9789180661645

Gesällen Ida Andersen

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 3

2024-03-07 14:30

© Ida Andersen, 2024 Omslag av Lukas Möllersten Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook UAB Printed in Lithuania, 2024 ISBN : 978-91-8066-164-5 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 4

2024-03-07 14:30

Semen gjör mycken värma, hwadan kommer att när unga karlar och Fruentimer äro tilhopa, aldrig säga at de frysa: eljest skulle och en qwinna aldrig wara så rasande och gifta sig, at emottaga det beswäret som derwid är, at med yttersta lifsfara och stor sweda framföda barn om intet Skaparen hade tillagt något hitsande eller retande dertill då han sade: Wäxer til, föröker eder, och upfyller jordena.

Carl von Linné ur Om sättet att tillhopa gå

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 5

2024-03-07 14:30

Kapitel 1

Hedvig 1758 ”Ja gör ’at inte sär ja.”

Mor rycker till när knytnäven far fram. Kryper in i sig själv som hon alltid gör, lika flat som en fisk på torra land. Kan inte ens trösta Greta som lipar med händerna för ansiktet, utan sitter bara och blinkar i ett. Hedvig hinner kasta sig undan och fars ­knoge träffar dörrkarmen. Vitt kött och blod spricker fram och den ­lågande ilskan förvrids till smärta och därefter återigen till vrede. Han vräker sig mot henne medan hon backar ut genom dörren. ”Din kôna! Din fitthynda. Jag ska slå vettet ur dej”, ryter han och rusar efter. ”Du vågar bara för Lars å Enoch ente ä hemma. Din vekling, din fyllehunn, ge sej på barn å däkor.”

Det lilla uppehållet kostar henne. Far är över henne och ­stjälper ner henne på marken. Hon vet inte vad hon har väntat sig, men det kommer inga slag, inga sparkar. Istället sätter han sig på henne med all sin tyngd. Trycker sin näve mot hennes bakhuvud, jord och våta löv pressas in i näsa och mun. ”Nu då, kôna. Vem ä dä som ä herre i stuvan, va?”

Hon försöker skaka honom av sig, försöker vrida på huvudet, men han trycker allt hårdare. Det börjar krasa i nackkotorna och det svartnar för henne av andnöden. ”Nu ser du te att Kalka-Göran kommer hit, ella kommer du allri innanför fähuset mer”, är det sista hon hör.

7

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 7

2024-03-07 14:30

När han sliter upp henne fattas henne andan, men luften har liksom gått ur honom också av hennes slakhet. ”Heddan”, säger han med den där rösten som blottar hur bedrövelsen borrar runt i honom. Den oduglige fadern, maken, som inte ens kan föda sin familj. Som inte kan annat än att banka sönder och samman sina döttrar och sin hustru för att tysta sitt eget misslyckande som gastar inne i honom. ”Dä ä för ja vill er väl ... Ett fä som har sinat, som gått gall i år igen. Heddan, dä ä för din skull mä. Du vill väl ente vi ska svälta te vintern?”

Han slår ut med armarna i en hjälplös gest. Ja, hela han ser miserabel ut som aldrig förr, med axlarna så där krumma. ”Far ... ja kan ente mä ’at bara”, säger hon, men hennes ord är inte starka nog mot hans såriga, blödande. ”Du … Lill-Heddan min”, säger han och plutar med munnen. ”Kalka-Göran ä streti å dan, men nu som vi har ’at ä han den enda vi har råd mä. Han skulle allri neka å komma om du ber han, sä’ han bara att han får di bästa bitarna å en butelj brännvin när han ä klar.” ”En butelj brännvin! Var ska jag få den ifrån? Har far glömt att ja ente tjänar längre på Kulla?”

Hon tar sig om käken där det ömmar och bultar. ”Bara sä’ han dä … dä rer sej sen. Gå nu, Hedda-lill, så han hinner klart innan kvällen. Dä tar tid å flå å stycka.”

Hon snubblar iväg några steg innan hon vänder sig om. Far står kvar. Hopsjunken och grå, med håret hängande ner i ansiktet. I höjd med fähuset hör hon Rosa gråta stilla och vanmäktigt.

Hon har redan förstått. Benen styr ditåt av sig själva, för att trösta, för att vara i tryggheten.

Då får också far fart på benen, genskjuter henne och ställer sig framför fähusdörren. Hytter med näven. Rosa råmar hjärte­ knipande därinne. ”Du skulle bara våga!” skriker han. ”Ge dej iväg å dä genast, annars slår ja henne mä släggan nu mesamma!”

8

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 8

2024-03-07 14:30

Hedvig rår inte med en dust till, och fortsätter som bedövad, raglande fram längs skogsvägen. Tänker att om hon ställer sig bakom ett träd och väntar lite. Men vet att det vore lönlöst. ”Sä’ dä där om brännevinet”, hojtar han efter henne.

Inte hann hon få på sig koftan, men kylan bekommer henne inte för det andra som sliter som vassa klor i henne. ”Rosa, min Rosa med dina varma andetag, du som sett om mej mer än min egen mor kunnat, mer än nån kunnat. Vi som har språkat om allt, ända sen jag vatt liten, du den goaste och ömmaste ja kan önska.”

Gråten hulkar upp genom strupen, sorgen hugger henne i bitar inifrån. ”Måtte inte Rosa bli än mer förtvivlad av att också ja ä över mej given. Far ä en mördare, ändå går jag här och utför hans vilja. Ja ä lika usel som han, om inte uslare. Va ska ja ta mej te?”

Hon vänder sig igen och skymtar ännu far vid fähusknuten.

Kanske om hon väntar lite till kan hon smyga tillbaka och lirka ut henne? Men hon vet innan hon tänkt tanken fullt ut att far står kvar, att han känner henne och har satt sin envisa sida till.

Han skulle hellre klubba ihjäl Rosa själv än ge Hedvig rätt, just som han sa.

Och vart skulle hon ta vägen med en ko? Inte ens på K ­ ulla har hon någon som förbarmar sig över henne längre. De nya gästgivarna låter henne inte ens gå inom stallet, än mindre ­skulle de lyssna på hennes bekymmer, som Anneka kunde göra på sin tid. De nya vill inte se henne där alls, skyller på att far tillskansar sig kredit utan att betala tillbaka.

Alltid gör far sig omöjlig överallt och mest hela tiden.

En kort tid efter att hon ordnat med arrendekontraktet för de där fiskarna till assessor Wickenberg var far i farten, trodde allra minst han skulle kunna få tillbaka Kulla. Gjorde sina lovar hos inspektorn, skötte till och med dagsverkena på glasbruket i flera veckor, fjäskade för glasförarna och tog några nya glasförar9

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 9

2024-03-07 14:30

turer. Men som vanligt varade hans krafter inte länge. Den, han skulle aldrig kunna sköta ett gästgiveri, som har hål i alla lommar som finns, nä inte ens kan han ta vara på sin familj, hånskrattade de. Om de inte malde på om de gamla tjuvaryktena. ”Far, far, varför ä du så usel å dan?” kvider hon medan det blåser upp och ettrigt regn smiskar henne i ansiktet. Trädens grenar klapprar mot stammarna. Tänderna skallrar av både förtvivlan och köld. Hon skyndar på stegen, men de för henne åt helt fel håll. ”Ja vill ente komma fram te Kalkhultabränna och te den där fårbante Kalka-Göran, den där skjutsbonden med sitt illvilliga flin och sin brännvinstörst”, muttrar hon mot vinden. ”Ja, när ente ens horan te syster kunne få kon å ta sej, fast hon ledde henne te tjuren, får väl bror hennes komma mä k­ niven”, hade far sagt innan hon började sätta sig på tvären.

Som om det berodde på det. Rosa är bara rädd för att det var så besvärligt att föda kalven sist. Men sådant kan inte far begripa. ”Åh, Rosa. Ja ska finna ut nået. Ja ska frälsa dej. Kalka-Göran ska ente få sticka kniven i dej. Men hur, Rosa, hur?”

Hon lutar sig framåt, hukar sig mot blåsten och håller armarna kring sig för att få lite värme i kroppen, men stegen är motiga. ”Vatt ska ja ta vägen? Te Rislycke? Dä skulle just se ut! Där ä vi än mer illa sedda sen den gången Sara drog Sven te tinget, och far blev sedd som en högfärdier en för att han ente ville di skulle giftas. Att han trodde han va nåt för att far hans en gång var rik å mäkti. Saras vittnen kom alla från Rislycke, som hon själv. Svens var alla bruksdrängar, å så Maria Johnsdotter, Kalka-­ Görans syster av alla. Hon som själv har fått utstå rättegång å avbön å skriftning å skammen med horkluten för köttslig beblandelse och barnalstring, och på dä en karl som ente finns för henne eller barnet, utan kom unnan med å böta för saken och nåra ord från komministern. Ä dä rättvist ella? Och Sven blev 10

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 10

2024-03-07 14:30

gift med Ingrid från Skärgöl, så dä var nog ente pigståndet det var fel på. Kanske far ente stod ut mä å se att Sara å Sven var så pass dragna te varann?”

Hon har så när glömt varför hon snubblar fram här i skogen för att hon började tänka på den där katiga Sven och hans stora käft. Far och Sven är lika på det sättet, snarstuckna och lynniga, och får alla omkring dem att dansa efter deras pipa med hjälp av hot och våld.

Nu slår Rosas belägenhet henne i ansiktet igen, hårdare än vindbyarnas smiskande.

Om hon ändå kunde smuggla ut Rosa? Vad om hon skulle ta sig till Dåvedshult med henne och bli kvar där själv? Till Norregården, eller Mellangården? Där finns mycket folk hon serverat på Kulla, som hon skulle kunna ställa sig in hos. Kanske någon behövde en piga till hjälp? Fast bruksledningen håller noga reda på allt och alla, det finns inte en kärve eller en skopa mjöl de inte skriver in i sin bok. Än mindre skulle en extra kossa och en däka, hur spetig hon än är, komma in där osedd.

Men han, han Johan bor där, i Mellangården. Att Rosa skulle hysas in där och att hon skulle … Hon vågar inte tänka tanken fullt ut. Det är för mycket att ens uttala, hur hett och innerligt hon än önskar det.

Inget har hänt efter att hon klädde av sig naken vid eken om natten och med sitt blodsoffer bad den döde Jöns om hjälp att få honom. ”Ente sä’ nåt, absolut ente ta dej för nåt efteråt, ifall trolldomen ska verka”, varnade gamlamor Agusta henne när hon var nedom Krävan och klagade sin nöd. Flera veckor hade det gått nu, men hon tordes knappt ens en gång tänka på honom. ”Nu är det han som ska komma te dej, du ska bara bida”, sa gamlamor och spände sina starrhinnor i henne.

Det gnager ända in i hjärteroten efter honom, men hon vågar inget annat än att lyda gamlamor.

11

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 11

2024-03-07 14:30

Vinden slungar våta löv och isande regnstänk omkring sig.

Så bitande är novembereftermiddagen att hon inte känner tårna mer. Och Rosa hör hon inte längre.

Hon vill gömma sig, fly någonstans, men kan inte med att fly från Rosa och lämna henne åt slaktaren. Kan inget annat göra än att tröstlöst trampa på, alltmedan skogen blir än ogenomträngligare. Där marken först var flack och tallbevuxen sluttar det nu neråt och strax uppåt igen. Hon krånglar sig fram mellan träd, rötter och sten och åter sten så att det snart inte går att urskilja stigen för alla bumlingar. Men hon vet att den finns där, hon har alltid haft lätt för att hitta, Hedvig. ”Fast fy för helvitte vicka kastbyar, här inne i djupaste skogen mä.”

Grenar knakar sönder runt omkring och hon blir rädd att de ska ramla över henne när det brakar till på nära håll. Fast det låter inte som kastbyar, är det vingslag? Kanske av orre eller tjäder? Det låter för mycket för det. Månntro är det en älg? ”Jistanes en käär!” utbrister hon. ”Men si, däkor ute i skogen? Ä det ente Hedvig krogapiga?”

Det fattades bara att hon skulle stöta på honom i dag. Den där illistige Ekelund, som enligt Enoch är en visa på glasbruket.

Som aldrig gör rätt för sig, och därför får de honom aldrig att sluta då han jämt skyller dem pengar. Han krackelerade mot alla och envar på Kulla med när han var där och pokulerade.

Hon hade lust att ge han på tafsen både en och två gånger när han var otidig, men hon höll sig för det mesta. Att stöta sig med herrarna slår oftast tillbaka på en själv. Fast som han betedde sig när han och Craelius skulle tvinga arrendet av far hade hon mer än gärna gett honom ett tjuvnyp om hon bara hade fått vara kvar på Kulla. ”Guds fred på bruksbetjänten också. Jo, skogen rymmer oss alla, kan ja tänka. Fast ja ente har nåt gevär har ja rätt å vistas här.” ”Å vart är en sån piga på väg i detta ruskvädret?”

12

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 12

2024-03-07 14:30

Ekelund tar några steg fram och hon känner stanken av färskt blod från tjädrarna som hänger över axeln på honom. De stirrar på henne med sina slocknade glanslösa ögon. ”Hon ser ju rent förskräckt ut. Ente ä hon väl rädd för mej, vi som känner varann sen gammalt?” Så kastar han upp geväret på axeln, sträcker fram armen och tar henne om skuldran.

Jo, nock känner ja dej, din usling, men ente som du inbillar dej, tänker hon, men låter munnen säga: ”Nu ä dä ti för mej å fortsätta. Ajö å go jaktlycka.” ”Va nu ente avig, Hedvig. Hia sej lite, hon ä ju rent våter om axlarna. Å så blåfrösna läppar. Kom här ska ja värma …”, flåsar han genom dunster av brännvinsångor och i ett nu har han dragit henne till sig. I den häftiga rörelsen far geväret ner och slår till henne på armen. ”Släpp mej, din läje djävul! Din bock!” ropar hon och försöker slita sig loss.

Men han släpper inte, utan håller hårt och far in med knäet mellan hennes lår. Med den andra handen greppar han om bakdelen och drar henne till sig, hotar att få dem båda omkull.

Brännvinsandedräkten flåsar i hennes ansikte. Fåglarna som faller över henne ångar av kött och blod och fjäderdräkt. Hon kväljer av all dödslukt. ”Spelar hon svår, lilla gästgivarhoran. Alla andra lät hon klämma å kladda. Jag har nock haft ögona på henne. Men nu ä dä allt min tur.”

Han hinner inte med när hon i en snabb rörelse får fatt på geväret som dinglar löst. Hon drämmer kolven i nacken på honom, han tappar taget, och så springer hon. Bort från de hårda händerna och det vidriga flåsande grinet. Hon löper som en hind över sten och stubbar, som en varg när skallet går, under grenar som daskar henne i ansiktet, kvistar som rispar hennes kinder. Hon snubblar och slår knäet i en sten, det krasar och skär i knäskålen, blixtrar i skallen av smärta, men hon raglar upp när hon hör hans tunga stövlar dunsa efter.

13

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 13

2024-03-07 14:30

”Din slyna, dä där ska du få ångra!”

Och hon vränger sig fram mellan stammarna. Det är sankt, ena steget far ner i det sumpiga, det andra hittar fäste. Kjolen är dyngsur. Hon andas in lukten av pors med flämtande andetag. ”Din horakôna! Jag ska allt ge dej!” slungar vindbyarna fram mellan träden.

Bakom en stor tall hejdar hon sig och hämtar andan. Knäet bultar och spränger. Kanske har han gett upp … men nej, han dunsar fram genom det sanka. Han är otymplig med sina bördor, men snabbare än hon kunde föreställa sig.

Hon rusar igen, andtruten och lytt. Det spränger i bröstet, hon tror knäet ska spricka också, men aldrig att han ska få fatt i henne, det svinet. Hon är före och han fortfarande efter.

Hans flåsande och hojtande hackar henne i ryggen, men så känner hon en hand som rafsar i håret. Rycker till och hejdar hennes steg. ”Din djävul!” skriker hon, vänder sig om och spottar honom i synen. Slår knytnäven rakt i ansiktet, sparkar träskon hårt i skrevet, och han tappar fattningen ett ögonblick.

Och hon stultar vidare det fortaste hon kan. Hon har bytt riktning sedan Ekelund började förfölja henne och är nu vid torvmossen, där bortom skymtar Hjärtagölens alesnår, och äntligen stigen där det går att löpa lättare, också för Ekelund, fast nu är han på efterkälken för hon hör varken dunsande steg eller gormanden.

Några torvarbetare med spadar på axlarna viker åt sidan när hon rusar fram, och när hon kommer till glasbrukets magasin skönjer hon en gråbrun massa med gapande munnar i de ljusa ansiktena. Ett ansikte är högre än de andra och han tar ett steg fram, böjer sig ner, sträcker ut armarna. Huvudet genomfars av ett stort brus och det blir tomt och mörkt.

När hon vaknar till sans försöker hon komma loss igen. Slår på hans armar. ”Din läje djävul, hör du ente, lät mej va, lät mej va din … ” 14

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 14

2024-03-07 14:30

”Hedvig, så, så …”

Och armarna är inte bruksbetjänt Ekelunds, de är mjuka och släpper efter och rösten är den enda, den enda hon kan fördra.

Nu tappar hon hela sin kropp in mot hans och smärtan rister i henne tillsammans med den hackiga gråten.

Johan sitter på huk och håller henne och säger inget, bara klappar henne och omsluter henne medan fars slag och ovett, Rosa som ska slaktas, knäet som sprängvärker, blodet som ­rinner längs benet, Ekelund som grep och förgrep, med sina klor och sina döda fåglar som med matta ögon stirrade på henne, medan allting rinner ur henne som en forsande vårflod. ”Du måste hjälpa mej å rä-hädda Rosa. Hon får ente dö, far ä he-helt från sina sinnen. Du må-håste hjä-hälpa …”

Och hon håller honom hårt och vet att han är det enda hopp hon har. Att han alltid har varit hennes enda hopp, fast hon inte fullt begripit det förrän nu.

Han torkar hennes tårar med sin stora näve. Han gör verkligen det, drar sin stora handflata ömt över hennes kind och hon vill falla hel och hållen in i hans stora mjuka hand, domna bort från all ondska. Alltid bara vara där. ”Kom nu mä hem så ska mor se om ditt knä.”

Och han lyfter henne, som vore hon en packe av lenaste silkestyg. Han bär henne hela vägen hem och in. Lägger henne i sängen där mor Ingeborg tar sig an såret, som inte är stort även om knäet har svullnat upp och är både blått och rött. Hon baddar med något svalt som luktar starkt. Hon river sönder en gammal skjorta av mjuknött blaggarn och lindar stadigt. Johan står hela tiden bredvid med en rynka mellan ögonbrynen och ögon som nästan tåras. ”Märkelit, Hedvig. Att du kom rusande så här. Jag var på väg opp te erat”, säger han när mor Ingeborg gjort färdigt.

Det dunkar fortfarande i knäet, men att hon befinner sig i Johans närhet och att hon inte längre behöver springa ifrån Ekelund är allt som betyder något.

15

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 15

2024-03-07 14:30

Nu ser hon på honom, möter hans blick och får något varmt i bröstet. Han Johan står faktiskt där. Rynkan mellan ögonbrynen är borta. Han ser så vek ut att hon inte kan låta bli att dra på munnen trots allt. ”Va hade han hos oss å laga, tro?” ”Nu känner ja igen dej, Hedvig”, skrattar Johan. ”Jo, sir du, ja har talt vi’ assessor Wickenberg, om du ente kunne få dagsverken i glaskammaren. Di har bruk för mer folk där te inbindningen, å jag har sagt han hur rask du ä te å arbeta, å dä höll han mä om. Å ja har styrt mä att Lars kan få bli lärgosse te mäster Brauer å få dubbelt betalt mot nu när han bara stoppar.” ”Menar du ’at verkelien, att ja kan få tjänst … i glaskammaren?”

Och allt känns med ens lätt och lycksaligt där hon ligger med knäet omlindat, knappt att det värker längre. Ligger i han Johans säng. Ett fnitter letar sig fram efter snyftningarna och hon kan inte hejda sig, fortsätter tills tårarna rinner av skratt istället för gråt och Johan ser helt förstörd ut i synen. ”Men … ja trodde du skulle lika ’at. Å att bror din blir befordrad å får mer lön gör väl sitt te i hushållet? Va flinar du så dant åt? Hedvig …”

Hon låter honom stå med lång näsa och se förbryllad ut en stund tills skrattet mattas av till fniss och snörvel. Slutligen säger hon: ”Å ja som nästan tänkte dra mä mej Rosa ner här te glasbruket för å rädda na’ på nåt vis. Nu när du talte om att ja kunne få börja där föreställde ja mej hur ja ledde in na’ i glaskammaren å att hon va mä mej där om daarna. Å hur hon åt av halmen di brukar för å packa, å sen såg ja för mej hur hon sket stora måkor på golvet, högar av dom.” ”Du ä ente veti nån stans, däka.” Nu ler han igen, Johan. ”Men då ä du mä på ’at?” ”Jo, nock ä ja dä allt, men du får ändå gå mä hemom å språka 16

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 16

2024-03-07 14:30

mä far, annars går han åt mej för att ja ente hämta Kalka-Göran, å tror ja far mä osanning bara för å frälsa Rosa från döden.” ”Ente låter ja dej gå med knäet så illa skadat. Ja bär dej hela vägen, å visst ska ja tala mä far din.” ”Du ska sä’ han att penningarna ja tjänar i inbindningen gör att han ente behöver ta Rosa av daga, att hon bara behöver ­hoppa över ett år, att dä ble för mö för na’ mä förra kalven. Men sä’ han att hon kan få gå te en av bruksgårdens tjurar sen, dä kan väl låta sej göras …”

Hon kommer helt av sig när en grårandig katt hoppar upp och makar sig till rätta på hennes bröst med ett ljudligt spinnande. Genast stryker hon katten över ryggen. ”Sir du, alla djur kan lika mej. Bara karlarna ä ovetia mot mej.”

Johans blick blir svart. ”Den där bruksbetjänten ska få sina fiskar varma. Va så säker, Hedvig. Det ska ja ble karl för, så karl ja ä själv.”

17

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 17

2024-03-07 14:30

Kapitel 2

Hedvig 1758

Han tar långa kliv, Lars, och hon får nästan springa för att hålla sig jämsides. Också Enoch tar ut stegen för att inte komma på efterkälken. Och ju fortare de två måste ta sig fram, desto längre blir också Lars kliv. De löper nästan ikapp ner längs vägen, och även om knäet hugger för varje steg måste hon sätta handen för skrattet åt krymplingen i stultande galopp och Lars älgatrav med höga knän. Allt fortare rusar de och flåsar ut stora vita moln när de är framme. ”Kom mä in i hyttan du mä, dä ä morronbön”, säger Lars. ”Ska dä va nödvändit? Ja skulle ju te glaskammarn, sa han Johan.” ”Han Johan, han Johan. Du kan ente sä’ ’at nog många gånger va?” flinar Lars.

Hon slår efter honom men han slinker undan och istället är det hennes arm som får sig en smäll av hans knytnäve. ”Du ska mä in så inspektorn vet att du är kommen å kan anvisa dej dina sysslor”, tar Enoch vid. ”Tror du ente ja kan re’ mej själv? Se hur di annra gör.” ”Men di ä på morgonbönen, di mä.” ”Håller ni allti morronbön?” ”Dä ä bruklit. Enoch håller i den, liksom aftonbönen” säger Lars halvvägs in genom dörren.

Hedvig skakar på huvudet. Hon slinker in efter långskånken och klumpfoten, men tror hon ska flyga ut igen av hettan som 18

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 18

2024-03-07 14:30

kastar sig över henne som en stormby. Hon rår knappt med att andas, så het och tunn är luften. Framför henne står ett stort åbäke där det glöder och brinner ur flera öppningar. ”Dä förstår ja att ni måste hålla bön när ni hålls i Gehenna”, flämtar hon. ”Rökit ä här mä. Hur klarar ni å va i detta var da’?”

Hon försöker andas i tröjärmen, men det blir för tjockt och tungt och ögonen svider. Ett tag är de glödande hålen allt hon ser och konturerna av karlarna i dess närhet. ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. Hans är äran och makten i evigheternas evigheter, amen”, läser Enoch alltmedan en hel hop människor framträder för hennes blick.

Det är inte nådigt hur många som har klämt ihop sig härinne, ändå är hyttan rymlig. Många äldre tyskar känner hon igen från Kulla, liksom några yngre ansikten – gesäller och lärlingar som brukade gapa och sjunga sånger hon förstod var slippriga även om de var på tyska. Men flera svenskar är också bekanta, hyttdrängar och sådana som arbetar med de tyska mästarna. En av tyskarna stirrar på henne som om han fått glosjukan. ”Ja hade ente gått in här om ja inte vatt tvungen”, mumlar hon, ”så tro ente nåt. Ja ska ente ta hyttan från er. Ja, ja vet nock va ni tycker om däkor i hyttan.”

Hon blänger stint tillbaka. Och till sist glor han bort.

Sedan kan hon inte låta bli att glo igen, när hon till sist får syn på Johan, huvudet längre än flera av tyskarna. Och nog spiller han sina ögon på henne, de liksom rinner och rinner, tycker hon. Och nu ler han på samma gång. Det går nästan inte ihop, men ler det gör han helt visst när han ser på henne.

Hon vill inte le tillbaka för uppenbart, men det stramar förjordat i kinderna. I vart fall kan hon inte sluta glo, hennes ögon 19

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 19

2024-03-07 14:30

håller fast hans under hela Vår Gud är oss en väldig borg. Han kan hela texten, själv rör hon bara på läpparna.

Craelius känner hon igen meddetsamma. Med lika högdragen min som när han och Ekelund besökte dem för att tvinga far att betala arrende kommer han fram till henne. Han står liksom och väger fram och tillbaka på fötterna, på alldeles för långt avstånd.

Rör knappt på läpparna när han pratar. ”Hedvig kan komma med här så ska jag sätta henne i arbete.”

En annan piga går med, och två drängar. I packhuset står också Johans mor, Ingeborg, som måste ha gått dit i förväg.

Hedvig niger när hon hälsar på henne. Det kommer av sig självt sedan sistens, men mor Ingeborg niger inte, får bara ur sig ett torrt goddag. Hon har samma gropar i kinderna som han. ”Det är glasblåsarna som ansvarar för sina respektive kistor, vad och hur många skåf av fönsterglasen eller antal hålglas som ska vara i varje kista. Det är även glasblåsarna som blir skyldiga för bräckage, men de drar i sin tur av på er lön om ni har sönder glaset”, förklarar Craelius och pekar på trälårar i olika storlekar. ”Pigorna får veta vilka glas som ska packas, och binder in varje glasföremål väl i bräken eller halm, beroende på om det är gement glas eller vitt glas. Drängarna slår igen kistorna under överinseende av glasblåsarna eller glasförarna, som lastar dem.

Ingeborg och Märta, ni vet vad ni ska göra. Hedvig Gabrielsdotter kommer med hit. Du får börja med dessa salvburkar och medicinalburkar åt mäster Rentsch.”

Om det var varmt som i Gehenna i hyttan råder vinternattens köld i glaskammaren. Luften står still som om den frusit till is och nyper med en gång om näsan. När Craelius gått ut blir det tyst i det stora magasinet. Mor Ingeborg och Märta hämtar halm i högar intill sig, som frasar då de drar ihop den till vippor.

Med bestämda rörelser börjar de att binda in vinglas och karaffer som står på det stora bordet, men det enda Hedvig ser är 20

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 20

2024-03-07 14:30

deras armbågar som far som fågelvingar. När hon kommer nära klungar de ihop sig och ger henne aldrig insyn i hur de arbetar.

Men hon är inte tappad bakom en vagn. Glas har hon hanterat förr och det ser en ju hur en bäst ska packa. Hon har blivit beordrad att använda de rödbruna, fnasiga och sträva bräkenbladen. Fast ju stelare fingrarna blir, desto svårare är det att ta i glasen utan att slinta, men hon lindar och bäddar kring burkarna så gott hon förmår. Ingeborg och Märta har stickade halvvantar, men Hedvig blåser i händerna och gnuggar dem med de raspiga bladen för att få dem varma.

Borta vid sitt har Märta och Ingeborg börjat mumla med axlarna tätt intill varandra. Jan och Frans lyfter undan kistorna allt eftersom de är färdigpackade, och flyttar upp glas på bordet eller lägger fram mer inbindningsmaterial. När de ser på henne hånflinar de öppet.

Jo, ja vet nock vad tockna flin betyder, men ni flinar snart för sista gången, tänker hon i sitt stilla sinne och knycker på hakan. Självaste glasblåsare Johan Svensson har gett mej tjänst här. Den ska jag stoppa opp i era stinkande bonnarövar tills ni knäpper igen om flinena era.

På dagvaren går hon ut för att andas luft som inte är lika isande som inne i glaskammaren. Hon slår några åkarbrasor och går runt huset med raska steg för att få liv i tårna som domnat mot trätofflornas insida. Nästan vill hon gå inom hyttan för att värma sig, men hon förstår att det inte går för sig, bland alla tyskkarlar med vassa blickar. ”Huanamej, vicket köldhål”, säger hon när hon kommer in igen, högt så att de inte tar miste på att hon pratar med dem.

Det finns inga pallar, utan hon drar fram en lår och sätter sig jämte mor Ingeborg och Märta, och packar upp matsäcken. ”Å så ska en handskas mä di där bräcklia tingen fast fingrarna är genomfrösna. I hyttan får en värmeslag, å här fryser röven te isklampar.”

21

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 21

2024-03-07 14:30

Varken Märta eller mor Ingeborg bevärdigar henne ens en blick. ”Såna där vantar skulle en ha, di ä väl te go hjälp för kylan å för å ente riva sönder sig. Si här, mina fingrar ä rent fördärvade redan.”

Hon spretar med de röda avskavda fingrarna framför ansiktena på dem. Mor Ingeborg, som var så gohällig för bara någon vecka sedan, verkar ha förvandlats till en isstod också hon. Hon ser genomskinligt på Hedvigs hand. Är det kanske glaset här inne som satt sig i henne? Då, hemma i stugan, var hon vän och rar, och tog i Hedvig som vore hon en fågelunge som ramlat ur boet. ”En sån liten en”, sa hon och smekte henne till och med över kinden. ”Ja feck aldrig nån dotter”, suckade hon. ”Herarna mina har aldrig hatt en syster. Kanske för dä som Johan har blett så vek för däkorna, dä ä va ja tror i alla fall. Och kanske för dä som han aldrig bler gift.” Och ögonen blev rent vattniga på henne. ”Dä ä väl ente försent”, sa Hedvig då och visste inte om hon menade för mor Ingeborg att få en dotter eller för Johan att bli gift. Ville bara vara henne till lags, för att hon var så god mot henne där i stugan, och tänkte liksom in sig själv i det sagda.

Knäet ger sig till känna med ett elakt hugg efter att hon stått upp i flera timmar och nu sitter med det böjt under sig. Samtidigt hugger något annat till, ännu elakare.

Om hon inte redan var genomfrusen skulle hon stelna helt till is.

Som hon tagit miste på han. Johan.

Att han ständigt mött henne som en like, språkat lättsamt och glatt med henne, tagit henne i handen, allt han gjort för henne.

Hjälpen med att sälja tjurkalven till Dåvedshult, tjänsten här i inbindningen. Ja, när han bar henne som ett barn ända hem och fick far att dyrt och heligt lova att inte slakta Rosa.

Hon kommer aldrig att få gifta sig med honom. Ingen gifter sig med en syster.

22

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 22

2024-03-07 14:30

Hon sväljer och sväljer. De eländiga tårarna bränner i ögonen, det enda varma här inne. Inte ska mor Ingeborg få dem, hon med sitt kalla avvisande. Inte heller Märta med sina lömska getögon, eller de där flemande drängarna. Inte ska de där svekfulla tårarna få henne på fall.

Bara för att hjärtat hennes törstade efter ömhet, suktade ­efter hans minsta tecken tog hon miste. Bara för att hon trodde att allt nu gått vägen efter trolldomen. Hur kunde hon vara så ­låpen, så in i helvittes fåraktig, och tro på trolldomsord? Stå där i natten och klena in sig med blod som en annan fjåka? Åkalla en död och vrång farbror? Eller tro på gamlamor Agusta, gaggig och halvblind? Nej, blind var det hon själv som varit. Blind och döv för allt som klokt och redigt var.

Hon tänker aldrig mer gråta för honom, det är ett som är visst, det är han inte värd, en sådan pigtjusare.

Hon ser på mor Ingeborg som tuggar på en brödbit. Ser de djupa fårorna på var sida om den bittra munnen. Sorgen över att inte ha fått en dotter, kanske. Ella ä hon sint för dä ja glömde sä’ nåt när ja kom, tänker Hedvig. ”Mor ska ha tack för att ni såg om mitt knä häromsistens. Jag blev redit väl omskötter som ja aldri blitt, ente ens av min egen mor. Å jag ber om tillgift för ja inget sa när ja kom, dä va bara mö å ta in mä inbindningen å allt ja skulle lära. Men att ni har hand om blessyrer dä märktes, så dä gjorde. Knäet ä nästan helt bra igen”, ljuger hon. ”Väl bekomme”, säger mor Ingeborg och Hedvig skymtar en antydan till leende i ena mungipan. Också det liknar hans.

Fort går hon och gräver ner de ömmande fingrarna i högen med bräken. Ormen krumbuktar så vildsint i magen att hon mår illa.

Nej, aldrig, aldrig mer.

23

Anderssen-Gesällen-Inlaga-Tryckoriginal-240307.indd 23

2024-03-07 14:30