ELEANOR SHEARER
SOM ELDFLUGOR PÅ VINTERN
Översättning
Annika Sundberg
historiska media
Tidigare titlar av Eleanor Shearer
Floden sjunger ditt namn (2024)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
Copyright © 2026 Eleanor Shearer
The right of Eleanor Shearer to be identified as the Author of the Work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.
First published in 2026 by Headline Review
An imprint of HEADLINE PUBLISHING GROUP
Originalets titel: Fireflies in Winter
Svensk utgåva © Historiska Media 2026
Översättning: Annika Sundberg
Sättning: Sara Jonasson
Omslag: Vi-An Nguyen
Omslagsbild: Debra Lill
Tryck: Scandbook EU, 2026
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN 978-91-8050-777-6
Till Cal, min förste läsare för sista gången
I den här romanen förekommer en del termer – däribland ”neger” – som många människor i dag, även jag själv, uppfattar som kränkande. Jag har inte överseende med den sortens språkbruk, men jag anser att en historisk roman ska avspegla det förflutna, även när det är otäckt och rasistiskt. På så sätt får vi hjälp att förstå vår samtids rötter och kan sträva mot en mer rättvis framtid.
Eleanor Shearer
Lev i varje årstid när den kommer: andas dess luft, drick dess drycker, smaka dess frukt och överlämna dig åt dess inflytande.
– Henry David Thoreau –
rättegången
Januari 1798
Halifax tingsrätt är en scen som väntar på sina skådespelare. Domarstolen är tom i likhet med de anklagades bänk, på tre sidor omsluten av ett skrank. Här kommer den åtalade att sitta.
Salen är nedtyngd av sitt förflutna, av allt den har bevittnat, den har blivit hård och kall. Lösa fönsterrutor skallrar i vintervinden. Väggarnas mörka träpanel minns det metodiska skärskådandet av alla möjliga sorters brott. Mördare, bedragare och rånare, både förövare och offer har vätt det ojämna golvet med sina tårar, lyft blicken mot takbjälkarna och bett böner.
Åhörarnas bänkrader är nästan tomma, men en ung kvinna sitter där och väntar. Det är förstås en plats som är gjord för väntan – väntan på erkännanden, på domar, på rättvisa. Hon far med blicken mellan biträdet i hörnet och de två vita männen som står längst fram och samtalar lågt, en advokat och hans klient. Hon kan inte hålla sig stilla, i ena stunden
sitter hon framåtlutad, i nästa lutar hon sig tillbaka och griper tag om bänken med båda händerna. Hon andas ansträngt efter en förkylning som har satt sig på lungorna.
Dörren till salen öppnas. Det blir lika tyst som på de snötäckta gatorna utanför.
Den anklagade har händerna bakom ryggen när hon förs in, som om hon är bakbunden, men framme vid de anklagades bänk griper hon tag om skranket för att inte tappa balansen. För tillfället låter de henne slippa bojorna, men de röda, upphöjda märkena runt hennes handleder avslöjar att hon nyligen varit fastkedjad.
Den unga kvinnan reser sig i åskådarbänken. Hon säger ett namn. Den anklagade tittar upp. De ser varandra i ögonen. De kan inte lämna sina platser, men deras blickar klamrar sig fast vid varandra med samma desperation som om de är på väg att drunkna. Rättssalens samlade historia, den oerhörda mängden av tidigare brott – allt viker undan och gör plats för något livsavgörande och unikt. Dessa två kvinnor. Detta rättsfall. Det är som om hela världen står på spel, som om hela världen väntar på domarens ankomst och rättegångens början.
1Det luktar salt och fisk som är på väg att ruttna. Den ligger i högar och stinker på marknadstorget. Men det är oväsendet som gör Cora illa till mods – oväsendet och folkmyllret, vagnarna som rullar över lera och sten, de vrålande suputerna som flockas runt krogarna, det avlägsna ljudet av trummor och flöjter från citadellet, där militären just har uppvisning. Utmed gatorna står låga trähus i flagnande bruna och gula färger. Längre upp i backen finns finare byggnader av skiffer, mörka och olycksbådande av smältvattnet efter morgonens frost.
Människorna har hårda, väderbitna ansikten och går framåtlutade, krökta mot den bistra vinden.
Cora passerar stånd med slaktade får och grisar. Tunnor med havre. Butiker – garvaren, sömmerskan, speceriaffären. Hon har tagit sig hit förgäves, det finns fortfarande inget mjöl att köpa i staden. Det värker i henne av hemlängtan eftersom allt i Halifax påminner henne om det hon förlorat: frukter i vackra färger och kristallklara bergsbäckar. Hon har glömt hur det känns att vara varm …
En hand griper tag i slaget på hennes yllekappa. Cora rycker
till men varken hukar sig eller kryper ihop. Hon är nästan lika lång som den vite mannen som har hejdat henne och hon ser honom rakt i ögonen.
”Är du inte lite långt bort från negerkvarteren, flicka lilla?”
Han har ett spetsigt ansikte och ett elakt drag över munnen.
”Dina papper”, säger han.
”Släpp mig …”
”Papperen”, upprepar han. ”Var har du dina papper?”
Främmande blickar snuddar likgiltigt vid henne. Ingen bryr sig om hennes belägenhet. Hon sväljer sin ilska och sliter sig loss.
”Jag har inga papper.”
Den vite mannen blir tillfälligt ställd. Kanske beror det på hennes brist på underdånighet, på att hon hela tiden har sett honom i ögonen. Kanske beror det på hennes främmande uttal, på att hon talar sjungande i stället för brett och entonigt.
Det är han som vänder bort blicken först.
”I så fall …”
Cora lägger handen mot bröstet.
”Marun”, säger hon. ”Från Jamaica.”
Det gör lite ont att uttala namnet. Hemma.
Mannen står fortfarande för nära henne, han förstår inte riktigt.
”Fri”, säger Cora bestämt.
Det är kanske inte tillräckligt. Hon har lärt sig att folk på den här platsen inte vet det som jamaicanerna vet. De går inte alltid med på att hon har en annan samhällsställning än andra människor med hennes hudfärg. Men hon har turen med sig. Det hörs ett rop någonstans i närheten. Mannen vrider på huvudet. En annan kommissarie brottas med en man som är klädd i trasor och liknar en förrymd slav mer än hon gör. Cora
står kvar medan den vite mannen springer dit för att hjälpa till med gripandet. Hon har ingen lust att titta på. Hon lämnar platsen och låter sig uppslukas av vimlet på marknaden.
Hon lämnar staden tomhänt och kurar huttrande ihop sig på Dartmouthfärjan. Hon har fortfarande inte vant sig vid vädret här, har varken hatt eller handskar, kan inte hålla värmen i sina tunna kläder. De kraftiga vågorna slår mot båtens sidor. Det är ofattbart att detta är samma vatten som sköljer upp mot stranden därhemma.
Kommer hon någonsin att åka tillbaka?
Cora pendlar mellan beslutsamhet och förtvivlan. Ibland tänker hon att hon skulle simma hem om det gick. Att ingenting skulle kunna hindra henne, att hon hellre skulle gå under i havet än finna sig i livet i det här ogästvänliga landet. Men så kommer de svarta dagarna, dagar då hon knappt orkar stiga upp ur sängen, då hon ligger orörlig och lyssnar till den dånande vinden eller det smattrande regnet, eller när dimman pressar sig mot fönstren och hon inte kan föreställa sig att hon någonsin kommer att få se sin ö igen.
Hon gör misstaget att vara ouppmärksam. Hon lämnar den stora vägen mellan Dartmouth och Preston för att ta en genväg, men i tankarna går hon längs skogsstigarna utanför
Trelawny Town i Jamaica, följer sina gamla spår. Kylan får henne att vända sig inåt, hon förlorar känseln i fingrar och tår. Det är som om mindre viktiga kroppsdelar domnar bort och försvinner tills den innersta kärnan är det enda som återstår. Och hennes kärna har alltid varit skogarna därhemma.
Djupt försjunken i tankarna på det förflutna inser hon för sent att hon har gått fel. Hon märker det först när hon ser sig omkring och tänker att granarna inte ser ut som vanligt. Hon får en kuslig känsla av att allting är lite annorlunda, som om landskapet speglas i vatten – precis tillräckligt för att omgivningen ska kännas förvrängd och overklig.
Hon stannar. Ser sig omkring, svär för sig själv. Men det är väl ingen större fara? Hon kan alltid vända om och gå tillbaka, det är hon säker på. Hon tittar upp mot himlen, försöker beräkna solens position, men den är delvis dold av moln … och just då landar något i hennes ansikte. Ett nålstick av kyla.
Den första snön.
Cora står kvar ett tag och ser hur den faller. Flingorna singlar så långsamt att Jamaicas våldsamma störtskurar känns som ett avlägset minne.
Det är som om himlen har sänkt sig över henne. Cora tänker på en folksaga om en tid då människor kunde sträcka sig upp mot himlen och plocka ner delar av den att äta som om de var mogna frukter. På så sätt var det aldrig någon som hungrade. Cora kan inte gärna ha hört sagan av sin mor, men i hennes fantasier har hon gjort det. Hon föreställer sig att en kvinna för tjugo år sedan lade handen mot sin runda mage och viskade till den, att hennes röst trängde in genom hudlagren när hon berättade om lejon och skojargudar och jordens allra första tid.
Flingorna vilar ett ögonblick i hennes ansikte och hår innan de smälter. Stigarna börjar försvinna under det tunna, vita täcket. Hon har redan tappat riktningen. Hur ska hon nu hitta tillbaka?
En del skulle gripas av panik i det här läget, men Cora är inte den som blir nervös i första taget. Hon är stolt över sin förmåga att anpassa sig, brukar bli irriterad på dem som oroar sig i situationer då det bästa är att agera. Nu finns det inget annat att göra än att gå.
Hon börjar vandra tillbaka samma väg som hon kommit.
Av det förändrade ljuset att döma har det gått ännu en timme, kanske mer. Det gör åtminstone inte ont i fötterna längre – de har domnat av kölden. Men Cora är stel i axlarna eftersom hon har dragit upp dem till öronen. Kappan lyckas inte hålla kylan ute.
Den här nya, dämpade världen gör något konstigt med lju-
det. Hennes fötter sprätter upp snön där hon går och det är lätt att få för sig att det mjuka ljudet när den landar beror på att någon smyger efter henne som en skugga. Hon ser sig över axeln. Ingen där. Hon är ensam.
Hon håller rädslan ifrån sig med hjälp av förnuftet. För vad är det för mening med att vara rädd? Men hennes djuriska instinkter förstärks av den luddiga tystnaden. Varje kvist som bryts låter som ett pistolskott, den vinande vinden förvandlas till en okänd varelses rop. Med ens går hon lite fortare och andas ut silvergrå moln. Hon håller skogen under uppsikt tills hon får syn på något som hon först inte förstår. En öppning mellan träden, något vitt som breder ut sig. Hon går närmare tills hon ser vad det är. En sjö med snötäckt is som skapar en illusion av fast mark.
Hon stannar, huttrande. Det är så ensligt och vackert. Ensamhetens smärta, tystnaden. Det är lätt att få för sig att hon är den enda levande varelsen härute.
Hon blundar för att kunna sansa sig, lugna sitt rusande hjärta.
När hon öppnar ögonen får hon syn på något.
En gestalt ute på isen. Tidigare uppfattade hon den som en stubbe på den motsatta stranden, men nu rör den sig långsamt och hasande.
Varg? Björn?
Det spänner över bröstet. Hon vågar inte andas.
Varelsen är mörk och täckt av päls, för långt bort för att hon ska kunna urskilja något annat än dess underliga rörelser, spöklika i eftermiddagens svaga ljus.
Utan att tänka sig för har Cora lämnat träden bakom sig och gått ner till strandkanten. Ett steg till så är hon ute på isen. Den jämrar sig under hennes fötter och hon påminns om krigets fasor och ljudet av döende människor.
Varelsen vänder sig mot henne. Det kan inte vara möjligt –den är för långt bort – men i den stunden får hon för sig att hon ser dess ögon, svarta och tomma på allt som minner om känslor eller liv. Varken djuriska eller mänskliga. Ögon som inte hör hemma i den här världen.
Med ens förlorar hon kontrollen över sin skräck. En kall panik sprider sig i kroppen och hon backar klumpigt, halkar, snubblar tillbaka till stranden. Varelsen förflyttar sig igen, nu med överraskande fart. Cora vänder sig om och börjar springa.
Hon brakar fram mellan tallarna. Rötter sticker lömskt upp ur jorden, redo att få henne på fall. Snön yr fortfarande, en storm av vitt. Hon håller ena handen skyddande framför ansiktet, hennes hjärtslag håller samma takt som hennes springande fötter …
Skogen tar slut och Cora snubblar ut på vägen men springer med huvudet före in i något som är lika massivt som en vägg. Krocken får henne att tappa andan. Hon tittar omtöcknad upp från marken och ser alla möjliga former och färger framför sig. Först efter ett tag kan hon urskilja vad det är som höjer sig över henne. En snötäckt oxe som knappt syns mot den vita omgivningen. Bredvid den står en man och tittar ner på henne. Hans ansikte ligger i skugga eftersom han har kapuschongen uppdragen över huvudet, men hon får ett intryck av behärskad nyfikenhet. Hans hy är lika mörk som oxen är vit. Hon fattar mannens utsträckta hand och ställer sig upp. Ingen av dem säger något, men hans blick innehåller en fråga: Hur gick det? Cora, stel i kroppen men oskadd, tittar mot skogen igen, virrvarret av tallar och cedrar och kala lönnar. Björkar med benvita stammar. När hon trillade återfick hon besinningen och nu känns alltihop som en dröm. Varelsen på isen, flykten. Varför blev hon så rädd?
Cora och främlingen granskar varandra. Han tycks häpnadsväckande obesvärad av att en okänd flicka just har kommit utrusande ur skogen, rakt mot honom. Oxen bara står där och väntar tålmodigt och fnyser ut vita moln genom mulen.
”Torsdag”, säger mannen.
Cora rynkar pannan. ”Torsdag? Det är måndag i dag.”
Han varken skrattar eller ler, men han för tillbaka axlarna på ett sätt som tyder på att han är road.
”Nej”, säger han. ”Det är mitt namn. Torsdag.”
”Jaha”, säger hon. ”Cora.”
Hon vet inte vad hon ska tro om honom. Han måste vara en av amerikanerna. Hon har hört talas om dem och sett några av dem i Halifax. De är här på grund av något krig, precis som marunerna, men mycket mer än så vet hon inte.
”Gick det bra?” frågar han. Han sveper med blicken bakom henne, mot skogen hon kom ifrån, för den händelse att någon förföljer henne.
Hon nickar och några snöflingor faller från hennes hår. Nu när hon har återfått vett och sans skäms hon för mycket för att vilja förklara sig för den här i högsta grad verklige och bastante mannen, så stor i sig själv och ännu större i sin tjocka rock.
”Jag har gått vilse”, säger hon efter ett tag. ”Jag ska till Preston.”
Torsdag funderar. Cora möter hans blick med en artig men bestämd min. Hon tänker inte avslöja mer än så. Han nöjer sig med det.
”Det är inte långt dit. Bara följ vägen. Jag kan visa dig.”
Torsdag ger oxen en klapp och säger: ”Sätt fart.” Djuret traskar vidare, Torsdag går bredvid och Cora efter. Hon ser hur oxens skelett rör sig under huden. Varje tungt steg framkallar en stöt, som om något trampas ner och krossas, och hon ser framför sig hur hon själv hamnar under dess hovar.
I vanliga fall är Cora inte blyg av sig, men nu vet hon inte riktigt vad hon ska säga, så de går under tystnad.
De kommer till ett vägskäl. Torsdag ger oxen ett kommando och den viker av till vänster med långsam elegans. Den rör sig med framåtböjt huvud som om den släpar något tungt, trots att den för tillfället inte drar någon last.
Torsdag lägger märke till att hon tittar.
”Han heter Abel”, säger han.
”Abel”, upprepar Cora. Vägen har blivit bredare, så nu kan hon gå bredvid honom.
”Som i Bibeln.”
Cora har inga bibelkunskaper så hon säger inget.
”Det finns två oxar på gården. Den ene heter alltid Cain. Den andre heter alltid Abel. Cain till vänster, Abel till höger.”
Under kapuschongen anar hon att hans ansikte är brett och att hans minspel är långsamt och eftertänksamt.
”Vad menar du med alltid?” frågar Cora.
”När en Cain dör lär man upp nästa”, säger han. ”Samma sak med Abel.”
Han pekar på oxen.
”Det här är Abel nummer fem.”
Gradvis och omärkligt har snöfallet lättat och slutligen upphört. Ett svagt solsken tränger igenom molntäcket och får snön att glittra.
”Så du är bonde?” frågar Cora.
”Jag arbetar för en bonde.”
Hon blir fundersam. Såvitt hon vet fanns det bara vita, slavar och maruner i Jamaica. Det här landet är svårare att förstå sig på. Här finns rika vita och fattiga vita och vita som inte äger ett rött öre, och det finns fria svarta och det finns slavar och det finns folk som verkar befinna sig någonstans mittemellan.
