9789180661836

SMÄRTPUNKTEN

Elisabeth Åsbrink

SMÄRTPUNKTEN Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander

Polaris

Andra pocketutgåvan, första tryckningen Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2009 Elisabeth Åsbrink Omslag: Anders Timrén Tryckt hos ScandBook UAB Printed in Lithuania 2024 ISBN 978-91-8066-183-6 www.bokforlagetpolaris.se

Vad som berättas är sanning. Men mycket som rör mig, men inte kan berättas, är ju också sanning, och mellan dessa två sanningar, den utsagda och den förtigna, råder det ibland en hemlig fiendskap.

Mycket, som nu är undanhållet, skulle, om det avslöjades, ge det nu framlagda ett nytt ansikte, utan att ett ord skulle behöva ändras i själva relationen: det skulle likafullt sörja för att intrycket bleve ett annat än nu, ibland bättre, ibland mer ofördelaktigt, ibland endast mer förvirrat. Men uppriktigheten, ja, även rätten till uppriktighet, har gränser. Minnena däremot ha ingen botten – det är omöjligt att göra dem full rättvisa.

Ur Ett författarliv av Bertil Malmberg

5

Prolog

N

ågra liter mjölk, det var allt jag skulle köpa innan jag gick till dagis för att hämta barnen. Men först två inrikes frimärken.

Det hela hände 1997, några år innan postkontoren döptes om till Svensk kassaservice för att sedan läggas ner. Ett postkontor var ett postkontor. Där satt lågavlönade kvinnor och sålde kuvert, betalade ut pensioner, tog emot och lämnade ut paket. Just mitt kontor i Svedmyra var litet, denna dag besökarna få och klockan visade tidig eftermiddag.

Ingen kö alls. Stillsamt, som ett postkontor i en närförort kan bli. På torget utanför smälte snön ner till slask.

Jag stod vid en öppen lucka, fönstret mellan mig och en kassörska.

Två ofrankerade kuvert på disken, plånboken framme. Hon bläddrade bland blanketterna.

Jag såg henne titta ner i sina papper och frimärkskartor och tänkte inga särskilda tankar, väntade på att få betala. Besöket på posten skulle bara ta några minuter, ett ögonblick av mitt liv jag beredde mig på att glömma så snart det passerat.

Men så ser jag kassörskan röra på huvudet, titta upp, växla blickpunkt.

Hennes pupiller vidgas. Då hör jag vrålen. Rummet, mitt huvud, fylls av dem. Tiden lämnar lokalen och bara nuet blir kvar.

Jag följer hennes blick och tittar mot dörren. Ser mynningen. Allt jag ser av vapnet är mynningen. Två män tränger undan luften. Mörk materia, kroppar, kommer närmare. Andas jag? Rånarluvorna hårt neddragna, utklippta hål för ögonen, garnet har repat sig, fransats och jag 7

ser huden, ser ögonvitorna, uppspärrade, adrenalin, mynning, pupill, svarta hål. ”Det här är ett rån! Lägg er på golvet! Lägg er!”

De skriker men jag ser inte deras munnar.

På golvet?

Bakom min rygg står kopieringsapparaten i grå plast, den röda knappen sonen brukar trycka på. Tanken på mitt barn lugnar, som om små partiklar av honom finns kvar i rummet. Dit går jag. Männen vrålar om pengar, ge hit, ge hit. De rör på sina armar som är onaturligt långa och slutar i svarta skjutvapen.

Jag lägger mig. Fosterställning. Vänder huvudet bort, ryggen till.

Tittar längs med golvet. Ser gruskornen som ligger under kopieringsapparaten. Tänker att det är vi kunder som burit in dem i de räfflade sulorna under våra vinterskor. Tänker att situationen har fyra öppningar, att nuet här på golvet har fyra dörrar.

De kan låta mig vara.

De kan misshandla mig.

De kan ta med mig när de drar.

Jag kan dö.

Någon av dessa fyra utgångar ska jag igenom. En av dem väntar mig. Hör männens snabba steg, fram och tillbaka längs med disken.

Ligger helt stilla. Tänker på min kropp. Tänker bort min kropp. Om jag inte rör mig, finns jag? Tittar på gruset i glipan mellan golv och maskin.

Släpljuset gör skuggorna långa. Tänker att där kommer inte städaren åt. Tänker att jag alltid undrat hur den där stunden skulle te sig, den strax innan man dör. Nu vet jag. Jag tror att tiden går men kanske är det tankarna som rusar. ”Hallå. Är ni kvar?”

En kvinnoröst. Plötsligt hörde jag hur tyst allt var. Inget spring, inga fler högljudda krav på pengar. Jag vände långsamt på huvudet, vecklade ut kroppen, reste mig upp. Kassörskan såg på mig från andra sidan glasluckan. I ögonvrån, någon meter till höger, vecklades ytterligare en kropp ut; en människa skiftade från liggande till stående. Vi var som växande svampar.

Jag tog några steg mot disken och ställde mig där jag stått förut.

Samma kassörska satte sig tillrätta på sin stol igen. Jag öppnade plån8

boken. Hon bläddrade bland blanketterna. ”Två frimärken. Ja, det blir tio kronor jämnt.”

Bakom mig ställde sig den andra och vi bildade kö. En djup suck.

Jag vände mig om och frågade hur det stod till. Hon trodde att hon glömt att stänga av spisen hemma. Stod där en kastrull, undrade jag. Ja, på ettan, hon skulle ju bara vara borta en liten stund, blev svaret. Jamen dåså, sa jag, då var det ju ingen fara. Tio kronor. Var så god.

Det gick många månader innan jag vågade mig in på ett postkontor igen.

Varje gång jag såg gula postlådor greps jag av hjärtslag i hela kroppen, kraftig oro. Men jag sökte upp dem, kassörskorna på kontoret i Svedmyra. Jag fick veta att de hade haft tydliga instruktioner att lämna ifrån sig pengar vid händelse av rån. På så sätt skulle risken att rånarna utövade våld mot kunderna minimeras.

Men den där eftermiddagen, när just vi rånades, hade de blivit så rädda att de glömt bort vad de borde komma ihåg. En kassörska gömde sig på toaletten. En sprang ut genom bakdörren och in till pizzerian bredvid. Pizzabagaren hade tagit fram sin största kniv och gjort sig redo för strid. Och hon som bläddrat bland blanketterna, min kassörska, dök ner, in under kassadisken, som en kanin i sin håla. Darrade hon?

Vi kunder lämnades ensamma med de två männen, på samma sida om postdisken, vi med kropparna mot golvet, de med mynningarna riktade mot oss, i det lilla rummet.

Sedan kom förklaringen till att kvinnorna på postkontoret i Svedmyra glömt vad de borde minnas. De hade varit med om det förut.

Förra gången, 1992, hade inte väggen av glas mellan kund och postanställd nått ända upp till taket. Rånarna hade hoppat över. En av kvinnorna hade fått ett kallt vapen i nacken för att tvingas öppna kassaskåpet. Militärligan. De kom över 708 657 kronor.

Därför darrade kassörskorna den här januaridagen 1997 och lät oss kunder ligga på golvet utan hjälp, för att de glömt vad de skulle minnas, för att det de skulle komma ihåg hade fallit ur minnet, för att det här rånet knuffade dem bakåt i tiden till ett annat rån och det fanns just inget de kunde göra åt den saken.

Men vi hade tur. Kanske just våra rånare, trots sina illvrål och svarta pistolmynningar, var vänliga själar i grund och botten? Eller, var 9

de rookies? Kanske kompletta idioter? De fick i alla fall aldrig några pengar. De lät en senil farbror, som antagligen inte förstod att han blev rånad, lämna lokalen under tiden. Allt grynigt dokumenterat av övervakningskamerorna. Och några minuter senare lämnade de själva postkontoret utan att vare sig skjuta oss två som låg på golvet, skada någon av kassörskorna fysiskt eller förstöra inredningen. De bara försvann, med oförrättat ärende och utan att någonsin bli gripna av polis. Men deras framfart gjorde mig indirekt till ett av militärligans brottsoffer, i en lång kedja av orsak och verkan.

Sju år efter militärligans framstöt mot posten i Svedmyra, två år efter att jag själv låg där på golvet under dödshot, den 19 januari 1999, höll Riksteatern en presskonferens i Hallunda strax utanför Stockholm som samlade många journalister. Ett unikt teaterprojekt under ledning av dramatikern Lars Norén skulle få premiär bara några veckor senare. Pjäsen hette Sju tre och Lars Norén hade skrivit den tillsammans med tre långtidsdömda män på Tidaholmsanstalten, brottslingar som också skulle agera på scen. Det mest sensationella, det som väckte störst oro, var att en av skådespelarna hade varit ledare för den omtalade militärligan. Många medier rapporterade. Eskilstuna-Kuriren var en av dem: Carl Sumonja, ledaren för Militärligan, har fått permission och ska ut och spela teater. Mannen som ledde nittiotalets mest fruktade och våldsamma rånargäng har fått en roll i en ny pjäs av Lars Norén.

– Det här är ingen chanstagning. Han har gjort bokslut och vill börja ett nytt liv, säger den ansvarige inom kriminalvården, regionchef Gunnar Engström.

Under ett par år i början av nittiotalet begick Militärligan bland annat en stor vapenstöld, ett tiotal grova bankrån, ett sprängattentat mot Stockholms centralstation och utpressning i stor skala mot svenska staten. Namnet fick ligan på grund av att kupperna utfördes med militär disciplin och med militär utrustning. Rånarna var beväpnade med automatkarbiner och vid flera tillfällen avlossade de skott inne i och utanför banklokalerna. Carl Sumonja, liksom flera andra ligamedlemmar utbildad jägarsoldat, var oomstridd ledare i det fem man starka gänget. Under rättegången erkände han konsekvent sin 10

egen medverkan men vägrade namnge sina medbrottslingar. Några spår av ånger visade han inte. Handens tingsrätt dömde honom i oktober 1994 till 14 års fängelse. --– Jag kan förstå om teaterarbetet väcker känslor hos rånoffren, men samtidigt hoppas jag på förståelse. Ingen vill väl att han ska återvända till samhället i samma skick som när han låstes in, säger Gunnar Engström.

Efter ett år i häkte, två år ”i bunkern”, det vill säga på högriskfängelsernas säkerhetsavdelningar, och ytterligare två år på Tidaholmsfängelsets vanliga avdelningar, har han numera rätt till permissioner. Han har också genomfört flera obevakade permissioner utan anmärkning. Sumonja, som numera heter något annat, skrev tillsammans med två medfångar ett brev till författaren och regissören Lars Norén med önskan om att få sätta upp en av hans pjäser.

I stället bestämde sig Norén för att skriva en ny pjäs baserad på de tre fångarnas liv och tankar.

Beslutet att tillåta de tre fångarna delta i projektet togs medan de satt på Tidaholmsfängelset. --- Någon risk för rymning är det knappast, enligt Gunnar Engström.

– Jag sätter hela min person på spel när jag tar ansvaret för det här. Men jag är övertygad om att det är rätt. --Någon särskild bevakning kommer inte att ske vid föreställningarna. Det är avtalat att regissören Lars Norén hämtar dem före föreställningarna och lämnar tillbaka dem efteråt.

Militärligans ledare, Carl Sumonja, bytte sitt efternamn till Thunberg under tiden i fängelse. Han är en av huvudpersonerna i den här berättelsen. En annan centralgestalt är mannen som sätter sin person på spel när han tar ansvar för teaterprojektet: kriminalvårdens dåvarande regionchef för Stockholm, Gunnar Engström. Även Aftonbladet intervjuar honom i samband med presskonferensen: – Carl satt först ett år i häkte med åklagarrestriktioner, det vill säga han fick inte ens umgås med andra häktade, sen två år i bunkersystemet med maximal säkerhet och därefter två år på klass 1-anstalter med hög säkerhet. När räcker det? När har samhället hämnats färdigt?

AB: – Det ligger i allas intresse att hjälpa honom och andra tungt 11

kriminellt belastade in i samhället igen?

– Ja, exakt, de får inte komma ut som levande minor. Jag satsar min månadslön på att de inte sviker förtroendet och rymmer. Carl är intresserad av att förmedla en annan bild av sig själv än den som förekommit i media. Pjäsen är hans inträdesbiljett till samhället.

Om en pjäs av Lars Norén var självklart nyhetsstoff, blev det inte mindre kittlande av att han samarbetat med brottslingar. Ett tjugotal artiklar skrevs apropå Riksteaterns presskonferens i januari 1999. De flesta tog upp riskerna med Carl Thunberg, den med längst utdömt straff och längst fängelsetid kvar. De andra två medverkande fångarna var det ingen som brydde sig om.

Men det var alltså tre långtidsdömda män som Lars Norén hade samarbetat med: Carl, Tony och Mats. Pjäsen Sju tre byggde på deras ord, utgick från deras liv. Två av dem kallade sig nationalsocialister, och deras attityd gentemot judar, homosexuella och invandrare utgjorde en del av pjäsens repliker. Efter premiären briserade debatten. Bör man ställa nazister på scen, var en fråga som ställdes. Hur bör man bemöta deras åsikter, en annan.

Den mängd samtal, känslor och klyvnad pjäsen Sju tre skapade under våren 1999 – både hos dem som såg föreställningen med skådespelaren Reine Brynolfsson och de tre fångarna i rollerna, och de som bara hörde talas om den – liknade inget annat. Debatten pågick i månader. Över hundra debattinlägg publicerades i många av landets tidningar, radiodebatter och tv-soffsamtal återkom till ämnet gång på gång.

Men så länge det bara rörde sig om en pjäs fördes diskussionen om rätt och fel, demokratins sätt att hantera odemokratiska element och gränsen mellan sanning och fiktion, i kulturprogrammen och på kultursidorna, just ingen annanstans. Deltagarna var kulturjournalister, teaterfolk och en och annan psykolog.

Pjäsen Sju tre spelades tjugotre gånger. Den sista föreställningen ägde rum torsdagen den 27 maj 1999.

Dagen därpå gick en av skådespelarna, Tony Olsson, på en normal permission från Österåkeranstalten och deltog i ett grovt väpnat rån mot Östgöta Enskilda bank i Kisa, ett rån som resulterade i morden på två polismän i Malexander. Efter brotten återvände Tony Olsson inte till fängelset utan rymde.

12

Allt förändrades. Teaterprojekt. Malexandermord. Det var som om ingen kunde rapportera om det ena utan att nämna det andra. Nu deltog ledarskribenter och nyhetsjournalister i debatten. Riksteaterns folk drog sig allt mer in i sitt skal.

Den 18 januari 2000 dömdes Tony Olsson av Linköpings tingsrätt till livstids fängelse för grovt rån, mord och mordförsök.

Mats, som också spelat i Lars Noréns pjäs Sju tre, dömdes till ett års fängelse för att ha hanterat pengar från rånet i Kisa.

Carl Thunberg, militärligans ledare, han som väckt störst oro i medierna, hade skött sig fläckfritt.

Men vad hände egentligen? Den debatt som skapades av pjäsen – vad ledde den till? Var gick gränsen mellan pjäsprojektet och brotten – åtta väpnade rån och mord på två poliser den 28 maj 1999? Hade de överhuvudtaget något med varandra att göra?

Redan då intervjuade jag flera bland dem som gjorde samarbetet mellan Riksteatern och kriminalvården möjligt: pjäsens producent, fångarna som spelade teater, författaren och regissören Lars Norén, ansvariga regionchefer samt generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen.

Som reporter på Sveriges Televisions Aktuellt fick jag kontakt med de mördade polismännens närmaste anhöriga, och senare också filmteamet som följde arbetsprocessen när den dokumentära teaterpjäsen blev till.

Och så recensenterna och debattörerna som förde diskussionen om först pjäsen, sedan ansvaret för brotten.

Tio år senare söker jag upp några av de berörda igen. Vem ljuger?

Vem minns rätt? Vilka är fortfarande rädda, vem är fortfarande farlig?

Vad har de hunnit tänka sedan våren 1999?

Kort sagt: Vad är sanning? Och vad är konsekvens?

13

Sju tre

M

ars, april och maj. Från grått till grönt skiftar namnen på årets tidiga månader och de bär i sin tur på andra namn: snöfall, dagsmeja, bladsprickning. Vackert så. Vårvinter.

Handlingen i pjäsen Sju tre utspelar sig under en sådan vårvinter, kanske är året 1998. Men här befinner man sig långt från årstidens skiftningar, inlåst i monotoni, i fängelse och ingen passerar gå.

Scenbilden föreställer ett rum, fem meter brett, tio meter långt, i en sluten avdelning, djupt inne i fängelset. I manus står: ”Ena väggen delvis av glas.

Fönster med galler, små ventilationshål.

En lång smal korridor utanför. Dörrar, några öppnade, till celler, fångar som ibland passerar därute från och till mat- och samlingsrummet. Man skymtar ett vaktrum i den bortre delen av korridoren.”

Pjäsen kan börja.

Metallica på hög volym. Skrik, slammer. Tre män kommer in på scen och tar av sig sina svarta tröjor, bringorna bara, de byter om till träningskläder, tatueringarna som blå ristningar i skinnet. Sedan plötslig tystnad, mörker.

Det är eftermiddag i mars. De tre männen ligger på golvet och gör armhävningar. En av dem, Mats, ligger främst. De andra två, Teo och Tony, ligger bakom så att en triangel bildas. När de är klara reser de sig och tar varandra i hand.

MATS: Teo, det var som alltid lika roligt.

14

TEO: Tack.

TONY: Tack kamrat. Det var hårt.

MATS: Det är hårdare ju långsammare man tränar.

Här kommer en fjärde man upp på scenen. Han har stått med ryggen till, utanför, och väntat. Innan han kliver in lägger han nycklar, mobiltelefon och pengar i en låda, passerar en metalldetektor och går in på scenen. Den fjärde mannen hälsar på de tre.

Att få en känsla av en pjäs med bara manus i hand kräver fantasi, att bilder uppstår mellan raderna, en vana att se dem. I det skrivna, omfångsrika manuset till Sju tre, är denna, pjäsens första scen, näst intill osynlig. Där står bara triviala fraser som Hej. John.

Hej, välkommen. Teo. Mats. Välkommen.

De vanliga fåstavigheterna vi får ur oss när vi hälsar. Var finns berättelsen? Är det här en samhällsskildring? Vad kan man utläsa av de slitna ritualord vi byter med varandra vid våra första möten? Nästan ingenting. Det är vid sidan om replikerna som handlingen visar sig. Så som i verkligheten är det inte orden som spelar störst roll när vi möter en människa för första gången, utan blick, tonfall, hur främlingens handflata känns mot min egen, hur längd och position markerar grader av makt och maktlöshet. Det är kropparnas förhållande till sig själva och till varandra som är den första scenens egentliga berättelse.

Ingen i Sju tres publik kunde undgå att registrera skillnaden i kroppar. Hur den man som kom sist in på scengolvet, författaren John, Lars Noréns alter ego, var mindre till växten, kortare, hade en osäker blick, hur han – med händerna famlande efter cigarettpaketet – ställdes mot de tre, oerhört vältränade männen i svarta T-tröjor.

Sju tre har egentligen inte någon handling i traditionell bemärkelse, rör sig inte framåt i tiden, någon förlösning sker inte på slutet. Rummet skiftar inte, platsen blir aldrig en annan. Pjäsen är stillastående. Den rörelse som pågår är istället ett sökande inåt. Dramatikern gräver som 15

en arkeolog efter minnen, mardrömmar, erfarenheter av kärlek. De tre fångarna släpper mer eller mindre motvilligt in honom i sina respektive livsöden, och som på ett slags själssafari får han åka på tur i deras inre.

Men det finns också tydliga skyltar längs med vägen: Restricted area.

I pjäsen formulerar författaren John det så här: ”Det är ni som är pjäsen. Det är ni som är handlingen … Hur långt, hur djupt ni vill gå, det får ni se. Och vad det är ni vill dölja.”

Två av rollkaraktärerna är nynazister, eller, med deras egna ord, nationalsocialister. Det nazistiska tankegodset diskuteras av alla utom Teo, som inte delar åsikterna och som under de partierna är helt tyst.

Pjäsen slutar med att författaren och fångarna säger adjö inför sommaren. Insamlingsskedet är klart, nu ska pjäsen skrivas, och där tar Sju tre alltså slut, med löftet – vi ses i höst.

Rollkaraktären Teo var baserad på Carl Thunberg, och bar hans namn i de tidiga versionerna av texten. Karaktären Tony spelades av Tony Olsson och den tredje rollen, Mats, spelades av den då 23-årige Mats. Författaren John spelades av Reine Brynolfsson. Lars Norén regisserade och Isa Stenberg producerade pjäsen inom Riksteaterns ramar.

Titeln Sju tre syftade på den tredje paragrafen i kriminalvårdslagens sjunde kapitel, en paragraf som inte länge finns, men som löd: den som dömts till fängelse i lägst fyra år --- skall placeras i en sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet som är av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Placeringen skall företrädesvis ske i en sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

Med andra ord: de rymningsbenägna, de som kunde tänkas fortsätta begå brott på permissioner eller inifrån fängelset, skulle ha särskilt hårda restriktioner. De blev sjutreor.

16

Beware: Reality

V

ilken är den första meningen i en berättelse? Det var en gång, once upon a time, hol volt, hol nem volt, volt egyszer egy …

Det spelar inte någon större roll i vilken världsdel, vilket språkområde eller kultur stickprovet görs. Början av en berättelse är alltid bestämd till en viss tidpunkt, ett hack i tidslinjen. En gud skapade en himmel och en jord, en man utan öde gick inte till skolan idag, en hobbit förberedde sin avskedsfest, en Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv. Ett skeende med avgörande konsekvenser kommer i rörelse och historien börjar.

Det är den mest ursprungliga av dramaturgiska regler, så självklar att det är skrattretande att ens analysera den, att den historia man ska berätta har en början, en första stavelse. Som att påstå att ett stycke musik alltid inleds med en första ton.

Det är också det självklara sättet att utföra journalistik. En berättelse om världen skriven på journalistiska är ett sjok verklighet som förses med en början, en kulmen och sedan ett avklingande slut.

Frågan är om inte journalistiken borde införlivas med orkidéerna, tillhöra samma familj av epifyter: de som lever på något annat. Därför att när orkidéerna lever på andra växter, lever den journalistiska berättelsen på urberättelsens form och intervjun lever på samtalet. Om orden byter mottagare i ett samtal, byter de – i intervjun – ägare. Journalisten kommer att råda över ordens inbördes ordning och innebörd.

De medievana känner till det här och kämpar hårt och medvetet för att behålla makten över ord, kroppsspråk och sinnesrörelser. Inte sällan 17

blir journalisterna förbannade över att orden inte ges bort frivilligt och kallar det medieträning. Maktkamp pågår.

Men det är ingen nyhet att verkligheten måste tuktas mycket hårt för att låta sig rymmas på 400 tecken i en tidning, eller 1 minut och 50 sekunder i Rapport. Så också den journalistiska berättelsen om pjäsen Sju tre.

Går man igenom pressklipp och arkiverade inslag där historien om skådespelet Sju tre rekapituleras kan man hitta några olika startpunkter. Men det finns en som förekommer oftare än andra: historien om brevet.

Från högsäkerhetsfängelset Tidaholm skriver en tungt kriminellt belastad man ett brev till den kände dramatikern Lars Norén och föreslår att han, dramatikern, ska komma på besök till fängelset för att kanske skriva en pjäs som fången och några till ska spela.

Men det här är ingen enkel berättelse, inget avgränsat skeende som kan få namnet sanning. Historien om pjäsen Sju tre, debatten och brotten är ett förrädiskt område kvicksand. Beware: Reality. Den börjar på många olika platser, vid många olika smärtpunkter och bildar många olika hack i tidsflödet. Ett stycke musik kan börja med en paus. En berättelse om pjäsen Sju tre kan börja med vänskap. Som den mellan Birgitta och Birgitta, en teaterregissör som blivit av med jobbet och en regionchef med visioner om en mänskligare fångvård.

Jag gjorde en sökning på nätet för att hitta ett foto av skådespelaren, regissören och teaterchefen Birgitta Palme, ville ha en bild av hennes utsida för att börja göra mig en bild av hennes insida. Jag fann en skiss av en lång, slank kvinna, en varsamt färglagd blyertsteckning. Birgitta Palme själv förblir osynlig. De mjukt dragna linjerna tecknar en kropp som bär vackert draperat tyg men ansiktet är en vit oval. Jag letar i Wikipedia, bläddrar i böcker. Men ingenstans finner jag ett porträtt av Birgitta Palme som svarar på frågan vem hon var, hon som var nära vän med regionchef Birgitta Göransson: ”Jag kände Birgitta Palme sen många år tillbaka. Vi delade en tvåfamiljsvilla med våra familjer i tjugosju år, ja, nästan ända fram till hennes död i september 2000.”

Någon beskriver Birgitta Palme som en djupt ledsen människa, någon annan beskriver henne som sprudlande. När jag ber regionchef 18

Birgitta Göransson beskriva sin namne tystnar hon. ”Nej, jag vill inte göra någon personlighetsteckning av henne. Hon var väldigt intellektuell och bildad.”

Birgitta Palme hade varit i USA och sett en uppsättning av Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot på fängelset San Quentin. Föreställningen och arbetet med de livstidsdömda hade gjort ett djupt intryck. ”Och vi pratade om det lite då och då vid köksbordet, över en middag och sa att det skulle vara roligt att göra något sådant”, berättar Birgitta Göransson idag.

Efter att ha arbetat som skådespelare och regissör i många år blev Birgitta Palme 1985 teaterchef på Göteborgs stadsteater. Hon behöll den positionen i fyra år men gick sedan tillbaka till skådespeleriet. När teatern hade kraftiga underskott i budgeten menar hennes vän Birgitta Göransson att Palme uppmanades att lämna teatern. Hon skulle visserligen få ersättning genom en trygghetsstiftelse, men eftersom hon var yngre än 60 år kunde hon inte dra sig tillbaka i pension, utan tvingades gå till arbetsförmedlingen för att söka jobb. ”Det var oerhört kränkande”, minns Birgitta Göransson. ”Hon hade jobbat på Göteborgs stadsteater som skådespelare och regissör och blev sen teaterchef. Hon försökte få andra uppdrag inom teatern men konkurrensen var för stor. Därför var hon hemma, ledig, och vi sa att vi kunde göra ett försök.”

Försöket skulle bli en teaterkurs för de intagna i ett av de fängelser som regionchef Birgitta Göransson basade över: Tidaholmsanstalten.

Fängelseledningen tecknade ett kontrakt med Birgitta Palme, där hon fick den vanliga ersättningen för studiecirkelledare. Det handlade om att under våren 1998 läsa pjäser och reflektera kring olika dramer. ”De som fick den här möjligheten var de långtidsdömda som hade visat en konstruktiv anstaltsvistelse och att de försökt att ändra sin kriminella livsstil.”

Så talar en kriminalvårdsdirektör, tillika regionchef.

De dömda Birgitta Göransson syftar på var de tio intagna på Tidaholms studieavdelning L, där man hade självhushållning och skötte sig.

Intagen är ett annat ord för fånge. ”De som ville fick anmäla sig. Vi hade ingen uttagning, inga lämplighetstester”, säger Birgitta Göransson. ”Men villkoret var att man 19

skötte teatercirkeln på sin fritid. På studietiden skulle man sköta sina studier.”

Intresset för den där cirkeln var ljummet. Ungefär hälften av de tio ”gubbarna” på avdelning L anmälde sig. Birgitta Palme kom till Tidaholm varje måndag eftermiddag. Efter de första träffarna blev fyra cirkeldeltagare kvar: Tony Olsson, Mats, Carl Thunberg och ytterligare en intagen, Dino.

Birgitta Palme läste högt och engagerat ur pjäser för de fyra männen, hade övningar i textanalys och de läste mot varandra. Efter en tid började gruppen leta efter en pjäs att repetera – men hittade inte någon som passade. Det fanns helt enkelt ingen med fyra manliga roller.

Det var då Lars Noréns namn nämndes för första gången. Skulle man kunna fråga honom om han ville skriva något för dem?

När vakterna fick höra talas om idén skrattade de. Skulle han?

Dream on. Till och med Birgitta Palme var tveksam och förberedde sina ambitiösa elever på att de kanske inte skulle få ett svar. Men Mats var segerviss. Han minns tydligt att han sa att gubben kommer. Han kommer direkt. Kan du tänka dig något som är mer intressant för en dramatiker, sa Mats. Hur han nu kunde veta. För samtidigt satt Lars Norén hemma i Stockholm och skrev på Skuggpojkarna, en pjäs om ett fängelse.

Söndagen den 15 mars 1998 Tidaholmsanstalten Bäste herr Norén Anledningen att jag skriver till dig är så mångfacetterad att jag inte riktigt vet hur jag ska börja. Det enklaste av allt det svåra är kanske ändå det som måste göras. En presentation av mig och av de tre andra personerna för vilkas räkning jag också skriver till dig. En kort bakgrund till varför och hur vårt nyfunna teaterintresse har kommit i dagen kan på samma sätt verka upplysande och på samma gång intressant.

Mitt namn är Carl Thunberg och jag befinner mig just nu i ett av samhällets utvisningsbås av säkerhetsklass ett under en tidsperiod av ytterligare fem år. Jag dömdes 1994 till fjorton års fängelse, 20

bland annat för ett stort antal bankrån, en stor vapenstöld och ytterligare ett stort antal i dagsläget inte allt för smickrande brott. Mina tre olycksbröder heter Dino […], dömdes till femton års fängelse i Norge för rån och kidnappning där hans bäste vän sköts till döds av den norska polisen. Tony Olsson dömdes till sex års fängelse för förberedelse av mord och så till sist men absolut inte minst har vi Mats […], fem års fängelse för rån.

Vi befinner oss alla fyra på landets enda heltidsstudieavdelning för långtidsdömda vilken är belägen på Tidaholmsanstalten. För ett par månader sedan dök här upp en fantastisk kvinna vid namn Birgitta Palme. Hon förhörde sig om det fanns något intresse för teater bland de närvarande och visst fanns det intresse för teater. De flesta här har inte en allt för ringa erfarenhet av att spela teater men då i en situation vilken minst sagt kan beskrivas som pressande med tanke på möjliga konsekvenser och inför en publik som allt och långt ifrån uppskattar ens framträdande.

Det slutade med att nämnda fyra personer deklarerade sitt intresse för att lära sig att spela teater – på ett sätt på vilket det från början säkert var menat – och så har det nu blivit de flesta måndagseftermiddagar sedan dess. Problemet vilket vi och Birgitta omedelbart ställdes för var inte bara själva ändamålet med all denna nerlagda tid på att försöka finna kärnan i teatern utan – vad ska vi så småningom framföra för teaterstycke? Frågan om inte Lars Norén hade skrivit någon passande pjäs kom upp på en gång men besvarades med viss tvekan av Birgitta. Problemet är att vi är fyra personer av det manliga släktet och ingen av dina pjäser har med fyra manliga karaktärer. Birgitta tog hur som helst på sig uppgiften att kontrollera om man ändå inte kunde finna någon pjäs skriven av dig men har fram till idag inte lyckats finna något passande.

Tråkigt nog måste tilläggas eftersom graden av igenkännande i en hel del karaktärer och handlingar i många av dina pjäser har varit på gränsen till fullständig. Den egna erfarenheten av det djupaste innerstas svartaste grumlighet och farlighet har minst sagt ökat på 21

förståelsen vid betraktelsen av mänskliga och familjära katastrofer framförda i teaterform.

Har du skrivit något som kanske skulle passa oss och vårt syfte?

Vad skulle du säga om att tillsammans med Birgitta, i mån av lust och tid komma och besöka oss här på ”hemmet”? Vi skulle inte bara uppskatta det som blivande amatörskådespelare utan även som personer. Vem vet, det kanske skulle kunna ge även dig ett och annat uppslag inför framtida teaterprojekt för din egen del. Kanske till och med en eller annan insikt i vad som lurar i det mänskliga psyket bortom den röda gränsen av lagliga tillbud, allmänt vedertagna konventioner och moraliska betänkligheter. Om du vill är du inte bara inbjuden utan varmt välkommen till lagens och moralens smala skärningspunkt.

Med de vänligaste hälsningar och med ett stort hopp om att få höra av dig, Carl Thunberg

22