9789180730938

Pojken med elektriska ögon Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Kris Dybeck Grafisk form och sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-093-8

Pojken med elektriska ögon

Kris Dybeck

Prolog

B

lodet lyste klarrött mot björkens svartvita bark. Göran tyckte att det såg ut som fingerfärg, ja, nästan något vackert. Konstigt. De flesta saker blev sällan vackra när de också var nödvändiga.

Det var inte bärplockarens fel att han hade varit i skogen just den dagen men Göran hade varit tacksam för det.

De senaste dagarna hade det varit tydligt att något behövde göras. Saker var inte som de skulle.

Det hade varit med en lättnadens suck som Göran svängt in vid vägkanten och klivit ur familjens Volvo med en hammare i handen. Han hade vinkat glatt åt bärplockaren, som svarade på något språk som fick Göran att tänka på Gorbatjov (även om han inte var säker på att det var just ryska). Göran pekade på bärplockarens korg och när bärplockaren tittade mot korgen slog Göran till honom hårt bakom örat med hammaren. Bärplockaren föll direkt ned bland buskarna och blod rann ut ur hans mun och färgade jorden mörk.

Göran böjde sig ned och slog till med hammaren ytterligare två gånger på bärplockarens tinning. Skallbenet gav vika och tinningen böjde sig inåt. Göran började resa sig upp men ändrade sig och slog tre gånger till på bärplockarens huvud.

Han hörde mammas röst i huvudet: Man ska alltid göra ett jobb ordentligt om man ska göra ett jobb över huvud taget!

När Göran reste sig upp satte han sin ena hand mot en av björkarna och det blev ett rött utsmetat avtryck. Han såg sig om

5

i skogen och insåg att det skulle krävas en rejäl insats för att få med sig bärplockaren till gläntan.

Som man sår får man skörda, tänkte Göran och började släpa bärplockaren över den ojämna marken. Tur att hans mamma haft många visa ordspråk på lager.

Den döda mannen var otymplig att släpa och Göran svor nästan när bärplockarens fot fastnade i en knölig rot som stack upp vid kanten av stigen. Göran bet ihop tänderna och tog i lite extra. Foten slets lös från roten men det medförde även att Göran ramlade på ändan. ”Katten också!” sade han högt. Han reste sig upp igen och sneglade över sin axel åt hållet som gläntan låg. Han gissade att det var ungefär 250 meter till gläntan. Göran tittade med en suck på bärplockaren och kämpade mot reflexen att vilja sparka på mannen i ren frustration. Men så tvingade han ned pulsen.

Han blundade och tog ett djupt andetag. Det skulle vara värt det.

Han visste att det skulle rätta till balansen om han bara kunde få kroppen till gläntan.

Vem bryr sig om lite svett, jord och blod när det ger frid? Dessa ord var givetvis Görans egna och inte hans mammas.

Göran tog ett fast tag om bärplockarens handled och fortsatte dra kroppen bort mot gläntan. Han visslade glatt medan han utförde sitt dagsverk.

6

Torsdag

7

L

andskapet föreställde Alfta. Det var återskapat in i minsta detalj. Om någon hade målat om huset, då målades miniatyren om. Hade ett av spjällen i ett staket (som hos familjen Broman som bodde på en av gatorna uppe på Bränderna) rasat ned, då var även det spjället borta från miniatyren.

Ordet miniatyr gjorde det inte rättvisa, de flesta ser då framför sig något som liknar landskapet vid en modelljärnväg. Det här landskapet var för modelljärnvägar vad taket i det Sixtinska Kapellet är för en streckgubbe.

Det sträckte sig över hela våningen, visst, det var väggar och dörröppningar här och var, som bröt upp landskapet. Men om man hade lite fantasi så kunde man tänka bort dessa väggar och dörrar.

Husen var i storlek av mjölkpaket, vilket gjorde att de träfigurer som kunde ses stå på enstaka platser i landskapet var oproportionerligt stora. Medan husen, gatorna, träden, Nabbaberget, Kyrktjärn och allt annat som var landskapet, hade återskapats i en detaljrikedom som var beundransvärd att titta på, så var träfigurerna enkla. De hade två ben, två armar och en antydan till huvud på den lätt cylinderformade kroppen.

I mitten av landskapet låg en förkolnad träfigur. Dess like var någonstans ute i vattnet som flöt förbi byn, älven Voxnan men det var svårt att se. Mitten av rummet var fritt från landskap, där kunde man se golvbrädorna, och mitt i tomrummet låg träfiguren.

Den lilla byn Alfta var 1990, året då Läderlappen bytte namn till Batman i Sverige, en rätt så livlig by belägen i Hälsingland. Byn låg så pass långt upp att det räknades som Norrland men så pass långt ned att det inte riktigt räknades som det riktiga Norrland.

Fabriken som producerade skogsmaskiner låg i utkanten av byn och var ortens huvudförsörjning. Jobben som fabriken medförde hade i sin tur dragit med sig en del mindre butiker och till och med en pizzeria till byn.

8

Genom den lilla bykärnan löpte en lång gata som, rimligt nog, hette Långgatan. Längs den gatan låg de flesta butikerna, även kyrkan, skolan och två av byns bensinstationer.

Men man kunde lika gärna ta den andra vägen, den som bara hade sitt riksvägsnamn, då passerade man hela byn. Man fick dock då se det lilla berget Nabban och den tjärn som låg intill berget.

Alfta var en sådan by som man lätt passerade utan att svänga in i. En by som man kanske skulle komma ihåg för att namnet på den såg konstigt ut på skylten när man passerade, Alfta.

Men den hösten skulle en mycket försynt man, som absolut inte hängde i skogar med hammare, sätta igång en kedja av händelser som gjorde att det var tur att byn låg precis där den låg, en bit bortom dit man var på väg. *** Man skulle senare hävda att Henry anlänt i en flådig lyxbil med taklucka. Visst hade väl hans bil haft nyputsat glas i taket men bilen hade knappast varit flådig. Den hade aldrig känts särskilt lyxig alla de gånger han behövt veva ned fönsterrutorna istället för att använda de elhissar han önskat suttit i bildörrarna.

Man skulle även säga om Henry att han varit en man med eldigt humör och att hans vokabulär bestått mer av svordomar än vänligheter. Nu kan ju detta bero på att det första han gjorde när han anlänt till Alfta var att svänga in på Gulf, och när han skulle betala för cigaretterna han köpt (John Silver utan filter) så hade han tappat plånboken och svurit ljudligt. Att säga det på det viset kanske är lite utav en underdrift, han hade faktiskt ljudligt utropat ”kuken” när plånboken slagit i backen. Efter att han hade betalat för cigaretterna så klev han ut och gick mot bilen, och där mötte han Buskis-Lars.

Ingen visste riktigt varför han kallats det, för han hade varken haft skägg eller varit någon som utövade, eller ens gillade, buskis.

9

Henry hade mumlat ”jävla skitliv”, medan han stoppade plånboken i bakfickan, något som Buskis-Lars hade hört som ”jävla skitbil” – vilket han genast antog varit riktat mot hans egna gamla Ford.

Så ja, inom loppet av några dagar hade majoriteten av byborna skapat sig en bild av den märkliga mannen som en med flådig lyxbil och ett begränsat ordförråd som mest bestod av svordomar. *** Henry kände hur munnen blev torr när han såg den gamla gården torna upp sig bakom träden som stod packade längs grusvägen som ledde till hans fars hem. Det var inte ett hem för Henry, han hade bara hälsat på sin far där, men nu föll lotten på honom att städa ur huset, ja, hela gården, när hans far gått bort.

Gått bort, nä, Henry hade svårt för såna omformuleringar, gubben var död.

Grusvägen tog abrupt slut och Henry tryckte hastigt ned bromsen hårdare och mer plötsligt än han hade tänkt. Han hade hunnit nästan hela vägen fram till staketet som inhägnade trädgården innan bilen stod helt still. Damm yrde runt bilen och lite smågrus ramlade in genom den lilla öppningen i takluckan.

Det borde inte vara så svårt att ta sig ur bilen, men ändå så satt han där med händerna på ratten. Han släppte den.

Va fan sysslar jag med, kom igen nu.

Men han gick inte ut. Tog ett djupt andetag och vänsterhanden kände att den ville glida mot nyckeln som satt i tändningen.

När han väl klev ur bilen så stängde han dörren lite för hårt, så han tittade mot dörren, som för att se om det var något som gått sönder.

Vem fan tror jag att jag är? Hulken?

Sedan borstade han av kläderna, som inte hade fått något egentligt damm på sig, och gick fram mot den svarta järngrinden som satt i det röda staketet.

10

Hans far hade varit död i två veckor men gräset som sköt upp mellan stenplattorna som ledde fram till huset gjorde att det såg ut som om det kunde ha gått två år.

Henry försökte med stadig hand låsa upp dörren men den var redan olåst, förvånat tog han ett kliv in i den lilla hallen.

En kompakt vägg av cigarettrök slog emot honom, inte den där härliga doften av cigarett på en sommarkväll, utan den ingrodda röklukten hos en ensam människa. Han funderade en kort sekund på om han skulle ta av sig sina skor men golvet såg allt annat än städat ut. Inne i köket stod det två halvfyllda flyttlådor, de verkade packade med saker från något annat rum. Man skulle kunna tro att någon nyss hade varit i köket. Ett cigarettpaket (Prince) låg vid askfatet av glas, som var huvudprydnaden på köksbordet. På bordet stod även hans fars lilla camping-tv.

Var fan börjar man?

Henry gick några steg in i köket, drog handen genom håret, tittade sig omkring, och sedan knackade han lite lätt med tre fingrar på bordsskivan. Han såg sig om ännu en gång. Bakom de två flyttlådorna stod flera flyttlådor som inte hade vecklats ut än. Där. Där börjar man.

Han hade bara hunnit med tre lådor när tystnaden bröts. ”D’n dära ä’ storbögen han”, sade en stor, fetlagd man som hade dykt upp i dörröppningen till hallen. Henry försökte se ut som att han inte alls blev rädd av den plötsliga uppenbarelsen, men han lurade inte ens sig själv. ”Den där vadå?” ”Katt’n.”

Henry såg en stor svart katt i hörnet av köket, där spisen mötte köksbänken. Och när fan hade den kommit in? Henry försökte minnas, visst stängde han dörren? Mannen i dörröppningen pekade på katten. ”Ndära. Katt’n.” ”Va, vad är det med katten?”

11

”Ndära katt’n de ä storbögen, han hålle pö me’ de andre kärarna ’an. Jo, ’an blev sanne när ’an pissa i dekodern. En rejäl stötjävel fick ’an”, sade mannen och tog av sig sin blåa keps. Katten märkte att den hade fått uppmärksamhet och jamade åt de två männen. ”Alltså, jag tror det handlar om dominans när en hankatt gör sådant. Om jag fattat dig rätt, vem du nu är?” sade Henry medan han reste sig upp från golvet. Mannen reagerade knappt, som om Henrys närvaro varken störde eller bekom honom alls.

Inte förrän Henry tog ett markerande steg framåt synade han honom uppifrån och ned. Lite som när han tittat på katten för någon sekund sedan. ”Jo men jag är Ola, tjenare.” Ola (han uttalade det som om hans namn skrevs med tre o:n i början) sträckte fram sin hand mot Henry, som skakade den trots att han kände sig lite besvärad över hur smutsig Olas hand var. ”Tänkte ba’ säga att jag ä’ henne ute och fixar i loog’n. Roine hade lite grejer som han bad mig fixa med om han skulle … ja, du vet, gå bört …”, sade Ola och nickade mot Henry.

Sedan vände han sig om och gick ut ur huset innan Henry hann svara. Henry såg efter honom medan han varsamt öppnade ett av köksskåpen. Han kände sig matt av alla glas och tallrikar han såg där inne. Det lät högt av smällen när han stängde skåpet lite hårdare än vad han hade tänkt.

Henry bestämde sig för att man absolut inte kan börja i köket, man vill ju packa saker som inte är så ömtåliga först. För att försäkra sig om att han inte skulle råka ut för en till Ola-incident gick han och låste ytterdörren.

Henrys far Roine (ett namn som Henry alltid tyckte var underligt, han skämdes inte riktigt för det men tyckte nog allt att det lät som en ljudeffekt) hade ett kontor som låg angränsande till köket. Det såg precis ut som det gjort de få gånger Henry hade varit där som tonåring. Magnum-replikan hängde till och med kvar på väggen. Det var en förgylld magnum-revolver som 12

såg ut som om den tillhörde en skurk i någon James Bond-film.

(Roger Moore var Henrys favorit, något som hans far alltid hade muttrat åt. Hans far hade föredragit Sean Connery.) Henry hade aldrig fått röra vid replikan när han hade varit yngre då hade hans fars hand varit där och klappat bort honom. Men nu, nu fanns ingen där som sa nej.

Plötsligt rasslade det till som om någon ryckte i ytterdörren.

Henry hoppade till.

Jävla Ola, svor han för sig själv. Men när han kom ut i hallen så var det inte en stor siluett han såg genom det frostade fönstret bredvid dörren, det såg ut att vara ett barn som stod utanför. *** Niklas tittade sig i spegeln. När han hade svarta T-shirts på sig kunde det se ut som om det var skuggor och inte fukt i armhålorna. Han bestämde sig för att det nog skulle funka. Han låste sedan upp toalettdörren och klev ut i det högljudda kapprummet.

Det var bara en vecka kvar till Scensommarnatten, en kväll som fritidsgården anordnade. Det skulle vara band och aktiviteter – traditionen var dessutom att ge en ros till den man var kär i (man ska inte komma och tro att fritidsgården stöder saker som Alla-hjärtans-dag, nä, istället hittar de på egna högtider – vilket de inte alls såg som ironiskt).

Det här året skulle Niklas ta sig mod och beställa en ros till Elin, som han varit kär i under nästan ett helt år. Medan han gick mot en av bänkarna, som stod uppställda med god utsikt över den stora öppna ytan i kapprummet, så grubblade han på huruvida han skulle beställa rosen i sitt namn eller om han skulle göra det anonymt. Elin hade nog, när allt kom omkring, inte riktigt koll på att han var kär i henne. Han misstänkte att det var en ganska stor sannolikhet att hon inte kände den där elektriska laddningen som Niklas gjorde, han var ju bara han. En tönt, snäll och så, men en tönt. Inte som hon. Hon var ju, ja, elektrisk. Han hade känt det 13

så sent som när de arbetat tillsammans med att dissekera sillar på biologin. Samtidigt så hade Niklas väldigt svårt att föreställa sig att hon inte kände det, herregud, det kändes ju som om hela klassrummet kände av det. Men, man kan ju aldrig vara säker.

Nä, nog var det kanske bäst att beställa rosen anonymt, eller i alla fall säkrast att göra det. ”Hörru, Klasse, hur gick det för Djurgår’n igår då?” Det var David i Niklas klass som undrade.

Klasse hade varit Niklas smeknamn sedan lekis, vilket ofta ledde till att folk trodde han hette Klas (vilket alltid gjorde Niklas väldigt förnärmad). Som om det inte var nog med att folk kunde tro att han hette Klas, värst var det om någon fick för sig att kidnappa hans namn och kalla honom för Nicke. Nicke? Han var ingen jävla Nicke.

Niklas hade ingen aning om hur det hade gått för Djurgården kvällen innan, han var inte alls intresserad av hockey. Han hade bestämt sig, en dag när han gick i tredje klass, att han skulle hålla på Djurgården. Alla hade sitt lag som de höll på, de flesta höll på antingen Brynäs eller Leksand då de orterna låg närmast, men Niklas tyckte om udda saker, så han valde helt sonika att bli ensam Djurgårdare i sin klass. Därav frågade sportfånen David varje säsong hur det gick för Djurgården, och Niklas svarade alltid likadant. ”När du frågar så vet jag att det har gått kasst.” ”Det kan du hoppa upp och slå dig på, uuuuurkasst!” David skrattade medan han gick vidare, antagligen mot nästa lektion.

Niklas slog sig ned på bänken, där satt redan hans bästa vänner, Ecco och Joufla.

Erik och Johan, som de egentligen hette, var vad Niklas tänkte på som sitt gäng, även om han var väl medveten om att de som mest skulle kunna kallas för en trio, eller kanske en grupp. För att vara ett gäng måste man röka, snatta på ICA eller ha koll på hockeyn. Och det hade de inte. Ecco nickade mot biljardbordet där Elin stod och spelade mot Jennie och Jenny.

14

”Det är bra utsikt här”, sade Ecco. ”Inte så högt!” ”Aje!” Niklas hade boxat till Ecco lite löst på skuldran. Ecco tittade mot Niklas och flinade. Sedan satt de tre vännerna tyst och iakttog det som hände i kapprummet. Det var skönt att ha vänner som man inte behövde säga så mycket till hela tiden.

Niklas rycktes ur tankarna när Jonas, en av hans klasskamrater (verkligen inte en vän, då de under de åtta år de gått i samma klass, bara umgåtts hemma hos varandra fyra gånger), klev fram till kompisgänget. Han brukade bara söka upp dem om han hade fått ett nytt Nintendo-spel och ville skryta, eller om han hade saftigt skvaller. ”Har ni hört att Maja är försvunnen?” *** Gertrud tog kökshandduken och torkade rent kikarens linser, sedan satte hon den mot ögonen igen och blickade ut längs Långgatan från sin balkong. Att vara på balkongen och iaktta byn var hennes största behållning. Hon gick inte ut längre och det fanns inga släktingar som kom på besök. Men hon kände sig sällan ensam när hon lät kikaren glida runt från hus till hus, fönster till fönster.

Hon gladde sig åt att trafiken var lugn denna dag. Det var alldeles för vanligt att folk hade bråttom, även så här strax innan lunch. Hade de inte jobb att vara på? Hon passade även på att kika mot skolan, där levde barnen loppan. En skolbuss från någon av byskolorna verkade precis ha släppt av en grupp elever. Gertrud visste att det betydde att de antingen hade träslöjd, syslöjd eller hemkunskap. Hon gissade på slöjd, antagligen båda sorterna, för inte kunde man väl ha hemkunskap så där innan lunch?

När Gertrud tog bort kikaren från ögonen så var det något i ögonvrån som fångade hennes uppmärksamhet. Det var på andra sidan älven. Där brukade det aldrig vara folk som rörde sig, det 15

var en allmänning bakom ett villaområde. Inte ens på sommaren var folk där, då den delen av älven var för ström för att bada i.

Men visst var det väl en polisbil? *** ”Vart är Roine?” frågade den lilla pojken. Han kan inte ha varit mer än tio år gammal, men var nog närmare åtta. Hans klara blå ögon lyste nästan, även om de så gott som täcktes av en blond och yvig lugg. ”Han är inte här, grabben …”, sade Henry och började stänga dörren. ”När kommer han hem då?” Pojken satte sin lilla hand mot dörren. ”Han kommer inte hem, grabben …” ”Vad menar du?” ”Han är död.” Henry lyfte varsamt bort pojkens hand och stängde dörren. Orden kändes fel, lät konstiga i munnen. Innan han lämnade Borås för att åka till Alfta hade han varit övertygad om att han var färdig med sitt sörjande. Han hade väl egentligen varit färdig ett par minuter efter att han påbörjat det – hans far hade mest varit en främling, ett namn, en skäggig person på gamla foton. Nog för att Henry hade hälsat på honom några få gånger som tonåring, men de gångerna hade hans far mest agerat som någon form av hotellägare med dåliga rökvanor.

Det var först när han kom tillbaka in i köket som det slog honom att han faktiskt fortfarande höll i magnum-replikan.

Helvete!

Han sprang raskt tillbaka till dörren och slet upp den. ”Det är bara en leksak! Alltså den här, det är bara en leksak!” sade han, lite för högt, lite för hetsigt. Pojken, som inte hade gått mot grinden, utan var på väg över gräsmattan ned mot gärdsgården som avgränsade gården mot åkermarken, vände sig om och såg på Henry med sina klara blå ögon. Men han sa ingenting.

16

*** Hon kunde inte riktigt se vad som försiggick, men nog kände Gertrud igen Mattias Blom, en av två poliser i byn, och visst var det väl lokalreportern Greger Johansson som stod och samtalade med Blom.

Hon hade sett genom sin kikare hur Blom verkat leta efter något nere vid vattnet och vid ett stort träd (nog var det väl en ek? Träd var inte riktigt Gertruds grej) som hade en däckgunga fäst i sig. Efter bara några minuter så hade ännu en bil anlänt och mannen som måste vara Johansson hade klivit ut.

Vad kunde ha hänt som gjorde att både polisen och tidningen var så intresserade av den där gamla allmänningen? Gertrud försökte kalkylera i sitt huvud huruvida hon skulle missa för mycket om hon gick in och slog på tevatten eller inte. Just nu så stod ju karlarna bara och pratade, och eftersom hon inte kunde läsa på läppar så kändes detta som ett ypperligt tillfälle.

Så hon lade ifrån sig kikaren på hyllan hon hade ute på balkongen, sedan gick hon in i köket. Det var alltid lite jobbigt att ta de där första stegen när man skulle göra förmiddagsteet, och nu var det så pass nära lunch. Kanske hade lunchen redan passerat?

Vem bryr sig, när man har skoj så springer klockan iväg med vettet!

Hon lutade sig mot diskbänken medan hon hällde upp vatten i tekannan.

Hade någon gjort inbrott och flytt den vägen? Var det någon som man befarade hade gått ned sig i älven?

Nä, det finns mycket bättre ställen att göra det på.

Hon tog sig ut på balkongen igen, denna gång på stabilare ben.

Nämen, titta!

Nu var byns andra polis, Stefan Landkvist, på plats också.

Under alla år sedan de skar ned på antalet poliser, någon gång på 70-talet, så kunde inte Gertrud minnas någon gång hon sett 17

hela polisstyrkan på plats på samma gång. Förutom när hon gjort sitt pass en gång för 10 år sedan (hon kom aldrig iväg utomlands, men passet låg fint och tryggt i lådan till hennes nattduksbord).

Då hade både Blom och Landkvist varit på kontoret och fikat.

Men vad var det som de två poliserna gjorde nu?

Genom sin kikare kunde Gertrud se att Landkvist motade bort Johansson, de båda gestikulerade yvigt. Samtidigt så såg hon hur Blom stod med en lång stav av något slag. Det såg nästan ut som han skulle stavhoppa ut i älven men istället rörde han runt i vattnet. *** ”Vem var den där grabben?” frågade Henry så fort han klev in i den gamla logen där Ola stod och plockade i vad som mest kunde liknas vid ett berg av krimskrams och lådor. Henry kunde se allt från tre portugisiska tuppar till en lådbil byggd av delar från en parkbänk, några romerska ljus, en gräsklippare, en bilratt och så klart lådor (om Frankenstein hade byggt en lådbil hade den sett ut så där). Men det där var bara toppen på isberget. Det som fanns i travarna som fyllde logen skulle lätt kunna sorteras upp, för att sedan fylla två second-handbutiker. ”Va? Vilken grabb?” Ola såg sig om och kikade bakom Henry som för att se vem han pratade om. ”Lekte ni cowboy?” Han pekade mot pistolen i Henrys hand. Henry förde den bakom sin rygg. ”Den är inte riktig”, svarade Henry kvickt. ”De’ vet ja’ väl! Roine hade den på väggen. Men varför ränner du runt me’ren?” frågade Ola och kliade sig samtidigt lite på sin bakdel. ”Jag … äh, det har inte något med nåt att göra …” Henry viftade avfärdande mot Ola. ”Me’ nåt har’e att göra.” ”Det var en grabb här …”

18

”Har han me’re att göra?” ”Nej. Eller va?” ”Lekte ’an me’ pickan?” ”Nej …” ”Ville’ru att han skulle ha pickan?” ”Nej …” ”Alltså, va fan frågar’u ens?”

Ola tittade förvirrat på Henry, som i sin tur kände hur det kokade inom honom. Henry vände sig bestämt om och gick ut ur logen igen, men så fort han kom ut i dagsljuset så vände han sig om och gick in igen. Den här gången gick han fram till Ola och lade sin hand på hans axel. Med ett fortfarande förvirrat uttryck i ansiktet vände sig Ola mot Henry. ”Det var en pojke, på kanske åtta år, här alldeles nyss, han frågade efter fars… Roine. Vet du vad det var för grabb?” frågade Henry.

Han ansträngde sig för att inte låta för irriterad, men insåg att hans maskingevärsliknande sätt att haspla ur sig meningen inte gjorde mycket för att maskera det.

Ola ställde sig fullångt upp, och då var han ett gott huvud längre än Henry, vilket gjorde att Henrys hand gled av hans axel. Det blev en paus, en paus som Henry inte alls tyckte om.

Den buffliga mannen hade på något sätt övergått till att kännas hotfull, men Henry hoppades att det bara var hans irritation som återspeglades hos Ola. ”Jag vet inte nå’ om nå’n, grabbhalva jag e’. Är’e okej om jag fortsätter? Elle’ ha’ du mer fråger?” sade Ola. Frågan verkade dock vara retorisk, för innan Henry hann reagera så hade Ola börjat plocka med sakerna igen, dock med mycket mer ryckiga rörelser. Rörelserna påminde Henry om Karin innan de hade separerat – gjort slut – vad fan nu vuxna gör som ogifta utan barn. *** 19

Karl-Peter Bruun pratade energiskt om fotosyntesen, men Niklas tankar var fokuserade på sju dagar framåt och den ros han hade bestämt sig för att ge till Elin (för att vara rättvis mot Niklas så bör vi komma ihåg att rosor kan det där med fotosyntes, men snällare än så behöver vi inte vara).

Joufla knuffade till Niklas lite, och när Niklas tittade upp så såg han sin vän nicka mot fönstret. Utanför fönstret kunde de se hur en av byns poliser gick över innergården mot entrén till skolan.

Flera av Niklas klasskamrater tittade ut genom fönstren och ett viskande sorl började höras i klassrummet. Karl-Peter stannade med kritan mot den svarta tavlan (Niklas störde sig på att den kallades för det, den var ju för fan grön). ”Nu får jag be herrskapet om lite fokus!” sade Karl-Peter och knackade med kritan mot tavlan. Trots uppmaningen så fortsatte ungdomarna att titta ut genom fönstren, även Niklas. Så fort polisen klivit in genom dörren och försvunnit ur ungdomarnas synfält så satte de sig dock till rätta igen. Karl-Peter fortsatte, men sorlet slutade inte. *** Blom försvann precis in genom dörren på skolan när tekannan började tjuta. Överraskningen av ljudet gjorde så att Gertrud nästan tappade kikaren över räcket till balkongen.

Medan hon på ostadiga ben tog sig in i köket igen så kunde hon inte släppa tanken på hur Blom såg ut att ha fiskat upp något ur vattnet med sin stav, och hur ännu en polisbil hade dykt upp precis då. Det här var polismän som Gertrud inte alls kände igen.

Kanske var de från Bollnäs, tro?

De nyanlända poliserna hade spärrat av området (det här var inte något hon var van vid, det kändes mer som Spanarna på Hill Street än något man kunde tänka sig hände nere vid älven). Blom hade dessutom gett sig av direkt, och nu hade han gått in i skolan.

20

Gertrud slog upp tevattnet i sin tekopp och lade i en påse Earl Grey. Medan teet i rask takt färgade vattnet rött, kände Gertrud hur håret på armarna reste sig och att det blev som en klump i magen. Sedan var det som om världen utanför henne blev mer skarp. Om någon hade frågat henne skulle hon ha beskrivit det som när man bytte sida på en skiva, men det var så sällan någon frågade henne något nu för tiden.

Det var något som inte alls stod rätt till. Inte med henne, hon mådde ju toppen och skulle äntligen få sitt te. Nä, det var något därute. Något som inte var rätt. Hon kände hur minnen började smyga fram från skrymslen och vrår i hennes huvud. Minnen och känslor som länge varit gömda, men alltid inom räckhåll. Att de var på väg fram igen betydde att något där ute hade rubbats.

21

Låset klickade, dörren gav vika. Henry vräkte sig in, stängde, låste.

Han backade bakåt i hallen. Vem det än var som hade förföljt honom, så hade personen stannat nedanför trappen upp till dörren. Henry kunde se siluetten genom det frostade fönstret. Sedan försvann den, som i tomma intet.

Den lilla byn Alfta var, 1990, en rätt så livlig by belägen i Hälsingland. I den bodde Gertrud, Niklas, Klara och Ola. Och en dag flyttade också Henry dit, till sin faders hus mitt ute i ingenstans, för att ta hand om arvegodset fadern lämnat efter sig.

Men snart visar det sig att huset har fler hemligheter än Henry någonsin kunnat föreställa sig. En märklig granne begär att Henry ska utföra en speciell ritual varje söndag, men vägrar berätta varför. En pojke står utanför dörren varje morgon och verkar ha en märklig relation till Henrys familj. Människor försvinner, vissa hittas nakna i Alftas skogar – Någonting är riktigt fel, frågan är bara vad.

www.vistoforlag.se