Lotta Olsson
Jag som är kvar
Polaris
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 3
2023-06-12 14:17:12
Av Lotta Olsson har tidigare utgivits för vuxna: Skuggor och speglingar 1994 Rekviem över de alltjämt levande, 1998 Dagsvers 2000 Den mörka stigen 2003 Himmel i hav 2012 De dödas verkliga antal 2016
Bokförlaget Polaris, Stockholm © Lotta Olsson 2023 Omslag: Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook UAB Printed in Lithuania 2023 isbn: 978-91-8066-068-6 www.bokforlagetpolaris.se
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 4
2023-06-12 14:17:12
En gång fanns T och han hade kort hals och breda axlar och blank kuk, och jag förälskade mig i honom, tror jag, för att han var intelligent och känslig, men nu är han inte det längre, för kroppen togs ifrån honom. Precis som den togs från U, som kom sedan, och från mamma, som bar mig från början, och från pappa, men där tar det längre tid. Men min egen kropp rör sig ännu i världen och jag känner den utan och innan och känner den inte alls, och ändå är det den jag är. Jag ville vara vacker och jag vill fortfarande vara vacker och varför är det viktigt? Med U kunde jag vara ful och jag var ful, men det var döden också när den kom. Nej. Det är döendet som är fult, alltid döendet, när det sträcks ut över dagar eller veckor. Kropparna som krånglar och kräver. Vätskorna. Maktlösheten. Lusten som överger, långt innan andningen gör det. De två saker som gör oss levande.
7
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 7
2023-06-12 14:17:12
Lusten som är hunger som är drift. Vi börjar våra liv med att andas in och avslutar med en utandning. Där emellan: begäret. Nu sörjer jag att U dog och rakar benen för J, som ändå inte kommer att komma, men som jag tycker om att tänka på. När börjar ett sorgeår? Och när slutar det? Bor inte förlusten i förälskelsen från början? Döden i födelsen. Lidandet i lidelsen. Alltid bara så. Alltid skuggan fjättrad vid våra fötter. Vi fick tjugo år. Med T: fyra – och sedan tolv, då vi knappast sågs. Med mamma: fyrtio. Och snart femtio med mig själv. När pappa fyllde femtio höll jag tal på hans födelsedagsfest och fick en kommunalpolitiker till bordet som var femtio snart, han också. Själv hade jag precis debuterat som poet och var tjugoett, med högklackade skor och håret stramt uppsatt. Panna. Kindben. Åtta tändare i handväskan. Läppstift och pärlhalsband. Allting möjligt och redan för sent. ”Du har alltid varit som en far för mig.” Nervösa stolskrap. Spridda skratt. Mammas skräck i blicken först, innan hon förstod att jag skämtade. Kommunalpolitikerns berömmande ord efteråt, när jag satte mig ner igen och han tände min cigarrett.
8
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 8
2023-06-12 14:17:12
Askflagor på duken. Nu är han bara det: som en far. Han tittar på mig och känner igen och tycker om och kanske vet han att jag är hans dotter. Men vad är ”dotter”? Vad är en far? Jag har ingen far. Och min son har förlorat sin. Alla dessa kroppar som brukade fylla rummen. Jag var tjugosju när jag träffade U. Han – femtiotvå. Nu är jag nästan lika gammal som han var då, och ändå har ingen tid passerat. Jag klev in i den ljusa lilla sfär som var vi, och kliver ut igen – i vad? Som vem? Samma och inte. Och med en son, F, som redan är längre än vad jag är. Jag brukade bära honom på höften, men det är nog länge sedan nu. Länge sedan. Nyss. Snart. Allt flyter samman. Nyss var jag barn själv, jag har sett det på bild. Jag ligger på en filt på heltäckningsmattan i det första huset de säger att vi bodde i. Jag bygger en snögubbe i trädgården till det andra. L hjälper till. Hon är tre år yngre, så det är hon som är den kortare av oss. Jag äter jordgubbar med mjölk och socker, och håller skeden som barn gör: sluter hela handen om. Så gjorde T också, fast han var vuxen.
9
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 9
2023-06-12 14:17:12
Han hade så överraskande små händer. Kraftiga, men små. U hade långa, fina fingrar, och handleder som var nästan smalare än mina. J:s händer tar i mig hårt och jag vill att de ska göra det. För första gången vill jag det. Ta i mig! Ta mig! När vi ännu kan – om vi nu bara kunde. Jag höll U:s hand när han dog. Den ena handen, varm och tung och mjuk. F höll den andra. Vi tre – och plötsligt bara två. Som när F föddes och barnmorskan tog emot hans huvud och sa till mig och U: nu. Nu är vi fyra i rummet. Han doftade som nybakat bröd, kommer jag ihåg att jag tyckte. Hela den första tiden. Mammas händer minns jag nog bara från det sista året. Den spända, liksom vaxartade huden över handryggen, vitnande över de tunna benen från knogarna ner under nattlinnets långa ärm, när hon rörde på fingrarna. De tydliga blodådrorna. Det växte styva, svarta strån på hennes haka, som hon skulle ha hatat om hon visste, så jag lät henne slippa veta och avstod att ta bort dem. Hjälpa henne till toaletten gick bra, men inte det. Låtsas vi inte om det, finns det inte. Så förhöll hon sig egentligen till det mesta. Men kroppen gör sig ju hela tiden påmind: man undflyr den inte.
10
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 10
2023-06-12 14:17:12
Även om man kan göra sitt bästa för att försöka. Som jag, nästan hela min tonårstid. Den där hungern. Allt det ovant öppna och bultande, och allt det fick mig att göra. Den allra första J, som bara var mun och kön och händer. Njutningen. Skammen. I männens blickar: min egen skrämmande kåthet. Viljan att vara något mer, något större. Och tron att man måste välja: bara ande, inte kött. Kliva ur blickfånget. Stänga av, svälta bort. Stoppa tiden och backa tillbaka in i barndomens könlöshet, men berövad barnets lättsinne och lätthet. Mamma trivdes med det alldeles självklara att hon var sedd. Så länge hon var det. Det tillät henne att låtsas ointresserad av det faktum att hon såg bra ut, det var bara så det var, och det var tveklöst pappa som var den fåfänga av de två och som tillmätte utseendet någon betydelse. Allas utseende. Sedan var det en dag inte självklart längre, och hela hennes personlighet förändrades. Hon blev ängslig, bitter, rädd för saker. Lättsårad och lynnig och trött och bedragen. Bruten och böjd, med ansiktet vänt mot den jord som sedan omslöt henne. (Man ska tydligen inte plocka hårstrån med pincett, man ska raka bort dem. Annars blir de grövre.)
11
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 11
2023-06-12 14:17:12
”Är du törstig?” ”Ja-a.” ”Vill du ha vatten?” ”Nä.” ”Var du inte törstig?” ”Nä. Nä. Nä!”
13
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 13
2023-06-12 14:17:12
T var nog den första på allvar tänkande man jag träffat, som också löptränade och gick på gym. Tog hand om sin kropp. Bejakade och bestraffade den. Höll den svettig och solbränd och stark. Mammas motsats – men lika död och borta. Aska, maskar, mull. U:s aska är inte spridd ännu, den väntar i en urna inte mycket större än en av hans skor. Han hade så stora fötter. Några av skorna står kvar i hallen, ännu flera månader efter att han försvann. Orimligt att han aldrig kommer att använda dem igen. Orimligt att han någonsin har gjort det. T hade lika små fötter som händer, och skämdes varje gång vi spelade bowling och skostorleken stod textad med spritpenna på bakkapporna. Han var ganska bra på att bowla och hade ett eget klot, men skor kostade han av någon anledning aldrig på sig. Inte under vår tid tillsammans i alla fall. Jag har aldrig varit sportig. Poeter är väl inte det? Bru-
15
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 15
2023-06-12 14:17:12
kade inte vara det. Innan jag träffade T trodde jag inte att man fick. T menade snarare att jag inte hade något val: jag måste. Och snart är vi båda döda. J kommer också att dö, men inte nu. Nu gör han sitt bästa för att trötta ut sin kropp, för att få sova gott om natten. Även om han ibland kanske inte känner för det och även om hans knä allt oftare protesterar. Löpning. Cykling. Jogging. Yoga. Tennis. Skridskor. Skidor. Ett sätt att hålla ångesten i schack, dessutom. Jag kan förstå det, men jag har svårt att se att jag skulle kunna göra honom sällskap. Måste jag det? Vill han ha mig ändå? Plötsligt har jag gjort det till det som håller mig uppe: att han vill ha mig. Har jag inte kommit längre än så? U ville alltid ha mig. In i döden ville han det. För honom var träning något mer lekfullt. Han kunde gå på gym ibland, men som en aktivitet bland andra. En sak, ungefär som att snickra eller baka tårtor, som i perioder roade honom. Och något vi, i lite olika omgångar, kunde finna glädje i att göra tillsammans. U hade ett så obekymrat förhållande till sin kropp. Som ett barn: bara glad för den. Att den fanns. Att den fungerade. Han var förunderligt befriad från stress över sitt åldrande eller utseende. Han bara var. Och tyckte om det.
16
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 16
2023-06-12 14:17:12
Inte ens mot slutet, när han vårdades i en klumpig sjukhussäng i teverummet, och knappt kunde klara av sina badrumsbesök själv, inte ens då var han arg på sin kropp, eller skämdes över den. (Jag kom från ett liv med en man som officiellt inte gick på toaletten, till U, som inför vår första natt tillsammans ställde sig att kissa med öppen dörr. På gott och ont helt obrydd.) Mamma hatade sin kropp, jag tror faktiskt det. Inte ansiktet, men kroppen. Hatade att hon tvingades släpa runt på den och att den krävde saker av henne. Svullnade och bulnade. Svek henne mer och mer för varje år som gick. ”Jag förstår att du söker dig till män som är mycket äldre än du”, sa hon när U och jag precis träffats. ”Då kommer du alltid att känna dig ung. Alltid att känna dig attraktiv.” Hon och pappa var födda samma år, så hon visste inte vad hon pratade om. Eller det gjorde hon, förstås. Men det stämmer inte. Men varför har jag alltid dragits till sådana män? T var sjutton år äldre än jag, U tjugofem. Till J skiljer det bara elva år, men å andra sidan har jag ju också åldrats, så han är redan sextio. Två är äldre än vad T blev. Åtta år yngre än mamma. ”Jag är på väg in i den tredje åldern”, säger han, och jag säger att jag vet inte vad det är eller om det finns något sådant, men att det går alldeles för fort. När vi möttes första gången alldeles nyss, utan att på allvar mötas, var vi båda
17
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 17
2023-06-12 14:17:12
osedvanligt unga och lovande. Alldeles nyss – och omkring ett kvarts sekel sedan. Det fanns en B också. Eller: han finns ännu, men inte för mig. Han gjorde mig gravid två gånger utan att det föddes något barn, och sedan råkade han befrukta en av sina många älskarinnor (och det barnet föddes) och då lyckades jag äntligen lämna honom. Men det var med B jag flyttade till Stockholm och det är jag tacksam för. Han lockade fram leken och utlevelsen hos mig igen, fick mig att återerövra kroppen efter åren av mörker och död. Och gå på fest naken under ljusa sommar klänningar. Det skulle mamma aldrig ha gjort. Kanske är det bara vanan som gör att jag hela tiden attraherats av så pass mycket äldre män: att min kropp har vant sig. Jag har väl knappt varit med någon under … trettiofem i alla fall? Fast nu framstår ju det som ungt. Tvärtemot hur det var för S, en väninna som skilde sig häromåret, efter drygt tjugo års äktenskap, och avbröt sig under hånglandet med en jämnårig man i en soffa en sen kväll, förskräckt över att hon kysste en gubbe. Det har jag aldrig upplevt. Drömmer plötsligt en natt att jag inleder en relation med en kvinna. Lite äldre, elegant. Dräkt och höga klackar. Fina rynkor kring ögonen. Bröst som liknar mina. Berättar för
18
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 18
2023-06-12 14:17:12
henne att min upphetsning förvånar mig. Jag visste inte … Hon säger mjukt att det var likadant för henne en gång. Är det mig själv jag drömmer om? Efter all längtan i ensamhet, i väntan på J. Och är det en föräldragestalt jag söker ändå? Vaknar, fortfarande upphetsad, fortfarande förvånad.
19
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 19
2023-06-12 14:17:12
Die Hel, Sydafrika Det är över fyrtio grader varmt och både U och jag har köpt nya solhattar. Hans är beige och bredbrättad och han är snygg i den. Manlig. Vi skojar om att han liknar Harrison Ford, och det gör han faktiskt. Själv känner jag mig lite fånig i hatten jag valde till mig, en mer barnslig, klockformad, och märkligt nog mer naken i min bikini med den på, än utan. Här sitter vi nu: åtta personer uppradade på campingstolar i en grund bäck på andra sidan jorden. Vi tillbringar vårt andra vinterhalvår (av det som ska komma att bli fyra) i Sydafrika, och jag har precis läst Djävulsdalen av André Brink och lockat med mig sex sydafrikanska vänner till den här gudsförgätna platsen som ska ha inspirerat till romanen: ”Die Hel”, ”Helvetet”, en undangömd dal i bergsmassivet Swartberg i Karoo. Vi är de enda männi skorna här och vi lånar en mycket enkel stuga av turistföreningen. Ingen el, men ett kylskåp som drivs med gas, och en ordentlig grillplats. Samt ett utedass, som antagligen
21
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 21
2023-06-12 14:17:12
bär skulden till den förstoppning jag lider av sedan något dygn tillbaka. ”Ingen förlösning än?” undrar bergsbestigarvännen R, som är van vid större äventyr än detta och har upplåtit hela lastutrymmet till sin och hustruns jeep åt en gigantisk kylbox fylld med kött och chardonnay. ”Ingen förlösning”, svarar jag och låter honom fylla på mitt glas. Luften står stilla i hettan. V, som ett par år senare ska dö i lungcancer, hostar till och tänder en ny cigarrett, medan hennes man sträcker ut sig raklång på rygg i det grunda vattnet för att få svalka. U erbjuder sig att massera min mage, det kanske kan hjälpa? Jag lyfter bort hans hand, generad inför de andra, men viskar att jag älskar honom för att han frågar. ”Och jag älskar dig”, säger han. ”Even when you’re full of shit.” När mörkret några timmar senare faller becksvart över dalen, strösslas himlen av fler stjärnor än jag trodde var möjligt, men stjärnorna är också allt man ser. R kliver ut till oss andra på verandan, redo att ta itu med grillningen iförd sarong och pannlampa. Hans fru, den mon däna A, berättar en historia om när hon själv drabbades av förstoppning på en safari, men att det till sist gick vägen. ”Jag hade satt mig på huk ute i det fria, och när jag reste mig upp och var färdig, upptäckte jag att jag gjort det jag skulle ovanpå en hög med elefantbajs. That will only happen in Africa, I tell you.”
22
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 22
2023-06-12 14:17:12
”Har du ont?” ”Ja.” ”I benen?” ”Ja.” ”I ryggen?” ”Mm.” ”I nacken?” ”Ja.” ”I … magen?” ”Ja-a.” ”Vänta nu … Har du ont i näsan också? ”Ja.” ”I näsan?” ”JA!”
23
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 23
2023-06-12 14:17:12
Man behöver väl någon att vända sitt jag mot. Att rikta sin längtan till. Kanske behöver man också sex, eller åtminstone närhet. Behöver få åtrå och åtrås. Om så bara på avstånd. Åtminstone ett tag kan nog det räcka: på avstånd. När J kom hem till mig en eftermiddag och vräkte ner mig på soffan och jag famlade med hans bälte. Inte nu. Inte än. Och ändå: jo, nu! Ja, genast! Kommer jag ens ihåg hur man gör? Duger jag? Och vad i helvete är det att duga? T ville ha sex varje dag. Krävde sex varje dag. Kan man säga så? Att han krävde? Ja. Inte för att jag väl egentligen hade något emot det, oftast inte. Särskilt inte i början, men herregud: i början. Det vet man ju. Den allra första gången, en stekhet augustinatt i en annan tid, ett annat liv, när jag följde med honom hem. ”Jag har en vindslägenhet vid Hornstull.”
25
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 25
2023-06-12 14:17:12
Jag visste inte var det var någonstans, men förstod att det var något väldigt fint. Jag hade bott i nästan fem år i Stockholm, men på en av de andra malmarna (av en slump den östra, som man inte alls ska bo på om man räknar sig till de kulturarbetande, visade det sig). Han var våt och vildlockig och bred över bröstet på ett sätt jag aldrig hade upplevt innan, redan naken när han slet upp dörrarna till den lilla altanen för att släppa ut en del av den kvava värmen under snedtaket, och där sängen var placerad var det så lågt i tak att jag nästan fick böja mig när jag satt mig över honom. Jag sov inte kvar och jag tog taxi hem, eftersom jag inte alls visste var jag var eller hur jag annars skulle ta mig där ifrån, men tre månader senare flyttade jag in – för att några år senare flytta ut igen, utan honom. Men han blev kvar tills han dog. Vi åt lasagne när mammas kropp bars ut. Pappa plockade fram några prydligt portionsförpackade bitar ur frysen, medan vi väntade på att männen med båren skulle komma. Läkaren hade varit där och dödförklarat henne, och två personer från hemsjukvården gjorde henne i ordning inför transporten. ”Vill ni välja ut en klänning hon ska ha på sig?” Vi bläddrade stressat bland plaggen i sovrumsgarderoben, som doftade svagt av hennes parfym. Kavajer. Koftor. Cocktailklänningar och dräktkjolar.
26
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 26
2023-06-12 14:17:12
Varje val kändes konstigt och fel. Skulle vi klä upp henne nu? Tvinga in den magra, gulnade, döda kroppen i ett av hennes festplagg. Vi lät henne behålla nattlinnet som hon dött i. När de bar ut henne hade de svept en filt runt, så vi såg inte hennes ansikte. ”Sitt kvar ni”, sa de när vi gjorde ansatser att resa oss från våra tallrikar och visa dem ut. ”Sitt kvar och ät.” Min väninna M, som gårdsslaktar lamm ibland, berättar att när djuret faller till marken i hagen, fortsätter de andra lugnt att beta runtomkring. När U dött, sprang F och jag in på fula Lidl vid Fridhemsplan och köpte spanska ostar, som jag visste att de hade kampanjpris på den veckan. Och färdig gazpacho i glasflaska. Tre av U:s fyra vuxna barn var på väg med tåg och flyg, men hann inte fram. Men åt gjorde vi. Och drack stora mängder vin. Grät och skrattade. ”Kan ni fatta att han är borta?” Är han borta? Har han funnits? Finns jag?
27
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 27
2023-06-12 14:17:12
”Och-och-och-och … Men!” ”Jaha …” ”Men!” ”Ja … Jag förstår nog inte riktigt?” ”Och-och? Och! Men!” ”Men – vad då?” ”MEN!”
29
Olsson_Jag som är kvar_12 juni.indd 29
2023-06-12 14:17:12