9789180660068

Page 1

tillbaka till hemsjö

Maria Wensund

Tillbaka till Hemsjö

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm

© Maria Wensund 2023

Omslag: Niklas Lindblad

Omslagsbilder: Jan Töve, Volker Susenbeth och Niklas Lindblad

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos: ScandBook UAB, 2023

isbn : 978-91-8066-006-8

www.bokforlagetpolaris.se

Bodil

Hon har bestämt sig för att ta kommandot över slutet och fly ensamheten. Om det är den bästa lösningen vet hon inte. Kylig luft strömmar in genom vädringsfönstret och hon ryser till och drar koftan närmare om sig. Den är noppig och välanvänd och borde ha kasserats för många år sedan, men trots det får den stanna. Den bär minnen, från en svunnen tid som hon inte vill släppa taget om. Det är just dessa minnen som får henne att hänga med, orka stiga upp om morgonen för att fullfölja dagen, trots dess meningslöshet. Värken från benen ilar sig upp genom kroppen, men hon ska inte låta sig påverkas av den, inte nu, smärtan har styrt henne alldeles för länge och nu får det vara nog. Hon drar undan blusärmen och det guldiga armbandsuret med den nätta urtavlan visar sig: kvart i elva, det börjar bli dags. Bodil tar en sista rundvandring i lägenheten. Hon kan inte låta bli att öppna ett av köksskåpen och beskåda ordningen. Koppar

1

och glas i perfekt harmoni, travade i storleksordning. Hon drar fingret längs hyllkanten för att försäkra sig om att den är fri från damm. Hon låter fingret smeka över kopparnas kanter en sista gång, inte ett nagg finns i dem, innan hon beslutsamt stänger igen skåpet. Blommorna får en sista skvätt vatten och hon kontrollerar att vädringsfönstret står lätt på glänt och är väl fastsatt. Sedan ropar hon på Bosse, hennes nya livskamrat, som även han har uppnått en anständig ålder. Bosse kommer gående med lugna steg och sätter sig vid hennes fötter. Svansen viftar ivrigt och det känns att han förstår. Det är något stort på gång och det gläder honom alltid. Han gillar när det händer saker omkring honom, även om det nu för tiden inte händer så mycket, men just i denna stund ser han förväntansfullt på henne. Han ger ifrån sig ett svagt gnällande och reser sig och slickar hennes händer.

”Såja lilla gubben, snart är det dags”, säger hon och stryker den sammetslena, blanka pälsen.

Det här med att ge sig av är något Bodil har funderat på väldigt länge, men utan att riktigt inse hur det kommer att bli. Att lämna det mesta man äger och bara låsa och stänga dörren bakom sig för att gå vidare, kanske inte så långt, men ändå gå vidare. Hon har inte tänkt så mycket på hur det kommer att bli i detalj, och nu, nu står hon här och ska snart lämna det gamla livet bakom sig.

Bodil stirrar på raden av kappor som hänger prydligt i

6

hallen. Alla kan hon inte ta med sig, hon är tvungen att bestämma sig för en. Den röda är för tunn och börjar dessutom bli till åren och den grå är för trång. Det måste hänt något med den senast den var på kemtvätt, det är hon alldeles säker på. Egentligen skulle hon gått tillbaka och klagat, det brukar hon göra om något inte går som det var tänkt, men just nu spelar det ingen större roll. Det känns nytt att tänka så, för i vanliga fall spelar allt en roll för henne.

Den bruna kappan får det bli. Mockaskorna med snörning står längst ut i raden av skor på skohyllan, dem gjorde hon i ordning redan i går kväll. Hon lyfter ner skorna i bakkappan och ställer dem på golvet framför sig, tar fram skohornet och tråcklar på sig dem. Dessa är de allra skönaste skor hon äger, med en lagom klack som gör henne gott, både i hållning och i hålfoten. Den röda yllehalsduken, som hon fått i present av Ingrid, virar hon om halsen. Det kanske är aningen för varmt för den nu, men den ska med till varje pris, då får hon hellre svettas lite på färden. Resväskan är full så där får den inte plats.

Bodil kastar en hastig blick i hallspegeln, för att se att allt sitter som det ska, innan hon plockar fram hundkopplet, placerar det på hallbyrån och vänder sig om en sista gång.

Just i det ögonblicket kommer hon att tänka på fotografiet, det måste hon ta med sig. Hur kunde hon glömma det? Utan att ta av sig skorna går hon rakt in över det nybonade hallgol-

7

vet, nu skulle Ivar ha sett henne, och fortsätter in i vardagsrummet där hon plockar fram fotografiet med silverram som ligger gömt i den nedersta lådan i bokhyllan. Hon kramar det hårt och går in i köket och tar fram en av de manglade kökshanddukarna ur den översta lådan. Varsamt virar hon in ramen i handduken och stoppar ner paketet i handväskan. Detta ska inte lämnas kvar här, under inga omständigheter. Om det är något som spelar roll, så är det just det här.

Bodil går fram och tillbaka framför busskuren, stannar upp och tittar för säkerhets skull på både sitt armbandsur och på tidtabellen som sitter uppsatt bakom en smutsig glasruta under det lilla taket. Vad håller hon på med? Är hon inte riktigt klok? Ja, det hade nog många varit överväldigande överens om att hon inte är, men det är inte deras liv. Det är hennes och de har ingen aning om hur det är att vara Bodil. När andra i hennes ålder har släktmiddagar med familjen, har Bodil söndagsmiddag med Bosse. Inte för att det är något fel på Bosse, tvärtom, men det är inte riktigt så här det var menat att det skulle bli. Det var inte denna ålderdom hon hade sett framför sig när hon var ung. Nu har hon hunnit bli åttioett år och är självklart tacksam för att ha uppnått denna ansenliga ålder. Det är inget att säga om det, man ska inte vara otacksam och det är hon inte heller, men missnöjd, ja det kan man väl få lov att vara om livet inte blev så som man önskade.

8

Tröttheten i benen gör sig påmind igen och hon ser på bänken i bussbåset. Hon skulle gärna ha satt sig där, men den ser alldeles för lortig ut. Inte tänker hon sätta sin fina kappa mot det där, nej, då får hon hellre stå. Hon tittar på klockan igen och konstaterar att tre minuter har hunnit passera sedan hon senast tittade. Nu hör hon bussen och snart ser hon den komma längre bort längs vägen. Den blå faran som ska frakta henne till livets ändhållplats: Hemsjö. Bussen saktar in och stannar en bit bort. Hon hör hur dörrarna gnisslar till när de öppnas. Bodil fäller ut handtaget på sin resväska och rullar den mot den främre dörröppningen på bussen. Väskan är välpackad och hon har ingen aning om hur hon ska orka lyfta in den i bussen, men om hon har tur så finns det en stilig busschaufför som kommer henne till undsättning. Där sitter han – men han bevärdigar henne inte ens med en blick, och så värst stilig är han inte heller. Bodil harklar sig för att få hans uppmärksamhet, men det hjälper inte ett dugg. Hon fäller in handtaget på resväskan, tar ett stadigt grepp och gör sig redo att lyfta upp den på första trappsteget när hon märker att det inte finns några trappsteg.

Bussens golv är i samma höjd som marken. Det var en positiv överraskning, de har minsann utvecklat bussarna en hel del sedan hon åkte senast. Bosse viftar på svansen och puffar henne i baken som för att skynda på henne.

”Ta det lugnt Bosse, jag tappar balansen när du gör så!”

9

Hon hör hur arg hon låter, men hon menar verkligen allvar. Chauffören vänder långsamt på huvudet och betraktar både henne och Bosse, men utan att säga något. Hon inser att någon hjälp ifrån honom kommer det inte att bli, men det spelar ingen roll nu. Det kommer inte att behövas heller med dessa moderna bussar.

”Jaha.” Bodil säger det inte för att verka oförskämd utan för att hon inte kommer sig för med att hälsa på något annat sätt. ”Tack så mycket för hjälpen då!” Hon kan inte låta bli att slänga ur sig de där sista orden. Hon vet att det låter oförskämt, men han då? Han är lika oförskämd som inte ens erbjöd henne hjälp, även om hon nu inte behövde det. Mannen rör inte en min och hon fortsätter: ”Jaha, en biljett till Hemsjö, tack.”

Hans fingrar smattrar på något som ser ut som en liten dator. ”Det blir nittiofyra kronor.”

Hon ser på honom som om han precis sagt något väldigt komiskt. Har han sinne för humor ändå eller hörde hon fel? Men han sitter där lika lugn och stilla som innan med fingret vilande på den lilla datorn och bara väntar på att få trycka ut en biljett.

”Nittiofyra kronor! Är du alldeles från vettet karl? Jag sa

ju att jag ska till Hemsjö, inte till Kiruna!” Bodil hör sin röst eka i bussen och hon kan i periferin se huvuden som sticks ut i mittgången för att se vem det är som står och gormar där-

10

framme, men hon kan inte hejda sig. Detta är ju rena rama rånet.

Bosse sitter lugnt vid hennes sida medan mannen bakom ratten ser på Bodil och upprepar:

”Nittiofyra kronor, det är vad det kostar, och då har du inte betalat något för den där.” Han pekar med ena handen mot Bosse som genast tar gesten som en vänlig hälsning och börjar vifta på svansen.

”Jaha. Men hur kan det kosta så mycket? Jag ska ju bara till Hemsjö.” Bodil sväljer och tar ett djupt andetag. ”Kan du göra något på priset?” Det sista ser hon till att säga med sin allra vänligaste röst och hon ser rakt på chauffören. Han verkar dessvärre inte alls berörd.

”Betala eller kliv av. Och förresten så är det inte jag som bestämmer priserna.”

Han reser sig från där han sitter och han är lång. Med armarna korsade över bröstet tornar han upp sig över Bodil och det ger henne rysningar. Hon förstår att det inte är lönt att säga emot. Hon sväljer igen. Han kommer inte att ge sig, det är tvunget till att bli hon denna gång.

”Ja ja, hetsa inte upp sig så, jag ska betala. Jag måste bara få fram min portmonnä.” Bodil känner hur svetten rinner ur armhålorna medan hon letar runt i sin handväska. Hon blir tvungen att lyfta ur paketet med handduken och ramen för att komma åt pengarna. Försiktigt placerar hon det på det

11

främre sätet innan hon till slut får fram portmonnän och kan räcka fram en hundring till chauffören. Han ger henne växel tillbaka och hon öppnar portmonnän igen för att stoppa tillbaka varenda krona hon får. Någon dricks kan han se sig i månen efter, om man nu ger dricks på en buss. Hon vet inte. Men hon behöver sina pengar till annat, det kan han vara säker på. Chauffören suckar ljudligt när Bodil omsorgsfullt lägger tillbaka portmonnän i väskan innan hon gör någon ansats att hitta en ledig plats. Hon tar tag i Bosses koppel och medan hon sakta rullar resväskan framför sig i den smala korridoren mellan sätena, funderar hon på vilken sida av bussen hon vill sitta på. Om hon tar den vänstra sidan kommer hon att få en mycket bättre utsikt över sjöarna som hon vet kommer att dyka upp när hon närmar sig Hemsjö. Men å andra sidan är det mer bebyggelse på den högra sidan och mer att se på. Hon funderar en kort stund, ser åt höger och åt vänster, innan hon bestämmer sig för den högra. Några rader till in i bussen och sedan ska hon sätta sig. Hon låter Bosse hoppa in och ta fönsterplatsen, den bästa, medan hon själv fäller in handtaget på resväskan och försöker trycka in den under sätet. Det är viktigt att den inte åker omkring på färden.

”Hörru du, damen!”

Hon hör hur busschauffören skriker något åt henne och hon skruvar upp hörapparaten för att höra bättre.

12

”Ska du inte ta med dig det där örngottet eller vad det nu är du har lagt på sätet här framme vid mig?”

Herregud, fotografiet. Hur kunde hon vara så oaktsam och glömma det där? Tänk om han inte hade lagt märke till det, och en ännu värre tanke: struntat i att säga till henne och nonchalant slängt det i nästa papperskorg. Hon säger åt Bosse att sitta kvar och går sakta fram till chauffören, tar ett stadigt tag om fotografiet och tittar på honom.

”Tack snälla för att du sa till mig. Det är förresten inget örngott, det är en fin kökshandduk. Och inuti finns ett vackert foto, vill du se?”

Han stirrar på henne som om hon inte är riktigt klok, men hans svar är mildare och Bodil tycker sig kunna se att det drar lite i mungipan på honom.

”Nej tack, jag har annat att göra just nu. Köra dig dit du ska till exempel. Men … men det är säkert vackert, jag tror dig.” Han vänder blicken framåt och börjar köra längs vägen.

Bodil blir tvungen att hålla sig i sätena längs vägen tillbaka för att inte ramla och hon är nära att hamna i knät på en av de andra passagerarna. Han kunde väl ha väntat med att börja köra tills hon hunnit sätta sig? Bosse sitter snällt och väntar på henne på fönstersätet. Bodil ger honom en lätt puss på huvudet och känner hans doft när hon andas in. Det är hennes trygghet nu för tiden, Bosses doft.

13

Bodil

Bodil måste ha slumrat till så fort hon satte sig, för helt plötsligt är de redan i Lerum. Hon vaknar som tur är precis innan de passerar Aspen, den sjön vill hon inte missa. Inte för att man ser så mycket av den från motorvägen men det är ändå något nostalgiskt med dessa sjöar. Och nu sitter hon ju dessutom på den högra sidan, men en liten glimt av Aspen blir det allt. Nästa sjö längs vägen är Sävelången, och när den kommer är hon nästan framme.

Husen fladdrar förbi henne. Det är fler än vad hon kan komma ihåg, men det är klart att det byggs nytt även här på landsbygden. Den stora pampiga byggnaden i gult som Odd Fellows håller till i, den är sig lik. Inget roligt läge precis bredvid motorvägen, men för oss förbipasserande är det guld värt, tänker Bodil. Det är något vackert att vila ögonen på i ett par sekunder medan man passerar.

Hon plockar fram ett äpple ur handväskan och tar en tug-

14 2

ga samtidigt som hon masserar sina ben, drar försiktigt med handen uppför benet för att hjälpa cirkulationen på traven.

Kanske skulle hon kunna gå några meter i gången mellan sätena, men hon vill inte riskera att ramla. Bosse ligger och sover på sitt säte och verkar inte bry sig om något just nu. Han som var så exalterad inför resan, är nu mest bara trött.

Hon lutar sig tillbaka i sätet och sluter ögonen. Det kanske är lika bra att göra som Bosse, ta vara på tiden och vila lite. När de väl kommer fram kommer det att bli en lång promenad, det vet hon. Inte för att hon inte kommer att orka med den, hon har gått den många gånger förut, fast då var hon lite yngre förstås, ja mycket yngre om hon ska vara ärlig.

Bodil nickar till men vaknar nästan på direkten. Hennes tankar sätter fart och hon ser Ivar framför sig. Det är flera år sedan Ivar gick bort och visst blev det tomt efter honom. Ingen man som krävde mat på bordet när han kom hem, ingen som smulade ner i köket efter att ha skurit bröd på skärbrädan. Allt förblev hela tiden exakt så som hon lämnade det. Det fanns inget att störa sig på, ingen att plocka undan efter. Kanske var det just det som gjorde att det kändes så tomt. I början tyckte hon nästan att det var lite skönt att slippa hålla ordning och jämt plocka undan efter någon annan, men åren gick och saknaden efter att få göra just det växte sig starkare.

Hon kommer ihåg den där dagen när han kom hem efter en lång arbetsdag och satte sig vid köksbordet. Han var svet-

15

tig i pannan och andades tungt, tyngre än vanligt. Ivar hade bra kondition, bättre än de flesta faktiskt. Hans arbete som officer inom armén krävde det. Så när han kom hem den där dagen i det skick han var, då visste Bodil direkt att allt inte stod rätt till. Hon hade hällt upp kaffe i hans favoritmugg och en skvätt mjölk i, precis som vanligt, och satt sig mitt emot honom vid köksbordet. Lagt armbågarna mot bordet och synat honom. Stoppat pekfingret i näsan bara för att se hans reaktion. Om han inte reagerade på det, då var han riktigt sjuk, så hade hon tänkt. Hon hade suttit så, hur länge vet hon inte, men Ivar reagerade inte. Han drack några klunkar av sitt kaffe innan han ställde ifrån sig muggen och såg upp på henne.

”Det är något som är fel med mig.”

Det hade Bodil redan räknat ut, men det gjorde extra ont att höra honom uttala orden. Då var det alltså på riktigt och inte bara inbillning. Alla gånger den senaste tiden som hon hade tjatat på honom att kontakta en läkare. Och alla svar om att det minsann inte var något fel på honom. Tänk om han ändå hade lyssnat på henne, i tid. Just i den stunden flimrade hela deras liv tillsammans förbi framför ögonen på henne, och sedan drogs rullgardinen ner. Bodil började svettas i pannan och fick svårt att andas, som om hennes kropp

försökte ta över hans symptom och smärta.

Cancern hade varit ohyggligt stygg mot honom. Det tog bara några veckor efter att de hade fått reda på det tills han

16

somnade in. Det fanns ingenting att göra. Läkarna hade skurit upp honom, konstaterat att han var full av cancer och sytt ihop honom igen. Hon lämnade inte hans sida en enda gång under de veckorna. Jo, när hon blev tvungen att gå på toaletten, men annars satt hon där troget och berättade historier för honom och torkade hans panna fri från svett. Hon minns hur hon varsamt smekte vänstra kindens ärr. Det han fick när han halkade ner för trappan. Och hur hon strök över vigselringen på hans finger.

Sista natten var outhärdlig. Sköterskan försäkrade henne flera gånger om att han inte led, men Bodil såg att han gjorde det. Och det var nog just den maktlösheten som skar mest i hjärtat, att inte kunna göra något alls för att underlätta. Hans sista andetag var fridfullt, som en vindpust som svepte förbi för att sedan lämna allt stilla. Det var vid fyratiden på morgonen och dagarna som följde har hon bara vaga minnen av.

Ivar och Bodil hade träffats som unga. Deras bröllop var enkelt men vackert. En brudklänning i ett slags sidentyg som hon köpt begagnad, den hade bara behövts sys in lite i sidorna så satt den perfekt. Ivar hade sin fars gamla kostym.

Brudbuketten bestod enbart av prästkragar, hennes favoritblomma. Det var väl någon slags kärlek mellan dem, men framför allt var de varandras livskamrater. Det var inte lika lätt förr att välja och vraka, man skulle vara glad om man blev gift. Hon hade känt sig glad och tacksam över att hon hade

17

träffat Ivar. Han var verkligen en respektingivande man, det kunde man inte ta ifrån honom, även om de inte alltid delade varandras drömmar om hur allt skulle vara. Bodil var mer av den där passionerade sorten, som såg romantiska middagar med tända ljus framför sig på fredagarna. Ivar såg en tallrik med mat framför dagstidningen som han aldrig hann läsa på morgonen innan han gick till arbetet. På den punkten skiljde de sig åt … kunde man kortfattat säga. Men han var en stabil och pålitlig man, och snäll.

Hon minns när de var och tittade på lägenheten för första gången. De välskötta rabatterna med blommande rosenbuskar, barnen som lekte på lekplatsen och skratten som studsade mellan väggarna på innergården. Hur Ivar kramade hennes hand hårt och kärleksfullt när de lämnade lägenhetsvisningen. Hon föll direkt, och ja, det gjorde väl han också, men den var inte direkt gratis, om man säger så. Efter några veckors betänketid och räknande så bestämde sig Ivar, och lägenheten blev deras.

Ett alldeles eget hem, och ganska centralt dessutom. Det kändes lyxigt och det var inget hon var van vid från barndomen på landet. Men så blev det och hon njöt ända till den dagen Ivar gick bort. Allt blev så stilla och ensamt då och till och med tystheten som hon annars älskade kändes kuslig.

Efter Ivars bortgång visste hon att hon var tvungen att skaffa någon form av sällskap, och någon ny man blev det

18

aldrig tal om. Ingrid, hennes bästa väninna, hade tipsat henne om att skaffa hund men Bodil hade bara skakat på huvudet

åt hennes galna idé och svarat med ett: ”Jaha.”

Bodil säger nästan alltid ”jaha” som svar på frågor när hon blir stressad, det är hon väl medveten om. Inte nedlåtande alls, även om det säkert uppfattas så ibland, utan mer för att få lite betänketid tills orden hittar fram.

”Skaffa hund! Är du helt från vettet?” Bodil hade för sitt inre sett alla hundhår som flög omkring i lägenheten på hennes nybonade golv. Och allt arbete det skulle innebära att bli med hund. Det är inget man gör i en handvändning direkt. Nej, det tålde att tänka på minsann.

Men Ingrid hade stått på sig och de hade åkt och besökt flera olika uppfödare för att bekanta sig med de många olika raser som finns. Skulle det bli hund så skulle det minsann bli en riktig hund. Ingen sådan där golvmopp som man knappt ser, på den punkten hade Bodil varit mer än bestämd.

Det var väl efter det där besöket hos Ulla, hon som födde upp labradorer, som Bodil hade börjat bli smått övertygad om att det kanske trots allt var bättre med en hund än att vara ensam. Trots alla hundhår. Men det hade krävts ytterligare några veckors funderande och planerande innan Bodil

bestämde sig. Hon skulle ge det ett försök, men då måste det bli en labrador. Det var den enda hundrasen hon kunde tänka sig.

19

Ingrid och Bodil tog bussen till uppfödaren Ulla en fredag förmiddag och möttes av ett virrvarr av hundar och valpar om vartannat. Hon visade in dem i ett rum och bad dem att sätta sig på golvet. Bodil hade gett Ingrid en menande blick innan hon trevande lyckades sätta sig. När man börjar bli gammal så är det inte alltid den lättaste saken i världen att göra. Men hon förstod att skulle hon få kontakt med de små valparna så fick hon anstränga sig.

I nästa ögonblick kom en stolt hundmamma och fem små yrväder i vingligt följe. Mamman lade sig på filten i ena hörnet av rummet och valparna följde troget efter. Hon såg helt slutkörd ut och det dröjde inte länge innan hundmamman sov. Men de små valparna var fulla av överskottsenergi och började utforska rummet.

En av dem, den lite större av valparna, fick syn på Bodil. Han begav sig på ostadiga ben fram mot henne och försökte ivrigt kravla sig upp i knät, men utan framgång. Han halkade på hennes glatta kjoltyg och hon blev tvungen att putta honom i rumpan för att han skulle klara av att ta sig upp. Sedan satt den där svarta lilla parveln och tittade på henne med sina stora ögon. Alldeles för stora för den där lilla kroppen, hade Bodil tänkt. Men blicken hade borrat sig ända in i hennes innersta och saken var klar. Han hade valt henne och hon valde honom.

Den tankfulla lilla krabaten visade sig vara en livlig labra-

20

dorvalp som befann sig mer i luften än på marken. Allt blev hon tvungen att plocka bort om det inte skulle bli sönderbitet. Det insåg hon efter att hennes finaste klackskor låg i bitar i hallen en morgon när hon vaknade. Ja ja, det var ju ändå bara materiella ting, och visst kunde hon köpa ett par nya finskor, men det blev aldrig gjort. När skulle hon använda dem?

Elva år har gått sedan Bosse blev hennes nya familj och om hon ska vara ärlig har hon aldrig ångrat en minut. Hon funderade på många olika namn till honom innan allt blev solklart. Bosse, såklart han skulle heta Bosse. Det var givet, det kommer av Bo som betyder bofast och det enda hon suktade efter när han kom in i hennes liv var en bofast kamrat vid sin sida.

Bussen saktar in och Bodil vaknar till ur sina tankar och tittar ut genom fönstret. En stark känsla av välbehag fyller henne. De är nästan framme. Hon missade att se sjön Sävelången och det gör henne lite förargad, men hon skakar av sig känslan. Det finns tid att ta sig en promenad dit senare, även om det är en bra bit att gå. Vem vet, hon kanske kan fjäska till sig skjuts dit någon dag. För sent är det i alla fall inte.

Den branta backen upp mot kyrkan får bussen att frusta till ett par extra gånger, men snart är de uppe på toppen. Bodil sträcker på sig och lutar sig över Bosse för att kunna se ordentligt. Den magnifika utsikten där kyrkan ligger är obeskrivbar. De stora nejderna som omringar den är i och för

21

sig inte helt obebyggda i dag, men de ligger fortfarande där. Hon ser framför sig hur grannens arbetshästar betar av det saftiga gräset. Hur de torra halmflisorna flyger i vinden när de rustar för vintern. Den pampiga vitkalkade kyrkan med de stora röda fönstren tornar upp sig mot den blå himlen och träden inne på kyrkogården har blivit äldre, och vackrare. De grusade gångarna som bildar rader mellan gravstenarna är välskötta och varsamt krattade i långa, raka linjer. Stengärdsgården runt kyrkogården är den mest perfekta hon någonsin sett. Hon kommer ihåg den sedan barnsben. Alla stenar ser ut som om de är uthuggna för varandra, i perfekt harmoni. Här och var står en fylld grön vattenkanna i plast för de som behöver vattna sina käras blommor.

Bussen kör sakta förbi kyrkan och svänger in på busshållplatsen som ligger precis efter kyrkogården. En nygjord hållplats som är asfalterad och modern och som egentligen inte alls passar in i miljön. Men utvecklingen går framåt även här, tänker Bodil medan hon betraktar den glänsande asfalten utanför bussfönstret. Chauffören vänder sig om och ser på henne.

”Var det här du skulle av?”

Han ropar så högt, som om hon vore döv. Det är väl tur att Bosse och hon är helt ensamma på bussen nu, hur det nu kan löna sig. Då är kanske nittiofyra kronor inte så dyrt i alla fall, tänker hon medan hon väcker Bosse och fäller ut hand-

22

taget på sin resväska och börjar gå mot dörren. Hon väljer att stiga av framme vid chauffören för att kunna tacka honom för att resan varit både bekväm och känts säker. Han tittar på henne på samma sätt som förut och ger bara en nickning till svar. När hon fått med sig Bosse och resväskan ut ur bussen, stänger han dörrarna bakom henne och fortsätter sin resa, mot Alingsås gissar hon, men hon är inte helt säker. Turerna kan ha ändrats under åren.

Bosse springer in bakom busskuren och kissar. Urinen rinner nedför kurens nyputsade glas och hon skäms en aning samtidigt som hon mer än gärna skulle göra precis likadant om hon hade kunnat. Men att böja sig så där i hennes ålder är ingen lätt övning, det finns ingen garanti på att man kommer upp igen. Och hur skulle det se ut med en gammal dam kissandes där vid busshållplatsen? Hon skakar på huvudet åt bilden som kommer upp i hennes huvud. Då skulle bygden få något att prata om, jo man tackar, tänker hon och sätter fart mot kyrkogården.

Hon har bestämt sig för att göra ett besök vid sina föräldrars grav nu när hon äntligen är här. Det var flera år sedan sist, ja senast var nog när Ingrids son körde både henne och Ingrid hit. Det måste ha varit minst fem år sedan, när hon tänker efter. En svag känsla av dåligt samvete infinner sig men hon slår genast bort den. Det är faktiskt de, och inte hon, som borde ha dåligt samvete.

23

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.