Minnenavframtiden Sven Sjöqvist
Självbiografiska reflexioner
Minnenavframtiden
Sven Sjöqvist
Minnenavframtiden
Självbiografiska reflexioner
Tidigare utgivet: Bortglömda rum (2021)
© 2024 Sven Sjöqvist
Förlag:BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-8057-495-2
Tillägnad demjag älskar mest:
Emmy,Alfredoch Jakob
1Jag var på vandringgenom de välansade skogarnai sydvästraSkåne. Jag smög miggenom snår ochbuskage,sökte migtill utkanterna av småorterna medsinavälskötta villor,tillplatser sominteuppenbartvar områdendär människor vistades:ett litet buskage mellantvå åkrar, en långsmal skogsdungesom avskildesamhälletfrånenstörre gård,en träddunge vidsidan av en inhägnad flygplats,löv-och barkbeklädda skogsområden kringdet vackra Häckebergaområdet.
På kala områdenellerpånågon slät markytakunde jagslå upp mitt lilla tält,som medsin låga höjd ochdiskretaskogsfärg smälte så väl in iomgivningarnaatt detknappt syntesdånågon passerade förbieller råkade kastaenblick åt dethålltältetstod– även då människorbefann sigalldeles inärheten.
Vidett tillfälle hade en manvandrat alldeles bredvidmitttältoch i sinmobilförtenanimeradkonversationom Illuminati ochden nya världsordningen,heltupptagen avsinaövertänkande paranoidafantasier.– Hanhadeinteobserverat attjag hade slagit upp mitt tält bara någon meterinfrånden stig somhan vandrat på.Jag kände mighelt
osynlig ochsom jagolovandes råkade blicka in iminaföräldrarssovrum. Efterendagsvandring hade jagstraxtinnanpasseratenmindre ortdär jaginhandlat enplastvinflaskamed Coonawarravinsom jaglåg ochsmuttadepåi mitt tält ochläste DavidFosterWallaces Girl with Curious Hair,när denne mansom var helt upptagen isinadialoger passerade förbioch jagkunde avlyssnaett samtal somhan förmodligen trodde varheltprivat.Ett tält,som närdet var uppslaget, minluftmadrassutlagdi detoch jagkrupitned imin varmaoch skönasovsäck, förvandlades till etttransportabelt mikrokosmospåenkubikmeter; en oassom jagkundeåterskapa på platsersom tycktesbortglömdaoch sällannyttjade. En slagssurplusområdensom varfriaatt använda för demsom försittboendeintebehövdebetalaarrende ellerhyrautan kunde kreerasinaegnafriaparadis.Dessa oaservar alltså inte på ett ställe,utanförflyttadestilldeolikaplatser jagrörde migpå.
Vidett annattillfälle hade jagtagit en paus imittheligapilgrimage, därjag liktenzenbuddistisk bhikṣu smög omkring. Jaghadevecklat ut mitt liggunderlagunder en stor ek,som hade utsikt över en vacker äng somgränsademot en järnvägsövergång,där de skånskapendeltågen ettpar gånger itimmenpasserade.Men straxt innanjag bestämtmig föratt rulla ut mitt specialklipptaliggunderlag, somvar trimmatsåatt detskulle varasålättsom möjligtoch kunnafogas ihop medmin uppblåsbara halvlångaluftmadrass, hade solenlystfrånenhimmelmed moln iolikaformationer ochnyanser av grått.
Detvar föreställningenomhur jagsåg migligga utsträckt isolen på liggunderlaget ochsåg mighälla upp mitt Zoegakaffei denemaljerade kaffekoppsom jagbaranågon veckainnanhadeinhandlat på Stadium, somfickmig attvälja just dettatillfälle;för atttaenpausi minvandring.Enmuggsom hade reminiscensertill en annanvit mugg somjag fyrtio år tidigareständigthadeburit medmig underminavandringari skogarna iHallstavikstraktenpågränsen till Uppsalalän,dåjag iensamheten söktemig själv. Närjag kändehur denvärmandesolen smekte minhud sågjag följaktligen förmittinrehur jagskulle ligga på liggunderlaget ochtaenklunk av mitt kaffe,bryta en bitmörkchoklad och puffa på en signaturecigarill, medanjag föreställdehur jagblickade ut
över denvackra ängen ochbetraktadehur pendeltågeni bakgrunden gled förbi. Menprecisnär jagslagitmig ned, hällt upp mitt kaffe– ur denståltermosjag fleratimmarinnan– ochi dentidigagryningen,då jagbrutitupp från mitt nattläger iett buskagei utkanten av Sturups flygplats –, hade hälltgenom mitt hopfällbarakaffefilter,– gick soleni moln ochden paus isolen –som jagi mitt inre hade fantiserat om –försvanninbakom ettgrått disavnågra mörkamoln, somjustgled fram ochställde sigi vägen förden ljuvligtvärmande ochlivgivande solen. Detvar somomföreställningen attfåligga ochnjuta isolen hade drivit migtill mitt beslut om attslå migned just däroch just då;men närjag väl hade slagit migned vardet kosmiskauppdraget slutfört och jagsattdär medmittkaffe ochmin cigarill ochdet var inte alls lika mysigt somjag straxt innanföreställtmig.Jag fick nästan känslanav attdet varnågon slagskosmisk avsikt somfåttmig atttaenpausjust däroch just då;yttre naturhändelser somstyrdeoch påverkademina beslut ochhandlingar.
Underdetta moment hamnadeävenjag iett paranoidtövertänkande;jag fick plötsligtenkänslaavatt jagbefannmig ienprogrammeradvärld somför längesedan varsvunnen. En världsom fortsatt existerasom en slags animeraddatavärld;ett in iminstadetaljplanerat, programmerat,utprövat ochgenomtänkt oerhört avancerat dataspel somhadebillionergånger högredetaljnivåändeprogram vi idag kan skriva (som även de ingåri dettaoändligtmer grafisktdetaljrikaprogram därviframlevervåra liv).Som om jagfannmig ien matrix,en världsom isinnevärldenför längesedan upphörtatt existera;envärld sombestodavenbinär residualkopiasom vi rördeoss inom;ett program därvarjesten, grässtrå, hjort, bakterie ochinsektsrörelsemönster varförprogrammerade.Visserligen medvissa programmerade slumpmässiga rörelsemönster.Varje sten jagsåg på marken verkadepånågot sätt passa in idetta förprogrammerade mönster, somhadeenviss resemblance medden världsom sedanlänge försvunnit. Varjesektion av detomgivande naturområdet verkademed enssåkonstlatoch onaturligt. Detblevsärskilttydligtnär jagobserverade hurenfluga dökupp från ingenstansoch började trippa ut på ettgrässtrå,och denplötsligt
hoppade till somomden iensekvens hamnat ien glitch.Enerfarenhet somjag vidett annattillfällehadegjort närjag hade använtmin Apple Watchoch ställt in denpåtidtagningsprogrammetför löpning,men därstartsignalen (vilket består av trepipljud) på något hördes en bit bort,frånett annatomklädningsrum;i förhållande till detställe jagjust då befann migpå. Somomdetänktaoperatörerna ikontrollrummeti denna matrix,vilkaskötte övervakningenavmig,hadetagitenrökpaus ochintetänkt på attsetill attljudetfrånmin klocka skulle hörasdär jagbefannmig,och inte från en annanplats.Ellervar detmin hjärna somspeladmig ettsprattoch attribuerade ljudettill en annanplats än därjag befann mig? Ellervar detett parallelltuniversumsom plötsligt öppnade sigoch visade en alternativ värld?
Detvar även påfallande hurväl varjesegment av naturenfylldeen funktion inom sitt avgränsade område:Ett område förvildadjursom sprang omkring; somhjortar,rådjur, hararoch kaniner. Andraområdenbestodavbetande kori hagar, ytterligare andraområden hade inhägnadefår ochgetter, vilkabröts av motskogsområden,som isig hade en viss struktur ochupplägg därjag svårligen kundetamig fram på andraleder än de upptrampadestigar ellervägar somredan fanns.Försöktejag ta migtill någotområdesom låglitevid sidanomstigen,stoppadesjag iregelenogenomtränglig växtlighetavhögtgräs, meterhöga brännässlor,ellerannanväxtlighetsom gjorde deti stortsettomöjligt atttasig fram utan attdrabbasavstora rivmärkenpåbenen ellerfästingar sombet sigfastoch klättradeupp förbenen ochframtillarmhålornaför attsugai sigmittblod. Detgjordeatt jagdrevs tillbaka till de bredastigarnaelleriordningställdaskogsvägarna. Detvar alltså med ytterstasvårighet jagfickletamig fram till områdensom inte direkt var avsedda attvandraeller slåned sitt tält på.Något sompåminde om hur svårtdet varatt iett dataspel försöka ta sigandra vägar än demsom gjortspelettänkt attspelarenskulle ta
Förövrigt tycktesdet somombådejag ochrådjurenhadeenförkärlek föratt kamperai vissabuskage,vilka hadeett slättunderlag med mjukt kortvuxet gräs.Ellerovanpå multnandelöv över en slät lergrund Nästan var gångjag hittat ettbra ställe attslå nedmitttältpåkom jag
attstörasavrådjursom meduppspärrade ögon stirrade på mitt tält och gavifrån sigett obehagligtrådjursvrål; ettoljud somtycktesvaragjort föratt skrämma iväg denmestråbarkadeinkräktare.
Denförstagångendet inträffade var närjag just införskaffat mitt tält ochskulletesta detgenom attövernattai ettbortglömt område som förmodligen användes förviltjakt –och somett militärt övningsfält. En platssom jaghittade efterendel omkringvandrande idet välansade skånskalandskapet, somdockefter ettvisst letandeavslöjade många angenäma ochmer ellermindrebortglömdaområden.Den platsjag valtatt slåupp mitt tält på lågi en litenskogsdungeoch bakom några träd somintesärskilt ofta tycktesfrekventerasavmänniskor;och var tillräckligtplant föratt jagskulle kunna slåupp mitt tält –utanatt pinnareller stenar stackupp genombottenoch störde minnattsömn.
Närjag kommittill ro ochtillsistlagtmig föratt sova hemsöktes jag dock av livligafantasier om attvargarsmögsig fram till tältet ochjag föreställdemig attdeskulle ha kunnat befinna signågon decimeter från mitt huvudoch medlätthet ha bititsig igenom denblott några nanometertjockaoch lättatältduken.Jag hade nämligen någon vecka innanläst itidningen attvargar hade observerats, inte särskilt långt från detområdejag befann migpå,.Det vardockängar,skogsområden, åkraroch vägarsom skildedeolikaområdenaåt, så detvar kanske inte särskilt sannoliktatt de vargar somobserveratsskulle ha tagitsig just till detlilla avgränsade område därjag befann mig, ochsom förövrigt lågbara ettpar hundra meterfrån någraboningshusbredvid denväg somlåg ianslutningtill husen. Menföreställningarnaomdenattstrykande vargarnavar så livliga attvarje prasselsom hördes blandlöven ochden enorma aktivitetsom förekom närhasselmöss, sorkar,kvalster, insekter,skalbaggar, harar ochkaniner rumsterade om inatten, kom atttolkassom attdet var vargar somförsöktesmyga sigframtill mig. Till sist somnadejag dock av renutmattning, efterden relativt fysiskt tröttandevandringen; menvaknade uppavett obehagligtvrålmitti denmörka natten, somgjordeatt nackhårenreste sig. Jagtänkteatt nu är mintid kommenoch slutet iantågande.Jag förstod dock attdet inte
var vargarjag hört,utannågot annatmystisktodjur,som medsitt obehagligalätefickmig attfrysa till is.
Mennär jagnågondag senare googlade ljudetförstod jagatt detvar ettrådjurs skall. Jagmisstänkteockså attjag slagitmig nedpåenplats sområdjuretsjälvtkanskebrukade användasom viloplatsoch kanske blev stördavatt detvid just dennaplats stod ettmystisktgrönt föremål (mitttält) ochatt rådjuret förnam en skrämmandemänniskodoft. Något sområdjuretupptäckte närdet undernattens födointag hade tänktsig slåsig nedför attvila. Så detvar inte konstigt att rådjuret gav uppett antalskall somskarigenomnattenoch fick mitt blod attfrysa till is –innanjag en stund senare lugnadened migtillräckligtför attåter sjunka nedi sömnensrike; ochgav uppmitt ivriga misstolkande av allt tisslande från skogenssmådjur;ett bakgrundssorl somdet dockvar lättare attfyllasavändet obehagligaskall somstraxtinnan skurit genom natten.
Efteratt ha erfaritenrad dylika skrämmande erfarenheter insågjag till sist atträdslan kominifrån ochnär jagväl mött den– somi slutändanhandladeommin dödsrädsla– fylldesjag av en inre frid ochett lugn somgjordeatt jag kändemig helt osårbarför en delavdefaror somskulle kunna ha drabbatmig.För jaginsåg attfarorna huvudsakligen fanns itankarnaoch inte iden Śūnyatā (tomhet) somärlivet bortomtänkandet,och attviskullehakunnatfungera alldeles utmärkt utan denna kognitivabörda,som meräratt betrakta somenslags kommentarer till vårahandlingar,dvs.vårts.k.övertänkande.Inget attta på allvar, utan ettslags brus somuppståri vår hjärna,eftersomden måstehanågotatt syssla medför attviska fortsätta inbillaoss attviär avgränsadesubjektivajag ikroppar somavskils av vår hud. Inte en del av naturen.
Innanjag beslutat migför attslå migned på mitt liggunderlag föratt ta en paus isolen hade jagstraxtinnan passerat förbiett inhägnat område medbetande kor ochkvigor,som ägnadedagarnaåtatt tuggai sig detgräs somväxtepådeängar de råkade befinnasig på.Som om ätandetvoredet enda de kunde göra, därdestoduppställdai de hagarde
var placeradei.Bruna,ljusbruna,svarta ochsvarvita kor ochkalvar.En märklig blandningavfärger ochstorlekar,där mandockkunde se att de tillhörde samma sortstyp av ko.Oftast samladei klunga. Detvar bara någon enstakasom höll sigför sigsjälv.Som om gräsätandetvar detenda de huvudsakligen sysslademed underdagarna, tillsdestördes av någon händelse somfickdem atttappa sitt ätprogramoch istället gick in iett annat mode;enannan strategi somskulle styraderas beteende ochfådem attgöraheltandra saker.Som närjag en gång passerade genom en kohage, precismitti derashage, somdesåg somsitt vardagsrum; idet somvar deras värld– ochdeinteriktigtförstod vad jagvar förnågot.Var jagett rovdjurellernågon av de konstigamänniskor somdedåoch då stötte på,men somockså toghandomdem och sågtill attdeomhöstarnafickkomma in iladorna ochomvåren åter släppasutpågrönbete? Ellersom då ochdåkörde bort demtill slakterierna genom attfösaindem istora långtradareoch forsla iväg dem?
Jag barmin tunna blåjacka, somjag hade på migför attskydda mig motsolstrålarnas idogastrålande,utanatt jagständigtskulle behöva smörja migmed solskyddskräm. På ryggenbar jagmin fyrtiolitersryggsäck,där jaghademittmikroskopiska halvkilostält, minultralätta sovsäck på tvåhekto,mittlilla gasolköksom jagkokademittmorgonkaffe på –samma gasolköksom jagomkvällenvärmdeupp minfrystorkade mat. Medvattensom jagtiggt till migfrånvillaägarejag passeratförbi ellerhällt uppi mina vattenflaskor från kyrkogårdsvaktmästarnas vattenkranar, somanvänds föratt anhöriga till de döda skallkunna bevattnadevackra blomsteranrättningar de placerat på de välansade gravarna, varsgångarkrattats av de engagerade vaktmästarnasom noggrantskötte gångarna mellan gravarna –vilka fyllde ut kyrkogården. Kyrkogården varstvångsneurotiskanoggrannhet påminde om denordning somutmärktegolfbanor,med dess välordnade maskinerimed noggrantavgränsadegräsmattor ochgångbanor mellandem ochde olikahål somgolfbanan bestod av –och därgolfspelare rördesig iett evigtomkringvandrande;ensportsom verkar dratill sigfolksom hade pengar. Så dyratt medlemmarnafåttbetalastora summorför arrendet av de storaarealer somkrävdes fördessa enormt storagräsbeklädda
banor, menävenför attavlönadeparkarbetare sombehövdesför att skötadem.Kyrkogårdarnaäralltså lika pedantiskt skötta somgolfbanorna, menäven flygplatser meddessvälorganiseradeytoroch de olika villaområdensom skär avlandskapetoch delarindet iolika avgränsade zoner. Områden, somallahar en funktion attfylla.Avgränsade områden, inte oändligafältsom sträcker siguti rymden, tills de stöter på andragränser,som andraplaneteroch galaxer.Där dock avstånden kanvaraavett helt annatslag, menfortfarandeavgränsadeoch indelade iområden.
Manskulle kunna troatt skogen är vildvuxen ochfri,men denär ganska systematiskt ordnad.Det är inte bara attslå nedsitttältdär man behagar. Manmåstehitta platsersom passar, mendet skalläventidsmässigt fungera, fördet är ipraktiken ganska långtemellandebra tältställena.Hittarman underden dagligaruttenett braövernattningsställe vidfel tidpunkt kanman inte använda det,utandet är först när manhittatett lämpligtställe sompassarini ensplan, somman kan funderaöver om manska slåläger.När mansedan slår signed behöver mandessutomhamed sigungefär tvåliter vatten. Förman behöver vattenför attkoka upp denfrystorkade maten, skölja nedden,omman blir törstig undernattendricka, ochför attbrygga morgonkaffeti
Menstundom kanman tidigt underdagen snubblaförbi en braplats ochtänka att: ”Där är ett perfektställe,där jagskulle vilja slåupp mitt lilla tält ochskapa mitt egna universumpåenkubikmeter.Där jagkan stanna ochlägga migpåmittliggunderlag, på minsovsäck,läsa –och i mina hörlurar lyssnapåsmekandeloungehouse, läppjapåett friskt rött vin– ur en av dessa plastflaskor medskruvkork; somdet normaltsett skulle ha käntssom etthelgerånatt dricka från;men somunder en skogsvandringpassaralldelesutmärkt –när jagsmyger omkringi skånskalandskapeti densvenska mellanmjölkssommaren,vilken håller en välbehaglig vandringstemperatur,där soleninterfolierasavett punktvisstillaregn, somfår en atttaframdetätamen ultralätta regnkläderna somskyddaren, mensom närman välfåttsig på dem, ofta ledertillatt detslutarregnaoch attsolen åter tittarframmellanmolnformationerna;varsmönster är helt slumpmässiga,men oerhörtkreativa. Ibland
hardeformenavenUFO-armada, somnågon fotograferat ochsom sedanhamnati en bok om dessa mystiska flygande farkoster, somhar en tendensatt hålla sigi utkanten av vår civilisationoch alltid tycks landa just iödemarken,där någon galningi likhetmed migråkar befinna sig. Aldrig på TimesSquare ellervid Förentanationernas högkvarterellervid Europaparlamenteti Strasbourg,där dessa aliens skulle kunna hålla taloch kommunicera medoss;med en intelligens, miljarder gånger högreänvår ochdepånågon mikrosekundskullekunna lära sigvåraspråk ochsedan förmedla sitt budskapomatt vi inte skall krigamed varandra, minska på miljöförstöringenellerdra nedpåflygresormed fossilbränsleneller annatsom ingår iden miljödiskurssom intagitplatsen efteratt de gamla religionernafallit.Iställetlandarde på obskyra ställeni Nevadaöknen elleri någon ödeskogsglänta ide norrländska skogarna,där någonkänslig ochparanoidensamvarg skidatutför attvittjanågon av sina ripfällor.
Därfår hanbrännskador ochblirbestrålad upptill skeppetoch sedanundersökt av tystamystiska varelsersom noggrantstuderar hans kropp. Mendessa aliens talarintetill denna ensammaenstöring utan förmedlariställettelepatiskt sina budskap; somden somblivit abducted sedanförväntaskommuniceratill denövrigamänskligheten.Som någonslags budbärare,som sedaningen vill tropå, eftersom hanhar en flerårig psykiatriskhistorik; ellerärenensam galning somingen ialla fall harnågon tilltro till.När ingen lyssnat på detviktiga somhan vill förmedla fårhan försig attskrivaenbok om sina telepatiskaupplevelser, somsedan inte någotbokförlagvill publiceraeftersomhan skriver så obegripligtoch medsådan erbarmligt psykotiskordsallad,med hoprasad ordföljd ochprosa interfolieradmed storabokstäver, fetstil ochegenkonstrueradekursiverade krumelurer;ungefär somalkoholistenoch äventyrarenEricHermelin,som halvasitt livsattinlåstpå Lunds hospital, menändåvar merproduktiv än stadenslärde professorer. UFO-abductéen presenterarsin röriga sammanställning,som i likhetmed en religionska upplysa ossomsanningen om hur allt fungerar.Enreligiondär dessa gudavarelser harett budskaptill ossomatt vara fredliga ochvärna om vår jord.Något somviredan insett attvi
borde, mensom vi bara delvis lyckatsförverkliga,eftersomdet kapitalistiskasystemet hålleross fångna iett flödemot en allt oundvikligare undergång. Elleratt vi fastnari religioner somskapadesför tusentals år sedan, mensom fortsätteratt se till attviflätasini urgamlauttolkningar av hur världen antogs varauppbyggd. Jorden,denna platssom snartkommeratt förintas ochall vår oroupphöra eftersomvidåinte längre kommeratt finnas till. Ochnär vi inte längre finns till kommer helleringen attkunna blioroligeller ledsen.Allt är upplöst– ochkvar finns bara frid –ellerett ingenting. Kanske dettomrum, Śūnyatā,som buddhismen talarom. Etttomrumdär Gudfinns.
Närjag vidett tillfälle togmig in ikornasvardagsrumoch korsade ettavderas betesområden,upphördedei samma stundatt beta och sprang iställetnyfiket fram ochtittade på migmed sina storabruna koögon.Ävendesmå kalvarna sprang omkringmig iden storaflock somblevheltupptagnaav vad jagsysslademed,som togmig in ideras område.Desprangomkring migoch komsåbakom mig– ochhela flockenskulle ha kunnatspringa emot migomdevelat.Jag förstod att detta gruppbeteende kunde vara ganska användbart om någonvargellerannatrovdjur skulle ha irrat sigini derasvardagsrumoch attdedå skulle behöva varandra föratt jaga ut dettavilddjur. Dettaförlupna rovdjurskulle då få alla emot sigoch behöva springamed en hord kossori hasornaoch skulle inte ha denminstachans atthugga in inågon av derassmå vita storögdaoch söta kalvar.Vargenskulle ha blivit bortjagad ochutskuffadurinhägnaden ellerinmotad mottaggtråden.
Menmig brydde de siginteom, eftersom jaginteförsöktenärma migdem utan attbara korsadederas inhägnad
Nu är sommarenöveroch minutflykt iden välordnade naturenett minneblott.Allt haråterfrusit till is ochvinterlandskapet målaromgivningen till dencykelväg jagi gryningen trampardenio kilometrarna till mitt arbete.När jagkommerframtill minarbetsplats dricker jag minmedhavdakaffekoppi mitt bortglömdarum.Ett kontor därfem-
Dennabok är en icke-linjärsjälvbiografi därförfatt aren fört spontana anteckningar från vardagen i arbetetsom vårdcentralspsykolog, till hopp mellan olika tidpunkteri livet.Frånden tidiga uppväxten i Sundsvall under 1960-talet, via flyttar till Köping och Kolbäck, tilltiden somung vuxen iKumla och Örebro,studietiden iUppsala och Lund.Det är ett särskilt fokus på tiden vid trettioårsåldern, då författaren efter misslyckade relationer ochstudier bröt upp och gavsig ut på en vandringför attsöka sig själv;hur han omstartade sitt liv,vilket leddetill en yrkesutbildning och senare familjebildning. Texten är även en gestaltning av möten medvänner ochkollegor,diskussioner och reflexioner om litteratur,psykoterapi och filosofi,och sökandet efter förebilder.Den handlar också om denständigt närvarande rädslan föratt bli bortstött, och iden processen hur människorsom kommer förnärablir avvisade.
