EN MARTINSSON OCH WIDELL-DECKARE
EN NÄSTAN VANLIGKRIMINALROMAN FAMILJ
DEL
4
I KUNGÄLVSMORDEN
.
EN NÄSTAN VANLIG FAMILJ Del fyra i Kungälvsmorden
böcker i serien Kungälvsmorden Jag lämnar dig aldrig 2021 Den tysta skulden 2022 Det är vackrast när det skymmer 2023 En nästan vanlig familj 2024
© 2024 Johan Osbeck Illustration: Johan Osbeck Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8057-603-1
Till Tina, mitt bollplank genom hela bokserien. Du är guld värd!
5
En nästan vanlig familj är den fjärde boken i Johan Osbecks Deckarserie Kungälvsmorden. De viktigaste karaktärerna i Johans böcker är: Lars ”LM” Martinsson, 43 år. Han är Kriminalkommissarie vid Kungälvspolisen. Smeknamnet LM fick han redan på polishögskolan. Både tack vare sitt namn, och att han röker cigarettmärket LM. Jenny Widell, 34 år. Hon är kollega och vän till Lars Martinsson. Hon är kort och slank i kroppen, och har ett lite speciellt ordförråd med många svordomar och udda uttryck. Odd Grenström, 45 år. Han jobbar sedan ett halvår tillbaka som polisintendent i Kungälv, och är Lasses närmaste vän och chef. Dom lärde känna varandra på Polishögskolan. Han är gift med Sofia, och tillsammans har dom dottern Elsa på åtta år. Mia Sommargren, 39 år. Hon kom till Kungälvspolisen tillsammans med Odd Grenström för ett halvår sedan. Hon bor i Haga med sin sambo Anders, och tillsammans har dom sonen William som diagnoserades med Autism när han var fyra.
6
Oliver kollade på den digitala väckarklockan, och för vilken gång under dom senaste fem minuterna visste han inte. Men nu slog den precis över till 06:55. Om fem minuter skulle Felix försiktigt tassa in i hans rum. Dom skulle ut på skattjakt. Felix är nio, och tre år äldre än sin lillebror Oliver. Prick klockan sju skulle dom smyga ut och ge sig iväg bort i det okända, för att finna en stor skatt. Det var precis som boken av Robert Louis Stevenson, där den unge Jim Hawkins och kapten Long John Silver ger sig ut på äventyr till en öde ö för att finna en stor sjörövarskatt. Han hade fått boken Skattkammarön i julklapp av farmor och farfar. Oliver hade inte riktigt lärt sig läsa, men bilderna sa mer än texten. Bilderna av sjörövarskeppet som seglade i dom stora vågorna hade etsat sig fast i hans minne. Den svarta himlen med dess blixtrar, samt det lika nattsvarta havet. Och vem vet vilka sjömonster som lurar under dom vita vågtopparna. Allt ifrån Kraken till sjöjungfrur. I natt var det han som skulle vara Jim Hawkins, och Felix skulle vara Long John Silver. Och skogarna vid Svartedalen skulle bli deras alldeles egna sjörövarö.
7
06:58. Han smög sakta upp ur sängen och drog på sig sina kläder med pyjamasen under. Försiktigt släppte han på haspen till sovrumsfönstret. Det knarrade så att det ekade i det lilla rummet. Hans slöt ögonen, och så försiktigt han bara kunde, sköt han upp fönstret. Men det hjälpte inte. Han trodde nästan det skulle höras in till mamma och pappas sovrum. När han öppnade ögonen igen såg han i ögonvrån hur sovrumsdörren öppnades. Han stelnade snabbt till, innan han såg att det var Felix. När Oliver tagit på sig sin pirathatt, och fäst träsvärdet som han och farfar hade täljt på landet vid skärpet, så smög dom ut i den svala morgonbrisen. Solen höll på att gå upp, och det orangea ljuset lös upp skogen, samtidigt som lätta snöflingor började falla över Svartedalen. Dom sprang in emellan träden, Oliver med svärdets topp riktad emot trädkronorna. Plötsligt stannade Felix till och plockade fram två spadar ur ryggsäcken. När Oliver kollade ner på backen tyckte han verkligen att dom två grenarna som låg på marken såg ut som ett kryss. Felix sträckte över den ena spaden till honom och dom började intensivt gräva i jorden. Här kanske vår sjörövarskatt är nergrävd tänkte Oliver samtidigt som hans små armar jobbade så att svetten blänkte i pannan. Plötsligt stannade han upp med fasa i blicken. Han släppte spaden samtidigt som det kom ett hjärtskärande skrik ur hans mun. Felix kollade ner, och blicken fastnade på en resväska som av spadens tag hade öppnat sig. Även han skrek rakt ut i den svala morgonbrisen. Blicken hade fastnat på ett kranium och några benknotor som låg inlindade i ett tygstycke.
8
Kriminalkommissarie Lars Martinsson sträckte på sig där han låg i sängen. Han vände sig om och mötte ett svart hårsvall. Med varsamma rörelser började han smeka dom svarta lockarna. Kvinnan sträckte på sig samtidigt som hon vände sig om, och han mötte Jennys blick. — God morgon LM, sa hon mitt i en gäspning. Har du sovit gott? Lasse kysste henne på halsen. — Lika bra som alltid när jag sover bredvid dig, sa han och log. — Äh, smickrare där. Hon kysste honom på munnen. Nä, kaffe. Hon reste sig upp i sittande läge och sträckte armarna rakt upp så att skulderbladen knakade. — Ditt ord är min lag. Lasse drog på sig morgonrocken innan han lämnade sovrummet i deras nu gemensamma lägenhet. Efter utredningen där Jenny blev kidnappad av Lasses före detta sambo Stina, så hade hennes minne så sakta börjat komma tillbaka. Lasse hade väntat ihärdigt på att hon skulle minnas det som han hade berättat.
9
Och en kväll i oktober så kom hon plötsligt ihåg. Hon kom ihåg att dom hade suttit i bilen när LM berättade att han hade känslor för henne. Dom hade nu kommit in i maj och årets sista snö hade lagt sig som ett vitt bomullstäcke över Kungälv. Snö i maj? Det tillhör verkligen inte vanligheten. I mitten av december, två månader efter kidnappningen hade Jenny lämnat sin lägenhet på Selma Lagerlöfs gata, och flyttat in hos Lasse på Dämmevägen i Fontin. Det fanns för många hemska minnen för att hon skulle klara av att bo kvar i lägenheten. Det var just där som hennes stalker Stina hade skickat hotbreven, samt lagt en död huggorm i brevlådan. Och när hon med nöd och näppe hade överlevt kidnappningen, så kunde hon inte förmå sig att bo kvar. Och med tanke på vad hon kände för Lasse så var det en självklarhet att flytta in hos honom. Hon brottades dock fortfarande med mardrömmarna om när hon låg fången i jordkällaren. Dom plågade henne inte lika ofta längre, men visst fanns dom kvar. När Jenny kom in i köket så hade Lasse precis hällt upp två koppar kaffe. — Jag älskar dig. Hon kramade om honom bakifrån samtidigt som han vände sig om och mötte hennes blick. — Och jag älskar dig. Dom slog sig ner vid barbordet med sina två kaffekoppar och började smöra varsin smörgås. Lasse kände hur nikotinsuget hade börjat komma. Han reste sig upp och gick bort till balkongdörren. På fönsterbrädan, där han tidigare hade förvarat sina cigarretter låg nu ett paket nikotintuggummi. Han stoppade in ett i munnen och gick tillbaka till Jenny. 10
Det hade varit en lugn tid på stationen. Dom hade inte haft så mycket att göra sedan det senaste fallet. Så Lasse och Jenny hade den senaste månaden unnat sig att komma in vid lunch. Medan Ylva i receptionen, Kristian, Mia och Odd skötte om ruljangsen. Dom tyckte alla att Lasse och Jenny kunde passa på och få lite mer tid för sig själva. För Odd som visste om Lasses känslor för Jenny, så kom det inte som en överraskning när dom blev ett par. Och inte för Kristian heller faktiskt. Han hade jobbat med Lasse och Jenny i många år, och hade alltid tyckt att det var något mer än vänskap som låg i luften. Det var bara Mia, som kom till stationen för åtta månader sedan, i samma veva som Odd blev polischef som blev något överraskad. — Nej, va fan ... ska vi skita i att åka in till stationen och tillbringa dagen i sängen i stället? — Ja, det låter …. Längre kom inte Lasse innan mobilens starka signal avbröt honom. Han plockade upp den ifrån bordet och såg att det var Odd. — God morgon Odd … va? … vad säger du? … när då? … okej … Ja, jag och Jenny åker dit. Skickar du exakta koordinater? Toppen … Japp, vi kommer in till stationen när vi är klara. Lasse avslutade samtalet och mötte Jennys undrande blick. — Ja, då var glansdagarna över, suckade han. — Vad har hänt? — Man har funnit en kropp uppe vid Svartedalen. — En kropp? — Ja, eller ett skelett om man ska vara noga. — Åh fan … nergrävt? — Ja … det var två pojkar som hade oturen att gräva upp det i morse. — Då lär ju benranglet ha legat ett tag i alla fall. 11
Jenny hade fått en rynka emellan ögonen. Lasse tog hennes ansikte emellan sina händer och kysste bort rynkan. — Vi åker dit så får vi kanske reda på mer. Kristian är på plats, och Ylva ifrån rättsmedicin är på väg, berättade Lasse samtidigt som han drog på sig sina jeans.
12
Så fort Lasse och Jenny klev ur bilen så ändrades deras relation till kollegor istället för kärlekspar. Det kunde bli problematiskt att tänka rationellt om man skulle hamna i en skarp situvation om man var ett par. Men både Lasse och Jenny hade lovat Odd att deras relation inte skulle påverka jobbet. Men Odd visste av egen erfarenhet efter alla år i Göteborg att det inte är optimalt att ett kärlekspar jobbar ihop. Men han hade beslutat sig för att Lasse och Jenny skulle få fortsätta arbeta tillsammans, men aldrig åka ut på jobb själva, allt medan han höll ett vakande öga över dom. — Hej Kristian. Vad har vi här? frågade Lasse när dom kommit fram till avspärrningen. — Hej LM. Det var två småsyskon som skulle ut på skattjakt tidigt i morse, och dom råkade sätta spaden mitt i en resväska med kvarlevorna av en människa i. Storebrodern Felix hade mobilen med sig, så han ringde deras pappa. Han i sin tur satte sig i bilen och körde hit samtidigt som han ringde oss. — Okej. Är barnen kvar? — Nej, jag skickade hem dom. Kristian kollade på Lasse samtidigt som han kände att det kanske var fel att skicka hem dom innan han hade kommit till platsen.
13
Men jag har deras kontaktuppgifter ifall det skulle vara något mer, skyndade han sig att säga. Lasse såg tydligt oron i Kristians ögon. — Det är ingen fara. Men bra jobbat. Lasse höll upp avspärrningsbandet, och Jenny smet under med smidiga rörelser. Dom gick fram till Ylva Jacobsson ifrån rättsmedicin, som stod på huk under ett vitt tält med ryggen emot dom. — Hej Ylva. Hur ser det ut? Hon reste sig upp och kollade på Lasse, och efter hon dragit av den ena kirurghandsken tog hon hans hand. — Hej Lasse. Vi har fått upp resväskan och alla skelettdelar. Och av storleken på kraniet att döma, samt att dom primära tänderna, ja mjölktänderna alltså finns kvar, så är offret inte äldre än sex år. — Ett barn alltså? Lasse kände en klump i magen. Han tyckte alltid det var extra jobbigt när barn var inblandade. — Ja, det är min primära bedömning. Men jag vet som sagt mer när jag undersökt kroppen. — Vet du om det är en pojke eller flicka? — Jag har bara kollat på bäckenbenet snabbt. Och det ser garanterat ut att tillhöra en pojke. Och sedan har kraniet en krosskada på höger sida av hjässbenet. Lasse kollade på det tygstycke som låg ibland benen som var uppradade på den vita presenningen. — Och tyget? — Med tanke på det rutiga mönstret så skulle jag gissa att det kommer ifrån en filt eller duk … och nej, jag kan inte svara på hur länge kroppen har varit nergrävd, sa hon snabbt för att förekomma Lasse.
14
— Men hur lång tid tar det för en kropp att förmultna? frågade i stället Jenny. — Ja, i snitt tar det ett år för alla mjukdelar att brytas ner om det ligger ovan jord. Men det beror också på väderförhållanden och temperaturer, samt bakteriefloran. Men kollar jag på vårat offer som legat under jord i en väska, samt vetskapen av att det inte finns mycket till vävnadsbitar kvar så tror jag hen legat nergrävd i minst fem till sju år. Men det kan vara längre. Förhoppningsvis kan jag få fler svar när jag undersökt skelettdelarna närmare. Lasse tackade Ylva och såg att Jenny redan hade gått bort till kriminalteknikerna Falkelid som höll på att lasta in sina saker i skåpbilen. — Hittade du något intressant? — Nej, med tanke på att kroppen har legat i så många år, så fanns det inget av intresse på själva platsen. Det är väl egentligen bara tygstycket och resväskan som jag ska ta och undersöka. Men du får fler svar när jag gjort mina undersökningar sedan. Kul och se dig på benen igen förresten. Hoppsan, han blev personlig, det tillhör inte vanligheten, tänkte Jenny. — Ja, men jag hör av mig när jag vet mer. Han gav Lasse en snabb blick innan han satte sig på förarsidan och startade motorn. — Fy fan LM, ett barn … suckade Jenny när dom gick tillbaka emot Kristian. — Ja, det verkar inte bättre. Hans tankar gick omedvetet till Marie-Louise Kroon och hennes stora familjetragedi. Fast det stämde inte riktigt … det fanns ju bara en kropp i graven. Det kanske var läge att gräva vidare i terrängen? Men det är nog lika bra att vänta och se vad skelettet ger först. 15
— Ja, det här kommer inte bli lätt, sa han och gav Jenny en snabb blick. Lasse visste av erfarenhet att ju längre tiden gick, desto svårare var det att finna någon skyldig. Och just nu hade kanske gärningspersonen ett försprång på sju år … minst.
16
DEL
4
I KUNGÄLVSMORDEN