Byrånför lyckliga skilsmässor
Anna Wester &Marie-LouiseKanon
Byrånför lyckliga skilsmässor
Utgivensom ljud-och ebok av Lind &Co
Copyright© Anna Wester &Marie-LouiseKanon,2024
Omslag:Emma Graves,designstudioe.com
Omslagsfoto: Shutterstock
Bokenärpublicerad somljud- ochebok av BokförlagetLind& Co AB,Stockholm, 2024
Kapitel1 ALTEA
AlteaBlomsvepterestenavvinglaset ochreste sigfrånstolenpåDa Peppesuteserveringi GamlaStan. Honlog motNiklassom komgående över Storkyrkobrinkenmed sinvanligaslängigastil. Detmörka håretmed gråinslagvid tinningarna sågnyklippt ut ochlinneskjortan hängde nonchalant utanpå ettpar ljusachinos.Solbrännanfrånveckan på Rivieran ijunigjordeatt de blåögonensåg overkligtintensiva ut. Lika snygg, om inte snyggare än dendag de giftesig iSeglora kyrka 2001. För7670dagar sedan. Altearynkade pannan ochlät siffrorna dansai huvudettills de hittaderytmen. 184 089 timmar tillbringade jag somdin fruinnandudumpade mig. Förhenne,tänktehon ochdrog uppmunneni ettännu större leende närden blondakvinnanmed perfekta tänder ochhögaklackar bredvidNiklassträckteframenhand medpianofingrar.
”HiAltea,det är jagsom är Danielle.Såfintatt äntligen träffas. Nickey har…”KvinnansnegladepåAlteasexmakeoch hade anständighet nog attseåtminstone litegenerad ut.”Ja alltså Nickey,men även barnen,har pratat om dig. Underbaraomdömen från underbarakids!”
Rösten varlitehes ochentydlig australiskbrytninghördes. Altea ignorerademuskelryckningen iögat, hoppadesatt denintesyntes. Så detvar ”kids” och”Nicke” nu minsann– ellerNickeyomman varfrån Australien. Ochhon självhadefåttomdömen,som atthon lågute på
Reco.Hon vissteatt barnen hade träffatden nyakvinnani deraspappasliv meninteatt de redanlärtkänna varandra.Herregud, stämpeln
på skilsmässohandlingarnahadeknappt hunnit torka. Dessutomhade
Niklas alltid avskyttnär mankallade honomför Nicke. Detlät somatt hanvar femåroch inte femtioett. Honsvaldeoch kisade föratt måla
på singlada blick.
”Åhhoppasatt du inte harberättatallt …Nicke!Vimåste ju bevara litemystikmellankvinnorna idittliv!” Alteablinkade åt Niklas somverkade fördjupa solbrännan.”Jättekulatt få träffa digockså!” fortsatte Alteaoch släppteDanielleshandför attsträcka ut armarna.
”Viärväl ändå familj nu ochi vårfamilj kramas vi”, sa honoch slöt denouthärdligtungdomligavarelseni sinfamn. ”Vill ni ha vin?”
Alteapromenerade ensamfrånGamla Stan.Till skillnad från Danielle hade hon på sigbekväma sneakers ochviskosbyxor medrevärer isidornasom matchade denknälångakimonon. Allt igröna nyanser. Oversize vardet hetastei butikernaden härsäsongenoch Alteagillade det. Detvar perfekta femtio plus-plagg. Danielle hade däremotinte snappatupp trenden. Dengröna klänningen utan axelband hade varit så tajt attman kunnat se minsta skavank, om hon nu hade haft några. Antagligen varävenhuden somintesynteslikaperfekt somden hud alla fick se.Danielle lyckades även medkonststycket attfåbystenatt se uppnosig ut utan bh.
Alteadrogi skjortan ochgnedunder spetsbandetsom skavde in i enaaxeln.Hon gick långsamt ochtog in dennästanrödahimlensom speglade sigi vattnet utanförKungligaslottet.Det varenfin kvälloch detvimlade av cyklisteroch parsom strosade hand ihand. Precissom
Niklas ochDanielle hade gjortsåfortdevinkatoch försvunnitrunt hörnet. Ja,Altea hade smugit efterdem en bit. Inte somenstalker förstås. HonvillebaraseomNiklas, numera Nicke, även ändrat signär detgälldeatt visa känslorpublikt.Det hade han. Alteasuckade och grävde ihandväskan. En bitplopp fick duga somtröst.Hon hann bara riva uppena kanten på pappret innanmobilsignalenpåtaladeatt Mia ville ha en uppdateringomkvällen.
”Hallå babe,hur varhäxan?Ska vi skapadrev?”
Alteaskrattade till. HonhadekäntMia sedanförstaklass igrundskolan.Dehadegenomlidit denförstaförälskelsen, pinsamma skoldanseroch denförnedrande ”snurraflaskan”tillsammans.Dehadevarit på samma studentbaler,förloratoskuldensamma vecka, peppatvarandra införförstajobbet,stöttati äktenskapoch underbarnens alla trotsperioder.Och nu skilsmässa förAlteasdel.
”Nejdå,inget drev.Hon varheltokej. Riktigttrevlig faktiskt.Ung ochtight mentrevlig.”
Hontog en tugga av chokladenoch målade på leendetsåbrett att en farbrorhon mötte nickadeglatt.
”Hon vill till ochmed ta medAxeltill Sydney islutetavsommaren.
Honska tydligen avslutanågot projektoch erbjöd sigbetalabiljetterna.”
”Men väntanu. Skahon åkaöverhalva jordklotet meddin son? Bara de två? Harjag missatadoptionsförhandlingarna?”Miasröstavslöjadevad hon kände. ”Och fårhon ensadoptera? Trodde detvar åldersgränsför det.”
Alteaskakade på huvudetoch skrattade.
”Hon är trettiotvå.Såingen tonåring direkt.”
”Fjorton år äldreänAxelalltså.Tänkvilken visdom honkommer atttillförai mingudsons liv.Ska de åkarunti Australiensom backpackersockså?”
Alteaälskade Mias träffsäkra sarkasmoch önskade atthon själv kundevaralikadan.Men inte just idag.Hon behövde kommahem nu.
”Jag tycker detvar fint av Danielle atterbjuda sigoch tydligen tycker både hon och… Nicke… attdet kanvarabra förAxel. Hanhar ju fyllt artonoch skulle gagnas av attuppleva liteavvärlden,såatt han inte stagnerarvid spelkonsolerna.”
”Nicke?” Nu brötsMiasröstsom atthon hamnat imålbrottet. ”Vem fanärNicke?Hur mycket vinblevdet ikväll? Pratar vi om Nicke Nyfiken?”
Alteafnissade till.
”Danielle kallar honom Nickeoch hanverkarheltokejmed det. Fast hon uttalardet Nickey.”
Alteaförsökteimitera Daniellesbrytning. Skrattet bubbladeupp ochblandades medMiasgapskratt somkunde få en helsal attstanna uppoch undravad iall sindar detvar förutomjordisktsom rulladein. Närdehämtatsig togMia till orda igen.Nuutanskratti rösten.
”Men du,allvarligt. Är du verkligen okej meddet här? Alltså med alltihop. Varför träffarduens dendär kvinnan? Honvar ju otrogen meddin man. ”
Muskelni ögat började ryckaigen.
”Teknisktsettvar detingen otrohet. De hade inte haft sexinnan hanberättade.Deblevkäraoch …ja, sånt kanman inte hjälpa.Ibland slår blixtenner.Och innandusäger någotmer,jaför hundrade gången så litar jagpåNiklasnär detgällerdetta.”
En djup suck hördesi luren.
”Fråganäromdulitar på Nickey?”
AlteahadepasseratTegelbacken ochtog siktemot Stadshuset och backen uppmot lägenhetenpåHantverkargatan 59. Honlängtadeefter attfåkrypa neri bäddsoffan. Ellerskulle hon ta Klaras säng nu när dottern tillbringadehelgenhos mormor ochmorfar? Detvar inte tal om attlånaAxels rumför därkom maninteinutansprängdeg eller grävskopa.
”Altea?Blevduledsen? Jagblir bara vansinnignär jagtänkerpå hela situationen. Hurhan harbehandlat digoch hurdugör detsålätt förhonom.”
”Nej,gud nej! Jagärinteledsen. Förlåt,jag tänkte på vilken säng jag skulle sova i. Ettavalla lyxiga valpåbarnfriaveckor”, skojadehon och svalde.”Oroa diginte, detärheltokej. Jaglovar.Vet inte om jagska gå medpådet härmed Axel ochresan såklartmen Danielle är en helt normaltjejoch de verkar lyckliga medvarandra. Niklas harliksom lugnat nersig.Kanskeärdet detta hanhar väntat på hela livet?” Hon ryckte på axlarnaoch sa detmed ettlättmen ändå seriösttonfall. ”Och isåfallärjag glad förhansskull”, la hon till.
Detblevtysti lurenoch Alteaundrade om Mialagtpå.
”Hallå?Mia?”
”Jag tycker ändå attduska tittapåden därlänkenjag mejlade.Den
om terapigruppenför skildakvinnor.Ävenomdumår brai detjustnu kandet komma en baksmälla.”
Alteakunde nästan se dendjupa rynkan mellanväninnans ögon. Miavar svårastavalla attspela en roll för. De kändevarandrautanoch innan. Ellernej,inteheltoch hållet. Inte ensMia kändeden riktiga Altea. Ingengjordedet.
Kapitel2 SARA
Sara klev över kuverten somsamlats ienhotfull hög på hallmattan. Honhadeundvikitatt ta uppdem iflera dagar, menförstod attdet mest varobetaldaräkningar somgåtttill inkasso. Varför skickadesens betalningspåminnelser ut medbrev, varintemålet ettpapperslöst samhälle?I ögonvrånsåg hon attett kuvert varstörreändeandra och puttade hela högen åt sidanmed enafoten.Tänkomdet var…?Nej, Marcus hade sagt ”enpaus” ochatt de skulle ta sigtid atttänka innan de ansökteomskilsmässa. Dessutom måsteväl blanketterna gå attfylla ionlinenuför tiden.
Förtio år sedannär de varitgifta itre år misstänkte Sara attMarcus varitotrogen.Dåbeställdehon hemskilsmässoblanketter från tingsrättenoch la fram på köksbordetmen hanmärktedem inte.Tillslutkastade hon demi papperskorgen. Honhadealdrigtänkt skicka in dem utan ville bara markera. ”I nöd ochlust” hade de lovatvarandraoch då gavman inte uppsålätt.
Sara la mobilenpåden minimala hallbyrånoch sparkade av sigde slitna gymnastikskornai farten på vägini köket– ellerkokvrån snarare. Förtredjedagen irad blev dentänktajoggingrundan iställetentur till affärenoch matkasseninnehöll ingennäringden härgångenheller. Kvartersbutikenhaderea på Marabous tvåhundragrammare ochhalva priset på allglass.Att-göra-listanlåg framme ochhon markeradeträning somklar, även om detbarablivitenkortpromenad. Efter
duschenskulleSarastäda bortalla spår somfanns kvaravMarcusi hans gamlaövernattningslägenhet. Lakanengjordehon sigavmed redanförstadagen hon tvingadestillbringahär.Dagen närMarcus meddelatatt hanhadekänslor förenannan kvinna ochdärförbehövde en paus.Enpaus, tänkte hon igen.Inteskilsmässa. Hela kroppenfylldesavilska närhon tänkte på detögonblicket. Ironin iatt Marcus behövde en paus.Saratänktepåallagångergenom åren somhon hade behövde en paus från uppdragetsom projektledareför Marcus och barnensliv.Men hon hade bititihop varjegångoch kämpat vidare,för detvar vadett äktenskapinnebar.
Ikylen stod fortfarandeenglasburkmed denäckliga sorten oliver medchili somhan alltid åt.Förutom någraböckerSaraaldrigsettvar bokhyllanfullmed tidningaromfotografering ochpopulärhistoria. NågraElle ochVeckorevyn somdefinitivtintevar Marcus.Badrummet behövde ocksårensasfrånbevis på Marcus ochhansälskarinnasexistens.
Sara satte sigvid köksbordetoch sågutöverbakgården ochhöghusetpåMedborgarplatsen somskymtadebortomallén. Honöppnade en chokladkakaoch lästenotiserna på telefonen.Kristianhadefotbollsträning ochMax gick sistadagen på sommarförskolan.HadeMarcus ordnat presenttill pedagogernaeller läthan någoninhyrdbarnflickata hand om det? Sara lutade huvudeti händerna ochsnyftadetill. Hur kundeMarcusgörasåhär mothenne?Varförsatthon här ensami en etta på Södermedan hanlevde sitt liv somvanligt ivillani Bromma?
Detvar inte överenskommelsen.Enellertvå nätter hade hanföreslagit
ochsagttillbarnenatt ”mamma skulle på konferens.”Varje kväll var detnya bortförklaringaroch detsenaste budetvar atthon skulle få komma hemtill helgen ochvaramed barnen närhan åkte iväg med grabbarnapånågon weekendresa. Sedanskulle de göra en plan.Tillsammans.Sarahoppadesatt honskullestanna hemma föralltid efter det. Atthan skulle inse atthan behövdehenne.VissteMarcusens i vilken låda osthyvelnlåg?Ellerhur Maxloggade in på Ipaden föratt denskulle vara barntillåten. Honskrev någrasms till sönernamedan hon tuggade isig av chokladen. Mammaälskardig.Vises snart, skrev hon till Maxmen till Kristian fick hon tänkaefter så attdet inte blev pinsamt. Hoppasatt fotbollsträningengickbra.Jag kommerpåmatchen ihelgen.
Varför skulle hon duscha närsannolikhetenatt träffa någonannan underdagen varnoll? Honkunde lika gärnagåruntoch stinka svett. Sara damp neri denobekväma futonenfrånIkea, denendasoffa som fått platsi vardagsrummet. Bachelor Danmarkfickdet bli. Sexigdialekt ochlitetröst vardet ändå iatt se andrafåsinahjärtan krossade.
Fyra avsnittsenarevar chokladenuppäten ochprogrammethade motsatteffekt.Kärlekenspirade mellandeltagarnaoch de hade djupa samtal om framtiden. Om de bara vissteatt allt kunderyckas ifråndem en dag. Sara gick ut ihallenoch togupp posten. Webbhallen, Telia, Tele2och Åhléns skulle få sina pengar ochi morgon tänkte honkräva attMarcusswishadehelasumman. Atthon inte tagitmer än enstaka frilansuppdragdesenaste åren varnågot de hade bestämttillsammans
underrelationenoch nu läthan hennetakostnaderna förhansövernattningslägenhet. Detvar inte rättvist.
Honsmälldeigendatornoch ringde uppPernillaför säkert femtondegångenden härveckan. Välmedvetenomatt hon ältade för mycket ochatt hennesbästa vänhadeegnaproblem atttänka på.Mitti semesterndessutom. MenSarahadeingen annanatt pratamed.Hon behövde höraatt hon inte vargalen somMarcusantydde,eller få bekräftatatt ilskanvar befogad. Itelefonlistanfanns detflera barndomsvännerfrånTyresösom hon fortfarandeumgicks sporadiskt med mensedan hon träffade Pernilla på journalisthögskolan vardetvå oskiljaktiga. De delade allt ochPernilla varden enda somvissteom Marcus dåliga sidorbakom denputsade fasaden. Grannfruarna i Bromma ville hon inte pratamed ochriskera attbli huvudämnepå nästaskvallerträff.
Dethördesmusik,rösteroch skratt ibakgrundennär Pernilla svarade.
”Hej,det är jag”,saSaraoch tvekade. Bordehon låta bliatt ösasin skit idag?”Varärdu?”
”Hej Sara,jag berättadejuatt detvar sommarfest på radion. På en båt.”
Pernilla lätsmått berusad, elleromhon bara varglad.
”Störjag?” frågadeSara, menväntade inte på svar.Förstod attdet varendum fråga, menhon behövde verkligenprata.”Förlåt attjag ringer nu.Jag försökte få tagpåbarnen, menficksvarvia smsavMar-
cusatt de är hos sinfarmoroch farfar ochatt de ringer imorgon. I morgon. Ochomdeäri Örebro harjukillarnamissatsinaaktiviteter.”
”Snälla Sara”, avbröt Pernilla ochfickhöjaröstennär musikeni bakgrunden blev högre.”Jagärpåenbåt ochkan inte pratanu.”Hon slog på kameranoch logmed rödmåladeläppar. ”Kolla här”.
Välklädda,uppsminkade, gladamänniskor svepte förbi. Sara svalde ochville blunda närhon sågsig självi denlilla rutan. Håretvar stripigt ochfärglöst, hudenblekmed mörkaringarunder ögonen. Honbehövde verkligen duscha.
”Förlåt”,sahon igen.”Vi hörsi morgon.”
Pernilla la inte på,utanletadeupp en platspåbåten därdet var trångt mentystare.
”Gumman, jagkommerförbi imorgonsåpratarvidå. Mendukan välkolla på länken jagskickadei morse. Om stödgruppeni kyrkan.Jag tror attdet skulle vara braför digatt träffa andrai sammasituation.”
Sara villesägaatt detinteallsvar säkert attdeskulle skilja sig, men honhanninte. Pernilla gjorde en slängkyssoch klickade bortsamtalet.
Honvissteatt hon borde försökaprata om andrasaker än sina egna problem.Men en stödgrupp? Vilkaanmäler sigens till en stödgruppför deprimeradeoch dumpadekvinnor?
Sara gjorde om soffan till säng ochlasig ovanpå täcket medtelefoneni handen.Titta skadadejuinte. Innanhon hann tryckapålänken till stödgruppendök ettfotoupp på Facebook.MinafinaM ochett hjärta,stoddet underenbild på Marcus ochMax.Upplagd av henne, denungavackraBianca. Sara försökte lokaliserabakgrunden, mendet
syntes bara någraträdoch en klarblåhimmel. Marcus logini kameran ochSaramindesnär hanhadesettpåhenne medensådan blick. Eller mindes hon fel? Hade hannågonsin gjortdet?Hon betpåunderläppen ochborrade nerhuvudet ikudden. Hosfarmoroch farfar,visst.
IKYRKANS STÖDGRUPPFÖR SEPARERADE är atmosfären tät av bitterhet och hämndlystnad. Mentvå av kvinnorna är intesom de andra. Altea, som harengod relation till sinsjälvupptagne exman och hans nyapartner, harprecis som den likasinnade Saraenpositiv synpåskilsmässor och anser attdeärenchans till nystart.Men Saraspositiva fasad döljer en bittersanning - hennes skilsmässa harvarit alltannat än lycklig, och självförtroendet är ibotten.
Vänskapen mellan Altea ochSaraväxer sigstarkoch de startar en byrå föratt hjälpa andra attskapa positiva separationer.Defår snabbt klienter,och isessionerna använder Altea sig av sina kunskapersom hundpsykolog, ochnär media får upp ögonen för byrånfår Saraäntligen skina med sinbakgrund somjournalist. Derasförsta stora event, en skilsmässo-weekend,får dock oanade konsekvenser.Altea flirtar medmanneni ettavparen,men han är också gammal väntill Sara. Missförstånd uppstår och väninnorna måstekonfronterasinaegnaskilsmässor för attreparerasin vänskap.
Medenblandning av djup och humor balanserar denna hjärtevärmande historia frågan om detens går atthaen lyckligskilsmässa och vaddet innebär ipraktiken.
