9789180578387

Page 1

VEM ÄR DU

Lill Karlsson Vemärdu

Drama/spänning

©LillKarlsson2024

Foto:LillKarlsson

Omslag:BoD -BooksonDemand,Stockholm,Sverige

Förlag:BoD -Books on Demand,Stockholm,Sverige

Tryck:BoD -Books on Demand,Norderstedt,Tyskland

ISBN 978-91-8057-838-7

Kapitel1

Trettiofemåriga Åsavar oerhörtstressadoch komnågot försenattillarbetet.Startadeupp datorn.Var fortfarandeirriteradöversin man, Daniel,som inte hade tidatt lämnabarnen. SonenNoa krångladepåmorgonen. Svettig hade hon kommit iväg.Danielvar då fortfarandehemma.Blicken gick till kollegorna somstodi en gruppoch pratade. IcentrumstodarbetskamratenViktoria, honvar alltid glad och positiv. En kvinna isamma åldersom Åsa, honhadebörjat på företagetett halvår tidigare.Såg brautoch klädde sig modernt. Allt passadehenneskurviga kropp. Självhade Åsablivitrund eftertre barn,döttrarnaLovatio år ochNoelle varsju år,sonen Noatre år.

Åsasåg sigrunti detstora kontoret ochkände ett välbefinnande. Tolv skrivbordfick plats, mängderavstora gröna växter gjorde att varoch en fickliteprivat. Ekot idet stora kontoret hade minskat. Från panoramafönstret vardet en otroligutsiktöverGöteborgoch Göta Älv. Jobbet somcivilekonomoch revisorvar spännande. Siffrorvar hennes värld. Hennes kontorsplats hade denfinasteutsiktenöver Göta Älv. Varoftamed på chefsmöten ochiblandhöllhon i möten. Lönenvar ovanligt bra. Härhadehon alltid trivts medsinaolika arbetsuppgifter. Företagettroddepåhenne, särskilt eftervinstgivandeupptäckter. Ett pargångerhade honbliviterbjudenchefsposter,men tvingats tackanej. Möjlighettillatt ha flexibelarbetstid varsvårt,barnentog mycket mertid än honnågonsinhadekunnattro.Två barn medskola ochaktiviteter plus en treåring somtog allledig tid. Hennes manreste ofta isitt arbete ochvar hemifrån

7

långaperioder. Daniel varingenjörinombrobygge.En dröm hanhadehaftsedan barnsben.Enman sominte gjorde mycket ihemmet.

En kollegavinkade på henne.Åsa gick dit. Detvar ett fel somkolleganville frågaom.

”Tittahär,klickapåden filen,där serduallakontonför resorna. Gå tillbaka till traktamenten.Det är inte samma datum. Serdu?”

”Duärotroligtduktig, Åsa. Jaghöllpåi en timma. Ett storttack.”

Åsalog ochgicktillsin plats. Ingenkunde ta ifrånhenne denstolthethon kändeöversin utbildning ochsitt arbete.

Hemmet kompåefterkälken.Tvättkorgen varalltid överfull. Ibland lågtvätt på golvet.Vissa gånger toghon fotentillhjälp föratt skyfflaborttvätt,kläderoch leksaker. Köketkunde se ut somenbomb. Vidveckohandling missadesendel,trots att honhadeskrivit nedvarorna.Egentligen varhon inte ämnadatt bliden perfekta frun.Hadealdrig haft perfektordningen ihemmet. Kändebarastressöver städ ochgåi affärer.Vad vardet grannenengångsa, funderade hon, ochlog närhon kompådet.Jag fickgästeroch slängdeihopenkaka. Hurslängde manihopenkaka? Bak ochÅsa passadeverkligen inte ihop.

Dentotalamotsatsen varjobbet, därhadeÅsa alltid varit meräneffektiv. Emellanåtkunde honbli avbruten av kollegorsom behövdehjälp.Allavissteatt honalltidställde upp ochhenneskunskap varutöverdet vanliga. Detroligaste honvisstevar nyadatorprogram. Villehelatiden lära sig nytt.Företaget litade på henne. En pålitlig,effektivoch vänligperson, dethadehon rykteomsig ochvar stoltöver.

8

Visstfanns dettillfällennär hontänkteöverchefsposterna honhadebliviterbjudenoch tackat nejtill. Självklart hade honkäntsig besviken,ävenliteavundsjuk vidmöten med andrachefer. Mendet hade aldrig fungerat hemma. När manintekunde göra någotåtsin situationvar detbaraatt gillaläget ochgåvidare. Ellerbytajobb. Detvar hennes valspråk.

Återigen komett ljuvligt glatt skratt från Viktoria.Ofta förekommande ordfrånhenne varatt manskullevågadet oväntade,levalivet ochvågaöppnadörrentilldet okända. Detvar någotsom Viktoria alltid hade gjort, vilket hade berikathennesliv.FörsiktigaÅsa gjorde helstintedet.Viljan fanns,men tidenräckteintetill. Att våga,mumlade Åsaför sigsjälv.Log ochtänktetillbakanär Viktoria börjadepåföretaget. Ingetvar ovanligt förhenne,som hårförlängning, fransar, fillers ochbröst,vilkethon varöppenmed.PårasternalyssnadeallapåViktorias spännandeberättelserom sina resor. Vissaberättelservar från tidenhon boddeutomlands. Länder somÅsa visserligenintehadedrömt om,men de lätspännande. Australien,det landet kundehon tänka sig, menSydamerikaoch Thailand hade aldrig lockat.

NärViktoriavar på semester villehon allrahelst vara nära havet, då fanns detmöjligheter att surfapåhögavågor. Kollegorna sågbilderpåenvackerkvinnamed surfingbrädanhängandepåhöftengåendes på en kritvitsandstrand. En riktig sexbomb. Då kundeman ta på avundsjukan. Någonundrade surt hurhon fickihoppengartillalltdet där. En annanmuttrade om drogländer.Någon annannämnde hajari vattnet. Hemmai Sverigehadehon haft spännande ochvarierandearbeten.Avundsjukan hosvissa sved hårt,

9

specielltnär de själva inte vågade.Att våga provanågot nytt är att vinna. Att våga ta språnget är att leva.

De tresista veckorna hade vardagen käntssom en fest. FleragångerhadeÅsa varitute ochshoppat, ätit middagar medViktoria. Vissagångerhadedegått medkollegorpå AfterWork. Självklart hade Viktoria blivit en vänoch varit hemmahos Åsaett antalgånger. En dagfrågade Viktoria varför Åsaaldrighadeåkt medDanielpåjobbutomlands. NärViktoriafick frågan hurhon visste det, svaradehon att detberodde på de djupasamtalhon ochDanielhadehaft. Inte så att Åsareagerade över att de hade pratat,utanpådet undvikande sättet Viktoria hade uttrycktsig på.Pådedjupa samtalen de hade haft.När hade de haft djupasamtal? Ordenförbryllade Åsa, varför visste honinte.

På eftermiddagenringdeDanieloch badhenne handla lite extratillmaten.Varorna fannsbarapåFrölundaTorg. Förengångskull flexade honuttidigare. Åsarusadener till bilen. Samtidigtringdemobilen.

”Hej,pappa.Jag sitter ibilen.Danielville ha speciella matvaror somdebarahar på Frölunda Torg.Ja, en omväg, menjag flexade ut tidigare.Jag ringer digsenare.”

Bilköernablevalltlängre. Äntligen komÅsa fram och hittadeenparkeringsplats.Hon rusade in till tvåolika affärer. Letade eftervarorna,men de blev mångafler.Ställde sigi en lång kö till kassan.Det togenlängrestund än hon hade tänktsig.Skyndade tillbaka medtvå fulla kassar till parkeringsplatsen. Chockadstannade honmitt iett steg. Gick försiktigt närmare. Polisenstoppade henne. Ienlikadanbil somhenneshadeenpersonblivitmördad. Detförstod honmed tankepåtrasigt glas ochblod. Personen i

10

frågavar ljushårigoch hängde över ratten.I nästarad av bilarstodhennes. Polisensaatt honfick åka. En blickgick till denandra bilenoch honrynkade på pannan.Hon ryste till ochtänktevilkentur honhade. Sattener kassarna isin bil. Backadeförsiktigtoch blev lotsad ut av polisen. Närhon komutpåleden ringde hontillDaniel. Ingetsvar. Då ringde honsin pappa.

”Jag är stressad.” Snabbt förklarade honvad somhade hänt.”Exaktsamma bil. Registreringsnumretvar ett par siffroromkastade.Ja, obehagligt.Stackarsarmamänniska. Jagåkerhem nu.Jag villebaranämna att jaglever ifallnyheternatar uppmordetoch om du hade sett bilen.”

Köerna varlånga hemåtoch honblevstressadöverbarnensom skulle hämtas.SvorigenöverDanielsom vägrade hämtaungarna bara föratt hanlagademat.Sprangintill fritids. Honkörde fort hem. Parkeradei garaget. De två yngsta varlitegnälliga. Medtvå fulla matkassaroch sonen somtrilskadesvar detnärahon tappade denena kassen när de gick in.

”Jaså, du komhem”, sa Daniel medett glas whisky ihanden.

”Det är välklart att jagkom hem. Du badmig handla på Frölunda Torg.Kontorstideroch köer.Dukännertilltrafiken. Varför hämtadeintedubarnen? Harduont någonstans?”frågade honirriterat.

”Nej.Jag blev bara förvånad.”

”Förvånad? Du gjorde grimaser”, svaradehon,men hann inte säga mer. Barnen bråkade.

Dörrenfick honstängtefter dem. Denkvällen somnade honheltslut.

11

Nästamorgonvar detfullt tempoigen. Somvanligt kördehon till jobbet.Fundersam över Daniel ochhansirritationer somden senastetiden hade visatsig allt oftare. Återigen tänkte hontillbakapålivet medsin man. Daniel hade de sistaårenfrågatomhon ochbarnenville hälsapå honomutomlands,speciellt då iSingapore,men honsaalltidnej.Blottatankenpåatt resa ensami mångatimmaroch byta flightermed Noa, somdåbaravar någramånader och tvåyngre barn till.För att inte tala om handbagage till samtliga.Det fickhenne att bligenomsvett.

Sistagångenhan frågadevar ett halvår tidigare.Dåville hanatt hela familjen kom. Mendet varentidpunktmed bokslutoch honhadeintemöjlighet att få ledigt.Danielbrukade säga att honvar alldeles försnäll.Bokslutet varenviktigdel av hennes jobb.Daniels dröm varatt familjen skulle flyttatillSingapore,men detsahon tvärtnej till.Aldrigatt honskulle viljaboi Singapore. Spanienvar närmarehem.

Spanienvar Europa.

Automatisktmatadefingrarnainsiffrornai datorn.I ögonvrån sågÅsa Viktoriasarbetsplats därmanliga arbetskamrater flockades.Endel togomvägar förett litetsamtal. Plötsligtundrade honvarförDanielintehängderunthenne. Visserligenskrattadehan åt Viktoriasskämt.Med glimteni ögat brukadedetvå säga att de varnästa prinspar Daniel ochViktoria. Ofta skrattadedehögtåtvarandras skämt. Åsahadebörjatkänna sigliteutanför.Enelaktanke dök upplikafortsom denförsvann. Honavskyddeelaka människor ochsuckade högt åt sigsjälv.Kollade någrasiffror ochgjordeomenuppgift

12

Förett parveckorsedan hade Viktoria gått in föroperationövertalning angående en resa förbaraväninnor. Men Åsaville åkapåsemestermed familjen.Det fannsnågot somhettesommarlov.Fastdet hade varitkul att bara sticka iväg tvåtjejer, tänkte honoch börjadeför första gången vackla isitt beslut medtanke på Danielsirritationer.

”Att våga provanågot nytt är ocksåatt vinna”,viskade Åsaför sigsjälv.

Mobilensurrade på skrivbordetför tredje gången.Okänt nummer.När detvar okäntnummersvarade aldrig Åsa, mentillslutvannnyfikenheten.

”Åsa Berndtzon”, svaradehon avvaktande.

”Berndtzon medett zäta ison?”

”Hur så?Vem undrar?” försäljare,tänktehon ochstirrade rätt fram.Såg en vinkande Viktoria somvisadekaffemuggen.

”Heter dinman Daniel?” frågadekvinnorösten.

”Ursäkta?Vem är du?”

”Heter dinman Daniel?”

”Ja, hardet hänt honomnågot?” viskadehon plötsligt skrämt.

”Din manoch jaghar haft en längre affär.Han lämnade migför en svarthårig kvinna medasiatiskt utseende iDanmark.Tydligenkände de varandra.”

”Min manhar inte variti Danmark. Inte nyligen.”

”Han ljuger fördig.Det gjorde hanför mig. Jagvisste inte att hanvar gift ochhadetre barn.Vivar tillsammans i ett år.För en månadsedan gjorde hanslut. Jagåkteefter honomoch kolladevem hanträffade. Du är godtrogen. Fattarduintevem dinman är?Ärduverkligen så naiv?Förstår

13

du inte att hanlurar digåthelvete.Jag satsadeallamina pengar ifondersom Daniel hjälptemig med. Fonderna gick bra. Mentyvärrhadehan fått access till mina konton.Nuär pengarna ochmin pojkvänborta.När jagbad att få tillbaka demskrattadehan migrätt uppi ansiktet.Elakt,ska jagtilllägga. Tänk på det. Jagville varnadig förhonom.”

Detblevtyst.

”I så fall vardulikanaiv. Hallå? Hallå?”sahon. Kvinnanhadelagtpå.

Chockadsjönk Åsaihop, menreste sigstyrktmed vetskapen att Daniel aldrig skulle vara otrogen. Familjen var viktigastför honom. Detsahan alltid.Hennesman hade alltid varitkärleksfull mothenne ochbarnen. Tänk om mannenhadegett kvinnanfel nummer ochljugitomsitt namn Somenförbannelsehörde honkvinnan frågaomefternamnetz ison ochomhansnamnvar Daniel.Tre barn.Lura pengar av en människaoch sedanskrattapersoneni fråga rätt uppi ansiktet.Fruktansvärt. Detskulle Daniel verkligen inte göra.Men ändå rystehon till.Enful röst villeträngasig fram.Men stressen på arbetetgjordeatt honstängde ner den.

Medbestämdasteggickhon till kafferummet. Ilsket tog honenmuggoch trycktefleragångerpåkaffekoppen. Kaffetrannöver. På grundavdet svor honhögt.

”Har dagenbörjatdåligt?”skrattadeViktoria.

”Jag stod itankar”,svarade Åsaoch blev generad.

”Dupratade imobilen.Dusåg argut.”

”Nej,jag varintearg.Det varmamma.Hon villeatt jag skulle åkahem till henneenhelgnunär honvar ensam hemma. Jagfick dåligt samvetenär jagtackade nej”,ljög

14

”Som vanligtfår du dåligt samvete. Åk hemtilldin mamma.GeDanielansvaretför barnen.Jag harmärkt att du taröveralltoch gerhonom inte plats. Behöverhan hjälp kanjag hjälpa till”, skrattadeViktoriaåterigen. Åsastirrade på henne. ”Jag skämtade.Kan du se migmed småbarn?”

”Vad menade du medatt jaginteger honomplats?Jag göralltför att hanska ta plats. Till ochmed tjatar,men han stickerfortare än kvickt ellergör någotannat.”

”Ja, ja,ja”,svarade Viktoria ochskrattade.

Alla ifikarummet pratadesinsemellan.Surretavsamtal försvann närÅsa tänkte på samtalet.Faktumvar att hennes mamma hade ringt, mendet varkvällen innan. Samtalet idag villehon inte berättaför Viktoria.Det varalldelesför personligt.Först skulle honkonfrontera sinman.Enhögljuddkollega avbröt hennes tankar.Hon villepåpekaensak fördem somvar på vägutför att röka.

”Förri tidenfick manrökainomhus.Det stod askfat ialla rum. Rökarenstodi centrum. Vardupårestauranggällde samma där. En icke rökare skulle alltid ta hänsyn till den somrökte.Vilkenskillnadmot idag.Ingen fårrökainomhus.”

”Vistackarsrökareärjagade.”

En diskussion uppstodvar ochhur manslängde sina fimpar. Givetvis blev detkommentarer om giftet ivarje cigarett samt sjukdomartobaken alstrade.Nikotinet nämnde någontillrättavisande.Deskämtadehögljutt om rökningensvaraoch inte vara.Enkommentar somnämndes högt

15 Åsa. ”Danielärborta så mycket från oss. Kvalitetstiden är viktig närhan är hemma. Familjen behöverdet.”

varomallafimpar somlåg efterhusväggar, trottoarkanter elleri ochutanför brunnaroch vidhållplatser.

”Vemsansvarärdet?Företag ochrestaurangerborde sättaupp askfat.”

”Kommunenockså.Jag sågett företagsom hade satt uppenrökruta medtak,väggaroch ett stortaskfat. Ändå slängdefolkfimpar utanför.”

”Rökaren harett eget ansvar.Det är förbjudetatt slänga fimparute.Tänkpåallafimpar somhamnari avloppsbrunnar. Gifter flyteruti vattnet. Vi äter fiskoch skaldjur.Nivet säkert att detfinns flera tusenkemikalieri en enda cigarett. Tvåhundrafemtioavdem är skadliga”, sa Åsalågt, mentankarnavar någonannanstans.

Kafferastentog slut.Deflesta gick tillbaka till sina platser. EftertoalettbesöketgickÅsa direkt till sitt skrivbord.

Tittadeförvånatpåbildskärmen.Någon hade varitinnei datorn.Det behövdes olikalösenordtillprogrammen. Mållöst klickade honruntför att se om detfanns någotatt se på. Till slut gavhon upp, mycket på grundavarbetsbördan samt telefonensom ideligen ringde.Iblandönskade honatt tidenintegicksåfort. Genomtrött åkte honhem.

Daniel hade lagatmiddagävendenna dag, vilket var ovanligt.Alltsom oftast tittadehon på honom. Barnen var runt demhelatiden.Ingafrågorställdes.

”Varförsticker du inte ut på en joggingtur?Duärtjock ochklagarjämtpådin övervikt.Stick nu.”

Toneni rösten lätbestämd.Liteåtdet irriterandehållet. Igen.Förvånatgickhon ochbytteom. Tittadepåröran hemma. Allt lågkvartills honkom hem.

”Joggarduvia Danska Vägen?”

16

Åsas charmigakollegasom ocksåhade blivit en godvän försökte övertalaÅsa att följa med på en resa. Under en lång tidhade Åsakäntsig stressad. Livet pressade hennefrånallahåll, särskilt med en mansom ofta var borta på jobb. Helstville hon inte åkabort. Semesterdagarna behövdes med tankepåhennestre barn.På både arbetet ochi hemmet hände olikasaker som gjorde att hon till slut sa ja till resan. En resa som kolleganViktoriaoch hennes man Daniel skulle ordna. Under resanoch efter en omvälvande händelseblev35-årigaÅsas livinte längre densamma. På bara ett ögonblick förändrades allt.

Drama/Spänning

9578387 789180

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.