9789180661720

Lars Andersson

rom a n en om hedå s ljus från ingenstans De levandes land

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 1

2024-03-04 15:12:14

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Lars Andersson 2008, 2012 Omslag av Sara R. Acedo Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos isbn 978-91-8066-172-0 www.bokforlagetpolaris.se

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 2

2024-03-04 15:12:14

Det levandes poetik Förord av Wera von Essen Vet författare bäst själva vad de har skrivit? Eller är texten intelli­ gentare än dess upphovperson? Jag lutar åt det senare. Men kunde ändå inte låta bli att ställa några frågor till Lars Andersson när jag fick tillfället att träffa honom som hastigast i Stockholm.

Jag undrade: ser du ett kristet spår genom författarskapet? Det vill säga i böckerna som inte explicit rymmer det temat? Som poesi­ debuten Jordens ansikte (2022), en sällsynt vacker meditation över Rosenkransen, den vanligaste bönen inom katolicismen. Heliga Maria, Guds moder, be för oss, och samtidigt är hon anonym judisk flicka som inte hade mycket mer än sitt Ja att ge till världen. Diktsamlingen beskriver henne som både människa – med en biologi – och helig.

Andersson var inte helt säker på det kristna spåret, men när det gällde Jordens ansikte stod det klart att detta med att vara fullt ut människa och fullt ut helig samtidigt varit centralt. Det är en viktig och olöslig gåta, icke att behandla som metafor, snarare blir den genom litteraturen en förskjutning av metaforikens början och slut.

Och här tror jag, efter att ha tagit mig igenom den närmast livförändrande resan som Romanen om Hedås utgör, att det finns en nyckel, åtminstone till delar av författarskapet.

Ett värmlandsepos.

När man ska beskriva det blir man lätt frestad att använda ord som ”myller”, ”gytter”, ”väv”. Ett myller av livsöden. Ett gytter av människor. En väv av liv och död.

1954: ett barnbarn ligger och sover på en övervåning, en farmor 3

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 3

2024-03-04 15:12:15

ska fira sin 70-årsdag. Barnet är författaren själv, eller berättaren, ”jag som skriver”. Eposet inleds med denna scen och, ja, intention.

Ett försök att förstå den egna platsen i världen? Dessutom uppdagas genast att texten är intelligentare än idéerna, strömningarna; som en trål tar den med sig omgivningen, för att sortera den, men utan att värdera. En ideologi som tidningsrubrik; socialismen må vara ett kall för många, men historiskt sett är den bara ännu ett försök att organisera samhället.

Så följer det som man kan kalla för fiktiv dokumentation av Värmland under 16- och 1700-tal. En metod som stundtals liknar Moseböckernas i Gamla Testamentet, uppräknandet av släkter, av livsverk. Ett realistiskt berättande, och på samma gång metaforiskt, verklighetens beskaffenhet som dubbel, symbolisk. Romanen bygger på verkliga dokument och de fiktiva utsagorna är anpassade för varje århundrande, den söker sig alltså efter det som faktiskt var, samtidigt som den fabulerar, därmed gör den dokumentationen till en sorts allegori.

Varje öde inlemmas i det stora kretsloppet, varje liv är en länk. Släkten som inte finns dokumenterad ska dokumenteras. Händerna som brukat jorden, kvinnorna som fött barnen, männen som i berättarens källmaterial bara kallas ”arbetare”. Och så några enstaka som skaffat sig utbildning och flyttat till staden. Det viktigaste tycks inte vara hur, utan att, att de fanns. Att de nämns. Stundtals med en liknande krasshet som den om Mose släktled, på den till synes enkla prosan med sitt direkta tilltal som kommit att känneteckna Andersson.

Den judiska traditionen och mystiken har präglat hela författarskapet, det sa författaren till mig i Stockholm. Man kan se en inbyggd kamp om civilisationens fortlevnad i det bibliska, i ordet, i nedtecknandet. Och så skiftet i verklighetsuppfattning när Gud transcenderar och blir till kött – Ordet finns i världen. Att skriva, dokumentera, är lika mycket att spegla verkligheten som att skapa den. Avsnittet om kabbala påminner om det. Men också skildringarna av sådant som 4

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 4

2024-03-04 15:12:15

man skulle kunna kalla för vidskeplighet, som förr i tiden var vad somliga menar en mer sammanlänkad värld, att man trodde att det yttre livet påverkade det inre, samspelade, gick in och ut ur varandra. ”Att se in i elden medan man bakade gjorde brödet dåligt”, som en kvinna säger. Eller att en flicka vars menstruationscykel dröjer blir beordrad att se på när en griskulting slaktas. Detta ska frammana blodet inom henne. Alltsammans berättat med en sådan följsamhet att det upplevs som närmast logiskt.

Att tala om en uppenbar modernitetskritik vore att förringa verket.

Vi följer släkterna, som är jordbundna och ganska ovetande om stormaktstiden de lever i, mot ett alltmer rationaliserat samhälle. De kände inte till så mycket utanför sin egen sfär. Ibland påminns jag om livet här i Pernambuco, nordöstra Brasilien, varifrån jag skriver, det enorma antalet anonyma händer som ”inhyses”, hur begreppet ”hjon” fortfarande är tillämpbart här. Hur snabbt en älskad människa faller i glömska och försvinner ur historien.

De enstaka läskunniga män som förekommer i början av eposet har med kyrkan att göra. Sedan börjar filosofin att hitta fram, med Descartes i spetsen.

Snarare än att göra en poäng av det som går förlorat i och med Upplysningen låter verket sig födas och förnyas med tidens rörelse. Vissa gestalter visar hur modernitetens framfart blir förödande, till exempel den ensamma skogsfinnen som flytt undan skövlingen och den nya timmerindustrin. Han har dragit sig undan i skogen, vill vara för sig själv, vill ha lugn och ro.

Men det finns också konkreta reflektioner över det metafysiska skiftet, som genom Jöns Hedström: Men kunde det som Jöns Hedström nu hörde sin vän lägga ut vara sann och kristlig förkunnelse? Jorden och planeterna hade 5

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 5

2024-03-04 15:12:15

inte skapats genom ett klart och tydligt Herrens ord utan uppkommit i världsrymdens virvlar, när partiklar av olika storlek och sammansättning virvlade ut ur stjärnor och ljustöcken, snurrade in i varandras kraftfält, klumpade sig och skiktade sig, som i ett kok mäsk, eller som i en bytta slaktblod. Över anrättningen strålade matematikens och fysikens lagar som evighetens stjärnbilder men ingen Ande, ingen Skapare och Vedergällare, och ingen Förlossare.

I andra delen har vi rört oss fram till farmor Idas födelse under 1800-talets senare hälft. Hon får gå i skola. Barnen ros i båtar över älven till undervisningen. Språk och berättande får en ny innebörd, inte minst genom väckelserörelsen. Om kyrkan tidigare varit en väg till kunskap blir den här snarare en förenkling, för att inte säga banalisering, av densamma. Andligheten blir organisatorisk, mystiken uteblir. Livet som tidigare genom gestaltningen varit andligt i sig självt, utan att nämna påbud, regler, omröstningar, blir annorlunda, snävare. Återigen är texten intelligentare än positioneringen, snarare omfamnar den, åtminstone rent litterärt, moderniteten – det bär av till Amerika. Men några viktiga ord om mystik sägs till gäddfiskaren och före detta baptisten Axel Högvall. Det sker i samtal med brädgårdsinspektören Lars Ahlin som bär på en ”extatisk mildhet”. I honom lever Bibelns gestalter som en vidlyftig släktsaga.

Med östämtingens Gud var det så att Han fanns i allt, som en dold existensgrund, men samtidigt hade han lämnat ­jorden till människornas fria förfogande. Den var deras, dess ­ordningar, inrättningar och missförhållanden var alltigenom människo­ skapade. Inte minst gällde det alla de värdemätare och världsbilder som människorna med nödvändighet avläste sina liv emot.

Han talar även om ”kärlekens presens”, om världen som just nu tillhör oss, som vi formar där vi går och står. Nästa generation måste 6

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 6

2024-03-04 15:12:15

själv skapa sin värld. Om det är ett bestående presens vet ingen, men världen som den kommit till oss är en tillräckligt stor ynnest. Jag tänker mig detta tal om kärlekens presens som del av en metanivå, en sorts reflektion över vad det innebär att skriva. Att skriva närvaro, liv, presens, med det man har, utan att veta om det kommer att bestå.

Till Amerika, närmare bestämt Rockford, utvandrade många svenskar under 1900-talets början, så även berättarens släktingar, två bröder. De är omyndiga men tar sig till Chicago och vidare till den svenska staden på prärien. De jobbar på fabrik och förälskar sig i unga amerikanskor, blir till och med indragna i ett brott.

Beskrivningen av USA är viktig för eposet om Värmland eftersom Sverige är amerikaniserat i allra högsta grad. Det som försiggick i städerna där under mellankrigstiden, med Kalifornien och Hollywood på väg in i allas medvetande, blev sedan verkligt i Norden.

Två världskrig passerar, världen är nära på ett nytt sätt, man tar del av information, nyheter, oroar sig. Samtidigt som det lilla livet försiggår, vardagsfromheten, särskilt hos kvinnorna som söker leva i överlåtelse, lägga det i Guds hand. Farmor Ida börjar bli till åren och det är dags för berättaren att finnas till i det numera moderna landet. Vi får i några korta avsnitt lite hjälp på traven med upphovspersonens intentioner, berättaren som säger till sin far att han vill bli författare, författaren som skriver att verket på många sätt är ett självporträtt. Och ett väl utfört självporträtt bjuder som bekant in åskådaren att se sig själv och sin egen historia. Tanken om de döda som lever i minnenas drömrike, här kanske genom dokumentation, blir tydligare när Harry Martinson citerats. Ändå kan jag inte förmå mig att söka förstå. Språket slog ganska genast ut det gripbara mot det levande. Tidigt kom läsningen att handla om något annat än förståelse, kanske om var själva språket börjar.

Det är det levandes poetik, och vishetens.

7

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 7

2024-03-04 15:12:15

Kärlekens presens.

När man mör och mogen når slutet av detta mastodontverk är det som om hela Lars Anderssons mångfacetterade författarskap rymts i eposet; jorden, mystiken, poesin, kriminalromanen, samtidsskildringen, den fria formen, självreflektionen. Ett perfekt verk att börja med när man vill läsa en av våra största nu levande författare.

Olinda 24/2 2024 Wera von Essen

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 8

2024-03-04 15:12:15

ljus från ingenstans

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 9

2024-03-04 15:12:15

Ty en tid är jag gäst hos dig, en främling som alla mina fäder.

Psalt. 39:1 ”Allting är nog intressant om man går tillräckligt långt in i det.”

Karl Andersson, min far (1919–1984)

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 11

2024-03-04 15:12:15

levande livet

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 13

2024-03-04 15:12:15

Ser du dagen därute, genom gardinen? Den rör sig nästan inte.

Gardinen, den knappt rör sig i det öppna fönstret.

Den här dan i juli kommer att bli lika stekande het som hela högsommaren har varit. Solhjulet spinner, solen över Aspbroberget.

Myggfönstret siktar ljuspartiklar som glöder sig fast i metallnätsmaskorna. Myggfönster borde knappast behövas längre efter all torka.

De bor på rummet uppå, sonen, sonhustrun.

De har bott där hela sommaren. Rummet uppå har fönstret mot öster. Ingen rullgardin. De sover så gott det tillåts dem även utan rullgardin. Myggfönstret spikade sonen ihop, det förra också, det här har varit hans återkomsters rum sen han började ligga ute i beredskap för femton år sen och därefter var utflyttad i världen.

I några somrar nu har de varit två stycken uppå, man och hustru, de kommer från sin stad, inte nära intill men inte så långt bortifrån som det brukade vara, och nu i år med en fyra månaders pojkunge som blir ammad, bytt på, som vaknar, som ska bäras, de sover bra utan rullgardin.

Nu i år kommer de i bil dessutom. Den står ute på grusgången.

Bland det första som ska göras idag är att återigen fara upp till Forshaga och liksom igår hämta kokerskan som har lovat stå i sitt anletes svett från åtta på morronen så att allt intill sista skumning av såsen blir fullbordat tills främmandet kommer.

Ida därnere, födelsedagsbarnet som fyller sjutti år, fast det var i våras, men nu idag sker kalaset, vad drömde hon medan hon låg i bäddsoffan i kammern innan hon steg upp, för många timmar sen, som de gamla gör? Innan hon satte sig på sängkanten och kammade ut håret, knörvlade ihop det, trädde på sig hårnätet och baskern, drog på sig tröjan, ullstrumporna, gick och tände under kaffepannan på spisen?

15

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 15

2024-03-04 15:12:15

I drömmen var de alla fortfarande lika okända för varann. Lika nyfödda, gamla, ofödda, bar glasögon, brudband, segerhuvor. Tände elden och såg den böja sina lågors gula nigande knän för solen.

Ida sitter med kaffekoppens värme mot två fingertoppar. Nypan håller porslinet i örat. En sockerbit har hon tagit i mun. Änka har hon varit i ett årtionde. Sjutti har hon tålamod att också vara de månader som årstider, omständigheter kräver för ett rätt förberett kalas.

Denna varma sommar med sina drömmar. Ett rött återsken från norrhimlen förnims igenom nätterna fast fönstret vetter mot söder i kammern där hon sover. Eller hon vaknar, ofta, trevar efter glasögonen, läsljus mitt i natten, söker i hyllan, Frank Mangs, Svenska Journalen, ett urklipp ur tidningen, ett recept, en roman. Men sen uppstrålande nytt ljus österifrån och hon stiger upp.

I vanliga fall: sätta på radion.

Tända i spisen.

Idag ska hon ha på sig mörkblå dräkten. Den passar lika bra efter många år. Basker och tröja och förklä först bara, tills det på allvar börjar dra ihop sig.

På rummet uppå: barnet är ammat, har blundat, sen öppnat ögonen mot fönsterljuset, sen somnat tvärt.

Ida är ute i hönshuset nu och ser efter ägg. Det finns ägg upplagda i jordkällarn till säkert sju omeletter men vem vet hur många kokerskan behöver för att mätta sjuttiårsfirarna? Tre hönor har värpt.

I skåern, som är det invändiga gångutrymmet längsmed gamla lagårdsdelens vägg, under hörännet, lyfter hon på locket till sädesbingen och gräver nerifrån mörkret upp en full hand gröpe.

Det kan de få till försmak, idag lär det komma potatisskal, blast, sillspad, kokspad, förutom benmjöl, kaffesump, rabarberblad med alla dess kryp och sniglar och mätarlarver. Det väntar hönsen en stor dag.

16

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 16

2024-03-04 15:12:15

Sonen står i rummet uppå och ser ut genom fönstret. Snart kommer säkert bussen. Det står de och räknar med, tre grannar som har passet denna lördag morron, en som har passet och två till som vill stå där för säkerhets skull, må det aldrig ske i världen att bussen saktar ner i svackan utan att nån står där och tar emot den snörbundna packen med byns post och tidningar, idag bara tidningen.

De avtecknar sig små och solblanka som skalbaggar. Fan vet, osvuret är bäst, men det skulle kunna vara Tilda, Lydia på Tippen, Hildegard på Skrädderkul.

Han vänder sig om. Hans hustru, som är tjugufem år gammal, brunlockig, sömndrucken, med sitt ena vita ben utanför täcket, som är vinrött och sytt i rutor och med ett spetslakan vikt över, hon frågar vad han ser.

Tre trallande käringar, säger han. Han har hört deras röster sen han var liten. Han behöver inte fråga sig hur det låter nere vid landsvägen avlyssnat från närmre håll.

Ljuset breds ut över sänggavel, vägg, tapet. En bokhylla. Viktor Kravtjenko: ”Jag valde friheten.” En grupp amerikanska psykologer: ”Processen i Nürnberg.” ”Socialismens etik.”

Tidskrifter, magasin: ”Hörde Ni?” ”Levande livet.”

Sänggaveln är flammande kastanjebrun i solljuset.

Pojken tycks sova. Ögonlocken flimrar tunt i rött.

Ska vi gå upp? säger kvinnan som ligger. Hon ser på den andra väggen, fönsterväggen. Tapeten går i grönt och brunt. Där hänger ett stort vitt blad, schema för nån årskurs på realgymnasiet i Karlstad, det har suttit där i alla år.

Bredvid hänger en handgranat. Han var den förste i byn som nån fått för sig skulle studera. Samma år som han tog studenten bröt kriget ut, han låg inkallad så länge det varade, i Tornedalen, vid Norge­ gränsen. Han tycks på nåt sätt gilla detta arrangemang på väggen.

(Och nu från nästa termin, med tjänstledighet, ska han läsa organisk och oorganisk kemi i Uppsala. Sen fysik. Bo inackorderad, äta 17

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 17

2024-03-04 15:12:15

på kupong på Forum, där Foucault äter, komma med tåg hem till staden på helgerna med byte i Strömtorp, till den smalspåriga järnvägen, mötas av hustrun, hon håller på att ta körkort även hon, bägge måste kunna köra Folkvagnen som står ute på grusgången som han har krattat och åter ska kratta innan denna födelsedag har firats till slut.)

Ska vi gå upp? Farmor har säkert varit uppe i timmar!

Ida benämns farmor nu, av dem bägge, i kraft av det lilla däggdjuret som solen lyser på.

Själv har sjuttiårsbarnet så dags försäkrat sig inte bara om de extra äggen utan också om att allt står på hyllorna som det ställdes igår i jordkällarn. Allt tycks vila stadigt.

Dagens hetta kommer redan. Solen svävar iväg mot Skrädderkul och kommer att stå över Sönnerkul i sin högsta makt. Björkarnas löv är gnistrande gult, mitt i sommarn! Hängbjörken på Övre gårn lyser gul som ett befjädrat påskris sen veckor tillbaka. Och det dräller obarmhärtigt gula löv över gräsmattan och grusgången så man får skämmas ögonen ur sig.

Så nu för det första fick Karl, sonen, när han väl hade visat sig, sätta sig i bilen och fara och hämta kokerskan fru Nilsson. Det fanns ingen tid att förlora.

Men därefter borde han åter kratta ihop björklöv på Övre gårn.

Kratta löv nu? Igen? Och när det drällde ner lika mycket som man tog bort om det bara kom en vindpust! Skulle han stå och kratta löv även denna dag, till åtlöje, mitt i sommarn, som han hade gjort halva dan igår? Lass på lass hade han kört på skottkärran och in i aspsnåren bakom Östre boa.

Ja, det måste krattas, det kunde inte se ut så här.

Vad har de drömt om under natten, folket i denna by? Det finns en vindpust som gömmer sig, går runt husknutar och väntar, förklär sig till genomskinlig eld, lägger en arm om boskapens nacke och manke, vandrar genom vatten som om det vore tid. Flickan kammar 18

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 18

2024-03-04 15:12:15

i långa tag ut sin kommande varelses kontur. Det ropas ner i brun­ nen. Rönnen glöder redan i sommarkvällen. Isen bär flyttblock som en vadande i fostervatten. Det har hörts om matjord som ruckar på berg.

Han gick och öppnade trägrindarna, den vänstra svängd inåt, den högra utåt, för smidigaste passage. Backade Folkvagnen in under hängbjörken, svängde om hjulen, bilen ut genom grinden, han ut ur bilen, stängde grindarna, det ansågs att de måste vara stängda. In i bilen, nerför backen, fri sikt åt bägge krönen, till vänster på landsvägen, uppför Tippbacken, förbi Berg, Brôten, Skivtorp, Älvjârle. Över Skivedbron, in i Forshaga, han svängde tätt förbi fotbollsvallen och Folkets Park, fällde med spak ut riktningsvisaren och höll till höger i Petruskorset, passerade baptistkyrkan, korsade järnvägen. Det blev hett i bilen fast han körde med nervevad ruta.

Sulfitfabrikens doriska skorstenar i rött tegel steg upp över tak och gula björkar. Fru Nilsson satt i sin väldighet färdig för avfärd på en stol utanför husväggen. På armbåge i gräset låg sonen Nisse fördjupad i Rekord-Magasinet. Han var arton år och omvittnad talang i både ishockey och fotboll, fem och ett halvt år återstod dock till Squaw Valley.

Nu var rätt tidpunkt däremot att köra förbi konditoriet på återvägen och hämta tårtor. Men då fick bilfönstret vevas upp. Drag ville inte fru Nilsson veta av hur godlynt hon än annars var. Även den lilla trekantiga vridbara ventilationsrutan föll i onåd. Älven låg solglansigt tätad av timmer. Järnvägsbron stod i brygga som en kramplåst atlet.

Så skulle det också hämtas upp nån karaff hos Kristin på Jakobsberg. * Det var på sitt sätt betryggande med alla som inte skulle komma till sjuttiårskalaset. Långväga gäster var det inte fråga om. Det var folk i byn och närmaste omgivningarna. Människor som hon hade om19

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 19

2024-03-04 15:12:15

kring sig i tillvaron, såg varje dag på bygatan, eller cyklade iväg till när hon ville träffa. Det räckte till för att det skulle bli hennes änkelivs stora kalas.

Karl, sonen, givetvis. Men han var ju där om somrarna och hjälpte henne med stället. Så som han hade varit på sina läslov, permissioner, skollov i alla år även när han bott långt borta. Nu bodde han tillräckligt nära för att komma vanliga helger också, ja särskilt nu när han hade bil. Frun var lärarinna hon också och hade samma ledigheter som han.

De kunde med andra ord inte räknas som gäster.

Den mest långväga gästen blev då systern Elin, den äldsta i livet, och hennes Hjalmar, de bodde i Kil, de skulle komma i taxi såvitt hon förstod.

Nej annars var det inte för de på jorden förskingrade detta kalaset. Äldste sonen bodde i Stockholm och hade familj. Han och de hade kunnat räknas som gäster. Men han skulle säkert ringa i morron och fråga hur kalaset gått. Han hade skickat gratulationstelegram på den riktiga födelsedan.

Vira och Sigvard och Karl i Nôrge. Vira hennes äldsta systers dotter som var uppvuxen i byn och som hade varit hennes lekkamrat tills de flyttade till Norge, och Viras son Karl. De skulle inte ringa, de skrev brev. De var stora brevskrivare. Karl i synnerhet, hans brev var långa och tankedigra som apostelns i Bibeln.

En möjligen hädisk tanke som piggade upp henne, hon skrattade åt sig själv när hon såg det: den långe Karl i Nôrge med sin vita snedlugg, avmålad på kyrkväggen med gloria och lyftat finger. August hennes framlidne man skulle inte ha tyckt att det var lämpligt tänkt.

Men han hade fått finna sig i mycket skämtande om såna saker.

På Augustsidan var det inte aktuellt med några gäster, inga av arbetskamraterna på fabriken, inte många heller från hans älskade baptistförsamling. David Larsson, handlarn, var väl den ende. Han som hade drivit speceributiken vid bron före Färjbackingens tid. Han var

20

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 20

2024-03-04 15:12:15

baptist och därtill i egna släkten så honom och hans fru hade det tyckts på sin plats att bjuda. Han hörde till Lövestôrpera, en vittfamnande släkt på andra sidan älven som Idas mor hade utgått ifrån. Lite var det väl av hänsyn till honom som hon hade uteslutit tanken på att erbjuda snaps till maten.

Beata och hennes folk i Dalarna? Beata var den syster hon gick bäst ihop med. Så hade det varit livet igenom. Och det hände att de kom på besök, från Dalarna. Men inte till detta slags kalas. Det var tänkt för folk här och nära ikring. Dem hon levde med.

Styvsönerna i Amerika hördes nuförtiden aldrig av.

Hon gick nerom lagårn med en spann, för just för tillfället verkade allt löpa i bästa ordning i köket och med dukningen. Nu kunde vara rätt timme att plocka jordgubbar till glassen. Själva glassen skulle Karl få köra till Forshaga och hämta när de hade ätit sig så långt. I jordkällarn stod sig ingen glass igenom ett kalas.

Fem eller sex skator lyfte från dyngstan när hon rundade lagårdsgaveln. Skatungarna var stora redan, studsade som bollar på backen när de hade hittat nåt att skräna om, nåt att rycka i, studsade upp och vecklade ut yvigt snabbflaxande vingar när man närmade sig.

Två av de här flög nu bara upp på dassets snedtak och studsade omkring i stor självhärlighet tills hon hojtade åt dem.

De glansiga band och inrättningar som skulle hålla fåglar borta från bärbuskar och jordgubbsland hängde lojt ledsamma i den avsomnade brisen. De lyckades inte se särskilt hotfulla ut. Men tydligen hade det tömts en slaskhink med nånting intressantare på dyngstan. Och stararnas plundrartid hade iallafall ännu inte kommit.

När det gällde hennes bär plockade hon helst själv. Sonhustrun hade nu kunnat godkännas. Men när grannar utan eget överdåd av bär bad att få plocka ett litermått i ena eller andra sammanhanget tog hon själv hand om plockandet, överräckte granngåvan.

Hallonhäcken stod kantrak från i stort sett lagårdsgaveln ner till bäcken, utglesad och i axelhöjd och hade det varit vilken annan dag som helst hade hon ryckt de förskrämda nässlor som lyckats spira 21

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 21

2024-03-04 15:12:15

upp på ett par ställen. Ända längst nere vid bäckkantens krön odlade hon i år pepparrot i stor mängd. Jordgubbslandet där det också stod några rader trädgårdssmultron sluttade ner i samma riktning på höger sida. Mellan häck och lanne: vinbärsbuskarna.

Varje annan lördag så här års än just denna stod hon tidigt här nere och fyllde hink och byttor med bär, packade sen ner vad hon hade av ägg, eller vad hon hade plockat dan innan av kantareller (eller i nästa årstid: renlav, rässler, fingersvamp och Karl Johan), bar allt ner till vägen och väntade in första bussen till stan. Anna på Brôten hade då klivit på två hållplatser tidigare med liknande last. Sen satt de och hade roligt åt saker och ting tills bussen var framme vid torget och de gick och ställde i ordning sina stånd.

Denna dag skulle det bara plockas jordgubbar till glassen. Åt närmare tjugu personer fick man väl tillägga.

Ivar Andersson dök upp ur dörrhålet i sin lagård på närmsta grannstället, det gamla Johannes-Månsstället. Han bar visst på en stor råttbur. Han ropade nånting men det hördes dåligt vad han sa.

De vinkade åt varann. Ivar skulle inte komma på kalaset. Inte hans fru heller. De hade inget nära umgänge fast de hade bott grannar länge. Nu var de tydligen rätt sjuka också bägge två. Det var tal om att sälja. En spekulant som hette Sjöberg hade varit där och snokat runt både ute och inne så att ingenting gärna kunde vara honom fördolt.

Där på det stället hade Stina-Cajsa vuxit upp. Augustes första fru och Idas kusin.

Det var flera i byn som inte skulle komma på kalaset. Och än flera runtomkring. Och väl var kanske det i många fall.

Inte Lydia på Tippen. Men inte heller Helge på Berget. Honom och hans fru medan hon levde hade hon aldrig haft mycket ilag med.

Men det var ett av hennes hemskaste minnen: hammarslagen uppifrån Berget när Helge spikade kistlocket och barnen skrek som djur däruppe.

22

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 22

2024-03-04 15:12:15

Adel och Tilda givetvis, från Annerses, bror och syster, men inte Georg­Asklund, Tildas fästman sen mer än tretti år som hon hade lirkat ut igen från hospitalet i Kristinehamn. Det kunde ha blivit en fin entré annars denna solheta dag med Georg iförd sin med egna händer stickade mössa med fastsydd röd stjärna, han hävdade sig vara kommunist numera, han hade många järn i elden.

Till en början medan han höll på och friade till Tilda i ungdomen brukade han komma över älven i en eka. Bodde några dar och rodde tillbaka. Sen förblev han på denna sidan älven.

Det gick att rysa åt ålderdomshemmet och de svagsinta på Berg, människor som hamnade där kunde man svi för, men vad var det mot Kristinehamn? Även Albin från Malisänga hade de fått ta dit ett tag.

Och alltså inte de på Johannes-Månsstället. Och inte heller de nya på Sönnerkul som hon inte hade hunnit lära känna ordentligt. Inga från farbrorssläkten, Magnussönerna nere i Rud, och givetvis ingen av dem längs vägen dit ner: Ivar på Lyckhem.

Napoleon Boman.

Hôsskens Karl.

Nej inte ens från Vickersmossen var det gäster att vänta.

Så var det egentligen ett grannkalas? Det var de som hon stod i rapport med mer eller mindre öppenhjärtigt, i köken, på bygatan, medelst cykeln, och på telefon 492 B. Två ringsignaler när det var till hennes hus. * Solhjulet skrider och frampå eftermiddan ligger Övre gårn krattad som om löv inte längre funnes i världen. Kokerskan sitter på veranda­trappen och pustar för femte eller sjätte gången.

Svetten rinner som glödgad lava längs tinning och hals, man får tvinga henne ut så hon inte ska stupa på sin post, köket där järnspisen har eldats oavbrutet i alla timmar är hett som ett stålgjuteri. I början 23

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 23

2024-03-04 15:12:15

bjöds på hallonsaft men nu vill hon inte vänta på nåt som tar ens tio sekunder att blanda när hon väl sitter, pustar, hon vill bara ha vatten­ skopan, vatten.

Och vattenhinkarna har burits oavlåtligt som i en linbana från brunnen denna dag.

Framför kokerskans ögon där hon sitter med den rostfria skopan mot läpparna flimrar nötstek och syltlök, omeletter och krustader, prinskorvar och köttbullar, såser och redningar.

Karl, Idas son, har på jävelskap krattat gruset pånytt också, en extra gång eftersom han fick ta bilen en ytterligare vända upp till Skived i sista stund. Nu ligger gruset fint bakom bakhjulen. Som på skapelsens sjunde dag. Det var stolar som fattades. Hur man än hade räknat. Telefonen hade fått tillgripas. Jenny på Älvjârle hade som väntat stolar, i passande fason, vem annars skulle man ha kunnat anförtro sig till i ett nödläge. Men hur skulle stolarna knös in i Folkvagnen, gick det? Motvilligt hade Karl påmint om att han hade nånting som hette takräcke som gick att skruva fast på bilen.

Fru Nilsson raglar in igen för att passa på steken.

Nu är allt uppdukat. Det kallskurna och småvarma vill säga. I karotter och på fat på ett bord i Inre kammern där flugorna först inte trodde sina ögon, men det las obarmhärtigt ett stort lakan över. Nu är det dags att bära första omgången dricka upp från jordkällarn och slå över från kutting till tillbringare. Försiktigt, för nu är alla i huset omklädda.

Och nu kommer de undan för undan, men ganska precis på klockslaget.

Först kommer Karl och Beda Forsberg, från Där Nole. De kommer till fots för ovanlighets skull, vad Karl beträffar, han är stor och tung, och spänner annars för hästen vad han än ska uträtta i normala fall. Men nu i mörka kostymen har det beräknats gångtid med god precision, han är inte ens andfådd när de tar varann i hand utanför verandan, han och Ida, och fattar med varsin vänsterhand utanpå, som goda vänner och grannar. Skakar ordentligt. Beda har lagt håret 24

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 24

2024-03-04 15:12:15

såvitt det syns under hatten. Hon är klädd i en dittills okänd, snygg grå klänning, och bara kofta utanpå.

Stig på, stig på. Karl, sonen, står innanför dörröppningen och har ett batteri av galgar som nu ska tas i bruk på bästa sätt. Det är trångt, det tas ju inte emot vid Gången, farstuutbyggnaden vid köket, där det är rymlig plats, utan innanför verandadörren, och snesa, stötte­ stören som annars snedställd mot vindstrappan håller denna dörr blockerad, är bortlyft och utrymmet nedanför trappan ska förvandla sig till entréhall, många krokar på väggen är det inte, men detta är husets ingång en dag som denna, kanske enda gången på decennier.

Därifrån kan man nu slussas direkt till höger in i Stôva.

I följe med Karl och Beda och bara på hälsningsavstånd bakom dem kommer Adel och Tilda, Margit och Bertil.

Karl och Adel Forsberg är söner till varsin bror som växte upp i byn på den tiden soldatsonen Magnus Jansson Forsberg ännu bodde där, sen återvände dessa bägge Forsbergsfäder i vuxen ålder genom olika förvecklingar, nu driver Karl Forsberg det livskraftiga jordbruket i byn. Det är på väg tider när det ska mycket till för att ett jordbruk ska kunna anses livskraftigt. Ser man in i framtiden så vet man sällan vad man ska tro. Trots samregering mellan socialdemokrater och bondeförbundare kan man fråga sig om nån egentligen vet längre hur det ska bli med jordbruket. Men denna gård står sig.

Står sig på skogen om inte annat. Om det bara finns en efterkommare att ta över.

Syskonen Adel och Tilda bor i stugan invid bergsåsen, Annerses, med Georg som Tildas hjärta i alla dessa år har fortsatt klappa för.

Och finklädda är även de och inriktade på stort kalas. Detta är inte den dag när Adel flyr allt vad folk heter, han har en dörr på baksidan huset som han brukar ta till när människor syns närma sig, han vill helst syssla med sitt liv i fred. Jaga skogsfågel. Tänka.

Tilda har knutit upp håret och bär brosch på bluskragen.

Margit är dottern till Karl och Beda. Bertil arbetar på fabriken.

Sent i livet har de fått upp ögonen för varann och nu har de gift sig, och Bertil bor som senkommen svärson i huset. Cyklar till fabriken, 25

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 25

2024-03-04 15:12:15

handräcker på gården, plockar på lediga dar blåbär och svamp uppe i skogen, i mängder som ingen levande tidigare har sett, gräver diken som trotsar beskrivning ifråga om rak och snabb väg mellan tanke och gärning. Han har ett avvaktande leende framme för det mesta.

Pionjär bland dessa bönder är han genom att aldrig bära hatt, inte ens stora helger, utan alltid keps.

Idag är han barhuvad. Ida omhåller och skakar hans hand. Margit klappar hon bakpå axeln. Margit, som om femton år ska bli hennes hemsamarit och göra det möjligt att bo ytterligare år i detta hus.

Garderobiären har lyckats hänga upp det som ska hängas upp. Nu kan hela klanen Forsberg gå in i Stôva.

Men innan de slipper in ska barnbarnet visas upp också. Här kommer sonhustrun med pojken på armen. Han är uppklädd i kortbyxor med hängslen och gapar oförstående inför allt som nu sägs om gulle­ söte och titt på tåningera tocken fin litten fot ni!

Men sen får man gå in i Stôva. Där är dukat, än så länge utan mat på bordet. Det är meningen att man först ska gå in i Inre kammern med ett fat i handen och plocka för sig. Men först får man ju gå runt.

Vid kakelugnen står Augustes femtiårskrycka. Ja, käre, det känns som att det inte var många år sen. Sen han dödde. Men det är väl åtta år sen? Hans porträtt hänger på väggen. Ett ungdomsporträtt, han har brett utstående och vackert modellerade mustascher. Nu är det länge sen nån hade mustascher i denna del av världen. Men det var vackert på sin tid. Och reslig och spänstig ser han ut. Sen blev han kraftig, man kallar det helst kraftig. Och mild och stillsam blev han. Ingen minns att August sa ett ont ord. Han var ju frälst också. På väggen bredvid hänger kort på två pojkar i närmast spädbarnsåldern med knutna mössor. Att det är Augustes pojkar från första äktenskapet med Cajsa-Stina, som dog i barnsäng, det förstår man ju. De som for till Amerika. Och att det är tvillingpojkarna. Men vilka var de här bägge nu igen? Folke och Martin? Martin och Gösta? Gösta och Folke? På väggen mitt emot hänger en stor planch där Jesus står i en båt omgiven på stranden av en mängd människor i blå och röda 26

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 26

2024-03-04 15:12:15

silkes­sjalar, männen har rep om liven och runt huvudena som beduiner i följetongen i Svenska Journalen, den om kvinnan som hamnade i harem men blev fritagen av en ung schejk med sabel, sannolikt predikar han om Himmelriket, och det lyser blått i hans ögon och från Gennesarets vatten.

Nu ska ni gå in och varsågoe! Så det blir plass!

Ja det är ju ingalunda slut på gäster. Nu kommer det en taxibil uppför backen, och det behövs inte öppnas nån grind, Karin vinkar från ratten och släpper ut resenärerna, Jenny, Anna, Kristin.

Jenny på Älvjârle har en son som driver taxirörelse och inte nog med att han kör denna bilen, hans fru Karin kör lika mycket och lika skickligt, på landsväg och i lera och snö. Och från Jakobsberg har hon plockat med sig Kristin och från Brôten Anna på Brôten.

Detta är det verkliga flickgänget. Nu är Ida glad för fullt.

Ett pratande och ett dividerande när de hänger av sig, och en klapp på skulderbladet extra när de ska in och få en tallrik.

Men först förstås peta pojken under hakan och inne under hängs­ lena som tvärförbinds framtill och gullesöte.

Och här kommer fler.

Lars Forsberg på Skrädderkul är inget mindre än vägmästare.

Han har Hildegard under armen, hon har inte ord för hur lik pojken är den ene eller andre som dras fram ur hävderna. Adrian! Emanuel!

Han vad han hette på Rudskogen! Och i Piskenshus!

Karl, sonen, letar och måttar med sina galgar. Och ungen på moderns arm börjar tappa sitt ansikte. Börjar gnälla och vrida in sig mot modersklippan.

Nu är Elin och Hjalmar här. Från Kil, i taxi.

Och nu kommer äntligen Lars-Svens-Elin. Idas äldsta, trognaste, närmaste vän i livet. Bor i lillstugan hos Forsbergarna, där hon också föddes en gång, varför har hon inte lyckats komma iväg med de andra? Men hon har alltid nåt i sista ögonblicket.

Hela livet har hon inte bott där. När hon blev med barn skickade hennes far ut henne att bo i hönshuset och där födde hon sin först27

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 27

2024-03-04 15:12:15

födde son. Sen bodde hon ett tag på det gamla, nu rivna Skrädder-­ Larsstället. Sen uppå med två barn i Ängbrôten. Har gått runt i gårdarna och bykt, städat, tröskat, tagit upp potatis, med två barn i kjolarna, tills de växte till sig, nu bor hon åter i sin faders hus. Han tog hem henne till slut. Nu är fadern död sen många år. Han kunde aldrig sova om nätterna. Inte när hon var borta och inte sen heller när hon hade kommit hem. Han var tvungen att höra henne tända i spisen på morronen. När det skramlade med spisringarna. Då somnade han. Till slut somnade han slutgiltigt.

Och hon bor i lillstugan med vuxen son.

Karl hade kanske hoppats att sonen, Gunnar, skulle ha följt med.

Gunnar är det närmaste en gammal förtrogen kamrat han har i byn.

Men Gunnar har väl vett i huvudet, inte går han på sjuttiårskalas.

Nu skriker pojken ohämmat. Ular och vill inte vara med.

Jag tar honom jag, säger Karl. Gå in och se om du behövs.

Vad som behövs är uppskänkning av svagdricka, upphämtning av tappade bestick, snabb räddning av en vinglande såssnipa, ett tröstens ord till fru Nilsson som inte vet sig levande råd hur hon ska hålla steken lagom varm. Annars tar de för sig besinnande och genomtänkt vid smörgåsbordet och gör kalaset all heder inne vid bordet i Stôva.

När det sen ska serveras vid sittande bord, potatiskitteln och köttet och såsen och syltlöken och flatbrödet och det hela, då är sonhustrun så engagerad att hon knappt minns att ungen skrek som en övergiven det sista hon såg av honom.

Och fadern försöker allt, uppå. Bär fram och tillbaka på golvet. Pekar ut genom fönstret. Sjunger. Ja tamej sjuttan, ja tamej sjuttan, nej motorcykel kan man inte vara uttan! Det brukar hjälpa men inte nu. Handgranaten, len och fin i barnahanden, mot barnets kind och halsgrop, ingenting duger, ingenting tröstar.

Vi får ta en tur i Folkvagnen, säger han.

28

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 28

2024-03-04 15:12:15

Det finns en sorts insats, en fyrkantig korg, som man kan lägga barnet i, det gör han, och bär den i handtagen till bilen. Sen ger de sig iväg. Grinden ska öppnas först, och grinden ska stängas, nej skit i grinden nu, vi är snart tillbaka, sen är de iväg.

Hustrun rusar till fönsret när hon hör bilmotorn, men hon förstår vad saken gäller. Det är inte första gången den nya bilen har fått söva en skrikande ännu inte ens krypande pojke som vill ut i världen, eller vad det är han vill.

Men Karl måste vara tillbaka till glassen! Som ska hämtas.

David Larsson har ordet. Han minns gångna år. August var en klippa i församlingen. Det ska vi inte tala om nu. Men han vill utbringa en skål. Ja, i kaffe, det är kaffet som har hällts upp nu. Tårtorna är på väg in. En skål i kaffe. August är salig nu hos sin Frälsare men det hade varit honom väl unt att sitta här vid bordet och se hur fint Ida har dukat upp, och hur många människor som har följt varann i så många år. Kära Ida! Ja, här kommer tårtorna. Kära Ida! Vi har väl inte alltid förstått varann. Och livet är fullt av möda och bekymmer. Och missförstånd. Det tänker man inte på en dag som denna, men nu när vi sitter här, låt oss tänka ett ögonblick på det också. Men det vill David Larsson säga: ni kan lägga över alla era bekymmer på Jesus. Så var det sagt. Och gratulerar till dina långa, väl burna år, Ida! Skål, Ida! De kör söderut ner mot Rudskogen, Rud, Almar. Han grubblar med ena halvan av sitt tidsmedvetande, blicken på klockan på instrumentbrädan, på om färjan fortfarande går så här dags. Så att de skulle kunna kablas över till andra stranden, till Grava kyrka, och ta vägen hem på västsidan, Forshaga, Petruskorset, bron. Pojken sover som en mullsork bak i mörkret i baksätet, i sin insats. Men så slår det honom detta med glassen. Han måste ta snabbaste vägen hem.

Och det fanns inte en minut att förlora. Genast när han kom in genom den öppna grinden störtade honom Ida tillmötes, nu satt de där med tomma kaffekoppar, fru Nilsson kokade nytt för allt hon var värd och det bars in sockerkakor, kringlor, man skrapade botten.

29

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 29

2024-03-04 15:12:15

Men pojken sov fridfullt som man gör i en Folkvagn och Karl gav sig iväg efter glassen. Var det tredje turen till Forshaga idag?

När han hade levererat glasskartongen gnydde barnet och öppnade ena ögat i sin korg. Det tog han som förevändning att gå uppå igen. Lägga sig intill och söva den halvt sovande. De fick ursäkta.

Hans deltagande i festen var nu över. Hans hustru kom upp. De talade. Allt verkade vara under kontroll. Hon gick ner igen för att bära ut fat, hjälpa att stapla disken, bära överblivet kallt och småvarmt och grädde och dricka och nybakt ner i jordkällarn.

Han drog till sig nånting att läsa. Det var fortfarande ljust nog att läsa om man smalnade blicken. Pojken sov, om man knuffade lite på honom ibland. Det var ”Levande livet” han hade fått tag i.

Det här numret måste han väl ha köpt i en kiosk när han kom med tåget eller bussen och skulle hit nån gång, ett år nyss, laga tak, rensa brunn, förklara papper från kommunen, rödfärga, täta lagårdsgrunden. Bära in grindarna för vintern. Höra evigt samma röster. Tidningen var några år gammal. Han kunde inte minnas om han hade läst den. ”Med döden ombord”, där skildrades de tätt packade överlevande i en livbåt efter att en ångare under kriget torpederats på väg från Sumatra till Colombo, Ceylon. En överlevande skrev. I havet överallt omkring guppade huvuden. Många som levde, många som var döda.

En annan artikel handlade om totempålar. ”Under mina resor i Canada och Alaska har jag så fort tillfälle givits sökt mig till platser, där totempålar finns och hört mig för om deras historia; varför de kommit till och vad de i pålarna utskurna figurerna betytt. Det är kanske inte så mycket, jag fått reda på, men jag tröstar mig med, att andra vet inte så mycket de heller!”

Denna bildkonst var inte så gammal, läste han. Den var knappast äldre än ankomsten av de första franska pälsjägarna med stålverktyg.

Det fanns flera slags pålar. Några berättade en historia. När Lincoln förklarade sydstaternas negerslavar fria gjorde nordliga indianer en påle med Lincolns huvud högst upp, och frigav i noga övervägt 30

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 30

2024-03-04 15:12:15

gillande av ”The Emancipation Act” sina egna slavar. Deras hjärtan hade rörts.

Några pålar var till åminnelse av stora fester när nån betydande person hade skaffat sig eftermäle genom att bjuda stort och ge stora gåvor. Den som hade gett sitt allt och utblottat sig, inpå benen, skulle i all framtid ges hundrafalt igen. Så ansågs allmänt bland Alaskas indianer.

Den tredje typen var skampålen, när nån hade svikit sin pakt.

Skribenten skrev: ”Många tror, att totempålarna hade religiös betydelse; att de var avgudabilder. Så var inte alls fallet. De kom till för att åt eftervärlden bevara en släktlegend eller en familjehistoria.

De är ett slags krönikebok.”

Han samlar sig om att läsa annat i tidningen och hoppas att barnet ska sova. ”Vägen till Matagalpa.” ”Under Arizonas stjärnor”, bearbetad av Birger Hultstrand.

Därnere hör han att de står och tar på sig allt de har hängt av sig.

Taxin från Älvjârle har kommit, och tutar diskret, två korta signaler.

Han hör sin mors röst. Han hör alla de andra rösterna. De låter som om de alltid kommer att finnas. Aldrig kommer att sluta finnas. Alltid kommer att låta likadant. Som om ingenting i ett liv får betyda nånting annat än det som det var dömt att betyda. Som om ingenting ändras.

Egentligen vill han bara en gång vara färdig här, vara härifrån.

Han undrar: har de gått och tänkt så, alla som han ingenting vet om, alla som har bott här? Några av dem? Ingen?

Väntar alla bara på att komma härifrån?

Vad har han egentligen med denna sin födelses, sin tillblivelses plats att göra?

31

I_Romanen om Hedas_AD 0229.indd 31

2024-03-04 15:12:15