Svenska inbördeskriget Kampen om makten 1598–99
Lars Ericson Wolke
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Lars Ericson Wolke 2026
Inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB Omslag och kartor: Lönegård & Co
Omslagsbild: Tumultet vid lilla bron under slaget vid Stångebro den 25 september 1598. Historiemålning av Allan Egnell (1884–1960). Wikimedia Commons
Tryck: ScandBook EU, 2026
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-812-4
Innehåll
1. Inledning 7
2. Scenen: Sverige och dess grannar på 1590-talet 10
3. Kontrahenterna: kungafamiljen 16
4. Kontrahenterna: riksrådet och riksdagen 34
5. Religiös kraftmätning och kröning: Uppsala 1593 och 1594 42
6. Två riksdagar: Söderköping 1595 och Arboga 1597 56
7. Klubbekriget, vintern 1596–97 72
8. Stockholm, den motspänstiga huvudstaden 79
9. Hertig Karls försök till utrensningar i Stockholm 1597–98 86
10. Vägen mot det öppna inbördeskriget, 1597–98 105
11. Kontrollen över regeringsapparaten 117
12. Kontrollen över krigsmakten 127
13. Slaget vid Stångebro den 25 september 1598 143
14. Inbördeskrigets slutskede 153
15. Fälttågen till de östra riksdelarna 167
16. De landsflyktiga kungaanhängarna 179
17. Räfsten med de kungatrogna i Stockholm 195
18. Blodbad och försoning 206
19. Pamflettstriderna 233
20. Inbördeskriget övergår i det polska kriget, 1600–04 243
21. Polska krig och religiös repression 258
22. Minnet av ett inbördeskrig
Östersjöområdet 1598–99
Hertig Karls hertigdöme
ESTLAND
Vadstena
Linköping
Älvsborg Jönköping Kalmar
DANMARK
Köpenhamn
T Y S K - R O M
R I K E T
Warszawa
Kraków
Inledning
Få länder har varit helt befriade från inbördeskrig. En inre väpnad konflikt som tvingar människor att välja sida och där familjemedlemmar kan hamna på olika sidor om stridslinjen är omvittnat bland det värsta ett land kan råka ut för. Klassiska är de inbördes striderna om makten i antikens Rom, liksom inbördeskrigen på de brittiska öarna under 1640-talet och det nordamerikanska 1861–65, som ännu kastar sina skuggor över USA. Exempel på moderna konflikter är Ryssland 1917–22, Spanien 1936–39 och det utdragna kinesiska inbördeskriget som slutade 1949 och ännu har sin utlöpare i konflikten mellan Folkrepubliken Kina och Taiwan.
Ett inbördeskrig handlar ytterst om kamp om den centrala makten i riket eller en regional konflikt, gränserna är dock inte alltid lätta att dra. Även Sverige har drabbats, främst under medeltiden och 1500-talet.
Under maktkampen mellan de erikska och sverkerska ätterna decennierna kring år 1200 och de inbördes stridigheterna inom Bjälboätten ungefär ett sekel senare utkämpades vad som kan betecknas som svenska inbördeskrig. Medeltidens olika bondeuppror, ibland stödda av mäktiga adelsgrupperingar, kan återkommande betecknas som politiskt motiverade inbördeskrig i större eller mindre skala.1 De väpnade motsättningarna kulminerade under Kalmarunionens begynnande sönderfall fram till de omfattande
stridigheterna åren kring 1520 och Gustav Eriksson Vasas maktövertagande 1521–23.
Gustav Vasa drabbades av flera bondeuppror med den omskakande Dackefejden i Småland och Östergötland 1542–43 som den för hans styre mest krisartade. De båda hertigarna Johans och Karls störtande av brodern Erik XIV 1568 tillhör kategorin inre väpnad maktkamp, även om den var kort. Därefter förekom enstaka oroligheter på landsbygden under 1600-talet. De brutala snapphanefejderna i Skånelandskapen ägde förvisso rum inom Sveriges nya gränser efter 1645 och 1658, men kan också ses som en del av den utrikes svensk-danska konflikten. Däremot var daldansen, det omfattande bondeupproret i Dalarna som slogs ned med våld 1743, tveklöst en del av en inre politiskt motiverad maktkamp.2
Efter 1743 har Sverige ibland balanserat på gränsen till inre väpnade konflikter, men av olika skäl klarat sig undan våldsamma politiska sammandrabbningar, som till exempel 1809 och de spänningsfyllda åren 1917–18.
Det är mot denna bakgrund vi ska se den komplicerade situationen i Sverige under 1590-talet, då politiska, ekonomiska, sociala och, inte minst, religiösa och utrikespolitiska motsättningar skapade en häxbrygd som resulterade i vårt lands våldsammaste inbördeskrig på åtskilliga århundraden. När kriget väl var slut kom det som så ofta kännetecknar brutala inbördes konflikter, nämligen omfattande avrättningar av gripna motståndare på den förlorande sidan. Samtidigt flydde många anhängare till kung Sigismund till hans andra rike, Polen-Litauen, där de i många år bildade en svensk koloni i exil.
Den öppna maktkampen 1592–98 och de efterföljande årens konflikter har behandlats av många forskare i större och mindre studier. Viktiga översiktsverk över perioden har skrivits av bland andra britten Michael Roberts om Vasaättens maktstrider (1968) och Lars-Olof Larsson om arvet efter Gustav Vasa och hans söners strider om makten (2005). De två huvudmotståndarna har också behandlats i moderna verk, Sigismund senast av Stefan Östergren (2005) och Karl IX av Erik Petersson (2008) samt Lennart Hedberg (2009).
Dessa böcker ger många värdefulla insikter, men ändå har ett större och samlat grepp på inbördeskriget saknats. Här har jag försökt fördjupa förståelsen för ett komplext skeende, som dessutom tidvis har täckts med lager av politisk och religiös propaganda. Mitt arbete bygger både på egna och andras forskningar.
Många adelsmän skrev sig bara med sitt patronymikon (sonnamn) och ibland ett gårdsnamn. Jag har dock genomgående satt ut familjenamnen (Brahe, Sparre och så vidare) för att underlätta identifieringen och hålla isär olika individer med annars likalydande namn. Centrala händelser utspelades i den östra riksdelen, Finland, och under efterdyningarna av maktkampen också i det svenska Estland liksom i det mellan Sverige och Polen omstridda Livland. I Baltikum har många orter fått sina namn ändrade under de gångna dryga 400 åren. Jag har genomgående använt de samtida ortnamnen (vilket oftast är liktydigt med tyskspråkiga namn), som också är vanligast förekommande i den vetenskapliga litteraturen, men samtidigt angett det nuvarande namnet inom parentes första gången som orten nämns. Samtida citat har fått en lätt moderniserad stavning för att underlätta förståelsen.
I synnerhet Stockholms roll i det politiska och militära spelet har länge intresserat mig i min egen forskning, vilken jag lyft fram för ett ge ett djupare perspektiv på den inre konflikten. Jag har också försökt förstå såväl det större skeendet och dess drivkrafter som enskilda aktörers agerande.
Lars Ericson Wolke
2. Scenen: Sverige och dess grannar på 1590-talet
Sveriges säkerhetspolitiska läge under större delen av 1500-talet bestämdes av förhållandet till Danmark, länge en unionsbroder och sedermera arvfiende. Danmark (med Norge) var långt in på 1600-talet den strategiska huvudmotståndaren. Det för båda parter utmattande och i stort sett oavgjorda nordiska sjuårskriget 1563–70 var ännu på 1590-talet i färskt minne. Samtidigt formerade sig nya fiender i öster.
Sedan den ryska handelsrepubliken Novgorod år 1478 hade införlivats med storfurstendömet Moskva var det en växande rysk makt som etablerat sig vid Sveriges östgräns. Vid mitten av 1500talet hade Ryssland börjat sin expansion österut, djupt in i Sibirien, men det var en expansion som ännu var långt ifrån att bära frukt. I söder hade Kazan, då huvudstad i det mongoliska väldet, år 1552 införlivats med Ryssland. Fyra år senare hamnade Astrachankanatets huvudstad Astrachan vid Volgas utlopp i Kaspiska havet också den under rysk kontroll. År 1558 flyttades staden någon mil nedströms längs Volga.
Redan under 1490-talet hade den svenska mardrömmen, en dansk-rysk samverkan, etablerats med ett tvåfrontskrig som följd.
Scenen: Sverige och dess grannar på 1590-talet
När det förhärjande nordiska sjuårskriget tog slut 1570 inleddes ett extremt utdraget krig mot Ryssland. I ett kvarts århundrade utkämpade svenska och ryska trupper strider i Karelen, Ingermanland och Estland, delvis i spåren av Tyska ordensstatens sammanbrott 1558.
I långa perioder gick kriget delvis på sparlåga mellan två utmattade fiender, men även när soldaterna inte stupade eller sårades dukade många under av sjukdomar. Hela tiden fanns där även bördorna av extraskatter och inkvarteringar av soldater. Inte minst det senare led den finska riksdelen av, som ju låg närmare fronten, men i hela landet kändes oket av kriget. Vid flera tillfällen riktades hård, ofta anonym, kritik mot Johan III:s krigspolitik. Efter dennes död i november 1592 avstannade de egentliga striderna med ett stillestånd 1593, men först 1595 slöts fred i Teusina.3
Även om Finland drabbades hårdast av det ryska kriget märktes det i en rad krav på olika prestationer av andra delar av riket. Så undertecknades den 18 maj 1595 freden i Teusina, som innebar svenska framgångar, främst att Finlands gräns sköts österut och Narva erövrades samt att den svenska kontrollen över Estland erkändes av Ryssland. Bland mycket annat skulle krigsfångar utväxlas och i början av juni avkrävdes Stockholms stad en tids försörjning av ryska fångar som förts till staden från sin förvaring vid olika orter i väntan på att sändas hem till Ryssland. Den 17 november befalldes att de skulle förses med reskost för färden dit. Stockholms tänkebok
konstaterade att de ryska fångarna, sannolikt 39 man, kostat borgarna 1 466 daler. Stadsskrivaren tecknade ned en from förhoppning om att fångarna ”far sig nu väl, hädan och aldrig hit igen”.4 Formuleringen återspeglar en innerlig önskan att krigsåren skulle vara överståndna. Men det var en lika from som förgäves förhoppning.
Alltsedan Tyska ordens sönderfall 1558 och den tyska Hansans successiva försvagning i Östersjöområdet hade polacker, danskar, ryssar och svenskar på olika sätt strävat efter att skaffa sig kontroll över det vakuum som uppstod i Estland och Livland med hamnstäder som Narva, Reval (Tallinn), Pernau (Pärnu) och Riga. Förutom politik och handel kom även reformationen att bidra till de komplexa förhållandena i regionen. Katoliker, protestanter och
ortodoxa tävlade om makten över själarna.5 När de svensk-polska dynastiska problemen kring kung Sigismund lades till detta blev den svensk-polska konflikten i Livland och Estland akut med öppet krig från år 1600.6
Medan Erik XIV i faderns efterföljd såg Danmark som rikets huvudfiende, var brodern Johan III inriktad på expansion i öster. Genom att försöka kontrollera den lukrativa handeln mellan Ryssland och Västeuropa hoppades han kunna berika Sverige med tullinkomster. Men det var lättare sagt än gjort och ledde främst till utdragna strider med Ryssland.
Den tyska Hansan med Lübeck i spetsen var fortfarande en maktfaktor i Östersjöområdet, men dess inflytande var sjunkande jämfört med kraftutvecklingen under senmedeltiden. Istället blev det ekonomiska inflytandet i regionen från Nederländerna allt viktigare runt sekelskiftet 1600.
För Johan III var det mäktiga samväldet Polen-Litauen en viktig allierad, med Reval och norra Estland som svenskt område sedan 1561, i den strategiska kraftmätningen mot Ryssland. Men polackerna hade sina egna ambitioner i Livland och Estland, liksom i öster mot ryskt område. Först när Johan 1562 gifte sig i Vilnius med den polska prinsessan Katarina Jagellonica stärktes banden mellan de svenska och polska kungarikena, men de strategiska motsättningarna försvann aldrig helt. Konflikterna i östra Europa mellan Sverige, Polen och Ryssland resulterade i växlande allianser som närmast kan beskrivas som ”två slår den tredje”. För Polen var det ett oeftergivligt krav att Sverige skulle överlämna de områden i Estland som man alltsedan 1561 kontrollerade, vilket tillsammans med Johan III:s och senare Karl IX:s vägran att tillmötesgå de polska kraven förgiftade alla allianser de två länderna emellan, även sedan Sigismund blivit kung både i Kraków och Stockholm.
Dessutom fanns i söder kosacker i nuvarande Ukraina, liksom det stora osmanska väldet och dess allierade tatarkhanen på Krim. Osmanerna behärskade ännu Svarta havet som ett osmanskt innanhav. Här fanns även djupa intressen från det habsburgska väldet under kejsaren i Wien, osmanernas dödsfiende.
Scenen: Sverige och dess grannar på 1590-talet
Viktigast för de inrikespolitiska motsättningarna i Sverige under 1590-talet var dock Polen-Litauen. Samväldet, som det kallades, var Europas till ytan största statsbildning och samtidigt en mäktig katolsk aktör, som hade bedrivit en hårdför och framgångsrik motreformation inom de egna gränserna. Även om betydande lutherska och kalvinistiska enklaver fortfarande fanns kvar, inte minst i norr kring den delvis självständiga staden Danzig (Gdańsk) och i Preussen, det blivande Ostpreussen, det vill säga områden där det bodde många tyskar.
Det polsk-litauiska samväldet var en komplex statsbildning. Det styrdes av en kung, men kallades republik eftersom kungen valdes. En stark centralmakt av västeuropeiskt snitt hade inte lyckats etablera sig. Istället ”styrdes” Polen till stor del av ett hundratal adelsmän. På landsbygden rådde till stor del feodala förhållanden med utbredd livegenskap, vilket från tid till annan ledde till våldsamma bondeuppror. I ett halvdussin stora städer etablerades ett handelsidkande borgerskap, men i landets övriga städer var borgerskapet närmast förkrympt på grund av feodalherrar som begränsade handeln.
Förutom de mäktiga adelsmännen i riksdagen styrde kungen med stöd av ett råd eller en senat samt ett antal riksämbetsmän som hovmarskalken, storkanslern och riksskattmästaren med flera. Deras respektive befogenheter var ibland flytande. Sedan unionen mellan Polen och storfurstendömet Litauen hade proklamerats 1569 uppstod parallella ämbetsmannastrukturer i Kronpolen, det egentliga Polen med Kraków som huvudstad, och Litauen. Först 1596 lät kung Sigismund flytta huvudstadsfunktionen till Warszawa. I de regionala vojvodskapen styrde adeln eller szlachtan genom lokala lantdagar. Den administrativa och politiska splittringen utgjorde också en hämsko på krigsmaktens förmåga. Kronpolens kungliga trupper var begränsade och den stora numerären av de väpnade styrkorna utgjordes av adelsuppbåd, vojvodernas uppbåd och utskrivna från städerna. Så långt ekonomin tillät kunde också legosoldater hyras in. Detta gjorde att armén kunde variera kraftigt i storlek beroende på hur angeläget jordmagnaterna ansåg det vara att stödja ett visst krig eller fälttåg. Den kungliga arméns kärna kunde ibland vara så
liten som 4 000 man, medan välbärgade magnater själva förfogade över lika stora styrkor.
Alla svagheter till trots var Polen-Litauen ett imponerande rike. I samväldet ingick även hertigdömena (Ost-)Preussen och Kurland, hansestaden Danzig samt Västpreussen, även kallat ”det kungliga Preussen”. Till Litauen hörde större delen av Belarus med Smolensk som den stora staden, även om Minsk ingick i samväldet, medan de polskkontrollerade delarna av Livland styrdes från Riga. I söder tillhörde väldiga områden det polsk-litauiska riket i Volhynien, Podolien och Ukraina. Kyjiv var i statsrättsligt avseende en polsk stad och rikets bortre gräns gick långt öster om Dnipro i områdena kring Poltava. Den polska republiken hade vid sekelskiftet 1600 runt 8 miljoner invånare.7
Sveriges befolkning uppskattas till knappa miljonen, varav runt en kvarts miljon i Finland. Den förkrossande majoriteten bodde på landsbygden där drygt 60 procent utgjordes av självägande skattebönder, medan ytterligare en femtedel var kronobönder eller arrendatorer på kronans mark. Resten var främst frälsebönder, som arrenderade adelns mark. Endast runt fem procent av svenskarna bodde i någon av de små städerna. Stockholm var i särklass störst med 8 000–9 000 invånare, medan övriga städer var betydligt mindre. Samtidigt ägde under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet ett omfattande grundande av städer rum: Hudiksvall 1582, Mariestad 1583, Karlstad 1584, Härnösand 1585, Umeå 1588, Mariefred 1605 och Filipstad 1611. I början av 1600-talet fanns det hela 41 städer i den västra riksdelen och ytterligare 11 i den östra, om än aldrig så små. Större delen av Sverige var en vidsträckt glesbygd, med undantag för de centrala områdena från Mälardalen till Åbo och vidare österut mot Viborg.
Det sena 1500-talets Sverige var ett privilegiesamhälle med särskilda rättigheter, befogenheter och skyldigheter för de olika sociala grupperna, adeln, prästerna, borgerskapet och de olika kategorierna av bönder, men också de grupper av främst arbets- och tjänstefolk som stod utanför det formaliserade privilegiesamhället. För den aktör som ville tillvälla sig den politiska makten gällde det att skaffa
Scenen: Sverige och dess grannar på 1590-talet
sig stöd av eller kontroll över viktiga delar av de olika sociala grupperna.8 Än viktigare var att få stöd av viktiga aktörer inom kungafamiljen liksom av de centrala administrativa organen i form av riksrådet och riksdagen.
3.
Kontrahenterna: kungafamiljen
Den politiska arenan i 1590-talets Sverige var komplex, betydligt mer än den kunde verka på ytan. Meningsskiljaktigheter på politiska och religiösa grunder gick rakt igenom riksrådet och riksdagens fyra stånd, men framför allt skar de som ett öppet sår genom kungafamiljen. Den sammantagna konsekvensen blev en rad tecken som pekade i en och samma riktning: risken för ett öppet inbördeskrig.
Kungafamiljen
Det är lätt att med ett halvt årtusendes perspektiv glömma att Vasaätten och dess främsta företrädare inte alls representerade en gammal och väl etablerad kungaätt. Tvärtom var Vasarna i ett europeiskt perspektiv usurpatorer, inte bara en utan flera gånger. Det gjorde deras tillvaro på tronen extra osäker och kampen om samma tron än mer hänsynslös eftersom insatserna var så höga. Gustav Vasa själv representerade förvisso en ätt med många framstående medlemmar i det senmedeltida Sverige, men icke desto mindre var Vasarna betydligt lägre rankade än ätter som Brahe, Bielke, Sparre eller Natt och Dag. Han tog makten med våld från den utkorade, om än blodbesudlade, unionsmonarken Kristian II, och under snart sagt hela sin 40-åriga regeringstid visade Gustav
Vasa tecken på att han kände hur potentiellt svag hans erövrade tron i praktiken var. Hans giftermål in i ätterna Leijonhufvud och Stenbock illustrerar väl hans försök att råda bot på denna svaghet. För att motverka detta giftes samtliga Gustav Vasas fem döttrar bort med tyska furstar.
Ett av sonen Erik XIV:s stora politiska misstag var giftermålet med den ofrälse Karin Månsdotter. Genom det alienerade han sig från viktiga delar av högadeln som helt enkelt kände sig grovt förolämpade av valet av gemål till kungen. De anslöt sig därför till bröderna Johans och Karls uppror mot Erik 1568. Självfallet fanns bakom oppositionen mot kungen också en komplex blandning av politiska och andra tvistefrågor.9
Vid sidan av de släktmässiga tvisterna fanns hela tiden maktkampen mellan kungen och riksrådet (eller delar av detta) om det politiska inflytandet i riksstyrelsen, en kamp som hade sina rötter långt tillbaka till medeltiden. Motsättningarna gällde förvisso en lång rad sakpolitiska frågor, där riksrådet ofta var splittrat, men också rent principiella ställningstaganden om monarkens respektive rådets formella makt. I och med reformationen försvann biskoparna ur riksrådet, men det gjorde inte de kvarvarande världsliga frälsemännen mindre angelägna om tillgång till den politiska makten.
Johan III gjorde inte om samma misstag som den äldre brodern, men istället komplicerade hans giftermål i Vilnius 1562 med Katarina Jagellonica, syster till den polsk-litauiske kungen Sigismund II August förhållandena. Hon var dotter till kung Sigismund I av den polsk-litauiska Jagellonska ätten och Bona Sforza av Milano. Sålunda hade Johan knutit förbindelserna med två framträdande europeiska släkter.
Med kopplingen till Polen bröt Johan i praktiken mot förbudet för hertigar (han var då hertig av Finland) att bedriva en egen utrikespolitik och därmed slog fiendskapen mellan honom och brodern Erik XIV ut i full blom. Den var inte över förrän Erik avled i fångenskap 1577, sannolikt mördad på Johans order. Längre konsekvenser fick de polska kontakterna genom att Johan år 1587 lyckades få sin och Katarinas son Sigismund vald till kung av det polsk-litauiska
samväldet. Sigismund hade fått en i stora drag katolsk uppfostran genom sin katolska mammas försorg. I och med att han också var tronarvinge i Sverige innebar det att man vid Johan III:s död kunde se fram emot en svensk-polsk personalunion, det vill säga mellan ett djupt katolskt land där motreformationen hade gått segrande fram och det evangelisk-lutherska Sverige. Tillsammans med de svensk-polska geopolitiska motsättningarna i Estland och Livland var detta en kombination som hos många ledande svenskar och polacker väckte oro inför framtiden. Johan III drev själv en kyrkopolitik som av en del tolkades som ett försök att återinföra katolicismen, men detta var sannolikt att övertolka hans avsikter. Visserligen var han gift med en katolsk drottning från Polen, men Johan själv var djupt religiös med en egen tolkning av kristendomen. Han oroade sig för att den evangeliska kyrkan hade skurit av banden till den kristna fornkyrkan, vilket för honom var ett djupt känt problem. Genom att evangeliska biskopar inte längre godkändes av påven så fanns inte den kopplingen. Det innebar inte att Johan avsåg att åter underkasta sig påven, långt därifrån. Hans liturgi, Röda boken, var ett slags mellanting mellan evangelisk och katolsk liturgi, inte ett försök att smygvägen återinföra katolicismen.
Men när den trycktes 1576 orsakade den en våldsam debatt inom prästerskapet och en del präster valde att söka religiös exil i brodern hertig Karls furstendöme, där inga katolska tendenser accepterades. Kampen mellan Johan och prästerna fortsatte hans regering ut, vilket visar hur stark hans religiösa övertygelse var, trots att den försvagade hans stöd hos prästerna.
När Johan III avled den 17 november 1592 var den öppna konflikten med viktiga delar av det svenska prästerskapet olöst och nu aktualiserades också frågan om de säkerhetspolitiska relationerna till Polen. Det var mycket som väntade den nye kungen Sigismund I (i Polen-Litauen var han Sigismund III), när han gjorde sig beredd att återvända hem till sitt svenska arvrike.
När Katarina avled 1583 gifte Johan om sig med Gunilla Bielke och knöt därmed förbindelser med ätterna Bielke och Posse. Nu var det hertig Karl och flera av Johans systrar som kritiserade giftermålet;
Johan III (1537–92) väckte med sina teologiska strävanden fientlighet hos många lutherska präster. Hans lyckade försök att få sonen Sigismund vald till kung av Polen bidrog också till allt skarpare motsättningar i Sverige efter Johans död 1592. Porträtt av Johan Baptista van Uther, Nationalmuseum. Wikimedia Commons.
Johan borde ha gift sig med en tysk furstinna. Åldersskillnaden mellan makarna var hela 31 år och när Johan avled 1592 pekade allt mot att drottning Gunilla kunde se fram emot en lång tid som änkedrottning, men hon avled redan 1597. Efter sig lämnade hon den åttaårige sonen Johan. Denne uppfostrades nu av hertig Karl, tillsammans med den 1494 födde kusinen Gustav Adolf. När han blev vuxen insåg Johan alltför väl hur potentiellt farlig hans position var, att sikta på tronen som Johan IV var förenat med livsfara. Han var visserligen formellt tronarvinge men valde att vid 1604 års riksdag avsäga sig rätten till tronen, en avsägelse som upprepades när Gustav II Adolf uppsteg på tronen 1611. Istället vistades Johan som hertig i Östergötland på Bråborgs kungsgård utanför Norrköping. Där avled han 1618 efter ett liv där han hållit en synnerligen låg politisk profil.10
Vid Johans död fanns även, vid sidan av Gunilla Bielke, en annan änkedrottning kvar i livet, Karin Månsdotter, vars make Erik XIV gått bort 15 år tidigare. Men det fanns inget stöd för att ge henne en politisk roll, varken i kungafamiljen eller bland riksrådets frälsemän. Karin hade varit fängslad tillsammans med Erik, men när denne avled 1577 frigavs hon och dottern Sigrid. De flyttades till Liuksiala i Kangasala socken nära nuvarande Tammerfors. Johan III gav henne kungsgården som livstids förläning, och Sigrid tilläts gifta sig två gånger med högadliga män.
Sonen Gustav var däremot formellt tronarvinge och som sådan ett potentiellt hot mot Johan III och hans anspråk å sonen Sigismunds vägnar. Följaktligen sändes den blott sjuårige Gustav Eriksson i landsflykt i Polen redan 1575, där han hölls under konstant uppsikt. Efter ett visst kringflackande hamnade Gustav år 1600 hos tsar Boris Godunov i Ryssland, där han senare avled i Kasjin i Tverregionen år 1607. Endast en gång fick han träffa sin mamma, Karin Månsdotter, vid ett kort besök i Reval 1596. Till det egentliga Sverige fick han aldrig återvända. Pojken, som en gång stod först i tur att bli kung Gustav II, hölls på säkert avstånd från både tronen och sitt hemland. Karin Månsdotter själv avled på Liuksiala gård år 1612 och begravdes i Åbo domkyrka.11
Det fanns dock en tredje änkedrottning, nämligen Katarina Sten-
Katarina Jagellonica (1526–83) behöll som drottning sin katolska tro och månade om att sonen Sigismund skulle få en katolsk uppfostran, vilket retade upp det lutherska prästerskapet. Målning av Lucas Cranach den yngre, sannolikt 1556. Samling Czartoryski, Kraków. Wikimedia Commons.
bock. När drottningen Margareta Leijonhufvud avled 1551 förväntades Gustav Vasa att gifta om sig, det krävde hans ställning och omsorgen om hans och Margaretas nio barn. Valet föll på den bortgångna Margaretas systerdotter, Katarina Stenbock, som 17 år ung 1552 vigdes med den nära 40 år äldre kungen. Hon var jämnårig
med sin äldste styvson, Erik (senare XIV). En stor åldersskillnad i sådana här fursteäktenskap var ingalunda ovanligt, men denna var stor även med 1500-talsmått mätt. Med äktenskapet knöts Vasarna till ätterna Stenbock, Leijonhufvud, Bielke och Sture. Att Katarina med hög sannolikhet skulle bli änkedrottning torde ha varit glasklart för de flesta i samtiden, men att hon överlevde sin man med 61 år var kanske mer överraskande.
När de politiska spänningarna ökade under 1590-talet påverkades också Katarina. Hon försökte uppenbarligen gjuta olja på vågorna, inte minst för sin egen och sin familjs skull. Hon hade varit styvmor till Johan III och var detsamma till hertig Karl, men denne hyste en inte helt ogrundad misstänksamhet visavi Katarina. Till saken hörde att hon hade fått sina rättigheter och ekonomiska tillgångar som änkedrottning bekräftade av kung Sigismund, vilka hon också tvingats be om hos Erik XIV och Johan III. Att sedan ekonomiska löften inte alltid följdes av fulla utbetalningar var en annan sak. I det läget var det riskabelt att satsa på fel häst i maktkampen, och att alldeles för tidigt gå över till hertigens sida.
Det fanns också en annan sida av saken. Större delen av hennes syskonskara var öppet kungatrogna, och för änkedrottning Katarina handlade ansträngningarna mycket om att skydda sina syskon för hertig Karls vrede. Brodern Erik avstod från att komma till Söderköpings riksdag 1595, förebärande sjukdom, och brodern Arvid kom till Söderköping först när riksdagen avslutats. Istället reste Katarina själv till riksdagen, sannolikt för att kunna följa utvecklingen på plats och ge sina bröder så aktuell information som möjligt. Under riksdagen i Arboga 1597 anslöt sig brodern Carl till de frånvarande familjemedlemmarna.
Men inget kunde rädda Katarinas kungavänliga familj, i synnerhet gällde det Erik vars fientlighet mot hertig Karl blev alltmer öppen. Brodern Olof hade följt med Sigismund när denne återvände till Sverige sommaren 1598, men sedan tagit sig till Finland efter kungens nederlag vid Stångebro. När hertig Karls trupper år 1599 säkrade kontrollen över den östra riksdelen tillfångatogs Olof strax norr om Åbo, sköts omgående på hertigens order och grävdes ned i ett kärr. Mer ärelöst
kunde inte en högadelsman behandlas. I Finland drabbades Katarinas syster Ebba Stenbock hårt när hennes man Klas Fleming avled 1597 inför slutstriden med hertigen. Om maken kom undan avrättning greps istället parets son Johan och avrättades när Åbo slott kapitulerade för hertigens trupper. Själv överlevde Ebba Stenbock till 1614.
Två av Katarinas och Ebbas bröder, Erik och Arvid, lyckades rädda sig till landsflykt i Polen, men brodern Carl hade gripits 1597 när han försvarade Kalmar slott för Sigismunds räkning och låstes in i väntan på rättegången i Linköping år 1600. Katarina försökte tala för hans sak hos hertig Karl, men förgäves. Denne konstaterade att brodern var rikets fånge, och därmed var det riksdagens sak att avgöra hans öde. Vid rättegången dömdes Carl men klarade sig något överraskande undan schavotten där flera av hans medanklagade halshöggs den 20 mars 1600. Änkedrottningens släktled tunnades ut alltmer. Brodern Erik avled 1602 i det då ännu danska Malmö och 1607 avled Carl, om än i frihet.
Medan allt flera adliga palats och sätesgårdar stängdes för medlemmar av den stenbockska familjen, så vågade allt färre umgås med dem. Istället öppnade Katarina sitt eget säte Strömsholm i Västmanland för olika släktevenemang, ett slags tyst protest mot Karl IX:s regim. Hon hade förlorat allt politiskt inflytande och det gällde bara att klara sig undan ytterligare bakslag; sin förläning Kastelholm på Åland hade hon redan mist på hertig Karls order. På Strömsholm avled Katarina Stenbock 1621, sex decennier efter sin make.12
Sigismunds roll
Sigismund föddes 1566 på Gripsholms slott där hans föräldrar hertig Johan (III) och Katarina Jagellonica satt fängslade. När fadern tog makten 1568 och detroniserade Erik XIV blev den lille Sigismund tronföljare. Med en mamma som var katolik och en pappa som strävade efter någon form av kombination mellan de katolska och evangeliska liturgierna fick Sigismund en katolsk uppfostran. När han sedan år 1587, efter en aktiv politik från Johan III, valdes till kung av Polen var hans identitet som katolik stark. Sigismund fick
