Svampsoppa och vit magi S
Mia Möller
MiaMöller
Svampsoppaoch vit magi
©2024 MiaMöller
Förlag:BoD •BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH, Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8057-814-1
Sättningoch omslag: DennisKlarinDesign
Jenny Sjöövar föddi en konstnärsfamilj. Detkunde tyckas ganska kaotiskt,men Jenny fann sigsnabbttillrätta på nedrevåningeni familjenstrevåningshus.
Hennes pappaThorwald Sjöövar författare,skrev både böcker ochdrama till Dramatensstora scen.Han varenman medvisioner ochstora drömmar. Befann sigden långe kraftfulle manneni hemmetsatthan,eller vandrade fram ochtillbaka, på andra våningeni derastrevåningshusmed utsikt över MälarenpåEkerö. Sällansjälsligtnärvarandedåhan alltid hade nyaberättelser till böckereller pjäser ihuvudet.
Veronika Sjöö, Jennysmamma,var en internationellt känd konstnär.Hon varoftapåresande fot.Paris,London ochNew York varhenneshemmaplan föratt sälja denfantastiskt uppskattade konstsom mest bestod av fyrkanter,darriga streck ochkonturerna av naknakroppar.Den långasmala kvinnanmed blåsvart hårklippt somenfyrkant,vistadesoch målade dessatavlorpåöversta våningen, därljusetföllinfråndestora takfönstren ideras arkitektritade villa.
Jenny höll alltsåtill medsin fria uppfostran –som innebar fri, utan ordetfostran –påbottenvåningen, därhon kundekomma och gå precis somhon behagade.Hon fick tidigt lära sigatt klarasig själv utan sina självupptagna föräldrar. Hon fick ettegetkontokort och skötte alla sina egna inköpavkläderoch andraförnödenheter– till exempelsin egen matsom mest bestod av smörgåsar, yoghurt och frukt.
Ofta varhon dock medsin pappapåteatern, ochdet varåtskilliga timmarsom hon spenderade där. Jenny älskadeatt ligga på ljussättningens plattformovanför scenen ochsepådramatiken
nedanför.Där funderadehon över hurolikakaraktärernavar,varför de sa somdegjorde. Hurdelevde ochvad de gjorde,varför de rörde sigsom de gjorde.
Hon blev väldigtbra på attsehur olikamänniskor varoch betedde sig, vilket ledde till attnär honflyttade hemifrån –vilket hennes föräldrar knappt märkte –flyttadehon in ien studentkorridoroch lästetill psykolog.
Hon jobbade inom landstingetförst,men enligtJenny hade de konstigaprinciper så honöppnade eget iden lilla ortenAspnäset, etthundrasjuttiotre kilometersöder om Ekerö, lagom nära föräldrarnasvilla ifalldefick försig atthälsa på,vilket bara hände ett fåtalgångerunder årenslopp.
Cilla Brinkdäremot varsträngt fostradfrånförstastund.Hennes morvar djuptreligiös, nästan åt detöverdrivnahållet,och helt oersättlig iden frikyrkoförsamlingsom hon tillhörde.I alla fall enligt hennesjälv.
AstaBrink tvingade sinmakeAxel, somegentligen varrevisor ochbaraville räknapengar, attbli predikant. Vilket hankom att tycka varganskatrevligt. Folk inte bara såghonom,desåg upptill honom.Detill ochmed lyssnadepåhonom, vilket hanintevar van vidhemifrån.
Hanfickliksomstå irampljusetdåhan klev uppdär ipulpeten ochsåg nerpåförsamlingens förväntansfulla åhörare– något som hantyckte varväldigt behagligt, kanske på grundavatt hanbaravar 165centimeteri strumplästen medanAstavar decimetern längre.
Cillaskyrkligabanabörjade medsöndagsskolaför barn mellan treoch femår. Sedan vardet gruppenfrånfem till åtta år,och då började även bibelskolansom varvarje onsdag. Från nioårvar bibelskolanbådeonsdagoch lördag,och så förstås efter gudstjänsten på söndagarna.Detillbringademer tidi kyrkanslokaler än iden trerumslägenhetpåandra våningen somdekallade hemma, ochsom lågi Aspnäsetdär både Astaoch Axel varuppväxta.
Cilla hade kunnat blinunna,hon kundesin bibelbådeframlänges ochbaklänges. Mennuvalde hon denbarmhärtiga samaritensbana ochblev sjuksköterska. Förstpåäldreboendet därAstahadetänkt
slutasinadagar,vilket gjorde attCilla istället söktesig till landstinget därhon fortfarande arbetarpåvårdcentralen.DegångerdåAsta behövdebesökaden –vilket, kanske genom Guds försyn, inte var ofta –inventerade Cilla källarförrådet. Så förargligt…
Gert Gustafssonvar sontill kommunens högste tjänsteman,alltså tillkommunchefen. Hanvar uppväxthär iAspnäset, hade aldrig sett någotannatoch hade halkat runt på räkmackansom den bortskämde, ja bortklemade, avkomman– utan attnågonsin vare sig behöva ta ansvar eller lyfta ett finger.Kommunchefenhadeatt göra ändå,utanatt behövaseefter sinson,omdet nu varhans… Men detbedyradehansfru så intensivtatt honblevnervklen på kuppen.
AttGertöverhuvud tagetblev gift berodde på atthansfru hade druckitalldeles för mångaölden kvällen,och atthon blev gravid. De mindes bara svagtatt de faktiskt hade hånglat ienskogsdunge bredvidfestplatsen,men ingenkunde påminna sigatt de kommitså långt atthon skulle kunnahablivit gravid.Nej,det komdeinteihåg.
AttCilla Brinköverhuvud tagethadedruckit öl denna ödesdigra fredagskväll ijunivar likaöverraskande förhenne självsom för alla andra. Cilla vari vanligafallenlydig,plikttrogenung kvinna som nyss fyllt artonår.
Denhär förstakvällenpåsommarlovet, mellan vårdlinjensavslut ochsjuksköterskeutbildningen somskulle börjai september, hade hon –trots mångatillsägelser från sinstränga mor– gett siguti sommarkvällenssvala bris ochsattsig attlyssnapåmusiken en bit från festplatsen.
Dunket från basen, skratten ochskriken från ungdomarnas glädje ochglambådelockade ochskrämde henne.Cilla kändesig ung, frioch nyfiken. Hennesexamensklänning gick iljusgulatoner
ochkoftan,som Asta förståsstickat,i mörkaregult. Henneslånga ljusa hårvar somvanligtuppsattienhästsvans.
Hon drogs till musiken, ochsnart befann hon sigutanför entrén medenölburki handen somnågon förbipasserandegetthenne då öl inte fick medtagas in iparken. Hon gömde denunder sinkofta ochgicktillbakamot dungen honkommitifrån.
Hon luktadepåden kalla drycken.Det luktadesurtbröd, men visst bordedet vara gott då alla de andraverkade vara så gladai den? Hon smakadeenliten klunk. Lite surtoch besktvar detallt, men uppfriskande ivärmen. Hondrack någradjupa klunkartill.Det pirrade ikroppenavolydnad. Hon fnissadetill.
”Hallå där”,sanågon bakomhenne ochhon vändesig om.Där stod någraflickor ur hennesklass.Dehadealla ölburkar isina händer ochfnittrande,förvånade attsehenne här. ”Ärkyrkan stängd”, sa de ochskrattade ochslogsinaburkarmot Cillasdåde visstehur hon hade dethemma.
De lade armenomhenne ochdrack,Cilladrack ochfick en ny burk.Sedan minns honbarafnitter ochpratomsötapojkar, helst de somredan hade slutat på yrkeslinjen,devar vuxnaoch så manliga. De varheltvanligaflickor somtrånade efterdeliteäldre pojkarna.
Hon vaknadedagen eftermed huvudvärkoch ettsköte somsved ochömmadeoch förstodinteriktigtvad detkom sigav. De hade ju bara hånglat,hon ochGert… eller?Han hade hållit ihenne närhon kräktes,sedan hade de kramatsoch druckitmer öl,väl …? Hanvar en av de äldresom flickorna talatom. Inte så snygg, menäldre.
Dettog inte lång tidförränAstaförstod hurdet varfattmed dottern, tvingade hennetill läkarenoch dessutom fick ur henne vad denskyldigepojkenhette. Gert Gustafsson.
Bordeinteensån veta bättre? Hanvar ju ingenungdom egentligen.Det blev ett besökhos kommunpampen Sievertoch hans hustru Birgit, därAsta– medanAxelvredsinahänder– krävde
attdeungatuskulle vigas. Astasåg inte bara syndenseländeutan ävenett bragifte, ett kliv upppåsamhällets stege, medatt få kommunchefens sontill svärson. Detkunde vara braför kyrkan.
Halleluja.
Trotsatt maninteförstår finheten idet, Aspnäsetvar absolut ingetställe somutmärktesig.Varesig på kartan ellergenom kända personer.
Närärendet framförts fick Gertsmamma Birgit gå ochlägga sig, honvar somsagtnervklen ochorkadeintemed sådana härstarka sinnesrörelser somdet alltid vardådet gälldehennesson. Detvar inte förstaklagomålet somkommittill henneskännedomävenom honaldrigtroddepådem,folkvar bara så avundsjuka.Desaatt hennes Gert hade ettotrevligtölsinne.Phö.
Sievertvar dock inte kommunchefför inte, en handlingens man varvad hanvar.Såtre veckor efter upptäckten av denoönskade graviditeten vardeungatugifta ochsatta ienliten trerummare kvarteret bortanför de blivande morföräldrarna.Att ha demhär i Fräkna,i detfinaområde därkommunchefenbodde,var inte ettval, detvar en omöjlighet. Etttvångsgiftepågräddhyllanpassade sig inte.
Tyvärr fick inte Sivertsjälv upplevavaresig bröllopeller inflyttningi denlilla lägenheten då hanveckan efterbesöket av de nyasläktingarnafick en kraftigstrokesom både togtalet ochgjorde honom förlamad.Birgitblev vansinnig. Göra så mothenne?Först ta hennesson ochsedan lägga sigsådär …som en grönsak!? Vad menade karln?!
Gert,som aldrig gjort ettvettigt handtagi hela sitt liv,började –somhansfar tursamtnog hade hunnit ordnamed –arbetapå kommunens kartritningskontor.Där hanritadekartor. Vilket han tycktemycket om.Och detpassade honom.Han visade sighaen fallenhetför detstillsamma praktiska arbetet. Hanvar noga meddet hanfickorder om attgöra, egna initiativ låginteriktigt för honom.
Troligtvis vardet hans räddningdåhansungdomstid faktiskt gått över,han varjutjugosexår!
Tidenmed femton öl varjefredag, skroderande, gapandeoch svärande utanförfestplatsen då hanvar för full attkomma in,var förbi.Kanskeinteenligthanssättatt se,men för övriga innevånare iAspnäset. Hanhadeomsanningenska fram ingetvidareläshuvud, hanhadeklaratgymnasiet medenhårsmån.Att studeravidarefanns inte på kartan.
Morgonenefter bröllopetfick Cilla missfall. Nogvar detriktigt tarvligtavGud,för skilsmässafanns inte hellerpåkartan. En omöjlighet. Så nu fickCilla,och Gert medförstås,hålla fast vidsina löften somdeavgettinför Gudoch denna församling.
Detvar bara trepersonersom församlingenbestodavden dagen då vigseln ägde rum. Asta,den starkt troendemodern, denhunsade lille kraken Axel samt dennervklenaBirgitsom ansågsig vara döende sedanden härdagen.Ännunärmare dödenäntidigare.
Sievertlåg på geriatrikens neurologiska avdelning. Kanske vardet detta somstördeBirgitmest, atthan nu varsjukare än hon. Detvar ju hon somvar sjuk ochbehövde tasomhand. Vardet ingensom brydde sigomhenne?
Han komatt ligga däri över femår, vilket grämde både Birgit ochGertdådekände sigtvingadeatt hälsapåvarenda evigasöndag. Detvar en stor lättnadden dagenhan dog. Vilket hangottkunde ha haft dengodasmakenatt göradirekt, de femårenvar absolutbara tillbesvär.
Samma dagsom Cilla komhem från sjukhusetefter sitt missfall flyttade Gert in idet somskulle ha blivit barnkammaren. Med anledning av atthon säkert vartrött ochbehövde vila,och eftersom hans snarkningarsäkertskulle störahenne så …ja.
Hon varbaralättad. Attfåett barn nu,och medGert, var verkligen ingethon ville. Hon kundenufortsätta attstudera ochdet varbra attfågöradet ifred. Hon kundegåinför studiernautanatt tänkapåatt vara dengodahustrunmer än underfamiljemiddagarna somAstaenvisades medatt anordnavid påsk,midsommar ochjul. De få timmarnakunde honstå ut,pappakraken varjuganskatrevlig. Hanhadeialla fall vett attvaratyst.
Astadäremot pratadedesto mer. Om kyrkan,och hurduktig hon var, hurstorbetydelsehon självhadei arbetetmed denkyrkliga syföreningen. Om sitt arbete somkyrkvärdoch vaddet innebarmed
kaffekokningoch bakningavmandelmusslor,schackrutor, strassbröd, kolasnittar, rulltårta, sockerkaka,struvor samt vetebröd. Tala inte om vilket jobb detvar medvetebrödet!
Cilla borde välkunna ha dengodatonen atthjälpasin ömma modermed bakningennågon gång.Men nej, hon hade välför mycket omkringsig medstudier ochsedan arbetetpåsjukhuset, där hon valdeatt arbeta hellreänatt ta hand om sina gamlaföräldrar.
”Och sinsvärmor”,försökteGertsmyga in mendet vardet ingen somlyssnadepå.
Varkom då Birgitsklena nerver från?Hon varväldigt sjuklig med både skoskav, mjälthugg, täta luftröroch Gudvet vadhon råkade ha försvårsjukdom fördagen.Ingen toghenne på allvar,men hon varändåpåvårdcentralen så gottsom varjevecka.Det varden utflykthon unnandesig föratt få komma ut lite.
Dethadejukunnattolkasfel om hon åkttill varuhuseteller till någonannanavAspnäsets butiker,hon somkom från denstora staden.Att hon hamnat här, ibetydelselösaAspnäset, varävendet Sieverts fel. Varför skulle han, denlånge stilige, kraftfulle mannen, charma just henne?Nublev hanjuvisserligen kommunchefhär, menvarför blev hanintedet inågon bättrekommun? Ochnuvar detalltsåförsent,men allt.
Antingenvar detmagen eller hjärtat, ellerkanskehadehon urinvägsinfektion, igen.Hon varmycketförtjust ismå piller. Vardet någongångBirgitblevriktigt arg, riktigtjävla förbannad, så vardet närhon nekadesett nytt recept. Jävlaläkareatt inte förstå!
Så hade Sievertmageatt få en stroke?Hur kundehan göraså mothenne?Gåoch blisjukare än hon. Få eget rumpåavdelningen …precis efter atthan gift bort hennes son? Till en jäntasom läste tillsjuksköterska, mensom sedangömde signär hennessjuka svärmorkom till vårdcentralen.Det kundeintebli värre. Ingen kundehadet så fruktansvärt hemskt somhon.
Skulle detvaramestsyndomSivert? Hanvissteväl inte ensom atthan varsjuk? Detvissteminsann hon! Birgit,med alla sina
krämpor ochenman somlåg somengrönsak.Och sonen! Detvar ju en skam!Gick ochgjorde dendär jäntan medbarn!?Enavkomma efter detdär frireligiösa …packet! Hurkunde de görasåmot henne?
Sievertsaatt hanvar tvungenatt giftasig medhenne.Stå för vad hangjort.Flytta ifrånhenne,frånsin mamma!? Ochsedan läggersig Sievert så där? Helt orörlig,utanett ordtill henneströst …Ja, då kundehon minsannlikagärna fått dö,vad vardet förstraffhon var tvungenatt genomlida?
Attmista sin, iBirgits ögon,vackreson varett fruktansvärt hårt slag.Hur skulle hon överlevadet? Utan Gert varjulivet knappt värt attleva. Hela veckan levde hon föratt hanskulle komma hempå fredagen.Det varnågot somhon faktiskt tjatattillsig.Det varväl detminstahan kundegöraför henne, attgehenne en litensmula av sinegenavkomma.Han träffade ju sinfru,som haninteens älskade, hela veckan.
Enda glädjen idet hela varjuatt detingetbarnblev.Det hade troligtvis tagitknäcken på henneomGertskulle ha fått ettbarn, somhan kanske skulle ha älskat meränsin egen mamma. Detvar för välatt detgick somdet gick.
Strax efter blev detännu en lättnad ideras liv,syndatt säga, genomatt Cillasmamma Asta lämnadejordelivetendastsextio år gammal. Detvar inte bara Cilla somdrogenlättnadenssuck. Den hunsademaken Axel lämnadeett brev istället för attsjälv närvara på sinsalig hustrusbegravning.
Därstodatt hannuämnadelevaalla sina återståendedagar –till viss delpåmedel ur församlingens kassa– vilket han ansåg vara lön för alla timmarhan tvingats tillbringadär oavlönad– någonstans söderomekvatorn.Exakt varframgick inte av brevet.
Detta grämde Cilla enormt då hannu, om inte förr, hade kunnat hjälpa sindotterurdetta äktenskap. De hade nu varitgifta isex år ochdet blev varkenbättreeller sämre.Det varentristessutandess like. Samma sakvarje dag. Veckautoch veckain. Gert ledabsolut
inte av det, mendet gjorde Cilla.Hon togtill ochmed extrapasspå sjukhusetför attslippa vara hemma om kvällarna.
Hon varvisserligen lättadnär hennes morgickurtiden.Dåslapp hon låtsas inför henne atthon varganskalyckligtgift. Fördet ska manvaradåman gett ettlöfte inför Gudoch denna församling. Men Cilla mådde inte bra. Detgjordehon inte. Hontyckteallt vartråkigt ochledsamt.
Arbetet somsjuksköterska tyckte honmycketom. Menlivet som ensamstående fast gift,och boendemed en mansom hon tyckte meroch merilla om,tog på livslusten.Det gjorde det. Hon hade väl blivit hemmablind, för hon komsig inte för attgåifrån honom heller.Ja, naturligtvis inte innanmoderndött. Menefter dethade hon välkunnat, menhon komsig liksominteför …
Hon vari alla fall väldigttacksam över attGerthar attgörapå helgerna.I börjanvar detvarje helg hos mamman,men numera åkte hantill sommarstuganvarannanhelg till Birgitsstora förtret.
Igengäld besöktehan henne varjeonsdagockså.Birgitbodde ensami detstora,enormt storahusetidet finaste områdeti Aspnäset, Fräkna. Ifolkmun kalladesdet för Guldhyllan. Detlåg högt medutsiktöversjönAspen.Väldigt vackertomman inte blivit hemmablind, vilket mångablir.
Cilla hittade annonsen om sommarstugan, detlilla torpet,i tidningen.Hon övertalade Gert attköpadet.
”Det vore skönt fördig attkomma ut inaturen lite”,sahon.
”Vore det?”svarade han, ochsåköpte de stugan.
Så Gert åkte till stugan denhelgendåhan inte åkte till Birgit. Birgit varsur på Cilla fördet också, menhon kundeintebli surare på henneänhon redanvar,såför Cilla speladedet absolutingen somhelst roll idet storahela.Dehadeingenrelation, svärmodern ochsvärdottern. Eller,det skulle vara attdesvorövervarandras varandeisåfall.
Cilla åkte förstås självtill stugan denhelgen då inte Gert åkte dit. Medenkopp kaffe på trappanomvåren då syrendoften spredsig
från häcken sombrett ut sigöveralla breddar. På sommarendåhon vandrade runt iskogenoch plockade blåbär,omhöstendåhon plockade svampoch lingon. Om vinterndåhon lågpåsängenmed en bok ocheldadei kaminen, då vedens sprakandeoch råbockens skallvar de enda ljudensom hördes. Platsenvar ettnödvändigt andningshålför Cilla.
Stuganhadetvå smårum ochett ännu mindre kök. Iköket fanns detnödvändigaste, en kylmed frysfack.Endiskhooch en bänkspis. Ettköksbordoch tvåstolar. Vatten fannsi en brunnpågårdenoch utedassetlåg vidskogskanten.Till stugan gick en smal vägsom man inte skulle troatt denleder någonstans,men denkom fram till gårdsplanenoch detvar vackert, pittoreskt,där vidskogen.
Cillasnedstämdhet blev så påtagligtatt arbetskamraterna började blioroliga för henne. De skickadehenne till en psykolog somkanske kundetalaomför henne vadhon skulle göra, hurhon skulle lösa sina problem.
Eftersomhon arbetade på vårdcentralen gick hon till en privat, utepåstan. Aspnäsetäringen stad,men förenkelhetensskull kallas dendet. En kvinnlig psykolog förstås,för hon skulle inte kunna prataomsin man, sitt äktenskap,med en man.
Cilla hade aldrig funderat över varför hon inte hade någon sexuell lust till sinman.Intetill någonannanman heller, för dendelen. Inte förränhon satte sigi soffanhos psykologen.
”Hejoch välkommen, jagheter Jenny Sjöö.”
Hennes leende vardet vackrasteCilla någonsin sett.Det kändes somatt kroppen smälte, somatt hon skulle smälta ihop ochkanaur soffan, därhon satt ochhöllsig krampaktigtiarmstödet.
Jenny restesig ochhälldeupp ett glas vatten somhon gavhenne, hon såghenne rakt iögonen. De brunaste,dedjupasteCilla någonsin sett. De såghenne.Såg hennes själ.Desåg in ihennes hemligaste lilla skrymsle, in ihenneshjärna, henneshjärta, in i hennes blodomlopp.
NärJenny sattesig bredvidhenne på soffanoch toghenneshand försvannallt annatomkring Cilla.Hon böjde sigframoch kysste Jenny.Deras förstatimme tillsammans blev ingetmer sagt än just de orden: Hejoch välkommen, jagheter Jenny …
Cilla kombaratill mottagningenför en sittning.Ellersittning?
Snarare liggning, om detfinns något somheter så.Efter detta första möte träffadesdehemma hos Jenny. Hon bodde iennumera nyrenoveradvindsvåning medutsiktmot Stadsparken.
Jenny hade bott härsedan hon flyttade från studentkorridoren, menförst förett år sedanhadeden blivit renoverad.Hon älskade denöppna planlösningenmed ett stortrum ochett hypermodernt kök. Sovrum medbadrumi vinkel inrett iljust grått.
Cilla älskadeden också. Hennes ochGerts lägenhetvar en omoderntreapåandra våningen iett helt vanligthyreshusfrån miljonprogrammet. Så tråkig,och fortfarande medärvda möbler eftersomvarkenCilla ellerGertbrydde sigomsittgemensamma hem.
NärCilla en tid,sålänge somtvå år faktiskt,varit tillsammans medJenny,bestämdedesig för attdet fick vara nog meddetta skådespeleri. Detvar meroch mersom en av de pjäser Jenny berättade om för Cilla,som hon sett liggandeovanför scenen.Där dramatiker levde ut sina demoner, därskådespelarnahatadeoch älskademed stor passion.Skrattade ochgrättröstlöst.Envärld som Cilla aldrig upplevt. Ettjulspel ikyrkanvar inte jämförbart,förstod hon.
Hon ochGerthyste inte något aggmot varandra,dådeknappt umgicksöverhuvud taget. På vardagarna hade sportenpåteven redanbörjatinnan hankom hemfrånarbetet. Hantog av sigkavaj ochbyxor ochsatte sigi soffanmed en öl ochsåg på fotboll, iklädd endast skjortaoch kalsonger.
Till attbörja medhadeCilla buritinenbrickamed kvällsmattill honom.Den varavlättare slag,teoch smörgåsareller en enkel soppa. Eftersombådatvå hade ätit middagpådagen tyckte Gert att deträckteså, eller hans mamma vardet nog somtyckte det. Och Gert höllmed,som alltid.
Efter någotårslutade honmed det, ville hanäta fick hanväl ta signågot.Det fick räckamed attordna matlådortillveckorna.
Cilla stängdeinsig på sitt rumoch lästeböcker. Därfick hon vara ifredoch kundeförsvinna borti äventyrensom böckernatog medhenne på.Efter en tid börjadehon gå kurser för attslippa gå hem. Spanskakurs, en bokcirkel, ellersåtog hon extrapasspå sjukhusetpåkvällstid bara föratt slippa vara hemma.
Nu varhon färdig medalla kurser ochkvällsjobb, menså tacksamatt hon hade detatt skylla på.Efter jobbetcyklade hon på sinrödacykel direkt hemtill Jenny.
Svampsoppaoch vitmagi
Cillaönskar bara en sak, attfålevamed Jenny. Honhar försöktskiljas menGert sätter sig på tvären hela tiden. Till sisttröttnarhon ochser bara en vägutur detta helvete till äktenskap. Attdödahonom.
Detärlättare sagt än gjort. De försökermen detblirbara fel,ännumer kaos. Till sistfår de hjälpfrånett oväntathåll. Nancy, denvitahäxan harsettvad som håller på atthända,vilketär, enligt henne, heltfel vägatt gå.Med hennes hjälp ochdemagiska krafterna fårävendenna berättelse ettlyckligtslut.
MiaMöllerärfödd1960 ochuppvuxeni Motala,men bornumerai Hällestad medsin make.Hon hartre sönderoch fyra barnbarn.Arbetat inom vården men är numera pensionär. Honskriver medvärme,humor ochvardagsrealism.
Sagt om Mias böcker
”Det är så häftigtför detkänns verkligen somatt manärdär”
”Skriver medglädje, spänning, kärlek ochgivmildhet”
”Missa inte MiaMöllers böcker iall media–dåhar du missat något”
