9789180660587

h är d

Härd_Irma Schultz.indd 1

2023-07-05 11:20:15

Irma Schultz

Härd

Polaris

Härd_Irma Schultz.indd 3

2023-07-05 11:20:15

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Irma Schultz 2023 Omslag: Sara R. Acedo Omslagsmålning: Ylva Ceder Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook UAB, Litauen, 2023 Printed in Lithuania isbn: 978-91-8066-058-7 www.bokforlagetpolaris.se

Härd_Irma Schultz.indd 4

2023-07-05 11:20:15

Mellan kullerstenarna på barndomens gator tränger mossan upp.

Gräset vallar över snittytorna.

Naturen är en annan sorts eld.

En långsam, grönt skimrande.

I.V. Andersson

Härd_Irma Schultz.indd 5

2023-07-05 11:20:15

I

Ett hårstrå från pappas hund

Härd_Irma Schultz.indd 7

2023-07-05 11:20:15

Jag går in genom Gomspalten och upp på vinden. Bär ner den slitna fåtöljen i brun manchester och soffbordet med brännmärken. Den enda möbel de förra ägarna lämnade kvar som är värd att spara är en byrå i björkfaner. Lådornas innehåll, bestående av fotografier i skeva ramar, tömmer jag i en papperskasse och när bilen är lastad kör jag ut från stan. Nere vid sjön har jag sett ut en äng med gott avstånd till träd och närliggande bebyggelse.

Längs sidan av ängen löper en smal väg, jag kör ner och parkerar så nära vattnet det går. En flock sotsvarta starar lyfter, cirkulerar och drar iväg utom synhåll. Jag går över den tunna strandremsan och sätter mig på huk, sveper med fingrarna strax under vattenytan. Sommarens värme ligger ännu kvar. Gräset på ängen är gult efter den långa torkan.

Först släpar jag ut fåtöljen, sen soffbordet och slutligen kassen med fotografier. Handtaget går sönder och ramarna glider ut. Människor som stirrar, tiger och dömer. Jag föser ihop allt till en hög och skvätter med tändvätskan. Dynan i fåtöljen suger åt sig och mörknar. Tändstickan landar mitt

9

Härd_Irma Schultz.indd 9

2023-07-05 11:20:15

på sitsen. Det tar några sekunder, sen flammar det hastigt upp. Jag tar ett steg bakåt. Man får nog inte elda här.

Ovanför ängen, på den närliggande gatan, parkerar jag och kliver ut. Ingen människa i sikte. Sen går jag tillbaka ner genom skogspartiet.

I skydd av träden kan jag se bålet, det har tagit sig fint.

Då och då kan man höra ljudet av glas som spricker, ett dovt och definitivt ljud. När elden når fåtöljens innanmäte tycks den få nytt liv, spottar och fräser.

Jag sjunker ner på knä, hittar en mjuk plats mellan trädens blottlagda rötter och blir sittande, som till bön.

Elden är vacker och färgrik. Blå, purpur och gyllene som bärnsten. Jag skrattar till. Glödlopporna hoppar och flyger. Tungor av eld slickar sig om munnen och suktar efter mer.

Så småningom avtar eruptionerna och branden går in i ett lugnare, mer systematiskt ätande. Röken stiger i luftrummet, växer sig tjock och grumlar konturerna av verkligheten, bäddar in allt i en behaglig dimma. Som en minnesförlust.

Jag sitter kvar länge, långt efter att stoppningen i fåtöljen smält bort och blottat sitt fjäderverk av metall, långt efter att den sista synliga lågan klingat av, sen går jag fram och synar eldens framfart. Glöd ligger gömd under tunna lager grå aska. Fotografiernas ramar är förkolnade, bilderna bortsvedda, glaset splittrat.

10

Härd_Irma Schultz.indd 10

2023-07-05 11:20:15

En märkvärdig stillhet, inuti och utanför. Det knäpper bara till då och då i glödhögen.

Solen är ett sjunkande sjok av violett. Jag ser ut över sjön, knotten svärmar mot skymningshimlen. Gyllene kaskader av ljus, molnformationer och mörkerstråk.

Jag hoppar till när mobilen ringer. Det är från förskolan.

Jag har helt glömt av tiden. När jag vänder mig om för att gå ser jag lågor slå upp två meter från den utslocknade brasan, mitt på den gräsbevuxna ängen. Jag förstår inte varför. Några sekunder senare är jag där och stampar. När jag ser mig om igen upptäcker jag fler bränder, som ringar på vattnet, eldringar i gräset. Elden tycks krypa i hemliga gångar. Epicentrum var den stora brasan och nu kommer svallvågorna. Härdarna förökar sig som hydrans huvuden, stampar man ner ett växer det upp två nya.

Jag flackar med blicken längs strandremsan. Bingo!

En blå plasthink. Den är inte stor men bättre än inget. En eld i taget, systematiskt. Upp och ner med hinken. Hälla ut, kväva, blöta. Jag springer snabbare, skvimpar ut en del längs vägen men kämpar på alltmer fokuserat. Det måste gå. Mobilen ringer i fickan men jag kan inte svara, inte nu.

Det har blivit mörkt innan jag till slut besegrat monstret.

– Du luktar rök.

Dottern står fullt påklädd i hallen till den nedsläckta förskolan.

11

Härd_Irma Schultz.indd 11

2023-07-05 11:20:15

– Jag har eldat lite kvistar i trädgården bara, och så glömde jag bort tiden, förlåt!

Jag pratar högt så personalen ska höra.

– Du luktar äckligt.

Sonen vägrar samarbeta, halkar omkring i bara strump­ lästen på det smutsiga hallgolvet, snubblar och sätter rumpan i en kladdig fläck. En förskolefröken stannar upp på väg mellan olika rum, iakttar situationen och kommer till undsättning.

– Kom så sätter vi på oss skorna.

Han lyder direkt och sätter sig i frökens knä. Jag är på väg att varna henne för hans smutsiga byxbak men orkar inte forma orden. Han ser upp på mig med trots och triumf men fröken möter inte min blick. Jag känner att jag borde säga något mer.

– Jag ber verkligen om ursäkt, jag glömde helt bort tiden. Det ska inte hända igen.

Fröken tittar fortfarande inte upp, ägnar sig bara tyst och effektivt åt skorna.

När vi kommer hem går jag direkt in i badrummet. Ser mig i spegeln. Jag är randig i ansiktet av sot och svett. Jag lägger mina inrökta kläder i tvättkorgen, duschar och tvättar håret. Naken på klinkergolvet märker jag hur frusen jag är.

– Tut, tut, tut, tut!

Badrumsdörren flyger upp och en hård vattenstråle träffar mig rakt i bröstet.

12

Härd_Irma Schultz.indd 12

2023-07-05 11:20:15

Dottern skjuter med blomsprutan. Bakom henne kasar sonen fram utklädd till brandsoldat. När jag skriker backar de undan. Sonen stelnar på sin röda plastbil men släpper mig inte med blicken. Han ser stint på mig, så som man ser på ett djur man försöker beveka eller vara beredd att skydda sig mot.

– När kommer pappa hem?

– Jag vet inte. Sluta fråga.

13

Härd_Irma Schultz.indd 13

2023-07-05 11:20:15

Huset vi kallar Gomspalten ligger i utkanten av staden, på en av tvärgatorna från vilken trafiken rinner ner mot den stora aortan som leder söderut. Ser man området ovanifrån ser det ut som ett bakvänt floddelta eller ett träd, där saven rinner från de späda yttre grenarna ner genom de kraftigare och slutligen bort genom stammen, ett träd som gör sig redo att möta vintern.

Bussarna stannar strax utanför tomten. Ibland, när vinden ligger på åt rätt håll och bussdörrarna är öppna för av- och påstigning, kan man höra den digitaliserade kvinnorösten som anger hållplatsens namn. Invändigt är huset delat i två halvor med en spalt rakt igenom. I den främre änden av spalten vetter ytterdörren mot gatan och i den bortre leder en smalare dörr ut i trädgården. Det är ett hus att vara ensam i. Att ropa på varandra är lönlöst, ljuden transporteras bara ut från huset men inte inom det, så är det byggt. Det finns en skorstensstock men ingen öppen spis, bara en enkel kamin längst ner i källaren.

Det är som en tanke om eld, men inte elden.

14

Härd_Irma Schultz.indd 14

2023-07-05 11:20:15

Vi flyttade hit för några år sen, barnens pappa och jag. Dottern var liten, sonen ännu inte född. Trädgården var minutiöst skött, grusgångarna krattade, gräsmattorna mossfria. Grannarna skämtade om att de tidigare ägarna klippte häcken med nagelsax. Tre gamla äppelträd, två päronträd med päronrost, en silvergran, vinbärsbuskar och rabarber.

Rabarbern var nog mest fascinerande, knutorna låg gömda under marken och vecklade ut sig till ståtliga stänger varje vår, med blad stora nog att vara hustak åt barnens kojor.

När de tunga regnen kom steg vattnet ur källargolvet, trängde upp genom betongen och letade sig in i botten av de flyttlådor som ännu stod ouppackade. Stuprören vid husets gavlar slutade tvärt i en liten böj och marken intill fasaden mättades grundligt av vatten. Vi blev rekommenderade plaststrumpor till stuprännornas ändar. Strumporna skulle rulla ut sig när det kom mycket regn. I änden av dem fanns hål i dubbla rader där vattnet skulle sippra ut. Det hela fungerade ganska bra men om det blåste vred sig strumporna på tvären och vattnet stannade upp vid fördämningarna i vecken. Då fick man gå ett varv runt husets knutar, räta ut strumporna och vänta tills vattnet sipprat ut igen innan man lade dem tillrätta.

Om våren byggde småfåglar bo under takpannorna. Då fönstren stod på glänt hände det att de siktade fel, flög in i huset och tecknade flacka bågar mellan de högst belägna

15

Härd_Irma Schultz.indd 15

2023-07-05 11:20:15

punkterna i rummen. Band ihop dem med girlanger av luft.

Tavelramar med dörrkarmar, taklampor med bokhyllor. Sen satt de där och avläste terrängen. Deras kornsvarta ögon ryckte hit och dit.

En morgon mitt i sommaren upptäcker jag att en av de gröna strumporna är fylld med vatten men att inget kommer ut ur hålen, trots att jag håller den rak. Märkligt. Jag blir stående en lång stund. Vad förväntas jag göra nu?

Jag häktar av den från stupröret, där den är fäst med spännband och börjar tömma från det hållet istället. En stank av förruttnelse slår upp, kanske från löv som legat och jäst sen förra hösten. Jag försöker låta bli att andas genom näsan, tar bara små andetag med öppen mun och lyfter upp änden så allt ska rinna ut. Nu är den snart tömd men något är ännu kvar där inne, en tyngd av något slag och med det sista av regnvattnet glider klumpen ut.

Kroppen är stor som en knuten barnhand. Den ligger på sidan och under de våta fjädrarna kan jag ana det insjunkna köttet. Näbben har stelnat i öppet läge, som försökte den få luft.

Det döda ögat stirrar. Det påminner om något men jag kan inte komma på vad det är. Det är som om jag snuddar vid något avgörande men det glider undan så fort jag försöker hålla det kvar.

Fågelns flaxande följer med in i drömmen. Den måste ha

16

Härd_Irma Schultz.indd 16

2023-07-05 11:20:15

ramlat ner genom stupröret och försökt hitta en väg ut.

Vid den förseglade änden måste den ha vänt och letat sig till­baka till stupröret, försökt ta sig upp, krafsat och raspat med sina fågelfötter mot insidan av plåten men obevekligt glidit tillbaka ner igen. Jag vaknar, svettig av ansträngningen.

Månaderna går. Tystnaden tär. En trötthet som inte går att sova bort.

Vi lämnar varandra i rummen. Lämnar barnens bråk åt varandra.

Köket ligger på övervåningen i ett av husets hörn. Man kan gå in i det från två håll men väl därinne är man ensam, ingen blick når dit från något av de andra rummen. Knivarnas vassa egg flimrar förbi ibland, som en möjlighet.

Vi ansar fruktträden för hårt. Vattenskotten står som kvastar rakt upp mot den flyktiga och lätta himlen. Vi planterar rädisor i pallkragar. När det är dags att skörda är jorden full av snigelbarn. De suger sig fast på allt vi lyfter ur jorden, hela trädgården visar sig vara full av dem. De fastnar mellan tårna och lämnar klistriga fläckar under mina fötter.

Och snäckorna klättrar i träden. Varje gren får besök, varje blad. De glider ljudlöst uppför vinbärsbuskens stammar, plötsligt är de bara där. Drar in sig i sina skal och slinker med i skörden. De snäckor vars hus är lika små som bär är mycket svåra att få syn på och sortera bort.

17

Härd_Irma Schultz.indd 17

2023-07-05 11:20:15

Det knastrar mellan tänderna, krasar i sylten.

Om hösten gömmer sig tvestjärtarna i mörkret, i glipor varhelst de uppstår. De kryper in i brevlådan, gömmer sig mellan kuvert och reklamblad. Jag tar för vana att skaka ut dem på trappan innan jag tar med posten in. De landar med små knäpp mot cementen.

Barnen bråkar och slår i dörrarna medan molnen sakta matar fram himlen.

18

Härd_Irma Schultz.indd 18

2023-07-05 11:20:15

En skola i utkanten av staden brann i natt ner till grunden.

Trots att brandkåren var snabbt på plats gick byggnaden inte att rädda.

Det är en ovanlig höst. Torkan ligger kvar efter sommaren och håller skogen knastertorr. De löv som fallit till marken är som ugnsrostade flarn och går nästan sönder när man lyfter upp dem. De påminner om gamla spetsar som blivit spröda efter åratal av tvätt och nötning.

Jag lyfter upp ett löv och lägger det försiktigt i sonens öppna handflata, det pulveriseras mitt framför ögonen på oss. De tunnaste skikten smulas sönder och färdas bort av vinden och bara stommen av lövet ligger kvar i hans hand, med nervbanorna blottlagda.

När vi kommer hem från förskolan har tvätten redan torkat på klädstrecket. Barnens kläder och mina.

– När kommer pappa hem?

Där kom frågan igen. Och svaret: – Jag vet inte.

19

Härd_Irma Schultz.indd 19

2023-07-05 11:20:15

Vi går upp på övervåningen. Dottern pysslar på sitt rum och sonen vill se på teve. Det är en serie han tycker särskilt mycket om, den handlar om en ung häxa som ständigt misslyckas men är utomordentligt bra på att ställa allt till rätta igen. I kvällens avsnitt råkar hon av misstag öppna porten till Den stora Osynligheten. Det visar sig vara ett svart hål där saker dumpats, sånt som ingen vill kännas vid.

Men inget av det har försvunnit, det har bara komprimerats till högre densitet och när förlåten rämnar väller allt ut igen, omöjligt att stoppa. Osynlighetshålet exploderar.

Portar vittrar, hinnor spricker, allt som tryckts undan ska komma fram.

Jag lämnar soffan, går ut i badrummet och sätter mig på badkarskanten.

– Mamma …

Sonens röst genom den stängda dörren, overkligt nära.

– Mm. – Kan vi se en till?

Jag reser mig, spolar kallt vatten över handlederna och går ut.

Kvällen matar sig fram i snigelfart. Jag lagar middag, vi äter, jag kör nattningsrutinen och förbereder mig på att allt kommer ta lång tid, att barnen kommer ha svårt att sova, men det går bra. Jag går ut i vardagsrummet och ställer mig vid fönstret som vetter ut mot trädgården. Himlen är randig som en hägring.

20

Härd_Irma Schultz.indd 20

2023-07-05 11:20:15

I köket tar jag fram ett vinglas ur skåpet, tvekar, ställer in det igen och sätter på vattenkokaren istället. Fönstret i köket är öppet, kvällen ligger slö och trött där utanför som en idisslande ko. Grannbarnen studsar en tennisboll mot garage­väggen. Jag tar med mig tekoppen till sovrummet och blir stående på tröskeln.

Min sida av sängen är uppbruten, den andra slätbäddad.

Det har gått en vecka nu, sen han sa att han behövde en paus. En paus från allt det här.

En domnad gör sig påmind, som att vara inbäddad i vadd.

Jag har alltid tänkt att jag har dåligt minne. Människor, platser, händelser, detaljerna likaväl som de stora rörelserna, allt ligger under en grumlig yta. Kanske handlar det om att jag fäster mig vid andra saker eller att jag är så pass närvarande i nuet att det inte finns kapacitet att lagra upplevelser? Eller så är sanningen den att jag aldrig är riktigt närvarande utan ständigt befinner mig någon annanstans.

Det händer att jag stöter på någon vän från tonåren och efter en stunds prat i ett gathörn eller en tunnelbanevagn framgår det att denna person fortfarande umgås med det gäng vi båda en gång var en del av. Jag kan inte förstå det, för mig är det obegripligt, jag tappade kontakten med alla efter skolan. Kanske har bollarna legat hos mig. Jag visste bara inte vem jag skulle kasta dem till.

Som när man står ensam på en gård, timme efter tim-

21

Härd_Irma Schultz.indd 21

2023-07-05 11:20:15

me­, och kastar mot gårdshusets fasad som passande nog inte har några fönster åt ens håll. Solen ligger på bakifrån. Den gula tennisbollens bana, ett skuggspel bara. Den aryt­miska pulsen som uppstår när bollen möter väggen och studsar mot marken. Det dovt smackande ljudet när den kommer farande med full kraft och det stumma utdöendet med varje efterföl­jande studs.

Det är ett ensamt jobb men någon måste göra det.

Jag står på tröskeln till vårt gemensamma sovrum, ser allt utifrån. Hans vattenglas ännu fyllt till hälften. Luftbubblor förökar sig på glasets insidor.

Jag går ut och ställer mig vid vardagsrumsfönstret igen och betraktar rådjuren som äter av fallfrukten. När koppen är tom går jag och lägger mig bredvid dottern istället, i hennes säng. Försiktigt kryper jag intill så hon inte ska vakna, andas så tyst jag kan. Jag ligger en stund på sidan och försöker komma till ro. Kasar över på rygg och följer ljuskäglornas svepande rörelser i taket från bilarna som passerar, lyssnar till den sena kvällsbussens pysande och den digitala rösten. Efter en stund går bussdörren igen med en suck och ljudet från däcken tonar bort. Det sista jag hör är hur bussen gasar sig ut ur rondellen borta vid affären.

Jag vaknar. Klockan visar 23.30. Hundarnas brända päls och det svedda köttet. Sotsvarta tassar. Det var länge sen jag drömde om det men nu var bilderna där igen, med

22

Härd_Irma Schultz.indd 22

2023-07-05 11:20:15

ohämmad intensitet. Jag kravlar mig upp så försiktigt jag kan, skjortan klibbar mot ryggen.

Luften står still, jag klyver den med mina rörelser, sätter igång en loj nattlig vind. Jag går ut på balkongen. Det ringer.

– Ibland undrar jag om vi fortfarande håller på att flytta in, eller om vi inte packar upp de sista lådorna för att det inte är lönt.

– Hur menar du? försöker jag.

– Jag tror att du förstår vad jag menar.

När vi lagt på går jag ner i källaren. En svag doft av jord och sten. Svalka. Jag vrider på lyset. Det grönmålade cementgolvet är slitet och nött, väggarna bleka. Längs ena sidan finns en snickarbänk, diverse verktyg upphängda på krokar, hyllor med färgburkar, och penslar som torkat trots tålmodig rengöring. En nattfjäril dunkar sitt huvud mot lampglaset.

Utanför källarfönstret lyser natten becksvart.

Huset har sjunkit ner i havsdjupet.

Nu minns jag.

23

Härd_Irma Schultz.indd 23

2023-07-05 11:20:15

Jag ser pappas stora skär långt där framme. Höger, vänster, höger, vänster, benen trycker ut åt sidorna och armarna pendlar i takt. Himlen är mulen och len för blicken. Man kan titta rakt upp i den utan att bli bländad. Pappas kropp rör sig längre och längre bort men jag måste stanna.

En fågel ligger infrusen i isen. Näbben är smal och vass.

Den ligger lite på sidan så bara ena ögat är synligt uppifrån, öppet och kolsvart, runt som ett pepparkorn. Den stålgrå fjäderskruden spretar. Fågelfötterna är rynkiga som torra maskar, hela kroppen ligger inbäddad i is. Man skulle kunna skära ut en kub och lyfta upp den, tänker jag, då skulle man kunna titta på fågeln från olika håll. Den skulle inte kunna göra något, man skulle få titta och glo så mycket man ville. Den skulle bara vara där, infrusen och ensam, övergiven och kall.

En skälvning fortplantas, från låren och upp genom kroppen, tänderna hackar till så jag biter mig i läppen på samma ställe som i går. Jag står med armarna hängande rakt ner. Lovikkavantarna är tunga av snöklumpar och gli-

24

Härd_Irma Schultz.indd 24

2023-07-05 11:20:15

der nästan av. Pappa har försvunnit bakom nästa kobbe men jag kan inte sluta titta på fågeln.

Smaken av järn sprider sig. Fötterna värker i skridskorna och himlen tycks hålla andan. Det svarta ögat är som en sugande punkt, magnetisk.

En svart kula i kroppen. Det är något i det som jag känner igen. Kanske har jag också en svart kula inne i min kropp. Någonstans i magen tror jag att den ligger. Den är större än fågelns öga, mer som en dank. Den är hård och jämn och ingenting kan tränga igenom dess yta. Den ligger stilla i sin egen tyngd men ibland rör den sig, roterar eller skälver, gör sig påmind.

Ett inre öga. Bottenfruset och blankt.

25

Härd_Irma Schultz.indd 25

2023-07-05 11:20:15