9789180660525

Polaris

Sandslott.indd 3

2024-03-27 16:14:43

Av Niklas Turner Olovzon har tidigare utgivits: Isberg, 2022

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Niklas Turner Olovzon 2024 Omslag: Elina Grandin Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn: 978-91-8066-052-5 www.bokforlagetpolaris.se

Sandslott.indd 4

2024-03-27 16:14:43

Till mamma.­ Jag vill ju va' som du.

Sandslott.indd 5

2024-03-27 16:14:43

prolog 18 månader tidigare

Sandslott.indd 7

2024-03-27 16:14:43

Malee. Hennes namn betyder blomma, och när hon inte hade några framtänder ville hon bli som han. Som pappa.

Hon sade det jämt, lirkade in sin lilla hand i hans och ville följa honom överallt.

Min flicka … Regnet vill nu innanför hans kläder, nå dit vinden redan nått. Inte ens hans hårt bankande hjärta värmer den magra kroppen. Hans tänder hackar ofrivilligt, fingrarna känns knappt när han tar sig igenom den oländiga terrängen. Stannar till mellan träd han inte vet vad de kallas.

Han har tagit sig långt sedan han hörde deras motorer.

Lungorna kvider, ryggsäcken väger minst ett ton och dess remmar plogar fåror i hans axlar.

Han tänker på havet, stranden. Sedan på ondska, att den är lika evig som tiden, ser likadan ut överallt. På alla sidor om havet. Han hatar det här förbannade landet i norr.

Malee … Han låter ficklampans ljuskägla treva över marken, letar efter något att komma ihåg. Där. En sänka och en större sten. Han flyttar käglan uppåt, framåt. Längre bort en byggnad. Lutande, fallfärdig. Han memorerar placering, avstånd. Svär inombords över att han glömde kartan i stugan.

Ett ljud bortom regnets trummande, vindens sus, tändernas klicketiklack och hans flåsande andetag. Ett sprött knakande. Är de på väg?

9

Sandslott.indd 9

2024-03-27 16:14:43

Han lyser bakåt mot den täta skogen, men uppfattar ingen rörelse. Sjunker sedan snabbt ned på knä, känner hur ryggsäcken först lättar och sedan faller tillbaka över skuldrorna med en ilande smärta som följd. Han tvingar händerna att lyda, får fram det han förvarar i den alldeles för tunna jackans innerficka.

Ljudet igen. Högre, närmare. Han skyndar sig. Kör desperat ned fingrarna i vissen växtlighet och lerig jord vid stenen, skyfflar bort så mycket han kan, trycker ned plastpåsen ännu djupare. Återbördar sedan det täckande igen.

Han kommer på fötter, med knäskålar som slår mot varandra. Fingrarna är stumma, fumliga, när han får fram mobilen. Han tvekar, det känns på något sätt farligt med Googlekartan, innan han sparar ned platsen. Skyndar sedan över den öppna ytan till skogens skydd.

Ryggsäcken fastnar mot något, rycker honom bakåt och glider halvt av hans axlar. Han får panik, greppar dess tyg på baksidan, försöker slita loss det som sitter fast.

Något släpper och hamnar i hans näve – en av de där läderbitarna från dragkedjorna. Han ger upp, kränger sig ur ryggsäcken och ska just gå ned på knä när ett ljussken kommer guppande, ackompanjerat av flåsande andetag.

Ett rosslande efterföljt av en hostning får honom att släcka lampan och hastigt dra sig ytterligare några steg längre in bland träden. Han bligar genom mörkret och regnridån, försöker lokalisera ryggsäcken på marken medan ännu en hostning får honom att hoppa till.

En gestalt – en man, en stor sådan – raglar fram mot sänkan och stenen. Han bär på något, en yxa? Mannen vinglar på stället, tappar balansen, faller med ett plaskande 10

Sandslott.indd 10

2024-03-27 16:14:43

i leran och en metallisk klang när yxan slår mot stenen. ”Ziggy, var är du …?” Mannen mumlar på obegriplig svenska, låter trött, nästan gråtfärdig.

Har mannen hunnit se honom? Kommer han att resa sig och följa efter?

Ett dovt ljud, något som låter som ett morrande, och en fantasibild av ett vidunderligt skogsväsen formas för hans inre. Skräcken lamslår honom för några evighetslånga sekunder, medan han överväger att leta rätt på ryggsäcken.

Du kan hämta den senare … Ja, imorgon, när det är ljust.

Det är vad han intalar sig själv, men samtidigt förstår han att det kanske inte finns någon morgondag.

Han forcerar igång lemmarna, får dem att kliva över mossa och stenar. I ena handen håller han fortfarande den lilla läderbiten, när han fortsätter hela vägen till en liten by. En som ser ut precis som alla de han uppfattat genom skåpbilens rutor på väg mot ännu ett pass, ännu en dags letande efter bär i ett klimat som den allsmäktige glömde.

Röda hus, vita knutar, en lång stång med symboler, stora bilar och gulnade gräsmattor.

Byn sover såklart, men han hukar ändå automatiskt, håller sig nära höstdöda häckar, när han joggar i nedförs­ lut. Med dunkande hjärta, värkande lungor och järnsmak i munnen.

Gång efter annan blickar han bakåt, uppåt mot sträckan han tillryggalagt, mot trädlinjen vid dess krön. Om mannen däruppe i skogen såg att han gömde något är allt förgäves.

Han ser mörkt vatten, antagligen en vik av den där stora sjön vars namn är för svårt för honom att uttala, och tar 11

Sandslott.indd 11

2024-03-27 16:14:43

sikte. Når en asfalterad väg, hör mullrande motorljud på avstånd och ser sedan lyktor glimma till höger.

Med ens är han tacksam över den förlorade ryggsäcken när han sprintar över asfalten, sedan en grusväg ned mot viken där en brygga rör sig med det oroliga vattnet. Motorerna är på väg nedför gruset, de varvar, strålkastare söker honom. Tycks känna av hans skräck, få kraft av den.

En stig till höger och han rusar, tar sig in bland träd och buskar längs vikens strand, när röster hörs bakom honom.

Stegen tycks komma från fler än ett par ben. Men det kvittar. Han har ändå förlorat.

Min flicka, Malee …

Han tar sig runt en krök och stannar, flåsar medan han får fram mobilen och positionen han sparat. Knappar fram ett korthugget tillhörande meddelande och väntar tills det svischar iväg, innan han kastar mobilen så långt han kan ut i det svarta vattnet.

Möjligen orkar han ett par hundra meter till längs viken, men sedan tar det slut. Han tar slut. Precis när han faller ned på knä tänds lampor som bländar honom. Han kisar åt höger mot ett ensamt hus med en gård från vilket det starka skenet kommer. Sedan blundar han.

Och när något träffar honom i bakhuvudet, med ett märkligt ihåligt ljud, skriker han inte ens.

Han håller fortfarande läderbiten i handen, precis som han höll hennes lilla hand.

12

Sandslott.indd 12

2024-03-27 16:14:43

del 1

swedelands April

Tropical the island breeze.

All of nature wild and free.

This is where I long to be. madonna

Sandslott.indd 13

2024-03-27 16:14:43

Tassby, Dalarna Liss-Kulla Sörens toalettbesök hade förkortats. Alltsedan incidenten den där hösten hade hans vanor förändrats. Inga Hitlertidningar, inga utdragna ljud. Kanske var han fortfarande naken därinne. Liss-Kulla visste inte. Men numera hade han mobilen med sig in, och det äcklade henne att han satt där och surfade, kollade klipp eller vad han nu gjorde medan bakterier fick fäste på skärmen. Överhuvudtaget tycktes mobilen plötsligt fastvuxen i hans hand.

Ibland slog hon en lov utanför badrumsdörren, där resultatet av spikpistolens framfart fortfarande syntes över dörrkarmen. Ibland dröjde hon sig kvar, lät en golvplanka knarra under hennes tyngd. Bara för att. Oftast kunde hon väldigt kort därefter höra honom spola. Ett av få nöjen hon hade.

Men att han var rädd för henne, knappt pratade med henne längre, gjorde väl egentligen inget bättre? De hade inte ens åkt till Thailand den här vintern. Han mumlade ständigt om tuffare tider för verket, att han behövde jobba ännu hårdare, och hans arbetstider hade gradvis ökat det senaste året. Men sedan hon blivit sjukpensionerad från förskolan några år tidigare var det Liss-Kulla som skötte merparten av administrationen för det sågverk Sören ärvt av sin far. Visst, på grund av de uteblivna intäkterna från 15

Sandslott.indd 15

2024-03-27 16:14:43

Lennarts byggfirma såg räkenskaperna inte så muntra ut, men samtidigt hade de tillräckligt på sparkontot för att kunna resa. Och Sören tyckte ändå att firman hade råd med två säsongskort till Leksands IF:s matcher.

Nu tryckte Liss-Kulla till en golvplanka utanför badrummet lite extra och hörde ett harklande därinne, innan hon gick uppför trappan till övervåningen.

Dörren till Andreas gamla rum var stängd, och hon tvekade vid den. Lyssnade efter ljud. Inte för att hon någonsin trott på spöken och tjafs, nej, kanske snarare för att hon hoppades få höra något därinifrån. Att allt bara varit en ond dröm. Att han levde, var hemma och hälsade på igen.

Satt därinne och spelade sina gamla tv-spel.

Ja, hon saknade sin yngste son, även om en liten, förbjuden del av henne också kände lättnad. Oron för honom, den ständiga, var borta.

Hon gläntade på dörren och den unket instängda luften slog emot hennes ansikte. Gardinerna var halvt fördragna och det var dunkelt. Det numera noppiga ljusblå överkastet hon sytt till honom, tjock-tv:n med tv-spelet, alla intrikata legobyggen på hyllorna, New York-affischen – allt hade varit exakt likadant sedan han flyttat till Stockholm femton år tidigare. Han hade blivit galen (galnare, tänkte hon lika förbjudet) om de ändrat något. Och nu …

Man hade ju hört om föräldrar som aldrig kunde förmå sig att röra ett avlidet barns rum, men här skulle så inte bli fallet. Hon skulle ta bort allt. Göra om hela skiten. Måla ljust. Någon gång.

Hon lät dörren vara öppen när hon återvände ned. ”Går ut!” hojtade hon från hallen innan hon visslade 16

Sandslott.indd 16

2024-03-27 16:14:43

de två korta toner som fick Majsan att komma farande.

Hon fick ett mummel till svar från badrummet. ”Så nu kan du sitta hur länge du vill”, viskade hon för sig själv medan hon fäste kopplet vid labradorens halsband.

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig … Hon rabblade orden ur Psaltaren tyst i huvudet, kunde dem utantill. Men numera var de just bara ord. Stövlarna klafsade över ängens lera. Sögs fast, släppte, med ljud som ekade orimligt höga i skogens gråmulna eftermiddagstystnad.

Hennes knän värkte och hon grinade illa när hon äntligen nådde ett parti där marken fortfarande var halvt frusen.

Majsan följde henne, men tiotalet meter till höger, vid ängens rand där de gamla granarna växte så tätt att där rådde ständig natt. Fläckar av snö dröjde sig kvar under de skyddande grenverken, som om de vägrade acceptera våren. … han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.

Liss-Kulla hade alltid avskytt april, med dess ambivalenta, närmast psykotiska, väder. Det stickande ljuset från den lågt hängande solen som kunde sjappa när som helst och ersättas av iskallt sidledsregn. En månad som retades, lurades. Ungefär som hennes liv. Och de senaste åren hade hon, som lök på laxen, fått pollenallergi. Det var tydligen höga och tidiga halter, och de satte sig mest på luftrören.

Kanske behövde hon en inhalator, men hon orkade inte med ännu ett besök till vårdcentralen.

Jo, doktor Roos, förutom artros och migrän verkar jag också ha fått pollenastma …

17

Sandslott.indd 17

2024-03-27 16:14:43

Liss-Kulla flåsade fram den sista biten till den gamla byggnad som kallades Hjorts lada. Hostade ett par gånger och kallade på Majsan med skrovlig röst, innan hon blev stående. Bortom den groteska grå och lutande byggnaden fanns den där märkliga ringformationen av björkar, och i dess mitt stod Lars-Inge. ”Nej …”, kraxade hon, och Majsan gläfste till. Färgglada prickar dansade runt björkarnas vita stammar och blixtar sprakade mot den mörka skogen där bakom. Den molande pilen sköt fram någonstans mellan hennes ögonbryn och hon stapplade mot ladan.

Hon vräkte upp dörren med ett skrik från gångjärnen som skulle gjort vildvittror avundsjuka. Tumlade in i det svala dunklet där golvplankorna gnällde under hennes framfart. Tills hon satte sig på den trötta träbänken vid det vinda bordet. Blundade.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Gud hade lämnat byggnaden, henne. Inget svar fanns att få. Hade hon någonsin haft kontakt? I vilket fall var hon numera tvungen att söka svaren själv. Men den stora frågan var väl ändå på vad?

När hon slog upp ögonen hade migränanfallet bedarrat, och hon såg Majsan borta vid öppningen. De gamla labradorögonen glimmade till och svansen slog mot den gistna dörren. ”Men kom in då.” Liss-Kulla drog in andan, kände hur luften bara orkade halvvägs ned, och släppte ut igen.

Majsan lydde, tog sig mödosamt över tröskeln och lufsade ograciöst fram. Viftade underdånigt med svansen 18

Sandslott.indd 18

2024-03-27 16:14:43

tills Liss-Kulla klappade över pälsen. På bordet låg en omkullvält rödvinsflaska med lortiga fingeravtryck över den gulnande etiketten. Liss-Kulla bligade runt i ladan. Bråte, verktyg, en stege upp till ett loft.

Var det däruppe Lars-Inge … knullat den där lång­ hårige ynglingen? Eller om det nu varit tvärtom.

Obehagligt behagliga fantasibilder ville ta plats inom henne, och hon slog kvickt bort dem. Det hade gått ett och ett halvt år sedan höst-vintern då allt gick åt helvete.

Efter att den där thailändske bärplockaren försvunnit och lamporna tänts i schabraket till hus på andra sidan viken.

Lars-Inge stod inte därute i björkringen. Han var död. Precis som Andreas, och hon undrade som så många gånger förr om hon verkligen sörjde någon av dem. Lika skuldmedveten var hon inför tanken på vem hon i så fall saknade mest.

Instinktivt vidrörde hon det lilla ärret vid tinningen, strax nedanför hårfästet.

Majsan nosade omkring på golvet och Liss-Kulla blundade än en gång innan hon tog fram den hopvikta kartan från vindjackans ficka. Föste rödvinspavan åt sidan och vecklade ut pappret över bordet. Tände mobilens ficklampa och lyste över kartans markeringar.

Det hade börjat i höstas, när nätterna blivit än mer mardrömslika. Att Lars-Inge blivit hjälte i döden och kommit undan med sina förehavanden gav henne ingen ro. Eller att Andreas dött som en skurk. Och när hennes inre böner inte längre skänkte någon tröst, ja … Då hade det blivit den försvunne bärplockaren som distraherade henne, höll henne vaken bortom vargtimmen.

19

Sandslott.indd 19

2024-03-27 16:14:43

Hon vandrade i skogarna. Till en början låtsades hon att det bara var av hälsoskäl. Sedan hade hon motvilligt erkänt för sig själv att hon nog gjorde det systematiskt, innan snön kom och hon gjorde ett uppehåll.

I mars hade hon köpt kartan av den gemytlige Göran som drev Lundells Bok & Kontor inne i Leksand. Delat in skogarna runt Byrviken i kvadrater som hon sökte av.

Men efter vad? ”Sanningen …”, viskade hon, sedan: ”Vart tog du vägen?” och fick ett ensligt knirkande till svar från den gamla ladan.

Hennes hand snurrade långsamt runt rödvinspavan över bordsskivan, men frös till i rörelsen. Det svaga ljudet av grenar som knäcktes. Fötter som trampade genom skogen? På väg mot ladan? Hon höll andan medan hon spanade genom det smutsiga fönstret, men kunde inte uppfatta någon rörelse. Tog sig istället upp på fötter, smög mot den halvt öppna dörren. Lyssnade och såg att Majsans öron vinklades, hoppades att jycken inte skulle ge ifrån sig ett skall.

Hon drog upp dörren lite till, så försiktigt hon kunde, men knarrandet var smärtsamt högt. Kikade genom springan.

Bortom björkformationen och den gamla bäckfåran där den tätare skogen tog vid rörde sig något. Två gestalter. Hon kisade, såg något ljusare mot mörkare klädsel. En symbol av något slag? Och trots att hon inte uppfattade vad den föreställde, kändes den … hotfull. Något som signalerade fara.

Hon tog ett par steg tillbaka från springan, fick fatt om 20

Sandslott.indd 20

2024-03-27 16:14:44

Majsans halsband och höll labradoren tätt mot sitt ben, medan hennes hjärta fågelpickade i bröstet och luftrören snörptes.

Ytterligare spröda knäckljud och en mörk stämma.

Hon kunde inte uppfatta några ord, och hennes fantasi hotade att skena. Gjorde om ljuden till något omänskligt.

Hon slängde en blick upp mot loftet – kunde hon gömma sig där? Men hela ladan kändes med ens kuslig. Hon var inte skyddad.

Skärp dig, det är bara någon som promenerar, någon som inte känner till skogen och som råkat ta fel väg …

Hon försökte stilla nerverna, kände inte igen sina egna reaktioner. Ljuden hade tystnat, men det gjorde henne än mer stressad – hade de sett henne och var nu på väg mot ladan? Hon kämpade mot den hosta som ville explodera.

Kanske passerade en hel minut av tystnad, medan den gamla byggnadens nästan omärkbara klagosång var det enda som hördes. Majsan gnydde plötsligt och Liss-Kulla ryckte till. ”Lugn, gumman”, viskade hon lika mycket till Majsan som till sig själv, strax innan hon tyckte sig uppfatta ett svagt muller. Motorer?

Mullret tonade ut. Ingen kom, allt var stilla, men Liss-Kulla vågade ändå inte lämna ladan på ytterligare några minuter. Och då släppte hon fram hostattacken.

21

Sandslott.indd 21

2024-03-27 16:14:44

Stockholm–Bangkok Sophie Hon står i den korta korridoren, med dess billiga furu­ paneler och kvarhängande lukt. Bakom henne våta, väsande andetag, likt någon som försöker dra upp den allra sista vätskan i ett sugrör. Snart kommer det benigt skakiga vidröra hennes axel …

Jag är blind! Sophie ”Kitty” Segerfeldt skrek. I mörker.

Trots att hon tvingat upp ögonlocken, klippt drömmen.

Någon mumlade intill henne och hon krafsade paniskt över sitt ansikte, fick fatt i det som täckte.

Sovmasken. För en sekund pustade hon ut, när ögonen registrerade ljusglimtar och obestämbara former. Hon undslapp sig ett gnyende. En massa av kött alldeles för nära. ”Madame … You alright?”

En hand på hennes axel, men den var varken benig eller skakig, snarare liten och vän. Kvinnans hårdsminkade ansikte var bara någon decimeter ifrån henne och Sophie blinkade bort de sista drömskärvorna.

Glest utspridda huvuden i olika vinklar framför henne i dunklet, lysande symboler ovanför vart och ett av dem.

Till vänster Theos fridfulla sovande drag i det sjukliga skenet från paddan som fortfarande var igång i hans händer. Och till höger, bortom flygvärdinnans tunna kropp 22

Sandslott.indd 22

2024-03-27 16:14:44

skymtade hon Calles skyggande hårfäste. Hon anade att han knappade på laptoppens tangenter. ”Yes … yes, I’m okay.” Sophie försökte sig på ett leende mot kvinnan, som tveksamt släppte hennes axel. ”You make sound.” Hennes engelska var knagglig. ”Sorry”, viskade Sophie medan yrseln och illamåendet från Imovanen vällde fram. Det där som bara kunde motas med just sömn.

Flygvärdinnan avlägsnade sig med ett sista flyktigt leende. ”Calle …” Sophies mun var torr, hon ville säga något till honom men visste inte vad.

Att hon såg fram emot resan, att det här kunde innebära en chans för dem? Att hon ändå älskade honom? Eller att hon innerst inne inte trodde att något gick att … ”Jag är …” Hon kämpade med orden, käkarna ville inte röra sig som de skulle, och han hade fortfarande inte höjt blicken från skärmen där han verkade skriva ett mejl. ”Calle, hjälp mig, jag kan inte …”

Han vred huvudet mot henne med en rynka i pannan som var mer irriterad än bekymrad. ”Vad är det?” Han suckade, och i hans utandningsluft fanns alla svar.

Hon kände knappt benen, men kämpade med armarna och lyckades häva sig upp och ut i gången.

Vissa av medpassagerarna hade vinklat ned sina rymliga säten till liggande, andra stirrade hålögt på någon blockbuster på skärmen framför sig, och de var alla omslutna av sina respektive kokonger och de mjuka täcken som delats ut.

23

Sandslott.indd 23

2024-03-27 16:14:44

Benen svarade äntligen och hon skyndade sig framåt mellan kokongerna, försökte mota illamåendet. Hon fick en hastig minnesbild av den allra första gången hon flugit första klass. På väg till Maldiverna – den där romantiska resan i början av förhållandet när de legat typ två-tre gånger per dygn – och hur hon tvingat sig själv att inte verka för impad av alla små finesser och stora fördelar. Att inte låta Calle märka hur det slog volter av lycka inom henne över att just hon fick uppleva det. Nu var hon närmast blasé. Men hon visste också att nattflygningar var lika vidriga oavsett hur många glas champagne som serverades i riktiga glas, eller hur mjuka kuddarna kändes mot kinden.

Det trånga toalettutrymmet stank av parfym och hon hulkade direkt efter att hon låst dörren. Ingen riktig spya, bara en sur uppstötning vars slem hon spottade ut i tvättstället. Det snurrade till i huvudet och hon satte sig ovanpå toalettlocket med pannan mot underarmarna. Kände kallsvetten sippra fram medan hon blundade och försökte stilla verkligheten. Lättare sagt än gjort på tiotusen meters höjd.

Hon fingrade efter mobilen i den grå hoodiens ficka, men kom så ihåg att hon lämnat den i stolen. Hon behövde sitt flöde. Behövde få se hjärtan, läsa kommentarer. Sedan kom skammen när hon erkände det för sig själv. Och varför? För att hennes generation hade bestämt att det var skamfyllt. Punkt slut.

Hon reste sig, pressade handflatorna mot det svala tvättstället och stirrade mot spegelbilden, medan en ny uppstötning pockade, tillsammans med något gapande tomt i mellangärdet.

24

Sandslott.indd 24

2024-03-27 16:14:44

I spegeln såg hon hur hennes riktiga hårfärg – den råttfärgade – ville fram. Hur små imaginära strån tycktes slå rot för varje sekund och pressa bort de blonderade ovan.

Hennes ögonvitor runt den klarblå irisen var inte vita. Snarare sjukligt gula, med stråk av röda små blodkärl som när som helst kunde springa läck. Få hennes naturligt långa fransar att blinka blod över de där höga finska kindbenen som väl egentligen var det enda bra hon ärvt av sin far. Nu såg de vassa ut, som om de karvade i huden, ville punktera den. Skjuta ut som projektiler mot spegelns yta. Krossa glaset.

Hon flyttade blicken mot kroppen, försökte se den så som hennes följare ändå tycktes göra. Hon var liten och späd, och vid (snart) trettioåtta års ålder vägde hon mindre än hon gjort när hon tagit studenten. Folk brukade säga att hon inte hade åldrats ett dugg.

Hon hade inte lyft något, inte fyllt ut någon rynka. Det behövdes inte, hennes hy var len som en bebisstjärt. Magen saknade visserligen de konturer hon önskade, men var ändå inte degig. Okej, brösten var fejk, två runda bollar över hennes beniga bröstkorg. Hon hade låtit sätta in dem för fjorton år sedan, strax efter att hon träffat Calle.

Du är fejk, allt med dig är fejk …

Calles ord från kvällen innan, och hålet i mellangärdet växte.

Kunde en människa implodera? Kunde man faktiskt slukas av ett inre svart hål och försvinna. Poff. Kunde forskare verkligen bevisa att ingen hade gjort det? ”Jag är Kitty”, mumlade hon, skvätte kallt vatten över ansiktet, tog ett par djupa andetag och log sitt selfie­ 25

Sandslott.indd 25

2024-03-27 16:14:44

leende mot spegelbilden. Klev ut till kokongerna.

Planet krängde och hon fokuserade på den sjätte raden, med Calle till vänster – hon kunde se hans höga panna glänsa till, reflektera ljus från skärmen, och …

Theo var borta. Hans plats gapade tom, täcket låg slarvigt slängt på golvet och hans padda vilade på sätet.

Hon kände något kallt klättra längs nacken. Stirrade bort mot draperiet som skilde dem från ekonomiklassen, sedan tillbaka mot toaletterna. Ingen av lamporna lyste upptaget.

Du har alltid vetat att du ska få ditt straff. Att han, att allt, ska försvinna. Kunde det hända Elin Stålnackes pojke uppe i Luleå, så kan det … ”Calle … Carl!” Hon tog tag runt hans axel, lite för hårt, och han ryckte till. ”Han är … Var är Theo?” Hon insåg att hon höjt rösten rejält och märkte i periferin hur ett par andra passagerare rörde sig oroligt.

Han suckade igen, gav henne den där blicken som alltid fick henne att känna sig värdelös, knäpp. ”Vad menar du?” Hon kände en unken whiskeypust från hans andedräkt som övertrumfade den svaga doften från parfymen hon gett honom i julklapp. ”Han-han-han …” Hon stammade, mindes för ett obehagligt ögonblick inte vad som var problemet. ”Vad?” Theos röst bakom henne, och hon snodde runt, knockade honom nästan med armbågen.

Hon lät mammaleendet genomgå metamorfosen från påtvingat till naturligt, men förmådde sig inte att krama om den gänglige trettonåringen. Ja, han hade fått sin fars längd, och även det mesta av hans övriga utseende.

26

Sandslott.indd 26

2024-03-27 16:14:44

”Var på toa, vad vill du?” Det snäsiga, irriterade tonfallet, och det högg till i henne.

Så tryckte han på knappen som sakta men säkert förvandlade stolen till en bädd och slöt sig i kokongen.

Calle fortsatte att knacka på tangenterna.

27

Sandslott.indd 27

2024-03-27 16:14:44