9789180661409

Sara Kadefors

Silver

Polaris

Silver.indd 3

2024-03-04 13:00:57

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Sara Kadefors 2024 Omslag: Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn: 978-91-8066-140-9 www.bokforlagetpolaris.se

Silver.indd 4

2024-03-04 13:00:57

Det är inget märkvärdigt väder, men i alla fall försommar.

Människor är på väg till ställen. Jag är en av alla som har ett ärende. Jag ska på möte. Det gillar jag att ha i kalendern.

Med åren har det blivit allt mindre av den varan, på gott och ont. Möten är bättre på papper än i verkligheten. Så fort man kliver in på ett, påminns man om hur det var. Stela människor och dåligt kaffe, någon som tar över och mal på om oväsentligheter. Men idag ska det bli början på något nytt. Filip har sagt att jag måste våga mer. Han har ju rätt.

Den jag ska förföra heter Sheila. Hon hörde av sig och sa att hon haft koll på mig och att det vore kul att ses. Hon frågade om jag kunde nästa måndag och jag väntade en halv dag innan jag svarade att jag inte kan på morgonen men väl på eftermiddagen, för att inte verka för angelägen. Jag har googlat henne och hon är trettiotre år. Hon har en bostadsrätt i en idyllisk närförort och en man som jobbar på reklambyrå. På bilden ser hon söt och pigg ut. Inget talar för att hon är något annat än trevlig.

Utanför det stora komplexet tar jag inte en cigarett. Det var sådant man gjorde förr, nu står man bara där. Jag tänker på mötet och hur jag ska komma in som en frisk fläkt på det tråkiga kontoret och fylla lokalen med energi. Hur folk

7

Silver.indd 7

2024-03-04 13:00:57

med månadslön ska vakna till liv och känna sig besjälade. Jag ska kasta fram min idé helt avspänt, liksom i förbifarten, och medan jag lägger ut texten kommer mina ögon i bästa fall att få liv. Kanske att jag reser mig och börjar vandra fram och tillbaka i rummet. Kanske att jag avbryter mig och låtsas bli tagen av mina egna ord, men bara kort, så att det inte verkar självupptaget eller världsfrånvänt, bara så att ingen tar miste på hur mycket jag brinner.

Jag drar in luft och går in.

I receptionen sitter folk i trettiofemårsåldern och småpratar i låga fåtöljer. Jag anmäler mig och slår mig ner, trygg i vetskapen om att jag är nyfärgad. I den bästa av världar är jag i deras ögon en brunhårig kvinna med viktig yrkes­erfarenhet som bara är lite äldre än dem, äldre på ett sätt som inte stör, bara inger respekt. Jag ser ut som en människa som accepterar åldrandet, men inte har kapitulerat totalt, en kvinna som aldrig skulle nedlåta sig att spruta in tveksamma ämnen i ansiktet, men som äter nyttigt och tränar lagom mycket. En kvinna som klär sig stilrent, men med en viss trendkänslighet. En kvinna som har lyckats hittat den perfekta balansen när det gäller det mesta.

Sheila kommer ut med ett strålande leende på läpparna och passerkortet runt halsen. Hon doftar underbart och har en torr hand. Hon säger att hon är så glad att vi får träffas till slut. ”Jag med”, säger jag och repeterar allt jag måste få fram innan vi ska säga hej då. Det pirrar till av nervositet i bröstet.

När började tjugofem år yngre människor göra mig nervös?

På väg till hennes kontor passerar vi folk och jag kan inte låta bli att tänka på hur mitt något fårade ansikte ändå måste sticka ut i mängden.

8

Silver.indd 8

2024-03-04 13:00:57

Vi hämtar kaffe i köket innan vi landar i rummet. Där betraktar hon mig så intresserat att jag nästan blir generad.

Hon känner till vad jag har gjort och är ”imponerad”, säger hon. Nu vill hon veta mer om mig, vad jag jobbar med för tillfället och hur mitt liv ser ut. Jag tänker intensivt på idén, men vet att jag inte får verka för angelägen. Det kan bli svårt med tanke på hur lång tid det tog att få fram den, flera år. Jag har frågat mig själv vem jag är och vad som är viktigt. Borrat mig in i kärnan och grävt där jag står. En gång för alla ska jag blotta mig och stå för att det är det här jag vill berätta. Jag vet vilken risk jag tar, hur högt jag spelar. Hon kan lika gärna bli golvad som besvärad, i värsta fall äcklad. Jag hoppas förstås på det första, men det finns inga garantier.

Sheila börjar prata om sig själv och vilka tv-serier hon älskar och inte älskar – vi har samma smak! – och om småbarnslivet som innebär att man allt som oftast somnar framför tv:n. Jag skrattar och säger att jag minns hur det var. Sheila ler och säger att ibland känns det som om hon jobbar med helt fel saker. När hon grimaserar påminner hon om Anneli, vilket gör mig vemodig men mest glad. Allting stämmer.

Det uppstår en naturlig paus när Sheila börjar rota i sin skrivbordslåda. ”Förresten, jag har en idé.”

Hon reagerar inte. Jag repeterar snabbt pitchen för mig själv. Serien handlar om vitt skilda människor som är sammanlänkade av en skog. Skogen har en stark dragningskraft på karaktärerna, den innebär både ett hot och en trygghet för dem. Någon har skogen som försörjning, en annan som tillflykt, en tredje har fått sitt liv förstört av den. Nu är skogen i fara och karaktärerna förs samman på ett oväntat och brutalt

9

Silver.indd 9

2024-03-04 13:00:57

sätt. Serien är mörk, men har nerv med vissa mytologiska referenser. Den berättar viktiga saker om klimathot, kapitalism och hur människor offrar sina relationer till förmån för egenintresset.

Jag ska precis börja prata när jag ser vad hon har i handen: en bok. Eller närmare bestämt tre böcker. Hon vänder upp en av dem mot mig. Omslaget har pastellfärger och sirliga bokstäver. En gunga hänger från ett träd i periferin, en mörk gestalt hotar nere i högra hörnet. ”Har du läst de här?” frågar Sheila. ”Nej.” ”De har sålt väldigt bra och det är egentligen konstigt att ingen gjort nåt på dem förut. Det finns så mycket som åtta böcker i serien.” ”Just det”, säger jag.

Sheila ser pillemariskt på mig, som om hon precis ska avslöja en hemlighet. ”Jag tror att man skulle kunna göra en väldigt varm tv-serie av dem. En sån där serie som man bara vill vara i, du vet, eftersom miljön är så mysig.”

Jag nickar, utan att röja min skepsis. Jag har hört talas om böckerna, sett dem skymta förbi i sociala medier och på flygplatsernas pocketdiskar. De är inget för mig och är det absolut sista jag önskar skulle filmatiseras. ”Här finns så mycket av det som människor längtar efter just nu.” Sheila slår engagerat med handen på en av böckerna. ”Folk har fått nog av skjutningar och krig och naturkatastrofer, de vill inte ha en massa mörker och ångest i fiktionen också, de vill ha verklighetsflykt!” ”Ja.” Hon ler brett. ”Jag vet inte om du minns, men de utspelar

10

Silver.indd 10

2024-03-04 13:00:57

sig i en charmig liten by på landet, som befolkas av en massa originella, helt underbara människor. Men uspen är att i idyllen sker det mord också!” ”Lite som i ’Morden i Midsomer’?”

Sheila nickar, inte det minsta störd över bristen på originalitet. ”Precis! Men här har polisen en nästan övernaturlig magkänsla som blir hennes superkraft när det kommer till att lösa brott. Det är en mysdeckare med en twist, kan man säga.” ”Så magkänslan hjälper henne att lösa brotten? Blir inte det lite …?” ”Nej! Man bara älskar den här karaktären! Man köper vad som helst, jag lovar!”

Jag betraktar Sheila. Hon ser frälst ut. Det finns inget hon är mindre intresserad av än en deppig serie om en skog.

Nu gäller det att inte sumpa de chanser jag ändå har. Jag får under inga omständigheter verka elitistisk. Det är inte ett dugg svårt, eftersom jag inte direkt är känd för att skriva creddiga kvalitetsserier. Jag förstår precis varför hon har kontaktat mig. ”Vad säger du? Skulle du vara intresserad av att skriva den här?” ”Ja, den låter ju väldigt …” ”Sa du ja?”

Jag nickar. Hon spärrar upp ögonen så att de antar en klotrund form. ”Å, vad glad jag blir!”

Hon skjuter bestämt över böckerna till min sida av bordet. Jag berättar om sommarkursen jag ska åka till om en vecka. Där kommer jag att ha massor av tid att läsa.

11

Silver.indd 11

2024-03-04 13:00:57

”Toppen! Det här är verkligen ett sånt där projekt som får en att känna pepp när man går till jobbet!” Hon kastar ett snabbt öga på klockan. ”Shit!”

Sheila har ett nytt möte om tio minuter. Vi säger hej då, och så blir det en kram. För nu ska vi snart jobba ihop.

Jag sjunker ner på en stol i receptionen. Skogen värker som ett dött foster i magen på mig. Alldeles snart ska jag gå härifrån, med rak rygg. Jag fick ändå ett jobb. Det måste ju vara något värt, att jag sannolikt fortfarande har något slags relevans. Men så ser jag Sheila dyka upp igen. Jag flyger upp och backar in bakom en växt. Genom bladverket uppfattar jag hur en person i trettiofemårsåldern i keps och sneakers reser på sig och går Sheila till mötes. Jag känner igen honom. Han har gjort två uppmärksammade långfilmer som både lockat publik och haft något att säga. Jag föreställer mig hur det ser ut när han slår sig ner på hennes rum och berättar om nästa projekt som han nu söker producent till: Sheila följer honom engagerat med blicken när han tar sitt varv runt rummet. Han brinner och hon låter sig förföras.

12

Silver.indd 12

2024-03-04 13:00:57

Vi är några för varandra okända människor som sitter tysta i en ring och väntar. Väggarna pryds av rätt så amatörmässiga akvareller. Det står kaffe i pumptermosar på ett bord bredvid ett fat med muffins som ser nybakta ut. Kursledaren befinner sig utanför dörren där hon diskuterar glatt med en kollega.

De klingande skratten står i brutal kontrast till den tryckta stämningen i rummet. Ett par av oss sveper ansträngt på mobilskärmar, någon studerar sina naglar, men de flesta bara sitter där och ser tomt framför sig.

Alla utom en i gruppen är kvinnor. Mannen skiljer ut sig, inte bara för att han är man utan för att hans blick vandrar framfusigt från ansikte till ansikte, dröjer vid vissa och skyndar förbi andra, som om han inventerar utbudet och lägger upp en plan för vilka han ska lägga krutet på. Jag föreställer mig att han antingen är nyskild eller änkling på jakt efter en ny relation. Någon har väl tipsat om att man kan få ragg på keramikkurser. Han orkar inte baka bröd åt sig själv längre, och förresten är han inget dåligt kap alls, han läser faktiskt böcker och dricker måttligt, har humor och kan bli spexig på sjuttioårsfesterna, men är lika bra på att prata djupt – och förresten är han en riktigt bra lyssnare, i alla fall för att vara man. Jag avbryts i mina tankar när hans

13

Silver.indd 13

2024-03-04 13:00:57

blick plötsligt landar på mig. Vi ser kort på varandra, innan han tittar bort.

Jag känner mig obekväm och malplacerad, men det kan ju ha med det andra att göra. Allmäntillståndet och det misslyckade mötet med Sheila. Jag har sovit dåligt sedan dess. Jag har konstant försökt övertyga mig själv om att det här ska bli roligt. Kursen innebär en välbehövlig paus från det vanliga livet med alla dess orosmoment. Jag ska inte tänka på det de här dagarna. Jag ska lämna problemen i periferin.

Kvinnorna i ringen är exakt vad jag hade förväntat mig. Ålder: mellan fyrtiofem och kanske sjuttio. Hudfärg: vit.

Hårfärg: grå eller gråsprängd. De enda som sticker ut är två tjejer i tjugoårsåldern som verkar ha släpats hit av sina mammor. En vecka tillsammans är precis vad deras relation behöver. Tänker mammorna. Jag studerar de andra kvinnorna. Vi är i samma ålder, har vuxna barn och börjar närma oss slutet på vår karriär. Nu vill vi förkovra oss. Promenera.

Gå på utställningar och teater. Odla och ta en kvällskurs i egyptisk historia. Kan en sommarkurs i drejning på en folkhögskola vara något för oss? Javisst. Jag testar att föreställa mig framtiden i ett gammalt hus vid havet någonstans och hur jag sitter helt absorberad i min verkstad och skapar. Utan ansträngning frambringar mina händer fantastiska lersaker och vid vägen utanför huset finns en liten skylt där det står ”Keramik”. Ibland knackar någon förbipasserande på och jag öppnar med skratt i ögonen och lerigt förkläde. Det svåraste blir nog att få till ögonen. Men vem vet, efter den här veckan kanske det går.

Kursledaren dyker in med tonvis av skratt i ögonen. Hon heter Anna-Lotta och har hemstickad tröja och ser ut som en

14

Silver.indd 14

2024-03-04 13:00:57

lerfröken ska. Anna-Lotta har en assistent som heter Karin och båda är keramiker till vardags. Anna-Lotta är i min ålder och har rött hår. Det är riskabelt att färga håret rött om man är grå eftersom kontrasten när håret växer ut är så brutal.

Men Anna-Lotta kanske inte har kommit till den fasen i livet än att hon måste tänka på sådant.

Hon ber oss att ta kaffe och kaka, sedan ska vi säga något om oss själva. Jag får hjärtklappning utan att förstå varför.

Jag kommer aldrig att träffa de här människorna igen och det spelar ingen roll vad de tycker om mig. Men ändå. Den ena efter den andra berättar att de är lärare, kuratorer, bibliotekarier, sjuksköterskor, arbetsterapeuter eller jobbar med HR. De bor i Stockholm eller Skåne eller Småland och ett ställe som heter Hovsta som jag inte vet var det ligger. En är finsk, vilket är det närmsta mångfald vi kommer. Någon har tidigare testat både biodling och porträttmåleri och en annan fick värdefulla kunskaper på ”Naturens gröna apotek” förra året. Flera har tänkt länge på det här med keramik. De har längtat, men varit fega förut. Vad har egentligen hållit dem tillbaka? En massa krav på att man ska vara duktig, som bara är begränsande, ”man måste våga pröva saker i livet” och ”man kan fortfarande utvecklas”. Allt det sägs. De verkar rörande överens med Filip och varandra om att man kan utvecklas. Det är idel nickningar och hummanden varje gång något i den stilen kommer.

Den stirrande mannen heter Karsten och berättar att hans fru gick bort för ett par år sedan, vilket på ett olyckligt sätt sammanföll med att han gick i pension. Plötsligt blev det mycket tid över och han letar efter nya sätt att uttrycka sig på. Alla håller med till hundra procent om att man ska

15

Silver.indd 15

2024-03-04 13:00:57

pröva sina vingar oavsett hur gammal man är. ”Man måste ju försöka ha lite kul”, säger en äldre kvinna i blommig bussarong.

Alldeles för snabbt är det min tur. Jag har övat lite inombords, men när jag väl har blickarna på mig har jag glömt allt. ”Jag heter Ellen. Jag är här för att jag måste.” Vaga leenden. ”Jag menar bara att mina barn tror att det här skulle vara bra för mig av nån anledning. De gav mig den här kursen i födelsedagspresent och jag måste ju åka hit, men … ja … Jag hoppas ju att det kan ge nåt. Keramiker låter som ett jättebra jobb!”

Det sista var menat som ett skämt, men det blir ingen payoff. ”Vad jobbar du med?”

Jag vänder blicken mot en person som nyss berättat att hon bor i Hälsingland och är skolbibliotekarie. Hennes haka är en dallrande påse. Håret är uppsatt i en ful plastklämma och introducerar ett hav av gråa nyanser. Sjal med fransar, glasögon i en modell man knappt kan kalla ”modell”. ”Måste man …?” frågar jag. ”Alla andra har sagt”, säger hon. ”Man behöver inte”, säger Anna-Lotta. ”Självklart inte.” Karin ler nervöst.

Det här känns inte bra. Om jag hade svarat direkt hade jag kunnat undvika att folk fick upp ögonen för mig, ordet hade bara gått vidare till nästa bibliotekarie. Nu är alla istället vansinnigt nyfikna på vad det är jag döljer. ”Jag jobbar med skrivande.” ”Vad skriver du?”

Jag vrider mig på stolen. ”Inget viktigt.”

16

Silver.indd 16

2024-03-04 13:00:57

”Vad kan det vara?” Skolbibliotekarien släpper mig inte med blicken. ”Skit. Mest.”

Några sekunders tystnad. Anna-Lotta kommer till undsättning. ”Fint. Nu vet vi lite mer.”

Ordet går vidare. Hjärtat bultar hårt i bröstet. Jag tröstar mig med att den lilla ordväxlingen snart kommer att vara glömd. Det finns trots allt drejning att fokusera på.

Anna-Lotta går igenom kursens upplägg. Hon visar bilder på väggen med keramik från trakten och så får vi en rundvandring i verkstan. Hon tar på sig ett förkläde och visar hur man drejar en skål innan vi får varsin drejskiva att underhålla oss med. Folk skrattar och ojar sig. Det här kommer aldrig att gå, säger de.

Vi får varsin lerklump i handen. Jag knådar och knådar min. I ögonvrån ser jag hur de andra redan provar att dreja, själv har jag glömt allt Anna-Lotta sa. Utan att tänka formar mina händer en knubbig liten figur som påminner om ett penntroll. Innan någon hinner se lägger jag handen på trollet och trycker till.

Vad är det nu Filip har sagt? Jag behöver komma ut ur min comfort zone. Jag behöver få nya upplevelser och erfarenheter. Och som bussarongkvinnan sa: man måste ju försöka ha lite kul.

17

Silver.indd 17

2024-03-04 13:00:57

Jag har sovit dåligt. Det har kommit ljud från de andra rummen under natten: hostningar, strilande i toaletter, promenader på knarrande golv. Den irriterande skolbibliotekarien har rummet bredvid mitt. Jag hörde henne öppna garderober på andra sidan väggen. Jag hörde henne kissa. Hon spolade återkommande natten igenom. Varje gång vaknade jag tvärt och hade svårt att somna om. Fåglar skrek på ett minst sagt överspänt sätt. Jag tände sänglampan och öppnade den första boken om polisen med övernaturlig magkänsla. Men historien visade sig vara ännu mer infantil är jag misstänkte, karaktären ännu mer enfaldig och mysighetsambitionen uppskruvad till en sådan krampaktig nivå att jag blev tvungen att slå igen den.

I gryningen åkte ansiktsmasken på eftersom tyget i rullgardinen var transparent. Jag försökte vila och känna tillförsikt istället för oro. Men i den obekväma 80-sängen kunde jag inte se huset vid havet framför mig hur mycket jag än försökte, inte keramikverkstaden eller skrattet i mina ögon. Det enda jag såg var ett ensamt liv tillsammans med mysdeckaren och dess löjliga hjältinna, tills det var dags att tacka för sig.

Några timmar senare repeterar lerfröken Anna-Lotta hur man drejar. Först nu blir det tydligt att flera har drejat

18

Silver.indd 18

2024-03-04 13:00:57

tidigare, både här och på andra skolor, vilket de av någon anledning höll inne med igår. Filip som sa att det var en nybörjarkurs. Hur kan människor som gått en annan kurs vilja gå på nybörjarkurs igen? För att få känna sig duktiga? Glänsa inför tafatta tanter? Jag försöker koncentrera mig under genomgången, men ber henne att visa igen, och igen. Till slut säger Anna-Lotta att vi får ta problemen när de kommer.

Både hon och Karin finns här för oss, hela veckan. Jag känner mig tryggare när hon säger så. Anna-Lotta verkar vara någon jag kan lita på.

Men det visar sig vara omöjligt för mig bara att centrera klumpen. Efter en timme, när de andra redan är igång och drejar, håller jag fortfarande på. Till slut börjar jag dreja ändå.

Den uppblötta leran är som oregerligt smör i mina händer, den rör sig i otakt som en haltande puckelrygg. Plötsligt flyger hela klumpen iväg åt sidan och passerar en hårsmån från skolbibliotekariens ansikte innan den träffar väggen med ett effektfullt splash. Skolbibliotekarien ser förvånat efter den.

Jag går med blossande kinder för att torka bort kladdet med de andras blickar i ryggen. Sätter mig framför drejskivan med en ny lerklump. Bara tanken på att inte ha något att visa upp sista dagen gör mig yr av skam. Och vad ska Filip och Agnes säga om jag inte har något med mig hem som bevis på att jag faktiskt ansträngt mig?

På kvällen äter jag middag med en av tjugoåringarna och hennes mamma. Mamma Anki är klädd i en klänning med volanger som får henne att se ut som en bakelse. Dottern Felicia kör med spetsblus. De berättar entusiastiskt att de är från Söderköping. Där finns exakt allt, som till exempel

19

Silver.indd 19

2024-03-04 13:00:57

underbar natur, vacker bebyggelse och mysiga kaféer. ”Jag skulle aldrig kunna bo i Stockholm!” säger Anki. ”Usch”, säger de med en mun. ”Jag bor i Stockholm”, säger jag. ”Jag menar inte ’usch’ om Stockholm”, säger Felicia snabbt. ”Det är bara att vi från Söderköping inte är så vana vid stress och trängsel”, säger Anki. ”Hos oss tar man det lite piano.” ”Mm”, säger Felicia och rättar till spetsen över bysten. ”Tycker ni samma om allt?” frågar jag. ”Ja, mamma är min bästa vän”, säger Felicia. ”Jag och mina tjejer pratar varje dag”, säger Anki. ”Vi är verkligen i symbios.”

Jag tänker på Filip, att jag velat att han såg mig stå här och tålmodigt lyssna på människor som pratar om ”jag och mina tjejer”. Det känns som om jag redan har utvecklats.

Karsten kommer fram till vårt bord och frågar om vi vill följa med ut i naturen och ta ett glas. Han har ett par flaskor bubbel med sig i resväskan nämligen. Felicia övertygar Anki om att gå med, själv har hon en massa grejer att fixa med på rummet.

Vi kliver i gemensam trupp ut i kvällssolen. Folkhögskolan är utslängd på en liten kulle som höjer sig över ett böljande jordbrukslandskap. Orangeröd vallmo sträcker sig längs husgavlarna. Vita rosor och lavendel. Här och där sitter folk i olika trädgårdsgrupper och småpratar. Vi slår oss ner på gräset bakom skolan. För ett ögonblick känner jag äkta tillförsikt inför det som komma skall: en hel veckas umgänge med jättetrevliga människor och en aktivitet som det snart

20

Silver.indd 20

2024-03-04 13:00:57

visar sig att jag har fallenhet för. Jag ser fram emot att berätta för Filip att jag hade ett öppet sinne och tog chansen att socialisera mig och faktiskt inte tänkte en sekund på att fly, dessutom blev jag uppfylld av naturens skönhet! Det enda som inte passar in i den bilden är skolbibliotekarien. Petra heter hon visst. Förnumstigheten hon utstrålar är bländande.

Skjortan har ett virrigt mönster och sandalerna är sådana där ergonomiska.

Karsten är på gränsen till övertaggad. Han har fått fatt i sju stycken kvinnor och har kort tid på sig att komma till avslut. Det lär därför inte dröja innan han lägger in en stöt och det finns flera att välja på. Åtminstone jag och en kvinna från Fellingsbro är, som det kallas, ensamstående. Anki lever inte själv – hon började prata om sin man redan igår kväll, att han är en sportnörd som sjunger i kyrkokör.

Karsten häller upp bubbel i plastglas och skämtar friskt.

Efter en stund lägger jag märke till att han hela tiden undviker min blick. Jag kan inte låta bli att undra varför, men skjuter bort tanken. Jag trivs faktiskt med att sitta på en så här vacker plats och dricka vin i plastglas. Kvinnorna är snälla och ofarliga. Ingen här kommer att kräva en massa av mig. Vi är några främlingar som ses under en sommarvecka och efter det kommer vi aldrig att träffas mer. Jag kommer garanterat inte att resa till Fellingsbro eller Söderköping för att hälsa på. Jag kommer kanske hamna i Malmö, men utan att ringa hon som sitter mitt emot mig i för kort linne och tatueringar.

Samtalsämnet är drejning. ”Hallå”, säger jag och räcker upp handen. ”Jag är i alla fall sämst.” ”Det spelar väl ingen roll.” Det är den besvärliga. Petra.

21

Silver.indd 21

2024-03-04 13:00:57

”Det är bara ett konstaterande.” ”Men det är ju inte det som det här handlar om, vem som är bäst.” ”Det vet jag väl”, säger jag.

Hon ändrar sittställning i gräset. ”Det skulle vara skönt om man fick vara här utan krav på sig att prestera.” ”Man kan inte hjälpa hur man är, eller hur?” ”Såklart inte”, säger Anki med ett nervöst leende.

Karsten och kvinnorna skruvar besvärat på sig. ”Men du måste också tänka på hur det påverkar oss andra när du pratar i termer som ’bra’ eller ’dålig’”, fortsätter Petra. ”Man kan väl inte tänka på hur allting ska landa hela tiden?”

Jag försöker låta lättsam, men det är inte säkert att det kommer ut så. Kanske att jag låter aggressiv. ”Det vore bra om du försökte i alla fall”, säger Petra. ”Vore det?” ”Japp.”

Jag känner mig hundra procent misslyckad. Jag som skulle vara lättsam och öppen, och framförallt få en nödvändig paus från allt som har med jobb och karriärkrav att göra. Allt är Petras fel. Om hon inte hade varit här så hade jag klarat det. Jag hade rest hem med ny energi och eventuellt nya insikter om vem jag kan bli. Jag kunde attackera tv-projektet med tillförsikt och positivitet. Möblera om. Ta sticklingar från bekanta och odla fram fantastiska krukväxter.

Karsten häller upp mer bubbel och ler mot en kvinna som är söt på ett diffust sätt. Fellingsbrokvinnan berättar saker hon kan om vin. Hon med tatueringar verkar också kunna en del om olika druvor. Hon och hennes man gick på vinkurs

22

Silver.indd 22

2024-03-04 13:00:57

ihop en gång. Jag säger att jag inte kan något om vin fast det är vad som förväntas av en person i min ålder. ”Vad spelar det för roll vad andra förväntar sig?” frågar Petra.

Tillbaka på rummet böjer jag ner huvudet framför spegeln i badrummet. Längst in i hårbotten skymtar jag en mycket svag strimma grått. Hur är det möjligt? Det är bara andra dagen och jag såg till att färga innan jag åkte – för att vara på den säkra sidan. Jag blundar och står blickstilla några sekunder, innan jag långsamt öppnar ögonen och borrar ner blicken i benan. Plötsligt ser jag ingenting. Det var inbillning, en synvilla. Hjärtat stillar sig. Jag drar fingrarna genom håret och tar ett djupt andetag. Imorgon kommer allt att kännas bättre.

23

Silver.indd 23

2024-03-04 13:00:58

Jag visste inte att det var så svårt att gå på drejkurs. När jag vaknar på morgnarna har jag ryggont efter ytterligare en värdelös natt, och förmiddagarna passerar utan att jag lyckas centrera leran. Anna-Lotta får göra det åt mig till slut. Men när klumpen väl är centrerad uppstår nya problem. Det är i princip omöjligt att få det som ska föreställa en skål att bli högre än tre centimeter. Anna-Lotta peppar frejdigt, kanske ser hon att jag är på väg att bryta ihop.

Alla de andra är desto mer produktiva. Förutom skålar i olika storlekar gör folk små mjölkkannor på löpande band och någon ett helt fat. Petra är en av dem som det har gått bra för. De rejäla underarmarna vilar bestämt på knäna när hon drejar. Blicken är fokuserad, hon har blivit ett med leran.

När jag vid ett tillfälle hör henne svära tyst ler jag inombords. Jag vill att det ska gå dåligt för henne. Varje gång det går dåligt för någon annan känns det lite bättre för mig. Det skulle kännas okej om det gick riktigt bra för kanske två och halvbra för ytterligare två, men resten skulle det helst skita sig för. Allra bäst vore om det sket sig mycket mer för dem än för mig. Om jag kunde vara helt säker på att de är sämre än jag. Jag kunde sitta på lunchen och låtsas som om vi var lika dåliga med vetskapen om att det inte var sant. Men bara

24

Silver.indd 24

2024-03-04 13:00:58

att inte vara sämst skulle hjälpa mig mycket. I slutet av dagen konstaterar jag att alla utom jag har något som de vill bränna.

Jag gömmer mig på rummet och letar efter något att längta efter. Men det är svårt att hungra efter en tom lägenhet och en sommar utan planer. Ändå kollar jag när det går bussar in till civilisationen. Följande dag går det en vid åttasnåret. Tänk om jag bara skulle dra. Jag skulle kunna ta in på ett hotell och låtsas inför Filip och Agnes att jag gick klart kursen – de skulle aldrig få för sig att kolla upp om det stämde. Jag googlar upp ett hotell i närheten som har flera lediga rum. Men så hejdar jag mig när jag tänker på barnen.

Säkert diskuterade de länge och väl innan de landade i just den här presenten. De ville förstås att jag skulle få något att engagera mig i efter att Filip flyttat, för att dämpa saknaden.

Vi satt på sängen i hans rum med fyllda flyttlådor runt oss och väntade på att Stellan skulle komma med bilen när han ställde frågan. ”Skulle det inte vara roligt att bli uppfylld av nåt igen?” ”Jo, men man kan inte krysta fram intressen. Antingen så kommer de eller så kommer de inte.”

Han satte ett finger i en reva i jeansen och petade fundersamt i den. ”Man kan få nya vänner.” ”Det är svårt i min ålder.” ”Nu begränsar du dig igen!” Hans kinder var upphetsat röda. ”Du tror att det måste vara på ett särskilt sätt, men … det finns inget som man inte kan göra i en viss ålder!” ”Inte?”

Vi såg på varandra. Jag gjorde inget för att lugna honom.

Stellan messade från bilen och vi började bära ner. Mina

25

Silver.indd 25

2024-03-04 13:00:58

steg var tunga och motvilliga. Jag önskade att porten skulle gå i baklås och vara omöjlig att få upp för resten av livet.

Jag ligger klarvaken och räknar hur ofta Petra går på toa. Det är nästan en gång i halvtimmen. Hon måste ha en sjukdom, något urologiskt. Jag tänker på hur jag ska klara att leva ensam i alla dagar resten av livet.

Vid tvåtiden dödar jag en mygga och öppnar mysdeckaren, men klarar bara att läsa två sidor. I brist på annat scrollar jag igenom facebook. Tre vithåriga människor ber om att bli min vän, aldrig i livet.Jag stannar vid en gammal kompis uppdatering. Han visar sig ligga i vårdnadstvist med exfrun.

Rättsprocessen är enligt honom ett haveri eftersom den är infiltrerad av feministfittor. Att den småfeta, tunnhåriga mannen på bilden är samma person som spelade trummor på mindre scener och gjorde tjejer i publiken tokiga är svårt att förstå. I kommentarsfältet får jag syn på Otto. ”På dom bara!” skriver han om pk-fittorna. Otto var min vän på riktigt. Hans skeva ansikte var på den tiden intressant. Nu har det något jagat över sig. Jag får en impuls att ta bort honom som vän, men risken är att han märker det och blir ledsen.

Klockan tre har jag ännu inte somnat. Inte Petra heller.

Hon som ser så kontrollerad ut. Kan det dölja sig något annat bakom den tvärsäkra ytan?

26

Silver.indd 26

2024-03-04 13:00:58