9789180578547

Page 1

SO FIA HAN NAR &G US TA FH AN NAR

so fia ha nn ar

Gu st af ha nn ar

©Sofia &GustafHannar, 2021

Sättning: Gustaf Hannar

Omslag: Sofia &GustafHannar

Omslagsbild: Shutterstock

Första upplagan, andra tryckningen

Förlag: BoD –BooksonDemand,Stockholm, Sverige

Tryck:BoD –Books on Demand,Norderstedt, Tyskland

ISBN:978-91-8057-854-7

Avskedssex. Detvar han naturligtvis helt omedvetenom, men detvar så hontänktenär hanträngde in ihenne.För sista gången.

Honönskadeatt honhadekunnatnjuta av dennasista stundmed honom, menallthon kundefokuserapåvar väskansom stod packad ochgömdigarderoben. Detvar på allvarnu, honmåste iväg.Långt bort ifrånhonom ochdet här livet.

DestinationARN,Stockholm,avgångklockan09.30. Så stoddet på flygbiljetten– ochden härgångenskullehon sitta i flygplanet,intesom förtre veckor sedannär honhadeångrat sig isista stundoch kastat biljetten.

Honhatadesin svaghet, sitt beroende.Redan förlänge sedanhadehon insett attden härosundarelationenskadade hennepåsåmånga sätt.Ändåhadehon stannatkvar. Mest för atthon saknat detsjävförtroendesom krävdesför attbryta upp, menockså för atthan utövadeensällsam attraktionskraft.

Iblandtänktehon på derasförhållande somasteroiden Phobos,infångad av gravitationenför attbilda måne till planeten Mars.Och precis somPhobosvar honpåväg attlångsamt störta ochförgörasmot planetytan.Det enda somkunde förhindra katastrofenvar atthon vågade ta siguromloppsbananoch kasta sig ut iden tomma, kallarymden.

Hennes framtidsplaner varvaga, föratt inte säga obefintliga. Så hadedet ioch försig alltid varit: hennes rastlösa,sökande

5 proloG

naturvar orsakentill atthon fördeett kringflackandeliv,påjakt efter någotsom kundeskänkatillvaronmening –påsamma sätt somhon hadeinbillat sigatt hanskullegöranär de förstträffades.

Besvikelsennär honupptäckte atthan bara hyste en stor kärlek –den till sigsjälv –borde ha fått henneatt drasig ur, mendåhadehon redandrabbatsavden därextasen sombara hankunde skänka henne. Beröringen,smekningarna ochslutligen denutdragnaeuforiska känslan. Honskullesakna den, detvisste hon, menden kostadeför mycket.

Detfanns annatockså,saker somskrämde henne, trotsatt honintevisste exaktvad sompågick. Detlåsta rummet ikällarendär hanutförde sina experiment.Luktenavbränt hår, somiblandvar tydligtmärkbar.

Mångagånger hadehon velat frågahonom om vadhan sysslade med, mennunär honvar på vägbortkändesdet lika braatt inte veta.

Medanderas sistaintimamötenärmade sig sitt slut, tänkte honpåatt ettnyttkapitel ihennesliv snartskulletasin början.

Honvar på vägbortfrånMars. Frågan varbaravilken planet honnuskullehamna på?

6

Tiostegvar alltsom krävdes.

Efter dessa tiostegskulleAndreabli en fullvärdig medlem ilaget, team MD,och livetskulleintebarabli rikare och roligare utan ocksåtryggare.

Honoch resten av personalen på Market Drill hade fått villkoren förklarade av företagets HR-chef, Torkel Marklund: varjesteghon togöverglödbäddenrepresenteradeenpunkt iföretagets lojalitetsprogram, ochnär honvar framme vid målet väntade en belöningi form av gruppkram, dopi champagnesamtfriadrinkar ibaren. Och, viktigast av allt, medlemskap iden inofficiellaklubben av ”äktadrillare”.

Företagets lojalitetsprogramvar en samlingpretentiösa ochdiffusa floskler someninhyrdteambuildingkonsult presenteratunder den tvåtimmar (mycket) långaföreläsning somföregickdennafysiskaexamen. Andrea hade hört allt förut: de långsöktametaforerna (företaget varett tåg, där personalen färdadesivagnarbakom loketsom kördes av denheroiskaledningsgruppen) ochden amatörpsykologiska indelningenavmedarbetarnaiolika kategorier somrepresenterades av djur ellerfärger. Rent nonsensupphöjt till gudomlig sanningnär det presenterades av en konsultsom kostade tvåtusenfemhundra kronor itimmen.

Andrea varplågsamtmedvetenomatt hennes framtid iden härgruppen, ochpådet härföretaget,hängdepåatt honklarade av detta eldprov.Hon varockså medveten om atthon utsattesig förenbetydligtstörreriskänatt bränna

7 1

fötterna på den glödande kolen. Om hontappade kontrollen kundevad somhelst hända.

Av de tiobudorden ilojalitetsprogrammet mindeshon bara någrafåsom fladdratförbi på konsultens ändlösa Powerpointvisning. Menävenomsjälvaledorden kändes somklyschorförstod Andrea attTorkelmenade allvar närhan påminde dem om attkolvandringenvar ämnadatt ”skiljaagnarna från vetet”.

Någraagnar hade redansållats ut.Andreasnegladebort motden lillagrupp medarbetaresom hade avböjt attdelta eldprovet. Moloknasattdeliteavsides utan attdelta ide ovationersom möttevarje framgångsrik ”kolvandrare”.

Fjortonpersonerhade redanklaratsig helskinnadeöver kolbädden, även om någrahade fått bita ihop rejält föratt inte avslöjasmärtan närglöden möttefötternapånågot utsatt ställe. Höga på adrenalin (och alkohol) skrekden växande gruppenutramsansom de lärt sig underförmiddagens övningar: ”MD, MD,genom eldoch vatten!”

Andrea hörde, somgenom etttjockt filter,hur den osynkroniserade körenvrålade mantratoch honkände stresspåslaget växa till ettfebrigt,darrandetrancetillstånd som gavhenneyrsel ochgjordemunnen snustorr.

På andra sidan väntar champagnen, tänkte honiett fåfängtförsökatt avleda tankarna från denkommandeprövningen.

Tvåpersonerstodförehenneikön fram till den tiometer långaglödbädden.Destirrande blickarnaoch denfräna lukten av svettavslöjade attdevar precis lika skärrade som Andrea.

NärMaja, en försyntdam på ekonomiavdelningen, vände sigominnan honskullekliva ut på glöden,kunde Andrea se tårari kvinnansögon. Även Herman,som stod närmasti tur, uppfattade hennes desperata blick, vilket fick honomatt

8

fullständigt tappamodet. Hansjönk nerpåknä medanhan mumlade: ”Jag skiter idet här, det är inte värt det.”Sedan vacklade hanbortmot gruppenmed mesar: de somintevågatvandra över kol, mensom ändå varbrännmärktaför all framtid.

Dethär är alldelesför grymt, tänkte Andrea medanhon sågMajasnubbla fram över den rödglimmande kolen.

Brännblåsorläker ju medtiden, menstämpelnsom vekling gåraldrigatt tvätta bort.

Nu hade Maja lyckligt nått säkerheten på andra sidanoch möttes av Torkel,tillsammans medden skränandehopen somredan hade klarat lojalitetsprovet. Maja togendjup klunkavchampagnensom Torkel försetthennemed.

Straxdärefter riktadesallablickarmot Andrea.Spridda röster började skanderapånytt, sedanfölldeövriga in i körenoch takten ökade: ”Andrea, Andrea,genom eldoch vatten!”

Andrea fästeblickenpåenpunkt i fjärran. Dettavar sanningens minut.Hon gjorde det inte förföretaget,för de tio budorden eller förcheferna– hongjordedet enbart isyfte attbevisaför sigsjälv atthon varredoför ettnyttliv.

Medhjärtat hamrandeibröstet toghon detförstaklivet ut på glödbädden. Ettavbudorden, ”Viska jobbaproaktivt”, dökupp ihennes huvud samtidigtsom reptilhjärnanmanade:gå, gå, gå.

Proaktivt, vad är det förjävla ordegentligen? tänkte Andrea medanhon tognästa steg.Kolbitarnaunder hennes naknafötterglimmade ondskefullt, menhon kändeingen smärta.Inteän.

Uppmuntrad av talkören ibakgrunden, ochstärktavatt det faktiskt inte gjorde ont, toghon ytterligaretvå steg.

Sedanhände något. Dennervöst pirrande känslanersattesavpulserandevågor sombörjade ifötternaoch spredsig

9

genomkroppen, ända ut i fingerspetsarna. Andrea upplevde hurett inretryck saktabyggdes uppoch hurett vibrerande kraftfält samlades någonstans imagtrakten. Samtidigtblev hennes huvud kallt, somomhon stoppat munnen full med isbitar.Tankarna, somtidigare fladdratruntavnervositet, klarnade ochenintensivnärvarokänsla fick henneatt registrera varjedetaljavdet sompågickomkring henne.

Medanenisolerad delavhennes hjärna varsysselsattmed att flytta fötterna över det glödande kolet, avsökteAndreas radarblickklungan av människor somträngdesruntden lillaestraden. Hon fick en visionavnågon primitivinvigningsrit,eller kanske en lägereld därmänniskor samlatsför attdelagemenskap ochdramatik.Men iden härgruppen –tjugoåtta personer hann honräkna –var långtifrån alla delaktiga igemenskapen. De sexmedarbetare somhittills kuggatsi lojalitetsprovet kuradei utkanten av klungan, förenade endast av sinamisslyckanden. Ochdet fannsandra, somvisserligen stod mediden vrålande skocken, mensom bara pliktskyldigast rördepåmunnen. Deltagareavnödtvångsnarare än av övertygelse.

På närmarehåll–så tätt intill attAndreaskullekunnat nå dem medhänderna–stodderedan frälsta, firmanskärntrupper, mednågot extatiskt iblicken. Dethär varmänniskor somvisade villkorslös lojalitetmed Market Drill, företagetsom på kort tidvuxittillSverigesstörsta inom mediarådgivningoch marknadsundersökningar. Samtliga hade uppmärksamhetenriktadmot det somutspelade sigpå arenan därhon självvar huvudperson.

Andrea togytterligare tvåsteg– bara fyra kvar nu –med en växande, kuslig känslaavatt hjärnanvar avskildfrån hennes kropp. Ochhjärnan fortsatteatt registrera mediskall precision. Honskannade av ansiktsuttrycken ochblickarna hosdemestentusiastiska ”drillarna”och kundesehur

10

de bekräftade varandra medsnabbaögonkastoch glittrande leenden. Majoritetenvar kvinnor iåldern mellan tjugofem ochtrettiofem, även om det fannsnågra somvar jämnåriga medAndrea, det vill säga fyrtiotvå. De flesta varsinglar,så mycket vissteAndrea. Partytjejer, menockså arbetsmyror somaldrigsanej till övertidstimmar ellerobetalt hemarbete. Honlade även märketill männen, varav flertalethade någonchefsbefattning. De varmer avvaktande ochskrek inte lika hysteriskt.Men väntabaranågra timmar,tänkte Andrea,när vinetoch drinkarnafåttfulleffekt.

Medanbenen rördesig automatisktfortsatte hennes hjärna attanalysera varhon passade in,vilka människor hon bordehasom bundsförvanter,vilka somvar framtida vänner–och tänkbara fiender.

Honsatte nerfoten idet niondestegetnär honinsåg ytterligare en sak: de flesta åskådare höll en mobiltelefon i handen, ochjustnudokumenteradeshennesvandringöver den glödande mattan.Insikten fick henneatt riktauppmärksamheten motsig själv. Vadutstrålade honegentligen under dessa avgörandeögonblick? Vardet beslutsamhet,eller tvekan?Eller,hemskatanke,syntesden ångest somhon egentligen kände?

Andrea fick aldrig tidatt avslutatanken.Hon lyftebenet föratt ta det sistastegetmot räddningen, ochhon kände redanlättnaden över atthelskinnad ha tagitsig igenom golgatavandringen, närhon frös mitt irörelsen. Somenblixt skar en visiongenom hennes medvetande.

Lågornasom hungrigt slukadealltideras väg. Dentjocka rökensom stegmot himlen.Skriken ochdeförtvivlade ansträngningarna attkväva brandhärdarna. Svedan iögonen ochhalsen. Hettan som fick svettenatt rinnai floder.Slutligen etteldhavsom på någraminuter förvandlade husettillaska. Ochkroppen därinnesom kremerades …

11

Mitt idennaskräckvisionmärkteAndreahur plågan som förmedlades av minnet blev fysisk.Hennesvänstra fot, den somfortfarande stod kvar iglöden, sändestrålknippen av smärta genomkroppen. Ändå varhon oförmögenatt röra sigtrots atthon befann sig bara någondecimeter från kantenavglödbädden.

Andrea märkte inte hurhejaramsornaupphörde, ellerhur ögonen spärrades uppi bestörtninghos de paralyserade kollegorna.Hon noterade inte ensTorkels framsträcktahand somsnabbthöggtag ihennes armbågeoch drog hennebort från den hotfulltpulserandeglödhögen.

Långsamt landade Andrea isig självigen. Honkände den lindrandekylan från vätskan(champagne?)som strömmade över hennes fötter ochhon märkte hurenmängd armarslöt sigrunthennes kropp.Det varförst närhon fördehanden till sitt ansiktesom honförstod atttårarna strömmade längs hennes kinder.

”Are youokey?”Den oroligafråganuttalades av företagets it-chef, Kevin, somvar en av de första somrusat fram till henneefter Torkelssnabbaräddningsinsats.

”Jag mårbra”, fick Andrea fram mellan snyftningarna. ”Jag vetintevad somhände,kansketrampadejag snettoch fastnade medfoten.”

Torkel hade fått en bekymradrynka mellan ögonbrynen.

”Får jagseomduhar bräntdig”, sa hanoch stödde henne medarmen medanhan vändeupp Andreasfotsula motsolljuset.

”Detäringenfara”,protesterade Andrea,trots attdet dunkade av smärta ihälen.Märkligt nogpulserade smärtani takt medden spänningsknut somhon känt tidigareoch som hade sitt centrum imellangärdet.

”Detser inte ut attvarasåallvarligt”, konstaterade Torkel

12

efter atthagranskathennes fotsulaingående.”Lite rött,men inga blåsor.Tur attdet varhälen,där hudenärsom tjockast.”

Andrea blickade runt på de oroligaansiktensom omringade henneoch honinsåg atthon varenhårsmån från att schabbla bort chansenatt ta en platsilaget.Hon hade bara diffusaminnen av vad somhäntunder kolvandringen, men just nu fannsdet bara ettsättatt räddaansiktet.

”Äh, vad fan”,sahon iöverdrivetnonchalantton.”Lite blessyrermåste mankunnata. Ochdet härärintevärre än attdet gåröverefter en drinkeller två.”

Orden fick folksamlingenatt explodera iovationer och ryggdunkningar. Kevins oroligaansiktsuttryckförbyttes i lättnadoch hanskyndade bort till bordet därett stortantal vin- ochspritflaskorträngdes medishinkarivilka ölburkar simmade omkring. Efter atthahälltupp en stor,bärnstensgulwhiskyiett glas och fiskat uppenölburkåtervände Kevintill platsenför den tidigaredramatiken.

Hanträngdesig fram iklungan medwhiskyglasethöjt somenfacklaihanden.

”Watch out”,ropade han, ”firstaid on itsway.” Hanhöjde andra handen somhölliölburken. ”And second aid, too.”

Andrea log tacksamt motKevin. Tack ochlov förbritternaoch derastorra humor, hann hontänka innan Kevin räckte fram sinagåvor mothenne. Nu,när chockenhade lagt sig något, kändehon sig lättad,nästaneuforisk. Detvar faktiskt somomden lyckliga utgångenav dettidigarelilla dramat hade gjorthennetillett slagshjälte, elleråtminstone till kvällens huvudperson.Hon mindes knappt de tankar ochvisionersom tagitöverhennes sinne, menhon varfortfarandemedvetenomdet pulserandekraftfält somlevde kvar ihennes kropp.

Medett brettleendepåläpparnaoch en,som honhoppades, obekymradglimtiögonensträcktehon ut handen för

13

atttaemotglasetsom Kevinräckteframmot henne.

Närdet bara varencentimeterkvartills honskullegreppa glaset kändeAndreahur en mäktig vågrusade genomkroppen, vidare längsarmen ochuti hennes högrapekfinger.

Kevinryckteåtsig sin hand en millisekundinnan glaset splittrades ochskärvorna föll till marken.

Hanstodförst somförstenad,innan hantill slut kämpade sigtill ettlitet leende.

”You’rereallyon fire,Andrea”,sahan vilket utlöste försiktiga skratt från de övriga.

FörststodAndreasom fastfruseni bestörtning, sedan samlade honsig ochsamed tillkämpatglättig röst:”Ja,det därvar kanske startskottet förpartyt.”

Nyaovationer bröt ut ochdesom hade glas ellerburkar ihänderna höjdedem motAndreaienskål. Hontog emot ölburken somKevin tvekande sträckte fram ochbesvarade skålen.

Andrea varnästansäker på attingen märkte närhon trampade ut den lillablå lågansom branniden utspillda whiskyn vidhennes fötter.

14

”Ärhon heltjävla dumi huvudet?”

Davidstirradeklentrogetpåskärmen därhan kundefölja Andreasförehavanden irealtid.Han hade redanför flera veckor sedantagit förvanaatt gå in på AndreasFacebookgruppför att(somhan ursäktade sig) visa sitt intresse för hennes nyajobb.

Isjälvaverketvar det inte enbart nyfikenhet somdrev honom, utan ocksåendov känsla av oroblandad meden skvätt cynism.Han kundeinteför sitt livbegripa hennes heta önskan attjobba på ettföretag som, enligthansuppfattning, endast producerade luft.Likalitekunde hanförstå varför Andrea varsåförtvivlat angelägenomatt bliaccepterad av en gruppytligamänniskor.

Även om filmsnutten somhan betraktade imobilen var skakig kundeDavid konstatera attAndreakämpade somen besatt medatt visa uppenglättig fasad, ochhennes leende signalerade ”tyckommig,låt mig vara medigänget”.Men hanhade också, under tiden somAndreavandrat över kolbädden, lagt märketill ettannat uttrycki hennes ansikte–en kuslig tomhet somhan försthade tolkat sompanik.

Hanhade sett den däruttryckslösablickenförut.Ja, faktisktvar det ettavhansförsta, ochstarkaste, minnen från tiden närdeprecishade träffats. Davidrös till närhan erinrade sig den märkliga,och imånga avseenden omskakande, dagenför snarttjugo år sedan.

15 2

Davidhadenyligen blivit antagensom doktorandvid institutionen förastronomi på Stockholmsuniversitet.För att fira dennahändelsebokade hanenskidresatillsittdrömmål: ZermattiSchweiz. På flygplatseniGenèvemötteshan, ochdeövriga resenärerna, av Andrea somvar stationeradi Zermattsom reseledare sedanett parmånader.

Redanden andra dagen, under den obligatoriskaafter ski somavslutade varjeskiddag,hamnade de på stolarna bredvidvarandra. De komsnabbtunderfund medatt de hade sammasmakgällandeutförsåkningoch beslöt attträffas nästadag föratt utforska någranedfarter somAndreakände till,men somintevar markerade på Zermatts officiella pistkartor.

Klockannio dagendärpå möttes de vidliften upptill Triftji,den ökända puckelpisten somvar orsakentill att räddningspersonal nästan dagligen fick göra utryckningar föratt forsla nertilltygade människor medhjälp av skoter eller helikopter.

Vädret varheltperfekt.Blå himmel,vindstilla ochnågra minusgrader.Ävensnöförhållandenavar idealiska. Tre dagars ihållande nederbördunder föregående veckahade lämnat ettmer än halvmeterdjupt täckeav fjäderlättlössnö.

NärDavid anländemed morgonens andra kabinstod Andrea redanoch väntade,ivrigt samspråkande meden lokalskidguidesom verkadeha passeratsjuttioårsstrecket medgod marginal.Hon avbröt sig medenursäktoch mötte Davidmed ettbländande leende idet brunbrända ansiktet. Detspratttilli bröstetnär hangranskade Andrea.Hennes aningenrunda ansikte, därden lillauppnäsanprickades av fräknarsom nästansmältesammanmed solbrännan.Deisblåögonensom betraktade honommed en lekfullt okynnig förväntan. Axellångt, rågblont hårsvalladeutunder hjälmen

16 ***

Varjemänniskahar en öm punkt.

Ikroppen ellerisjälen.

En triggerpunkt.

NärAndreatar detförstastegetutpåden glödheta kolbädden är honplågsamtmedvetenomatt det inte bara är hennes framtidpåföretaget somstårpåspel, insatsen är betydligt högreänså. Om hontapparkontrollen kanhennes destruktiva kraft ta över –precissom den gjorde förmer än trettioårsedan då en gnista sattebarndomshemmet ibrand ochlämnade hennes liviruiner.

Nu måste Andrea resa sig ur askanoch göra uppmed sitt förflutna.Hon är tröttpåatt leva iständig skräck föratt hennes mörkahemlighet skaavslöjas. Menomhon inte kanlitapå sigsjälv,vem kanhon då lita på?

Närenkarismatisk healer oväntatkorsarhennes vägfår Andrea hopp om atthansförmågorska kunnahjälpahenne.

Andreasförsökatt brytasin förbannelsefår dock oanade ochdramatiskakonsekvenser.

www.edical .se info@edical.se

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.