ner i datorn, ”inget inbrottslarm från själva villan … det ser faktiskt ut som om de stått vid terrassdörren men sedan vänt.” Han stirrade tomt ut genom vindrutan samtidigt som Gustav parkerade en bit bort från villan. ”Om inte …”, viskade Frans innan han tystnade igen. ”Vad?” frågade Rebecka otåligt, innan hon hörde vad han tänkte.

15

Sören och Ella har ett uppdrag. De ska hindra Moder jord från att gå under.

Arva har gett sig av men jakten på den som förgiftat Viljelösas vatten fortsätter. Sören och Ella måste lämna sina familjer och ge sig ut på en resa med ovisst slut. Det är dags för dem att upptäcka sina krafter som Trädtolkare och Sanningsägare. Vägen dit är utmanande och farlig och de har knappast tiden på sin sida. Kommer de att hinna övertala Moder jord innan det är för sent? Kommer de att lyckas hindra Viljelösas giftiga vatten från att nå Källan? Frågorna är många men en är viktigare än alla andra: Vem ska egentligen ta ansvar för att rädda planeten?

Där Avgrunden öppnar sig är en spännande och drabbande mystikbok om miljö, mod och att våga lita på sin magkänsla. Boken är den andra delen i serien om Kampen för vattnet.

www.vistoforlag.se