Denmusikengömda
Tidigare böcker i serien: Silverslottet, 2025
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Åsa Hallengård 2026
Omslag: Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder: Emma Graves, Shutterstock
Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Tryck: ScandBook EU, 2026
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-786-8
Till Johanna och John
Tjeckoslovakien 1930
Belia sopar undan det värsta från golvbrädorna i den lilla stugan och placerar därefter kvasten på dess vanliga plats bakom dörren. Hon synar den mörka borsten, det som återstår av den vill säga. Kvasten är den hennes mor en gång använde och sedan Belia blev åtta år är den hennes.
Hushållsgöromålen är många och sträcker sig ända till djuren i stallet. Allteftersom åren gått har djuren i och för sig blivit färre och arbetet lättare, men det innebär samtidigt mindre mat.
Med ens blir hon yr och sjunker ner på den skrangliga pinnstolen. Huvudet lutar hon tungt i händerna medan hon blickar ut genom fönstret. Det viner från gliporna i fönsterramen. Hon har inte förmått täta ordentligt trots att hon gjort sitt bästa med gammal lump. Hon begriper såklart att det behövs mer varaktiga åtgärder. Fast vad kan hon göra? Hon är en svältfödd fjortonårig flicka, inte en stor och stark hemmansägare. Egentligen vill hon lägga sig i mors säng och sova bort dagarna, i hopp om att ett mirakel ska förändra tillvaron, men hon tvingar sig att i stället kämpa från tidig morgon till sen kväll för att försöka mota bort det värsta förfallet. Regndropparna smattrar mot rutan och hon blickar upp mot taket där en mörk fuktfläck breder ut sina vida vingar. Snart kommer fläcken erövra hela ytan. Laga taket förmår hon inte på egen hand. Om bara far iddes försöka förbättra
deras verklighet, då skulle de tillsammans kunna få fason på gården.
Hon avbryts i sina funderingar av tre hårda knackningar på dörren. Försiktigt reser hon sig upp. Jodå, benen bär henne trots att hon idag endast ätit ett äpple. Det knackar igen, ännu hårdare den här gången, och hon skyndar sig att öppna.
”God dag, fräulein. Jag heter Gerhard”, säger en av de tre männen utanför. ”Er far har en spelskuld som han inte betalat och nu har tidsfristen löpt ut.” Han gör en min som nog ska verka beklagande.
De andra verkar knappt lägga märke till henne när de tränger sig in. Belia drar efter andan och greppet om dörrhandtaget hårdnar. Med blicken följer hon deras förehavanden. De drar ut lådor, öppnar skåp och slänger innehållet rakt ner på golvet.
”Vad har hängt där?” frågar en av männen, tar av sig hatten och pekar med promenadkäppen mot spikarna på väggen till höger om diskbänken.
”Kopparformar”, säger hon och harklar sig, men rösten kraxar ändå.
”Fram med dem”, väser den längste av männen och tornar upp sig framför henne.
”Far sålde dem. Det är länge sedan.” Knäskålarna skakar.
”Med tanke på hans skulder så är det inte konstigt”, säger mannen med hatten. När de konstaterat att det inte finns något av värde i köket beger de sig till fars kammare. Hon hör hur de rafsar omkring i byrån där inne. Antagligen på jakt efter något av värde, men hon vet att det är förspilld tid att rota bland fars persedlar.
”Blond”, konstaterar han som heter Gerhard. Hans ögon har ett milt uttryck men hon backar instinktivt. Mannen tar tag om den ena av hennes flätor och låter handen glida över den.
När en av de andra männen styr stegen mot mors kammare tar hon sig loss och ställer sig framför den stängda dörren.
”Nej”, säger hon och försöker få rösten att låta stark och myndig trots att hon darrar som ett asplöv inombords. De stannar upp och utbyter roade blickar.
”Jaha. Och vad ska du göra åt det då, flicka lilla”, flinar den långe och stryker sig över den renrakade hakan.
Hon slår ner blicken och betraktar hans blankputsade stövlar. Utan ett ord föser han henne åt sidan men hon förmår inte hejda sig utan ränner efter.
”Ni får inte. Det var mors”, protesterar hon då de river ur sängkläderna, lyfter på madrassen och sticker i den med sina knivar. Fläker upp den som om de tror att det finns något gömt där. De stampar sönder koppartrycket med jungfru Maria som håller sin Jesus i famnen alltmedan herdar och vise män knäböjer för dem i vördnad. En stövelklack sätts i glorian som strålar om modern och sonen. Och det känns som om stöveln trampar på Belia. Hon hejdar sig från att skrika rakt ut genom att bita sig så hårt i kinden att hon känner den metalliska smaken av blod.
”Gården är vår nu, så du måste ge dig av”, säger Gerhard.
Belia flämtar till. Det finns ingenstans för henne att ta vägen. Inga släktingar vill ha med henne att göra eftersom far gjort sig till ovän med alla då han gång på gång har lånat pengar som han aldrig betalat tillbaka.
Gerhard måste ha sett hennes förtvivlan för han tillägger:
”Det stundar nya tider, flicka lilla. Arbete kommer att finnas i överflöd och Tyskland blir åter en stormakt. Du ska få se.”
Förmodligen ska det föreställa något slags tröst men hon kan inte för sitt liv begripa vad det ska betyda. För henne väntar endast armod och svält. Nu har hon ju inte ens tak över huvudet.
”Du får tio minuter. Är du inte ute innan dess …”, säger han som stampade sönder mors tavla.
Så fort de lämnat henne plockar hon ihop de få saker de inte har förstört. Det är ändå tur att hon har kvar mors kläder, för de passar. Dock är det synd att de flesta av paltorna är så utslitna att de knappt hänger ihop. Mor bar dem innan hon blev sängliggande och sedan ett par år tillbaka är de Belias. Hon drar på sig dubbla kjolar, slänger mors sjal över axlarna, stoppar halm i träskorna och ser sig om en sista gång. Med ögonen på det trasiga skillingtrycket avger hon ett löfte till sig själv. Aldrig någonsin ska hon överge sina barn, om nu Gud skänker henne några.
Innan hon lämnar gården går hon ut till den förfallna hönsgården där det knotiga äppelträdet står. Bredvid har Belia drivit upp en planta från en av kärnorna som hon hade hoppats skulle få växa till ett nytt och livskraftigt träd. Försiktigt lirkar hon upp plantans rötter från jorden och placerar den varsamt i en av kjolfickorna. Innan hon lämnar gården för gott klappar hon det knotiga trädets stam. Med handflatan mot barken förnimmer hon ett farväl.
Sats I Preludium
Gudrun
Vilémov 1992
Den första höstmånaden på Silverslottet innebär full aktivitet på grund av skördesäsongen. Liksom förra året har de allihop hjälpts åt att plocka frukt, frakta den till slottet och tillreda den. Allt under Belias ledning.
Gudruns stickor klirrar mot varandra och ekot fortplantar sig i den kala salen där hon satt sig. För ett ögonblick låter hon den lilla babykoftärmen vila i knäet. Hon undviker att tänka på barnet hon själv aldrig fick utan lyfter i stället blicken och låter den svepa över målningarna som pryder de kalkade väggarna. De är illa åtgångna av träskivorna som kommunisterna spikade för dem. Kanske kan de en dag restaurera freskerna men hon misstänker att det blir hiskeligt dyrt. Först och främst måste de renovera klart det nödvändigaste och det lär inte bli färdigt under hennes livstid. Nej, det lämnar hon åt ungdomarna. Gudrun suckar och tröttheten som kommit allt oftare på sistone lägger sig som en tyngd över axlarna, omöjlig att skaka av sig. Det är det slags trötthet som gör en tung till sinnet, precis som gamla ledsna minnen.
Hon lystrar ut mot korridoren men det är tyst och det är kanske inte så konstigt för köket ligger långt från där hon sitter.
Belia har syltat, saftat och lagt in frukt i flera dagar nu. Det verkar som om hon njuter av att hålla på i köket och ofta pratar hon om sin ungdomstid på slottet, om hur stilig Josef var och så får hon något ömt i blicken då hon nämner kokerskan Terezie. Inte för att Gudrun begriper allt vad Belia säger. Tjeckiska är ett knepigt språk. Men trots att hon aldrig trodde att det skulle vara möjligt så har hon ändå lyckats skrapa ihop en del språkkunskaper, sin ålder och kanske framför allt sitt dåliga läshuvud till trots. Det skulle de veta, hennes gamla lärare! De som ständigt bankade in i henne hur dum hon var, en simpel barnhemsunge. Det är inte underligt att hon känner sig mallig över att hon numera bor på ett slott och faktiskt kan kommunicera på tjeckiska. Det är det ultimata sättet att sluta sina dagar på, åtminstone i hennes fall. Tänk, om hon vetat det när hon var liten, ensam och rädd, eller när hon blev utslängd på gatan den där gången. Gudrun sträcker på ryggen och puffar till det illröda håret en smula. Hon dröjer kvar med handen. Kanske att hon tog i väl mycket den här gången med hårfärgen? Äsch, det får vara hur det vill med det. Hon rycker på axlarna.
Nu tar nyfikenheten överhanden. Hon har fått vara ifred tillräckligt länge. Emellanåt blir det lite väl intensivt med alla projekt som är igång på slottet och då är det skönt att dra sig undan en stund, men nu får det räcka. Hon petar ner stickorna i garnet, lägger arbetet i tygpåsen som hänger på fåtöljens armstöd och tar spjärn med händerna för att kunna resa sig upp. Det där momentet är allt en smula jobbigt nuförtiden, men har hon väl kommit upp så pilar hon på riktigt raskt. Att döden flåsar henne i nacken bekommer henne inte nämnbart för om hon kan ta sig fram på så här snabba fötter så lär hon springa ifrån den.
Mitt i steget stannar hon upp. Det är just tankar på döden
som inte får lov att inta huvudet, det har hon bestämt. Ändå smyger de sig på, tätare och tätare nu när hon närmar sig sjuttiofem, oroväckande raskt mot åttio. Äsch! Hon ruskar på sig och snabbar på i riktning mot köket.
”Vad du arbetar! Du är så duktig, Belia”, säger hon.
Att väninnan är sjuttiosex år är svårt att tro. Solljuset strilar in genom fönstret och bildar glitterblänk i den andras vita hår. Hon går fram till Belia som just häller lag över päronhalvorna som ligger i stora glasburkar på bänkskivan av gammal fläckig marmor. På vissa ställen har den naggats rejält, precis som det mesta i slottet. Ändå står byggnaden kvar. Stolt och solitt, som Belia. Man ska inte låta sig luras av hennes lilla knotiga gestalt, inte helt olik ett av fruktträden i lunden. Hon är en orädd kvinna med en vilja av stål och ett hjärta av guld för dem som förtjänar det.
”Jag älskar den här tiden på året”, säger Belia och ler mot henne. Samtidigt som ett sorgset stråk syns i hennes ögon.
”Du måste sakna honom mycket.” Gudrun lägger deltagande handen över Belias som tillfälligt vilar mot marmorn.
”Varje dag. Josef var en sann vän”, mumlar hon och ser frånvarande ut genom fönstret mot fruktlunden till.
”Livet är som det är”, säger Gudrun, något hon upprepat för sig själv som ett mantra under årens lopp. Det mesta går att påverka i någon mån, men en del gör det inte. Beträffande henne själv har hon med råge lärt sig sina läxor, ända sedan hon föddes.
”Så sant. Det ger och tar.”
”Mm”, svarar Gudrun.
”Jag väljer att fokusera på de mina som är i livet. Det är gott att ha min son och sondotter nära och även om min dotter bor långt härifrån så är jag såklart stolt över att hon har gjort karriär och undervisar på universitetet.”
”Du har knappt berättat om henne. Hur hamnade hon där?” frågar Gudrun nyfiket.
”Vissa saker ska man helt enkelt inte fråga om”, klipper Belia av, varpå Gudrun ryggar tillbaka. Hon har tydligen trampat i ett klaver som hon inte visste existerade och förödmjukelsen brinner innanför huden.
”Ska vi gå ut till de andra och se hur det går?” föreslår Belia som om inget hänt när tystnaden mellan dem blir för tung.
”Det gör vi. Förlåt om jag …”
”Du kunde inte veta. Det är svårt att prata om.”
De krokar arm, lämnar köket och styr ut i solskenet med siktet inställt på fruktlunden. Hon faller snabbt in i Belias lätt haltande gång. Genast är det enklare att andas och båda sträcker på ryggarna ungefär samtidigt. Sedan ser de på varandra och brister ut i skratt.
Belia
Vilémov 1930
Livet är tungt, hungrigt och mörkt. Belia vet inte hur många nätter hon har tvingats smyga som en tjuv i böndernas lador för att ha någonstans att sova under sin planlösa vandring framåt. Hon vet inte hur många mil hon har vandrat och hur långt hemifrån hon är. Många är de dörrar hon har knackat på och bett om mat mot arbete som betalning. Otaliga är de dörrar som slängts igen i hennes ansikte. Den enda fördelen är att våren är långt kommen, vilket innebär att hon knappt fryser värre än vad hon gjorde hemma på gården. För någon dag sedan råkade hon på en gårdfarihandlare som rekommenderade henne att söka sig till Silverslottet i Vilémov, där de behöver pigor till hushållet. Den trevlige mannen påstod att han just kom därifrån, pekade ut riktningen och sa att hon skulle hälsa från Arnošt.
Nu har hon åtminstone ett mål och en gnutta hopp att klamra sig fast vid. Hon korsar bäcken över bron utan att vända upp ansiktet mot solen. Fåglarna som ackompanjerar hennes vandring hör hon inte. Siktet är helt och hållet inställt mot byn Vilémov som hon hört ska ligga i en dalsänka.
När solen står som högst är hon framme vid byns kyrka. Hon unnar sig att helt kort pusta ut under lindarna som
erbjuder ett parasoll av nyutsprungen grönska. Belia tittar mot slottet på andra sidan vägen. Det tronar bakom muren som avgränsar det från omvärlden. Hon vågar knappt släppa fram sin önskan men gör det ändå. Tänk om detta kan bli hennes nya arbetsplats och hem! Men vem är hon att tänka sådana uppblåsta saker om sig själv? Belia, på ett slott? När allt hon hittills erfarit i livet har varit en skuggtillvaro utan annan framtidsutsikt än att någon gång bli gift med en man som förhoppningsvis inte påminner alltför mycket om far. Nu står hennes hopp till det varmt gyllene skimret bakom muren, till en imponerande byggnad som är långt större än både kyrkan och godset i hennes egen hemby. Hon ber en bön om att slottets invånare ska vara något sånär toleranta mot hennes trashanksuppenbarelse. Hon drar i den solkiga blusen i ett försök att släta till den, biter av en lös tråd från ärmen och nyper sig i kinderna innan hon sätter kurs mot det respektingivande slottet.
”Men vad i all sin dar”, utbrister den paranta kvinnan i bländande vitt förkläde som öppnar porten, vilken enligt den kringresande försäljarens instruktioner är personalingången.
”Jag skulle hälsa från Arnošt”, viskar Belia innan kroppen förlorar all kraft och hon sjunker ihop i en liten hög. Det sista hon förnimmer är att damen i det bländande vita kallar till sig en man med mässingsknappar i jackan, som utan att tveka lyfter henne i sina armar. Hon hinner känna att han doftar ljuvligt av nytvättat linne innan hon domnar bort.
Belia blinkar några gånger för att vänja sig vid dagsljuset som dansar in genom fönstret. Det ser inte alls ut som den smutsiga lilla gluggen hemma i mors kammare. Det här fönstret har spetsgardiner som ljuset strilar in genom och bildar mönster på bolstret hon ligger under. Försiktigt nyper hon i det fluf-
figa täcket, van som hon är vid filten av vadmal. Hon sjunker tillbaka mot kudden och undslipper sig en belåten suck. När i hela världen sov hon senast så här gott? Men i nästa stund stelnar hon till. Vartenda litet välbehag är alltid villkorat. Vad är det hon förväntas göra nu efter att ha fått njuta av att vila ut? Hon kämpar sig upp till sittande.
Det är då hon upptäcker det. Borta är de gamla paltorna.
På sig har hon i stället ett vitt nattlinne med spetsmanschetter. Vad har hänt med mors kläder? De är det enda hon har. Av någon underlig anledning som hon inte begriper kommer tankarna på hur hon brukade sopa golvet därhemma och händerna griper efter det imaginära nötta skaftet som hon känner så väl. Blicken glider längs med golvet framför henne.
De breda, renskurade brädorna ser lena ut. Rummet är säkert större än både köket och mors kammare sammanslagna, hinner hon tänka.
”Lilla vän.”
En storvuxen kvinna med grå knut i nacken uppenbarar sig i dörren. Hon känner igen kvinnan från igår. I händerna bär hon en bricka med en skål som det ångar ur och osökt vattnas det i Belias mun. Bredvid skålen, på en servett, ligger en bit fluffigt, vitt bröd. Och är det inte? Jo, det är det. Gyllengult smör.
Belia måste kila in händerna under låren för att inte slita brickan från kvinnan, men hon kan inte avhålla sig ifrån att följa maten med blicken. Den mustiga doften från skålen letar sig in i näsborrarna och blandas med brödlukten, först som en förnimmelse men strax pockar dess doft så att det kurrar högt i magen. För sent inser hon att hon sitter med munnen halvöppen. Belia skyndar sig att stänga den och slår skamset ner blicken.
”Kära barn”, mumlar kvinnan och placerar brickan på ett
litet bord som hon dragit fram bredvid sängen utan att Belia lagt märke till det. ”Seså, nu måste du äta”, säger hon samtidigt som hon viker in en servett i Belias halslinning. ”Ja, Josef hade inga problem alls med att bära in dig hit. ’Lätt som en fjäder’, sa han. Nu får du sätta dig till rätta.”
Belia gör som hon säger och sjunker tillbaka mot kuddarna. Samtidigt får hon syn på äppelplantan som är nerstucken i en syltburk med lite vatten i.
”Jag ska visa var hon kan plantera den”, säger den vänliga damen och nickar mot växten.
Hon placerar brickan i Belias knä och sticker en sked i hennes hand. Hon står kvar bredvid sängen medan Belia äter.
När Belia har slukat all buljong och sugit upp det sista med brödbiten går det inte att hejda tårarna av tacksamhet och trötthet som övermannar henne nu när magen är fylld.
”Du är min ängel. Tack Heliga Kristus och Guds moder Jungfru Maria, för att jag äntligen får lov att vila.” Så fort orden lämnat Belias läppar griper yrseln åter tag i henne och kvinnan får brått att bädda ner henne.
”Du ska veta ett par saker, flickebarn”, säger kvinnan.
Med möda håller Belia ögonen öppna och lyssnar.
”Jag börjar bli till åren, ser hon, och du ligger i min säng, i mitt rum. Jag är den enda, förutom familjen Vilémovsky ze Stříbra som bor i slottet.”
”Jag visste inte. Det går inte an”, protesterar Belia lamt, och förbannar sin olydiga kropp och sitt omtöcknade sinne. Inte kan hon ligga här i den snälla kvinnans säng.
”Såså”, säger damen och lägger en hand på hennes axel så hon tyngs ner mot madrassen. ”Jösses, man känner ju benen rätt igenom skinnet. Ja, det får vi allt se till att råda bot på”, mumlar hon. Så ser hon rakt på Belia. ”Jag behöver hjälp i köket. En är ju inte så kvick längre och du kan få bo på golvet
här.” Hon håller upp handen som för att parera eventuella protester från Belia. ”Jag och Josef ska ordna en varm och skön bädd åt dig, men den måste skjutas under min säng om dagarna.”
Sedan pekar hon mot en hög med kläder som ligger på en pall helt nära. Kanske är det bara som Belia får för sig men kvinnan smeker ömt över det röd- och grönrandiga tyget som ligger överst. Med allvarlig blick ser hon på Belia.
”Herrskapet får inte veta att du bor här. Om någon frågar så säger du bara att du springer med bud till Terezie i köket. Lova mig det.”
Kvinnan griper efter Belias hand, som kramar den och lovar kvinnan att gå med på lögnen. Ändå drar en ilning av onda aningar genom henne för vad som skulle kunna hända om de blir påkomna, men obehaget lugnar sig av värmen från Terezies hand.
