9789180660358

Ulf Peter Hallberg

Budbäraren från norr

Flanörens blick, 1993

Folkhemsnatten. Anatomilektion, 1999

Grand Tour, 2005

Legender & lögner, 2007

Europeiskt skräp. Sexton sätt att minnas en pappa, 2009

Livets mening och andra bekymmer (med Erland Josephson), 2010

Städernas svall (med Carl-Henning Wijkmark) 2011

Strindbergs skugga i Nordens Paris, 2012

Berlin Transit. Det oavslutade, 2019

Ensamhetens strategier. Flanören, konsten, samlaren och livets ideal (med John Swedenmark), 2021

Bokförlaget Polaris, Stockholm

© Ulf Peter Hallberg 2023

Omslag: Anders Timrén

Omslagsbild: Alfred Elmore

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos: ScandBook, Falun 2023

isbn : 978-91-8066-035-8

www.bokforlagetpolaris.se

av ulf peter hallberg har tidigare utgivits:

Tillägnas min vän Namsborg

I reach what I might call a philosophy; at any rate it is a constant idea of mine; that behind the cotton wool is hidden a pattern; that we – I mean all human beings – are connected with this; that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art. Hamlet or a Beethoven quartet is the truth about this vast mass that we call the world. But there is no Shakespeare, there is no Beethoven; certainly and emphatically there is no God; we are the words; we are the music; we are the thing itself.

Virginia Woolf ”A Sketch of the Past”

1880-TALETS MÄNNISKOR

Herr Berg promenerar

Här har ni Köpenhamn, inklusive Tivoli – som det var förri alla fall 1888. Vid Boulevarden kommer man inte fram, det är bara ett myller av hattar och käppar och flanörer. Utanför teatrarna smäller vagnsdörrarna och alla tränger sig uppför trapporna för man vill vara först in genom porten, under fasadens lyktor. Det är bara männen som kör hästskjutsarna som håller sig lugna, skramlar med småpengarna de fått i dricks, sedan smackar de åt hästen och återvänder till Rådhuspladsen i mörkret.

Berg vet att operettens första nummer på Casino är ”Kyssarnas kör”. Han vet nästan allt. Ballerinorna är vackra, männen har kikare och är hårda i skrevet, pilska och uppsluppna. Livets teater, dessa härliga kvinnor! Männens fruar är upptagna av att rätta till sina kläder och att med blicken söka efter bekanta i salongen. Den fula hästlika Victoria. Och den judiska skäggapan Brandes. Teaterdirektör Hunderup i salongen, stirrig låter han huvudet rotera och hälsar i alla riktningar. Nedsläckning, musik och strålkastarljus! Berg tycker om scenljuset, illusionen – känslan av att leva i drömmarnas tid. Trikåer som stramar kring de mest utsökta former. Vad

är det hon heter den nya ballerinan, Anne Aretino. Berg är inte bättre än sin tid, han är helt betagen – fångad i en dröm om kvinnan som kropp, smycke, ängel och hora. Efter föreställningen promenerar han mot den lilla gränd på Gammel Strand där han har sitt lokus och sitt enorma bibliotek i föräldrarnas gamla lägenhet. Hans arv och gömställe, hans skydd mot den nya tiden, nu när han är ensam, utan familj och med få vänner, full av drömmerier och infall. Mitt emot ligger Thorvaldsenmuséet, där det mesta av det danska måleriet pekar mot Rom och Neapel. Hans ende riktige vän är Jens Peter Jacobsen, men denne är fattig, sjuk och stark – och alltså olik Berg. 1885 är Jens Peter döende. Så är det. Det är det enda Berg inte kan acceptera. Vännens tillstånd.

Jens Peter Jacobsens rum

Han har sin släkts svarta, strålande ögon. Rummet innehåller en säng, en stol, ett litet skrivbord, några böcker. Jens Peter lägger stor vikt vid bilden av ”fäktaren” i Baudelaires verk – som ett försök att parera och avleda de stötar staden Köpenhamn utdelar mot Jacobsens medvetande. Hans skrivunderlag är täckt av pennteckningar: karikerade självporträtt, kvinnoben över stridsyxor och människokroppar med djurhuvuden, döden med komisk hatt, fru Marie Grubbe och andra gestalter som han skriver om.

Victoria Benedictssons protest

Vet du vad kvinnan är? Hon är inte en människa, hon är bara ett husdjur, det dyrbaraste. Hon är mer än hästen och får dyrbarare seldon –

Herman Bangs toalettbord

På hans lilla bord ligger några vissna rosor, sminkattiraljer, ett askfat i utsirat kattguld och ett par handskar i silverlamé.

Spegeln är sprucken. Ett sorgligt ansikte, tänker han.

Brev från Jens Peter Jacobsen till kritikern Georg Brandes om en tänkt roman

Montreux 12 februari, 1878

Den generation som var så gammal när vi föddes som vi är nu hade också sina fritänkare. Deras fritänkeri var lite oklart, vagt och ibland romantiskt tillgjort, men det var i alla fall en början. Dessvärre visade det sig att man med detta fritänkeri inte hade det särskilt lätt att komma fram i världen, och att det var i vägen för ens karriär, ens talang, ställning, vänskapsförbindelser, och man förstod att man inte bara hade låst sig ute från Egyptens köttgrytor, utan att man också hade berövats det spår som traditionens gödning är för själens växt, att man var hänvisad till sig själv i avskräckande utsträckning; att man på det hela taget hade fått en frihet som var tung att bära.

Köpenhamn i fågelperspektiv

Langelinies blomstringstid infaller på 1880-talet. Strandpromenadens publik utgörs av Bredgadesocieteten, officers- och ämbetsmannafamiljerna från kvarteren runt Amalienborgs slott och Casinoteatern. Vägen buktar sig parallellt med Kastellets kontur. Här ägnar sig borgerskapet åt galanteri och småskvaller. Här går tryckaren Rudolf Asp från Malmö en gång i januari 1888 med redaktören Edvard Brandes och in-

strueras i tidningsproduktion. Här säger aktrisen Anne Aretino till Knud Wiisby att han inte ska försöka styra henne med sin ofelbarhet. Wiisby tar detta mycket hårt. Och här går författaren Herman Bang i mörka tankar om döden, samtidigt som han tänker ut vad han ska säga om sin nya roman Stuk i Arbetareföreningen. Det är en tid av förnyelse och produktivitet, varje dag startas nya aktiebolag, som alla kopplas till den kommande industri- och hantverksutställningen 1888. Köpenhamn har en gång kallats Nordens Venedig därför att hamninloppet svänger i en liknande båge som Canale della Giudecca, och Sortedams, Peblinge och Sankt Jørgens Sø hade kunnat gå likt Venedigs Canal Grande som en lång vattenväg genom staden, om inte inspirationen från Paris kommit emellan. Den handlar om penningen och konsten, kvinnan och galanteriet. Med Paris som inspiration blir livet ett fyrverkeri och en karneval, symboliserat av sångare som samlas i gathörnen kring Frederiksberg Allé för att framföra sin Concert du Boulevard, av chanteuser och grisetter, glädjehus och frivola nycker. Alla har Paris på hjärnan, och när den med fyra hästar förspända omnibussen på Kongens Nytorv, som på grund av sitt dystra utseende kallas ”Det sorte svin”, byts ut mot ett elegantare exemplar i starkare färg döper man den till La dame rouge med hänvisning till Paris.

Stadens mest lysande etablissemang

Vid Boulevarden får Berg ett infall och tar en détour upp mot etablissemanget National vid Tivoli. Han vill njuta av människorna som alla vill in på National. Därinne slavar 160 personer varje dag, bland dem 60 kypare. De övriga är kon-

trollörer, jungfrur, kockar, bagare etc. Sexton smörgåsnissar och jungfrur ombesörjer förrätten. Två män är anställda för att slipa knivar. I ölkällaren tempereras bayerskt öl som slussas upp på olika våningar. Ångfyllda rör levererar varm och kall luft. Alltihop med ett virrvarr av järnrör och öppningar. Mitt i källaren ligger köket där trehundra smörgåsar försvinner från faten på en kvart.

I det elektriska blåljuset

Varje epok drömmer om den följande. Berg funderar på om det är en profetia eller en fantasi – kanske rentav en dröm om ett riktigt liv – bortom eller trots de nya uppfinningarna och det med ljusets hastighet exploderande affärslivet. All effektivitet. I det elektriska blåljuset betraktar han folkmassan. Allt och alla är i rörelse. Han tänker på att alla författare och konstnärer i Norden nu söker sig till Köpenhamn för att staden är så lysande, så inspirerande, så svår att fånga i sin snabba utveckling, så uppenbart en spegel för själslivets avgörande förändringar och att det är bra för borgerskapet, för Berg och för staden att galningarna kommer, att huliganer och drömmare och sanningssägare klappar på dess portar, invaderar dess gator och kaféer. Trots att vissa av dessa bohemer naturligtvis riskerar att ställas inför rätta på grund av sitt beteende.

Järnvägarnas och ångbåtarnas betydelse

Låt konstnärerna resa till Köpenhamn och skapa en motståndsrörelse mot penningen! En här av nyskapande arma

själar som ska välla in över Danmark och besudla gemyt och

förfalskning. Allmänhetens ramaskri kan ta ny fart. Åt helvete med alla förskott på värdepapper, nyttjanderätt, aktier & Firmor & Aktiebolag & Truster & Banker etc. Det ska bli svårare att amortera. Månader, år, händelser i almanackan, allt ska synliggöras och begripas. Inifrån sitt bibliotek vill Berg redigera historien. Som krönikör har han sin uppgift; som flanör är han detektiven som drar slutsatser av allt han ser.

Bergs far hade varit bankman och direkt lierad med samlaren Hirschsprung. Men efter den stora branden som kluvit Bergs liv i ett före och ett efter katastrofen, har han släppt taget om sig själv. Åtta månader efteråt ser han ut som ett vrak, det finns rynkor i kinderna på den tjugofemårige mannen, ögonhålorna har en ton i mörkblått, ögonvitorna är rödsprängda; han bär plötsligt på en liten kulmage som alla ser men ingen vill lägga märke till, trots att den kullrar ut en bit över livremmen. Han går under öknamnet ”Laissezfaire”. Man förstår att han dricker och missköter sig själv. Ingen förebrår honom efter allt det hemska han gått igenom men i societeten sätter man gränser mot sorgen, framför allt arbetsmässigt. De nya aktierna kan inte sköta sig själva. De kräver omhändertagande, manipulation, reklam, insiktsfull positionering. Rörligheten på aktiemarknaden är beroende av skickliga spelare som har nerverna under kontroll. Man tycker synd om honom i societeten, men man förstår honom inte. De som varit associerade med hans far har aldrig litat på honom, och när han nu åtminstone några timmar

”Laissez-faire” och ”Onkel”

om dagen besöker banken, viskas det om att han ser ut som en student på ett studiebesök eller en städare utan uppdrag. Han är visserligen arvtagare till och efterträdare på sin fars post, vilket hans juridiska examen möjliggjort, men alla förstår att han inte sätter någon gräns mellan konsten och penningen, ja, att han faktiskt föredrar den förra och helst inte vill sätta sin fot i banken om han inte varit klok nog att trots allt förstå att det är hans enda säkra steg i en komplex och avgrundsdjup förvirring. De flesta väntar på att han ska begå ett misstag. Man säger om honom att han i Paris lärt känna Sisley och Monet och att han brevväxlar med dem. Den ende som tycker om honom är Heinrich Hirschsprung och det är Bergs smala lycka. Som barn har han lekt med de fyra gossarna och flickan Hirschsprung i den stora trädgården som omger deras magnifika villa med den stora stenaltanen där fru Hirschsprung så gärna tillbringar den sena eftermiddagen med att sticka, medan mannen studerar något skissblock, äldste gossen läser tidning och de andra tre bekymmerslöst hänger över pelarraden för att se om någon kommer på gatan långt borta. Sophie stickar alltid hon också, precis som mamma, och med ett likadant, förnöjt leende. Berg kallar Hirschsprung ”Onkel”, och det var denne som tog med honom till Paris efter den stora katastrofen.

Berättaren som gycklare

Berg kommer rusande med flygande rockskört på utslitna klackar eller sitter i nattrock vid sitt fönster mot gatan. En gengångare på vårt tryckta ark. Han noterar att Herman Bang sagt till honom att det, för att en krönika över en epok

ska ha en nyskapande tidsaxel, bör finnas en berättare med viss erfarenhet men också en känsla av förlust. En som hör hemma i det förflutna, men inser att det ligger i ruiner i samma ögonblick som det framträder. Berättaren kan ha en och annan defekt, det stör inte. Det är bra om det finns något han ska övervinna. Jag kan aldrig komma över det som varit, tänker Berg. Ska jag framträda i klass med det engelska eller spanska hovets gycklare, ja, som en av dvärgarna i Velázquez målningar? Deras blick som skär genom all förljugenhet –därför att de är små nog att förstå det viktiga i historien – och berättar historien som ett självklart skämt. De kan ironin, detaljerna, de nya vinklarna, därför att de hela tiden måste kompensera sin litenhet med spänningsmoment och apkonster. Den som är hemma i epoken ska också vara besynnerlig, anvisar Bang. Bra, tänker Berg, det är jag ju. Och ensam också, vilket är en förutsättning. Plus att jag har ett fint bibliotek.

Tre dansöser i, 1886

En söndag dansade vi på Assistenskyrkogården, inte långt från Søren Kierkegaards grav. Vi skulle repetera baletten Dödens Madame nästa dag på Det Kongelige. Det var därför vi gick till kyrkogården. Été funèbre. Det var en sommarkväll, varmt – man vill bara leva, omsluten av trädens, buskarnas och gravarnas skönhet. Den heliga marmorkänslan förstärker livsaptiten. Vi föreställde oss Kierkegaard som åskådare, i damasker och benkläder. Vi dansar i våra linnen och bomullskjolar i skymningen. När det mörknar tar vi av oss kläderna och dansar nakna. Nilla ropar: ”Friheten finns!” Vi ser att några män har närmat sig, men vi struntar i det. De

står där bakom ett träd, som om de skäms. Onanister! Vi njuter av att vi är vackra, att våra unga bröst är lockande, det stör oss inte, det hela äger inte rum under männens förbannelse. Livet tillhör oss. Vi känner något annat än könets pockande, vi känner våra egna kroppars glädje, vi är bortom allt det som männen utsätter oss för, degraderingen. Vi är obetvingliga, vi är glada, vi är fria. En av männen stiger rakt ut ur ett buskage och håller sitt erigerade kön riktat mot oss. Nilla ropar: ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” ”Kierkegaards budskap!” ropar jag. Mannen dyker in i buskaget igen. Kanske av respekt för oss och den döde Kierkegaard eller av förakt för sig själv.

Georg Brandes beskrivning av Søren Kierkegaard

Man kunde på Østergade mellan klockan två och fyra på eftermiddagen i vimlet följa den magra och skrangliga, framåtlutade och med paraply under armen försedda figuren som nästan oryggligt träffades på den ”route” som är den köpenhamnska halvförnäma världens Corso. Varje ögonblick hälsade han på någon; han sågs samtala än med den ene än med den andre, ibland hörde han en gatpojke ropa ”EntenEller” efter sig, inlät sig med kreti och pleti. På gatan var han lika tillgänglig för var och en som han hemma hos sig var otillgänglig; här gav han sig själv lika mycket till spillo som han annars tog sig i akt; som det såg ut bortödslade han här sin tid som ersättning för att han hårdnackat höll sin egen dörr stängd för besök. Gick någon en vinterkväll förbi hans hus och blicken föll på den långa raden av upplysta fönster, som gjorde att den våning som han bebodde såg ut att vara

illuminerad, så anade man eller såg en glimt av en räcka av välmöblerade och eldade rum, där den förunderlige tänkaren vandrade fram och tillbaka under en tystnad som avbröts endast av pennans raspande på papperet, då han stannade för att i sitt manuskript nedskriva en tanke som föll honom in eller i sin journal införa en anteckning; ty penna, papper och bläck fanns i alla rum. På det sättet tillbringade han sitt liv, spatserande, åkande, konverserande och skrivande, framför allt och alltid skrivande. Han var arbetsam till en grad som få är det; och allt sitt arbete nedlade han i författande. Genom pennan samtalade han icke blott med sin samtid utan även med sig själv. I få människoliv har bläcket spelat en så stor roll.

Jens Peter Jacobsens ideal

När han börjar hosta och tuberkulosen konstateras kommer han ännu närmare sin hjälte Baudelaire. Le Spleen de Paris är hans bibel, särskilt ”Konstnärens syndabekännelse”. Han fantiserar hela tiden i färger. När han liggande på sin säng pratar med sin kamrat Axel säger han att sanningen inte är en hagelstorm utan en takpanna som man får i huvudet. Han läser slutet på syndabekännelsen för vännen: ”Och nu överväldigas jag av rymdens djup, dess gränslöshet gör mig rasande. Havets okänslighet, det oföränderliga i detta skådespel upprör mig. Å, måste man då alltid lida eller fly för skönheten. Natur, du hjärtlösa förtrollerska, du ständiga segerrika rival, låt mig vara! Sluta upp med att fresta min åtrå och mitt högmod. Att gripa skönheten är en tvekamp, där konstnären skriker av fasa, innan han besegras.” I Jens Peters roman

Niels Lyhne vimlar det av färgblandningar: blekrött, mattvitt, pärlgrått, purpurblod, blomstervitt, gyllenmatt, mjölkvitt. Det är instabila färger som undergår förändringar, det är som om allting förändras när vi ser på det, allt är beroende av vår inlevelse. Jens Peter simulerar i sitt skrivande något som kan förkastas som osant. Han vill inte bara avbilda en realitet. Fiktionen framhäver berättelsen som ett filter. Det handlar om berättarrösten och tonen, om tvivel och reflektion – att vi är främmande för oss själva.

Interiörens stillastående tid

Vilhelms älskade Ida väntar på honom utanför Konstakademien. På trottoaren drar hon fram sitt silveretui och tänder en cigarrett. En kvinna som röker på gatan! Just precis, tänker hon triumferande. Rösterna inifrån salen hörs klart genom det öppna fönstret. ”Där är ju ingen färg i det ni målar!”

skriker professorn. ”Jag är mest intresserad av interiörens stillastående tid”, svarar Hammershøi, utan att höja rösten. Ett gällt skrik från professorn: ”Det är för grått!” Ida skrattar till därute. Han försöker stanna tiden i sina målningar. Stillheten i dem som ett försök att fånga ögonblicket. Guldåldern och det heroiskt storvulna går mot sitt slut. Vilhelm ser något annat, tänker Ida. Hon förstår inte riktigt varför ensamheten och det stillastående drar honom till sig. Men hon är glad för hur han ser på henne. Nyligen har hon på Charlottenborg studerat Anna Anchers målning Flickan i köket tillsammans med Vilhelm. Dess varma ljus, som liksom upphöjer vardagen och kvinnan som står lutad över diskbänken, med ryggen mot betraktaren. Hon tänker på allt som Vilhelm sagt till

henne om reflekterat ljus och det bortvändas budskap. Det är stiligt att han kan göra en professor så förbannad med sina konstigheter!

Avvikande estetik

Jag tror jag kommer att lära mig mer av den gamla konsten än av den nya, säger Vilhelm.

Berättaren

Vad jag behöver är de andra, men jag vill inte känna dem. Jag tar mig friheten att existera i deras inre.

Porträttmålning

Jag vill ogärna måla porträtt i betydelsen att måla främmande

människor som kommer och beställer sina porträtt, det tycker jag inte om; jag vill helst känna dem väl för att måla dem, säger Vilhelm.

Historikerns situation

Fördriven ur min förtrogna omgivning har jag slungats ut i en öppen rymd, i vilken många av våra vedertagna åsikter och invanda förfaringssätt inte längre gäller. Jag talar om idéernas sammanbrott.

Konstnärernas plats i affärslivet

”Ska vi inte gå på Concert du Boulevard? Eller ska du hem till din älskade gamla bok och vänta på apan?” säger Wiisby, språkgeniet.

Victoria Benedictsson sticker armen under hans och ler.