9789180730518

Fler böcker av författaren: Margareta, 2017 Albedo, 2017 Emma och Tobias, ärret och känslorna, 2017 Vi barn i Underlandet, 2020 Fönstervy, 2022

Lilla fågel flyg Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © T.J Viklander Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-051-8

Elliot Ellen Kellman

Jag existerar på två ställen, här och där du är – Margaret Atwood

Vi var tillsammans, resten glöms – Walt Whitman

Färdas ej milt in i vår goda natt, kämpa, kämpa mot ljusets frånfall – Dylan Thomas (fritt översatt)

Förord Det du nu kommer att få läsa är en bok som behandlar tematiken dissociation. Jag fick diagnosen DID år 2009 och skildrar i denna bok – bland annat – mina egna upplevelser av dissociativ identitetsstörning, DID. Få har i dagsläget hört talas om DID, som tidigare benämndes multipel personlighetsstörning. Filmen ”Sybil” kom på sjuttiotalet och skildrar hur tillvaron med DID kan se ut. Ändå tog det många år för psykiatrin att godta diagnosen. Under åren växte också förståelsen för vad trauma är. DID är inte en personlighetsstörning utan en dissociativ störning som har med svåra trauman att göra. Jämfört med ”Sybil” och Hollywoodversionen av DID, ”Split”, är störningen ofta mer lågmäld, mindre dramatisk. Varje människa med DID är unik och delarna formas utifrån individuella u­pplevelser och personlighetsdrag. Jag vill berätta min historia för att öka kunskapen och förståelsen för såväl barndomstraumans påverkan på psyket som DID. Annica Lilja Ljung är traumaterapeut och författare och jag tycker att hon fint formulerar de olika delarnas syfte och beskaffenhet i sin bok ”Leva nu – om trauma och dissociation”: Delpersonligheter kan uppstå hos en människa som utsätts för trauma tidigt i livet.

Det lilla barnets fragmenterade värld växer inte ihop i takt med att barnet växer. Därför utvecklas inte någon sammanhållen person.

Man kan säga att olika delar fryser fast i det förgångna och lever kvar i upplevelsen av hot.

Varje delpersonlighet har sin identitet med egna förmågor,

7

m­innen och känslor. Men vilka är de egentligen, de olika delpersonligheterna? Vad karaktäriserar dem? Hur ser de ut? Vilka strategier använder var och en för att försöka hitta trygghet?

Man brukar kalla den ”vanliga” och tillsynes välfungerande d­elen för ANP. Förkortningen kommer från engelskan och står för A­pparently Normal Personality. En och samma person kan utveckla flera ANP. För enkelhetens skull kan vi kalla ANP ”vardagsperson”. Den l­ägger all sin kraft och energi på att vara manager i vardagen. När ska jag sova, äta, dricka, gå på toaletten, vara aktiv och social? Vardagspersonen sköter det dagliga livet och jobbar för att få allt att fungera på bästa möjliga sätt. Den arbetar hårt och drar ett tungt lass. Så länge det yttre livet rullar på utan störningar kan det fungera ganska bra, men vardagspersonen brukar få det svårt när någon händelse triggar igång tidigare upplevelser som oroar eller hotar. För att livet ska bli hanterbart försöker vardagspersonen systematiskt undvika sådana situationer. Man kan säga att vardagspersonen lider av fobi när den till varje pris vill slippa känslor, närhet och mycket annat.

Vardagspersonen har sällskap av en eller flera e­motionella delpersonligheter, så kallade EP, Emotional Parts of the P­ersonality, som är mycket känsliga för stress. Genom olika beteenden försöker de undkomma upplevelserna av det som har hänt. Överlevnadsdelpersonerna bär på starka känslor kopplade till sina svåra minnen. Alla vill skydda sig. Men oftast har de olika lösningar på hur detta ska ske. En del delar tar väldigt starkt en kontrollposition. Denna delpersonlighets beteendemönster är starkt kopplat till att hen blir aktiv i situationer när hen uppfattar att kontroll behövs. Hens sårbarhet är helt undangömd. En sådan delpersonlighet tar ofta kontroll med hjälp av ilska och är inte sällan fobiskt rädd för att någon ska komma nära. Då slåss hen för sitt liv.

Samtidigt tar ofta andra emotionella delar en helt annan roll, som sårbart offer. Det är en emotionell delpersonlighet med sin sårbarhet i fokus. Denna del är oftast snabb att ta till flykten, men kan samtidigt ha ett starkt behov av att söka skydd i en relation med

8

en omvårdande person. Det kan innebära ett desperat begär efter anknytning. Ofta har dessa delpersonligheters enda möjlighet till överlevnad upplevts vara lydnad och underkastelse.

Varje delperson har sina särdrag och fyller sin funktion för att vi ska överleva. En kan ha ansvaret för att ta hand om kroppen, se till att vi får mat i magen och så vidare. En annan delperson ser till att barnen har det bra, ytterligare en försvarar kroppens integritet när det finns ett verkligt eller upplevt hot. Varje del sköter en eller flera uppgifter, och jobbar envist med att klarar av sitt mål. Alla är delar i ett gemensamt system, men ingen av dem styr övergripande.

Det finns ingen dirigent som länkar samman alla stämmor i kören.

Att förstå hur djupt uppdelade de olika delpersonerna är från varandra, blir en av de grundläggande uppgifterna för terapeuten i behandlingsarbetet. Att forska fram vilka delpersonligheter som eventuellt känner till varandra, vilka som är i luven på varandra och kämpar åt varsitt håll behöver också redas ut. Hur ser det inre samspelet ut? Vem är det som ropar och skriker och skrämmer de andra? Finns det mellan delpersonligheterna några medvetna samspel och samarbeten? Vilka delar vet om att vilka existerar? Hur ser de i så fall på varandra? Hur förhåller de sig när någon del väljer att dominera totalt? Hur ser kommunikationen ut, hur väl skiljer de ut olika roller och brister hos varandra? Listan med frågetecken som behöver rätas ut kan göras lång.

De olika delpersonligheterna kan vara åtskilda från varandra olika djupt och olika mycket. Ibland sipprar det lite information och känslor mellan öarna. Ibland kastar delarna minnesbilder och upplevelser mellan sig. Ibland kommunicerar de inte alls. Öarna är i stort sett helt isolerade från varandra. Ibland är personen inte medveten om sina alternativa identiteter. Delpersonligheter kan vara mycket noga med att hålla sin existens och sin historia hemliga gentemot varandra.

De emotionella delarna hos en person med traumarelaterad d­issociation kan tränga sig på den till synes välfungerande delen och påverka personens liv med olika stark och ibland våldsam kraft.

9

Å andra sidan kan de emotionella delarna under lång tid hållas på avstånd och inte tillåtas att bryta sig in i vardagspersonens tillvaro.

Under den tiden kanske personen klarar av att arbeta hårt, studera intensivt eller driva något annat projekt som fyller tillvaron. Att bilda familj kan vara just ett sådant engagemang.

Så kan plötsligt något ske i livet som förhindrar ett nästan t­otalt undvikande av historien. Då tränger de emotionella delarnas jag fram. Dessa känsloladdade delar kan vara mer eller mindre självständiga. De kan veta om varandra mer eller mindre, eller inte alls. De kan rent utav vara ovetande om eller bara ha börjat ana att det finns andra delar inom personen. Stundvis kan de emotionella d­elarna ta över vardagspersonens hela upplevelsefält och beteende. De kan också leva parallellt och tränga sig fram vid olika tillfällen, ofta med ångest eller starka minnen.

Annicas bok är full av uppmuntran och hopp och jag håller med henne i detta. Med rätt hjälp kan vi ta tillbaka oss själva och våra liv, på det sätt var och en vill och behöver. DID är komplext och tar tid att bearbeta. Med den här boken hoppas jag kunna gestalta traumas komplexitet och sorgen såväl som kärlek och hopp. Jag tror på det goda i världen och på kraften i läkningen. Tror också att ingen är helt ensam.

Psaltaren, psalm 139: Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

Den kunskapen är för underbar, för mig, den är så hög att jag inte kan fatta den.

Stiger jag upp till himlen är du där,

10

bäddar jag åt mig i dödsriket är du där.

Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.

Säger jag: ”Låt mörkret täcka mig och ljuset bli natt omkring mig”, så är inte mörkret mörkt för dig, Natten lyser som dagen, mörkret är som ljuset.

11

1.

Alva Jag förlorade min tvilling som liten och jag undrade var hon fanns nu, när hon inte gick intill mig som förut.

Men någonstans på vägen skedde en skiftning. En bit i på färden visste jag att det nu var jag som var den förlorade. Och i den snårskogen, i dunklet, bland skuggorna, då var Elsa istället min fackla.

Ja, hon var mitt ljus och jag följde det.

Från att ha varit lyckligt lottad och förunnad tillsammans med min andra hälft – vi var två livsmodiga, lyckliga, identiska t­villingar – blev jag istället en känslomässig fattiglapp. På ett känslo­ mässigt plan föll jag. Jag blev ensam, full av sår.

Jag har aldrig slutat älska henne. Även när jag inte älskade mig själv så älskade jag Elsa. Så fort jag tänkte på henne fylldes mitt hjärta med ljus.

Jag har fått resa till mina innersta vrår för att hämta tillbaka mig själv. Och när jag hade gjort det måste jag förändra hela min identitet.

Inget är så löftesrikt och hoppfyllt som ett nyfött barn. Det löftet är evigt. Det är var och ens. Så nu börjar vi. ”Vill du verkligen göra den här resan?” ”Jag vill! Jag vill göra mitt bästa!”

Elsa och jag kom från Ljuset med två själar som reflekterade det. Vi var två livsglada identiska barn. Vi föddes 1978 till en före

12

detta skönhetsdrottning och en missbruksbenägen långtradarchaufför. Mamma var tjugosju år gammal och hade två söner från ett tidigare äktenskap. Pappa var också tjugosju och hade svårt med förhållanden.

Cecilia heter hon, eller Sessan, som min mormor kallade vår mamma, eller Cilla, som hennes vänner kallade henne – kärt barn har många namn – främlingar också. Jag ser henne som på en film, en kedja skapad av en känsla i djupen och av sådant som har b­erättats för mig.

När vi kom till henne – våra blivande kroppar hade redan s­lagit rot i henne, men våra själar svävade ännu omkring – stod hon f­ramför spegeln och tuperade håret med en borste. Det doftade Blend menthol i den lilla enrummaren på Kungsholmen, vars djupa fönster vette ut mot ett rustikt kvarter, och den senaste cigaretten låg fimpad i askkoppen på soffbordet. Soffan hade brandgula inslag, en avstjälpningsplats för veckans outfits. Cilla var ärtig denna dag, klädd i utsvängda jeans, en blommig skjorta och pälsväst. ”Hit höt”, tänkte hon när hon såg sig själv i spegeln. Det var något de hade sagt till varandra när de skulle gå på fest, hon och hennes bästis, Amelia. Skit söt. Amelia blev kvar i USA, men Cilla hade ett nytt liv i gamla Svedala. Hon arbetade som nattvak på långvården, hade delad vårdnad om sina söner och en pojkvän som hette Arthur. Vår pappa.

Vi kom till henne för att hon längtade efter småbarn igen … att ha någon som älskade och såg upp till en … Vad skulle hon annars göra av sig själv? Det här fick bli hennes liv. Arthur fick se till att fixa det åt henne.

Cilla och Arthur hade nu avverkat sin förälskelse, som började på en buss, i ett lugnt och lummigt Stockholm 1977. Bussen slog upp sina dörrar och Cilla gjorde entré, som om det var en scen hon klev upp på och inte en vanlig röd Stockholmsbuss. Hon utstrålade självförtroende, verkade inte äldre än femton och kunde fortfarande åka på ungdomsbiljett. Cilla fick syn på en pojke utmed raden av säten och drogs ditåt. Han hade något ofärdigt över sig, lockigt hår, ljusblå ögon som satt långt ifrån varandra. ”Hej”, sa Cilla retsamt.

13

Pojkmannen log ett leende som fick honom att se vild ut snarare än vacker. Det var som att se in i en spegel och Cilla tappade f­attningen för en sekund. Sedan återvände hon till jaktmarkerna. Vilka k­nappar kunde hon trycka på för att gör honom till hennes? (När Cilla var ensam med sig själv fick hon inget gensvar, allting var tomt och genomskinligt, därför behövde hon knapparna.) Hon satte sig på sätet mittemot Arthur och lät blicken leka inbjudande och avståndstagande om vart annat.

Arthur hakade omedelbart på. Han var i stort behov av kärlek och längtade efter att få krypa upp i en kvinnas famn och g­ömma sig i hennes armar, att äntligen bli frisk och hel där. Han tog t­acksamt emot Cillas intresse och efter att de hade utbytt telefonnummer, innan han gick av vid Sveavägen, var de den tid som följde r­usiga och olydiga tillsammans i Stockholms stad. På rökiga restau­rangen satt de och mätte varandra med ord och blickar. Cilla kisade g­enom cigarett­röken, såg hans osäkerhet, såg något förkrympt och outveck­ lat. Han i sin tur tittade på sin egen mamma, på kärleken eller m­örkret.

Han tog med henne ut till föräldrarnas hus i skärgården. De åkte i hans gamla bil, den enda han ville kosta på sig nu när han just fått fast anställning på åkeriet. Björkarna passerade deras buckliga p­låtskal i det milda landskapet där bondgårdarna mötte havet. ”Du är så söt”, flinade Arthur medan han körde. ”Dina stora gråblå ögon, dina pikanta fräknar.” Han kunde knappt bärga sig tills han fick visa upp henne för mor och far, lika stolt som han var när han hade dragit upp en stor gädda med fiskespöet. Nu hade han väl varit duktig ändå?

Men det blev inga beröm, bara den sedvanliga tomheten. Farmor log lite skevt, lite avundsjukt. Farfar sa: ”Kvinnor har så lätt att lägga på hullet”, sedan fortsatte han med arbetet runt egendomen, en hård ryggtavla vänd åt deras håll.

Arthur harklade sig osäkert. ”Varför försvarar du mig inte?” frågade Cilla, som fallit som en ängel, när de blev ensamma nere i gäststugan.

Jo, men han skulle ordna. Vänta bara. Så såg han till att hyra en

14

stuga i en annan del av skärgården (lite hot, lite tårar och så fick han kontraktet.) De unga tu kunde fly fältet. Havet kluckade mot klippstranden. De låg och solade sig på klipporna. Hans hår torkade mot hennes arm.

Han såg bedjande på henne. Hon lät honom ordna med maten, grillen, ölen och vinet.

Moses, Cillas svarta labrador kom och släppte tunga stockar i skallen på honom när de låg och halvslumrade på de saltstänkta klipporna. Hon gapskrattade varje gång.

Det har gått ett halvår och Cilla misstänkte att hon var med barn.

Hon log lurigt mot sig själv i spegeln.

Vi följde med Cilla när hon träffade sin kusin som studerade till förskolelärare, vår Freja. De kramades och skrattade. ”Jag tror att jag är med barn”, sa Cilla. ”Va, är det sant?” sa Freja.

När jag befann mig mellan dem spelades minnesfilmen upp.

Kusinerna hade bott i perioder hos varandra eftersom bådas mödrar var ensamstående och hjälptes åt med barnen. Nu gick minnena samman. Jag såg Cilla när hon satt på hustaket tillsammans med Freja, som just lämnats av hemma hos Cilla. Det var något tak i någon stad, någonstans där hon inte hörde hemma. Där ute i staden levde små duktiga, väluppfostrade flickor med sina föräldrar som lärde dem att lyckas i skolan och skaffa många nära vänner. Det var så orättvist! Det var så avskyvärt!

Cilla levde utan gränser och rötter. Hon fick göra vad hon ville, fick allt hon pekade på. Fortfarande vid tolv års ålder sov Cilla i samma säng som sin mamma, trots det kände hon sig alltid hungrig på mera nära kontakt. Taket var av plåt och kändes varm mot huden.

Det var dags att hoppa. Det brukade hon göra när de flyttade till en ny stad, leta upp ett tak och hoppa, för att kanske bryta någonting, så att de kunde ta henne till sjukhuset där alla skulle tycka synd om henne. Men det skulle väl inte lyckas den här gången heller, tänkte Cilla.

15

Sen var det männen. Cilla önskade sig en pappa mer än något annat, men de här männen som besökte hennes mamma under sena kvällar hade ingen faderlighet att ge henne. Storasyster Elisabeth Cilla ochegentligen? lilla kusin Freja också: ”Kom nu! Dumma ungar, ni Vadsaärtillidentitet, Är det baserat på vilken musiksmak fattar ju ingenting.

Kom nu och håll tyst. ” Det var när farbror Boris en har? Var en kommer ifrån? Är det sammandrabbningen mellan hade kommit. gömma sig i boden tills de var säkra på vem du är och denDå dufick harde varit? att han hade gått.

I den nya skolan fick Cilla syn envarför. flicka som stack i mängden Alva har många minnesluckor.

Honpåvet Under sinutuppväxt harför hon som har lämnat henne ett blickar pussel på attutsatts hon varförsåtrauma lång och otymplig.

De satt och med kastade av minnesbitar foga samman. går iså terapi sitt varandra ochatt höll händerna förHon ansiktet att deoch integräver skullei skratta förflutna att försöka förstå sitt nu.kunde Sin framtid. rakt ut.för Tillsammans med Amelia Cilla lämna barndomens sårbarhet bakom sig och sätta igång med att ta vad hon ville ha.

BoHennes bor tillsammans syskon Bo stora är bara kusin Frejamed somsina var ett par åri totalt yngre mörker. såg på med ögon. ett Cilla barn,och men har tidigt i livet behövt förstå vad det innebär att Amelia levde efter sina egna regler och lagar och dentaCilla ansvar, och tvingats för vuxenlivets mörker. fly, som en gång hadeutsättas varit ensam på skolgården hadeDe förmåste alltid ersatts Bo och syskonen, men hur? av den Cilla som sjöng nidvisorna om andra barn.

Cilla och Amelia stack hemifrån när de var sexton och gav sig Lilla fågel flyg gestaltar dissociation. Dissociation är en känsla av ut på tågluff i Europa, som från Italien förde dem till USA där Cilla avstånd till sig själv, sina känslor eller sin omgivning. Bland andra gifte sig med en stenrik gammal gubbe. Idag, tjugosju år gammal, dissociativa tillstånd finns DID – dissociativ identitetsstörning, som hade hon hunnit vara gift med en miljonär och levt lyxliv i USA är en splittring av jaget. var skilsmässan allttrauma hon hade hade honoch slängt DetNu mänskliga lyfts framklar, bland ochupplevt diagnoser.

Hopp ifrånlyser sig som oönskat bagage och i Arthur hade hon hittat sin like, kärlek upp även det mörkaste. vad nu det kunde innebära. ”Gör abort”, sade Arthur. De satt på en brygga i Frihamnen och det blåste vårkallt. Fiskmåsarna hade kommit. Människor strosade förbi.

Han var missnöjd. Han hade inte bett om att få bli pappa. Frågan var om han själv hade blivit född. Han var svart i huvudet, men Cilla log sitt okynniga leende och lärde honom att inte ta så allvarligt på det här med att bli förälder. ”Tänk på allt ett barn kan ge oss”, sa hon. ”Den kommer alltid att älska oss.”

Det var magiska ord för Arthur, att han inte skulle vara ensam.

Jag kände hans ensamma liv och ensamma varelse och han hade så www.vistoforlag.se