9789180661522

Maria Wensund

Livet går vidare

Mer av Maria Wensund: Tillbaka till Hemsjö (2023)

Citatet på s. 219 är lånat från låten ”Den gamla dansbanan” av Annette Berggren-Hässel (1948).

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Maria Wensund 2024 Omslag: Mystical Garden Design AB, Niklas Lindblad Omslagsbilder: Shutterstock och Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: Scandbook UAB, Litauen, 2024 isbn: 978-91-8066-152-2 www.bokforlagetpolaris.se

1

Amanda ”Amanda, kommer du?” Hon hör hur Oskar, pigg som alltid trots att klockan bara är en bit över sju på morgonen, ropar på henne från entrén där han och Bosse, Bodils gamla hund, befinner sig. Hon går mot receptionen och det är med blandade känslor hon gör det. Hon är lycklig över att faktiskt ha en pappa som ropar på henne. Det var på Bodils dödsbädd som hon fick det berättat för sig, ja att Oskar, hennes arbetskamrat och även ägare till pensionat Hemsjö, är hennes pappa. Det blev en stor chock när hon fick reda på det, fast kanske inte lika stor som när hon förstod att Bodil, den färgsprakande gästen i rum fem, var hennes mamma. Förra sommaren blev den mest omvälvande i Amandas liv. Men nu står hon här i receptionen framför sin far och skakar. ”Jag tror inte att jag klarar det. Inte än i alla fall.”

Oskar går fram mot henne och lägger sin stora hand på hennes axel.

5

”Vad är det som du inte klarar av? Jag kommer att hjälpa dig, och du kan gå ut på balkongen och ta en paus när det blir övermäktigt.” ”Det är inte det … jag tror bara … ja, jag tror att jag vill ha den kvar ett tag till. Kan vi inte skjuta upp det snälla?”

Amanda ser bedjande på honom och det verkar som han förstår, underbara Oskar. ”Ja, säger du det så …” Han säger inget mer om det. ”Jag tar ut Bosse på en promenad, vi kan prata mer om detta senare, ska vi säga så?” Han klämmer till en extra gång med sin stora hand innan han vänder sig om och kopplar Bosse. ”Tack.”

Hon ser hur Oskar och Bosse går ut genom de gröna dubbeldörrarna, hur de långsamt tar sig ner för granittrappan och vidare ut på grusgången. Amanda följer efter och stänger dörrarna bakom sig. Slår sig ner på trappan och tänder en cigarett och stirrar ut över trädgården. Hon vet att det måste ske, bara inte nu. Bara tanken på att låsa upp till Bodils lägenhet och börja städa bort minnena av henne, ger henne rysningar. Så länge lägenheten finns kvar med Bodils tillhörigheter i, finns en del av Bodil kvar. Inte på riktigt, men det är i alla fall så det känns. Amanda har så många gånger att hon tappat räkningen, satt sig i bilen och åkt hela vägen in till Göteborg. Låst upp dörren till Bodils lägenhet, slängt reklamen som de envisas med att leverera, kokat en kopp kaffe 6

på hennes slitna spis med upphöjda plattor, och satt sig i köket på en av de rangliga stolarna. Aldrig på stolen där Bodils noppiga kofta hänger, den kommer förbli Bodils, utan på den precis intill. Dessa stunder har alltid varit känsliga, att sitta där i Bodils kök, att få se hur hon levde innan hon återvände till Hemsjö. Se hennes saker, den gamla bonaden som föreställer ett medeltida torg som hänger till vänster om kylskåpet, höra det uråldriga kylskåpets knackande när det går på sista versen. Att öppna hennes garderob och känna doften av Bodil, hennes söta parfym. Ja, allt detta som får hennes mamma att stanna kvar ett litet tag till. Det städar man inte bort i en handvändning för att pensionatet behöver pengar.

Amanda är väl medveten om att pensionatet behöver renoveras, även om hon inte behöver känna det ansvaret nu. Men hon gör just det. Hon vet att allt som inte fixas, kommer landa i knät på henne en dag. Hon vet också att det går extra trögt i sviterna av lågkonjunkturen som aldrig riktigt verkar vilja släppa taget. Men just nu spelar allt detta faktiskt ingen roll. Hon är helt enkelt inte redo att städa bort det sista av Bodil riktigt än. Telefonen ringer och Amanda skiner upp när hon ser vem det är som ringer. ”Är du redan uppe?” Amanda blir uppriktigt förvånad att Klara, hennes älskade dotter, redan är vaken med tanke på att hon arbetar sena kvällar på restaurangen i Frankrike, Amandas gamla arbetsplats för många år sedan.

7

”Mm, kunde inte sova längre i dag.” Klara börjar fråga ut Amanda om hur det går med tömningen av Bodils lägenhet men när Amanda inget säger, frågar hon bekymrat: ”Så det blev inget denna gång heller?” ”Nej … inte denna gång heller.” Mer säger inte Amanda för det finns inget mer att säga om det. Hon sitter tyst med Klara i telefonen och det är precis som om de sitter där tillsammans på trappan och ser ut över den brunbrända gräsmattan. Det var flera veckor sedan det regnade senast. Visst är det härligt med sol och värme, det får man inte klaga på.

Men Amanda har svårt att se de sönderbrända gräsmattorna och allt annat som vid denna tid på året brukar stå i grönska. ”Mamma, är du kvar?” Amanda hör Klaras röst och kommer tillbaka till verkligheten. ”Förlåt … jag fastnade i mina tankar. Nej, jag måste nog ta tag i dagens sysslor, lika bra att arbeta nu när det inte blev någon tömning av lägenheten”, säger hon och skrattar till. ”Gör det mamma, men innan du sätter fart tycker jag att du ska ge dig själv tid att gå en sväng. Din lediga förmiddag verkar ju inte bli av men en promenad kan du gott unna dig.”

De avslutar samtalet och Amanda sitter kvar några minuter innan hon reser sig. Hennes kloka dotter har rätt, hon ska inte hoppa över morgonpromenaden, i dag kan hon verkligen behöva den för att skingra tankarna.

8

2

Amanda Den berusande hettan från klipphällen sprider sig upp genom kroppen. Hon rör med fingerspetsen mot sprickan som löper genom berget i cirklande rörelser samtidigt som tankarna far runt. Det var här, precis på den här platsen, som hon en gång blev till. Hon kan se Bodil framför sig, liggande på klipphällen på en filt … Amanda slår bort tanken, att hon ens tänker på hur det gick till får henne att rodna. Hon skäms över bilderna av hennes mor som spelas upp för hennes inre men skammen ersätts snart av en känsla av sorg. En tomhet fyller henne och hon tar ett skälvande andetag. Hon saknar Bodil, ibland så mycket att det måste vara ohälsosamt. Varför saknaden är så stor vet hon inte. Hon hann aldrig lära känna henne ordentligt men ändå växer den sig större för varje dag som går.

Amanda ler sorgset åt minnena som pockar på. Hon kommer ihåg hur arg Bodil var på henne många gånger, ibland 9

förstod hon varför, men de flesta gångerna landade ilskan från Bodil inom henne som ett enda stort frågetecken. Kära Bodil, älskade mamma …

Hon ser ut över sjöns mörka vatten och följer den oroliga ytan med blicken. Kanske är det åska på gång? Det är varmt, ja näst intill hett. Termometern visade på tjugotvå grader när hon lämnade pensionatet. Hon vänder blicken mot vägen, kanske kommer Oskar och Bosse snart, de brukar gå sin morgonrunda förbi där hon sitter just nu. Nu för tiden går hon också långa promenader, nästan en timmes promenad varje morgon. Den vanan hade hon inte när Bodil klev in i hennes liv, men nu har hon den. Bosse, den gamle labradorhunden som Bodil lämnade efter sig, kräver dessa turer. De har gjort upp ett schema där alla som arbetar på pensionatet delar på promenaderna och hittills har det fungerat över förväntan.

Hon har med tiden till och med börjat älska morgonpromenader, med eller utan Bosse.

Amanda reser sig och borstar av klänningen. Hon går fram till strandkanten där hon låter handen vidröra vattnet.

Det är inte så kallt som hon trott, så visst hade det gått att hoppa i, men utan badkläder törs hon inte. Hon orkade inte gå in och hämta badkläderna innan hon gick så hon får skylla sig själv. Hon tråcklar av sig skorna och strumporna och låter fötterna landa i vattnet. Hon rycker till innan hon vänjer sig vid det kalla. En nyfiken fisk sprattlar till en bit bort från 10

henne och ringarna på vattnet som den precis skapade försvinner snabbt bland bruset på ytan. Sjögräset vajar i den yviga vinden och på andra sidan sjön ser hon mörka moln torna upp sig. Det kanske kommer regn trots allt, tänker hon. Det har inte regnat på flera veckor och marken är alldeles för torr. Risken för gräsbränder är så stor, att några grillkvällar på pensionatet lär det inte bli förrän det kommit regn. Så tråkigt nu när sommaren äntligen är här.

Amanda tar ett steg upp på hällen och låter sina blöta fötter värmas mot klippan. De torkar snabbt och hon tar på sig strumporna och skorna och lämnar platsen. Hon följer stigen bort mot grusvägen som leder tillbaka mot pensionatet. Klockan närmar sig nio och det är i och för sig hennes lediga förmiddag, men det är lika bra att hugga i. Nu när det ändå inte blev något av med att tömma Bodils lägenhet, kan hon lika gärna göra lite nytta. En ny dag helt enkelt med allt vad det innebär, ett liv som hon numera har förlikat sig med.

Hon kommer förmodligen att sluta sina dagar här på pensionat Hemsjö, men numera gör det henne inget, det är hennes hem, på riktigt. Hon vet att hon en dag kommer att ärva allt. Amanda stannar upp, då en känsla som är svår att ta in kommer över henne när hon tänker på det. När hon började sin anställning här var det bara en arbetsplats under en tid då hon fick slita och kämpa för att få livet att gå runt.

11

Hon saknade ofta sin tid i Frankrike och arbetet på den kända restaurangen Petit Coeur. Men nu är allt annorlunda.

Hon fortsätter gå längs grusvägen. Hon älskar att tänka tillbaka på den tiden, på minnena som väcker det ostyrbara och det vilda till liv inom henne, men förra årets händelser förändrade allt. De gav henne en grund att stå på och en känsla av tillhörighet på ett sätt hon inte upplevt innan, ett sammanhang som betyder mer än allt annat. Hon fick helt plötsligt både en mamma och en pappa och lyckades dessutom återskapa kontakten med sin förlorade dotter Klara. Ja, det var till stor del Bodils förtjänst, men ändå. Vad mer kan hon önska sig?

Framme vid pensionatet sätter Amanda sig på det översta trappsteget igen medan hon halar fram cigarettpaketet ur fickan och tänder en cigarett. Det första blosset känns trögt och bara tanken på Bodil som envist påpekade att rökningen kommer bli hennes död, får henne att genast släcka den mot granittrappans hårda yta, bara för att i nästa sekund åter ta den till sin mun och tända den. Självklart ska hon sluta, men den stunden är inte nu. ”Är det här du sitter?”

Amanda tittar upp och möter Veras stressade min. ”Har du sett till Oskar?” Vera sätter uppfordrande händerna i sidorna som om det är Amandas fel att hon inte vet var hennes man är.

12

”Nej, jag kom precis tillbaka … från morgonpromenaden alltså. Men Oskar och Bosse gick ut för en dryg timme sedan så de borde snart vara tillbaka.” Amanda ser hur Vera flackar med blicken. Hon noterar att hon dessutom bär gummistövlar men väljer att inte fråga varför, även om hon undrar. ”Han tog väl en extra lång runda med Bosse bara, han dyker nog upp snart ska du se.” ”Ja … ja, han gör väl det.” Vera stänger dörren bakom sig med en smäll och Amanda kan genom den lilla rutan i dörren se henne försvinna bort.

De grå askränderna mot granittrappan efter cigarettens sot får henne att skämmas och hon reser sig och går i väg för att hämta vatten att skölja bort dem med. Hon följer grusgången ner mot ladugården och är precis på väg in genom den skeva dörren när hon ser Bosse komma springande längs vägen. Så bra, då är de på ingång, tänker Amanda och vänder sig om, för att i nästa sekund åter vända blicken mot Bosses håll. Det ser ut som om han bär på något i munnen. Han springer snabbt och är snart framme hos henne. ”Nämen där är du ju”, säger hon och klappar honom. ”Var har du Oskar då?” Sedan ser hon vad Bosse bär på – Oskars gröna keps. Hon ryser till. ”Loss, släpp den!” Hon säger det med mer skärpa än hon tänkt, något som får Bosse att krampaktigt bita sig fast. Amanda sträcker fram handen. ”Loss”, säger hon igen och måste lirka för att få tag i den 13

utan att den går sönder. Hon kramar kepsen, känner paniken och vet för några sekunder inte vad hon ska ta sig till. Varför kommer Bosse hem utan Oskar? Hon vågar inte fullfölja tanken. Med Oskars keps i ena handen och ett stadigt tag om Bosses halsband i den andra, drar hon en motvillig Bosse med sig in genom pensionatets dörrar där hon möts av Vera som står bakom receptionsdisken. ”Åh … är de tillbaka? Vad skönt! Jag började bli riktigt orolig, förstår du.” Hon klappar Bosse och ser upp mot Amanda. ”Och var är Oskar?”

Amanda känner hur orden fastnar i halsen. Hon vet faktiskt inte vad hon ska svara Vera. ”Ja … ja, jag vet inte. Bosse kom hem själv … med Oskars keps i munnen.” Hon lägger märke till förändringen i Veras blick innan hon tar sig för bröstet. Amanda tar ett snabbt steg framåt och lägger armen om Veras axlar. ”Vi kanske ska ta en promenad och se om vi hittar honom, han kanske har ramlat och skadat foten eller så …” ”Kära hjärtanes … bara han inte råkat ut för något allvarligt.”

Amanda känner hur Vera lutar hela sin tyngd mot henne så hon föser henne framåt till en av fåtöljerna i entrén där hon får Vera att sätta sig. Hon häller upp ett glas med vatten från karaffen som så lägligt står framställd på en bricka och räcker henne det.

14

”Drick lite så ska du se att det känns bättre.”

När Amanda känner att hon kan lämna Vera går hon i väg längs korridoren för att leta reda på Neven. Någon måste ta hand om receptionen om de båda ska lämna pensionatet för att söka efter Oskar.

Neven, deras trädgårdsmästare, kan befinna sig var som helst. Han hjälper till där det behövs, alltså inte bara i trädgården. Frågan är var han är just nu, hon har verkligen inte tid att leta utan vill komma i väg för att hitta Oskar. Det kan ju vara bråttom. Hon stannar till då en av dörrarna öppnas och hälsar hastigt på en nyanländ gäst som precis kommer ut från rum fem, Bodils gamla rum. Han måste ha kommit nu på morgonen för hon känner inte igen honom. En man i trettio­ femårsåldern om hon får gissa. Han nickar lätt som svar på hennes hälsning innan han fortsätter ut mot receptionen.

Amanda hittar Neven i soprummet, i fullt sjå med att sortera och knyta igen sopsäckar och ställa i ordning inför sophämtningen. ”Där är du ju.” ”Vad menar du med det? Inte visste jag att jag var så eftertraktad!” Neven ler sitt allra retligaste leende och synar Amanda från topp till tå. ”Jaså, vissa har inte ens klätt om till arbetsklädseln än.” Han slänger en blick på sitt armbandsur och konstaterar att klockan har hunnit passera nio. ”Det är faktiskt min lediga förmiddag i dag, fast det …”

15

Amanda avbryter sig själv, hon har viktigare saker att prata med Neven om. ”Kan du ta hand om receptionen för en stund? Vi måste ut och leta efter Oskar. Bosse kom hem ensam efter morgonpromenaden.” ”Men vad är det du säger?”

Hon hör Nevens oro men försöker släta över den, kanske mest för sin egen skull. ”Det är nog ingen fara. Han har förmodligen bara hamnat på efterkälken. Vem vet, han kanske redan har hunnit hem …” ”Ja, säger du det så. Jag kommer strax, ska bara ställa i ordning de sista soppåsarna.” Han vänder ryggen åt Amanda och fortsätter med sitt arbete.

Amanda kan inte låta bli att notera den olustiga känslan som tar form inom henne.

Ibland vet man bara … det känns i luften man andas, i stegen man tar. Det finns där och hur gärna man än vill att det ska försvinna så stannar det kvar. Man bara vet …

16

3

Pelle Pelle känner sig rastlös och vandrar i väg mot receptionen.

Han förundras över att den är obemannad. Den antika ringklockan som står placerad i ena hörnet av disken glimmar till av ljusets strålar genom fönstren. Den är välputsad och han får en plötslig lust att lyfta upp den och skaka om den så tonerna flödar ut i luften. Men håller den för det? Tänk om han har sönder den? Han slår bort sina tankar som han vet är udda och tar ett stadigt grepp om trähandtaget och svingar ringklockan i luften. De ringande tonerna som klockan ger ifrån sig påminner honom om söndagarna i kyrkan som liten och hur pampigt han tyckt att kyrkklockornas toner ljöd när de fyllde kyrkorummet. Han kan inte hålla fingrarna i styr utan ringer i klockan ännu en gång och han sluter ögonen medan han lyssnar till musiken han skapar. Men receptionen förblir tyst och tom när klockans klang ebbat ut. Vilken tur, för han vill inte att någon ska komma. Han trivs i sin ensamhet.

17

Han ser sig omkring. Fyra sammetsgröna fåtöljer står utplacerade kring ett väloljat runt soffbord i ek mitt i entrén.

Smakfullt måste han medge att det är, men om han hade fått bestämma så hade han placerat hela soffgruppen lite mer åt höger. Så att gästerna får känslan av en mer fri gång fram till receptionsdisken. Han ser sig omkring ännu en gång, mest för att försäkra sig om att han fortfarande är ensam, innan han försiktigt men bestämt drar både soffbordet och de fyra fåtöljerna lite åt höger. Förmodligen kommer inte någon annan att lägga märke till det, men han ser.

Nöjd lämnar han entrén, han vänder sig faktiskt om ett par gånger för att se det han åstadkommit. Det där med detaljer är det inte många som lägger märke till. Han går tillbaka mot sitt rum, låser upp och stänger dörren bakom sig.

Han har en del att packa upp, lika bra att sätta fart. Han vet att hans vistelse här kommer att bli över en längre tid. Hans lägenhet ska renoveras efter en vattenläcka och hans hyresvärd löste ett rum åt honom här på pensionatet. Har han tur kan han flytta tillbaka till hösten.

Pelle drar ut den översta lådan i den antika byrån och drar med fingret längs lådans botten. Inte ett dammkorn, det gör honom mer än nöjd. Det är alltså ordning på städningen i alla fall, även om placeringen av möbler kan filas på en aning. Han måttar avståndet för byrån där den står, från ena sidan till den andra. Nästan i centrum mellan de två väggarna, men nästan 18

skjuter ingen hare, det vet han. Han drar byrån en centimeter åt höger innan han börjar tömma sin resväska och lägga in allt i lådorna.

När allt är uppackat, sätter han sig på sängen och ser ut genom fönstret. Ser den vågiga bilden av brunbrända gräsmattor genom det vackra fönstret med spröjs. Han förstår att just detta fönster i alla fall är av den gamla handblåsta sorten.

Annars hade inte gräsmattan upplevts vågig. Han petar undan den vita spetsgardinen och öppnar fönstret på vid gavel, insuper den friska lantluften. Ja, nu är han tillbaka där allt en gång började. Det är med blandade känslor han puttar igen den nedersta lådan i byrån och reser sig. Rätar till överkastet och blir stående mitt i rummet. Vad ska han göra med all den tid han kommer att bli tvungen att tillbringa här? Visst, han vet att han inte måste stanna på pensionatet bara för att han bor här nu. Men vart ska han annars ta vägen? Han har inget arbete att gå till. Pelle stänger dörren och låser och går återigen korridoren fram mot receptionen. Han går fram till fåtöljerna, som han för en stund sedan flyttade på för att de skulle stå rätt i förhållande till allt annat. Han har egentligen inget direkt ärende hit men vad ska han göra? Han kan inte sitta på rummet ända tills hans vattenläcka i lägenheten är lagad. Han slår sig ner i fåtöljen närmast den öppna spisen, han kan höra för sitt inre hur elden vackert sprakar om vinterkvällarna. Nu lyser elden med sin frånvaro och kvar ligger 19

endast en hög med aska. Någon kanske borde tömma ut den?

Pelle sneglar åt tidningskorgens håll och bestämmer sig för att plocka upp en. Han börjar planlöst bläddra i en tidning när han ser flera personer klampa in genom dörrarna.

Han kryper ihop, försöker göra sig så osynlig det bara går.

20

4

Amanda Hon har en brännande känsla i maggropen och hemska tankar tar över. Är det så här det ska sluta, hennes påbörjade resa med sin far? Fick de bara ett år som far och dotter? Precis när hon fått det hon längtat efter, så tas det ifrån henne. Känslan är bekant. Amanda drar handen genom håret och försöker tänka klart. Hon pressar bort alla de hemska och irrationella tankarna som går på högvarv i hennes huvud. Vi vet ingenting ännu. Det enda vi vet är att Bosse kom hem med Oskars keps i munnen, men det behöver inte betyda det värsta, absolut inte. Hon intalar sig samma sak gång på gång, som ett mantra. Vi vet inget ännu. ”Kom Vera, vi tar den vanliga rundan kring sjön. Jag tror att det är bäst att börja med den. Den brukar Oskar alltid gå.”

Hon sträcker ut sin hand åt Vera som greppar den hårt. ”Tror du … tror du att det hjälper?”

Veras fråga känns obefogad och konstig. Amanda förstår 21

inte riktigt vad Vera menar, men inser att hon förmodligen bara är utom sig av oro och att orden som kommer ur hennes mun inte är genomtänkta. ”Nu går vi. Du är ju dessutom redan klädd för en promenad.” Amanda syftar på gummistövlarna men uttalar inte orden högt.

Bosse springer lös före dem och Amanda sätter hoppet till honom. Inte för att hon egentligen kan så mycket om hundar, men hon har hört att de är fenomenala på att hitta det man söker efter så de följer honom på den väg han väljer. Lustigt nog väljer han den gamla välkända rundan. Bosse håller ett högt tempo men stannar då och då för att invänta Amanda och Vera. En bra bit in i skogen, alldeles på toppen av berget varifrån man ser Rydbosjön från ovan, stannar han upp. Den branta klippan som leder rakt ner i dess vatten är ståtlig och utsikten är magnifik. Bosse sätter sig ner och ser ut över sjön, hans andetag är häftiga och han verkar faktiskt helt slut. Amanda stryker honom över ryggen och han gnäller till, som om han har ont. Försiktigt drar hon handen ytterligare en gång över hans rygg och det är då hon känner svullnaden. En liten knöl, ungefär som om han har fått ett hårt slag. Hon trycker till över den och Bosse ger ifrån sig ett skall. Amanda drar hastigt tillbaka handen. ”Förlåt”, säger hon och låter hans rygg vara. Hon får undersöka det mer senare. Amanda vänder sig mot Vera som 22

står precis framme vid kanten på klippan där hon ser ut över sjön. Ögonen är låsta på något långt borta som om hon är i trans. ”Vera, ska vi fortsätta?” säger Amanda men får inget svar. ”Vera?”

Vera rycker till och ser på Amanda men hennes blick känns frånvarande. Sakta går Amanda fram till Vera och lägger en arm om hennes axlar och leder henne försiktigt från avsatsen mot Bosse som väntar. ”Nu fortsätter vi”, säger hon och tar ett stadigt grepp om Veras ena hand och drar henne med sig längs stigen med Bosse tätt efter.

Att gå hela rundan runt sjön tar drygt en timme och när trion närmar sig pensionatet igen verkar Vera helt slut. Hennes kondition är nog inte den bästa, tänker Amanda. Eller så är det hopplösheten över att de har gått hela rundan runt sjön utan resultat, återvänt hem utan Oskar. Amanda känner själv av den hopplöshet som börjar byggas upp inom henne och hon tar ett djupt andetag för att lugna nerverna. Neven möter upp dem på grusgången, som om han har stått och väntat på att de ska komma. ”Hur gick det, hittade ni honom?”

Amanda kan inte hjälpa att hon blir irriterad över Nevens dumma fråga. Han ser väl att de kommer hem utan Oskar?

Det verkar som om Neven tänker samma sak, för han säger 23

inget mer utan går bara rakt fram till Vera och lägger armen om henne och går med henne in. Amanda kliver över askränderna på trappan som hon glömde av att skölja bort och följer efter Vera och Neven in i pensionatet.

Inne i receptionen sitter den där nyanlända gästen som hon hälsade på i morse. Han verkar fullt upptagen med att bläddra i en av tidningarna som pensionatet tillhandahåller och lyfter inte ens blicken när de kommer in. Skönt, tänker Amanda, för det sista hon orkar tänka på just nu är gästerna på pensionatet.

De går tillsammans in i köket och Amanda ser hur Neven sköljer ur kaffekannan och sätter på nytt kaffe. Bosse lägger sig under köksbänken och lutar huvudet mot sina ben och slocknar direkt. Vera blir placerad på en av pallarna medan Amanda letar rätt på några skorpor. ”Varför använder du inte den dyra kaffemaskinen som vi har köpt in? Hålla på med det där kokkaffet.” Amanda ser hur Vera fnyser till åt Neven men han ger henne bara en vänlig blick. ”Inte i dag, Vera. Nu behöver vi riktigt kaffe.” Han måttar kaffet, häller i kitteln och sätter på plattan på spisen innan han vänder sig om och ser på de båda kvinnorna. ”Vad gör vi?”

Nevens fråga är rak och absolut befogad. Amanda vet bara inte vad hon ska svara, så hon säger inget. Neven ställer 24

fram tre muggar och häller upp kaffet, en liten skvätt mjölk i Veras kopp och desto mer i sin egen. Amanda går fram till det höga skåpet och plockar fram två sockerbitar som hon släpper ner i sin mugg. Hon har egentligen slutat med socker i kaffet men i dag känner hon att hon behöver just de där bitarna. Hon rör runt i den svarta drycken tills de lösts upp och för koppen till munnen och dricker försiktigt. ”Vad tror ni om att ringa polisen?” säger Amanda. ”Jag vet att det är för tidigt om det ska räknas som ett försvinnande, men han är ju ändå åttiofyra år.” Amanda känner hur hon redan nu går igång på tanken att polisen inte skulle ta det här på allvar.

Neven lägger sin hand på hennes och ser djupt in i hennes ögon. ”Jag tycker du har rätt, vi ringer polisen. Så har vi gjort vad vi kan. Annars kommer vi att ångra oss.”

Neven ger Vera en klapp på axeln innan han lämnar dem och går ut mot receptionen. Amanda följer honom med blicken och hon kan se att han är riktigt orolig. Axlarna slokar och gången är ryckig och långsam. Det gör henne själv än mer bekymrad.

Polisbilen kör upp på gårdsplanen framför pensionatet strax före klockan tolv. Det är två poliser i medelåldern, en kvinna och en man, som kliver ur bilen. Kvinnan är lång, en bra bit 25

längre än den korpulente mannen som är med henne. Amanda ser hur de ger varandra ett snabbt ögonkast innan de går fram till dubbeldörrarna där hon väntar tillsammans med Vera. Kvinnan sträcker fram sin hand, först mot Amanda och sedan mot Vera. ”Mitt namn är Madelene och det här är min kollega Sören.” Hon pekar med hela handen mot sin kollega utan att se på honom och det undgår ingen, utom möjligen kvinnan själv, att den manlige polisen inte är särskilt nöjd med presentationen. Han tar ett steg fram och räcker även han fram sin hand mot dem. Både Vera och Amanda presenterar sig medan de hälsar på honom. ”Sören”, upprepar han, ”jag har arbetat många år som polis här på bygden förstår ni.” Han tar ett steg tillbaka och låter sin hand flyta över sin stora mage. ”Kan ni berätta vad som har hänt?” ”Vi kanske ska gå in och ta allt inom fyra väggar?” avbryter Madelene medan hon sneglar på ett par gäster som går förbi dem. Hon ser menande på sin kollega och sedan på Amanda. ”Jovisst, självklart ska vi gå in. Följ med här.”

Amanda går före Vera och de två poliserna och visar vägen. Innanför dörrarna står Neven och tar emot dem. Han visar dem vidare in i restaurangen där det normalt är full rörelse vid denna tid på året, men denna sommar är inte sig 26

lik. Lågkonjunkturen har satt sina spår och det verkar som människor fortfarande håller hårt i sina pengar. ”Det går bra att sitta här”, säger han.

Poliserna säger ingenting utan går bara tysta förbi Neven och in i den stora matsalen. ”Pensionatet har färre gäster än det brukar ha”, flikar Amanda in, ”så de få middagar som ska lagas går rätt fort.

Numera är det bara en anställd i köket, Lisa, en väldigt bra kock förresten. Vanligtvis brukar det vara många här … gäster alltså … men nu är det som sagt lugnt … ja lugnare än vanligt ...” Hon vet egentligen inte varför hon säger allt det där, men det är som om hon vill förklara varför pensionatet är så tomt på folk. Den spända tystnaden gör nog sitt till också, den gör henne nevös.

Den kvinnliga polisen nickar och sätter sig till rätta vid ett av borden. ”Som ni förstår så är detta försvinnande i sin linda”, säger hon, ”men det betyder inte att vi inte kommer att ta det på allvar.” Hon lutar sig tillbaka mot stolsryggen. ”Vi kommer självklart att göra allt som står i vår makt för att finna Oskar.” ”Ja, självklart kommer vi att göra det”, fyller den manlige polisen i samtidigt som han harklar sig högljutt.

De båda poliserna pratar vidare. Frågar om Oskar, om pensionatet och om gästerna. Hör sig för om hur rutinerna ser ut och om Oskars hälsa. Amanda hör hur orden studsar 27

omkring i rummet, men hon har väldigt svårt att ta in det som sägs. Allt blir mer som en suddig massa som har svårt att få fäste. Hon försöker emellanåt att se fokuserad och intresserad ut men allt eftersom tiden lider blir det svårare. ”Ursäkta mig ett ögonblick.” Amanda reser sig och går in i köket och sätter på kallvattenkranen. Stoppar händerna i det kalla vattnet och blir stående så en kort stund. Pulsen rusar och hon känner hur ögonen tåras. ”Fan, fan, fan.” Amanda pratar högt för sig själv. Hon måste lugna ner sig, hålla ihop nu. Inte minst för Veras skull.

Hon går sakta tillbaka till bordet där de andra sitter och slår sig ner. Madelene fortsätter där hon slutade och allt är över på bara några minuter. ”Då så”, säger Madelene, ”då sätter vi igång med sökinsatsen.” Hon reser sig upp och tar täten ut ur matsalen. Sören tar Veras hand och trycker den mellan sina stora händer.

Han säger inget men ger henne en varm blick.

Dammet från vägen yr när polisbilen försvinner bakom krönet. Först nu förstår Amanda att allt det här är på riktigt.

Det är ingen dålig film som spelas upp, det är verkligheten.

Hennes pappa är borta på riktigt.

28