9789180507653

världens dramatiska historia

KGB

Sovjets hemliga polis

Simon Olsson

HISTORISKA MEDIA

Till Joakim

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Simon Olsson 2026

Sättning: Typ & Design

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Sovjetiska poliser framför KGB:s högkvarter på Lubjankatorget i Moskva, kolorerad, Alexander Nemenov/Getty.

KGB:s vapen med skölden som skyddar revolutionen och svärdet som dräper dess fiender, Antique Arena

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2026

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-765-3

Innehåll

Prolog

”Vi måste arbeta snabbt!” Patienten som enligt journalen hette Edwin Carter var bestämd och målmedveten. Han visste att han var på väg att dö – sannolikt på grund av att han blivit talliumförgiftad. Symtomen, som han kände väl till, tydde på detta. Han var nu angelägen om att hinna berätta sin historia och peka ut den person som beordrat mordet på honom. Någon räddning fanns inte.

Den misstänkta förgiftningen hade skett onsdagen den 1 november 2006. Det var han säker på. Han hade denna dag insjuknat med kräkningar och blodiga diarréer. När smärtan blev outhärdlig fördes han till Barnet Hospital i norra London där han först lades in på gastroavdelningen. Någon orsak till hans tillstånd lyckades man inte hitta och de kommande dagarna

förvärrades det. Alltsammans var en gåta för läkarna, men patienten hade själv en övertygelse om vad som drabbat honom.

Tallium, som är en starkt toxisk tungmetall, förekommer bland annat i bekämpning av insekter och råttor. Ämnet är doft- och smaklöst och det krävs bara några milligram för att döda en människa. Av denna orsak användes giftet under kalla kriget av flera säkerhetstjänster, inte minst i det forna Sovjetunionen, för mord på misshagliga personer. Den drabbade får oftast diffusa magtarmbesvär såsom kräkningar, magsmärtor och diarré. Detta följs av olika symtom på nervsystemet och inte sällan smärta i fötterna. Huvudvärk, förvirring, hallucinationer och muskelsvaghet kan också följa. Efter omkring två veckor börjar den drabbade tappa håret.

De symtom som ”Edwin Carter” hade stämde så gott som helt överens med talliumförgiftning vilket han även påpekade för vårdpersonalen. Detta kunde dock inte påvisas i några av de prover som togs – varken patientens blod eller urin innehöll några onormala mängder av ämnet. Trots detta var han övertygad om att han förgiftats av tallium och han visste även vem som beordrat mordet. Det var bråttom att berätta för polis och media.

Det hade redan gått två veckor efter den misstänkta förgiftningen när den brittiska polisen fick kännedom om fallet. Till Londonpolisen, New Scotland Yard, meddelades att den man som låg allvarligt sjuk på Barnet Hospital uppgav att han blivit förgiftad. Hans läkare intygade också att så kunde vara fallet men att man ännu inte visste vad han i så fall förgiftats av. Dessutom påstod mannen nu att han var före detta KGB-officer! Tiden var knapp och man satte igång med att förhöra honom.

De kommande tre dygnen spelade polisens utredare i olika omgångar in drygt nio timmars förhör. Trots att mannen som var inskriven som ”Edwin Carter” var allvarligt sjuk, eller på grund av just detta, insisterade han på att man skulle arbeta snabbt och länge. Under förhören förklarade han att hans riktiga namn

var Aleksandr Litvinenko, att han var född i sydvästra

Ryssland 1962 och att han på 1980-talet hade tjänstgjort inom ett av det sovjetiska inrikesministeriets specialförband. Därifrån hade han 1986 rekryterats till säkerhetspolisen KGB.

Det var vid KGB:s tredje direktorat, kontraspionaget, som Litvinenko hade varit anställd. På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall och KGB:s avveckling, hade han fortsatt att arbeta för den ryska staten med kontraterrorism och mot organiserad brottslighet. Detta med ett kort avbrott under första Tjetjenienkriget 1994–1996, då

han tjänstgjorde som agent för den federala säkerhetstjänsten FSB i Tjetjenien. I takt med att han befordrades hade han upptäckt åtskilliga kopplingar mellan landets politiska ledning och den organiserade brottsligheten. När han försökte påtala detta för sina chefer möttes han av tystnad. Hans rapporter hade blivit liggande eller arkiverats utan åtgärder. Han hade till sist kommit till slutsatsen att hela det ryska systemet, från toppen till botten, var uppbyggt på omfattande korruption. Även säkerhetstjänsten FSB, den myndighet han själv arbetade för, hade nära kopplingar till organiserad brottslighet. Dess chefer arbetade för att sko sig själva, inte för landets bästa.

Från sommaren 1998 rapporterade Litvinenko om korruption inom FSB direkt till myndighetens då nyutnämnde chef Vladimir Putin. Rapporteringen visade sig allt annat än välkommen. Litvinenko berättade senare att: ”Jag kunde se i hans ögon att han hatade mig.” Det var uppenbart att Putin motarbetade Litvinenko och försökte hindra hans utredning. Alla försök att bekämpa korruptionen slogs ned och situationen blev alltmer frustrerande. Det krävdes andra metoder. Senare på hösten samma år arrangerade oligarken Boris Berezovskij, som stod i opposition till Putin, en presskonferens i Moskva. Inför ett dussintal samlade journalister satte sig Litvinenko och fem andra kostymklädda män från FSB vid ett bord fyllt med mikrofoner. Två

av männen bar mörka solglasögon och en dolde sitt ansikte med en balaklava som bara visade hans ögon. Litvinenko läste ordagrant upp en text från ett papper han höll i sin hand. Han uppgav att chefer inom FSB för egen vinning beordrat mord på konkurrenter och att man hade hittat bevis för detta. Så gick han längre och kallade FSB för en ”banditorganisation” och berättade att myndighetens ledare prioriterade sina egna intressen framför Rysslands. Hela presskonferensen filmades.

Presskonferensen var ett övertramp som ledde till att Litvinenko omedelbart avskedades från FSB. Han arresterades kort därefter för att ha överträtt sina befogenheter och belades senare med reseförbud. När hotet mot hans liv blev allt för påtagligt tog han sig trots detta ut ur landet. Från Ryssland reste han till Turkiet. År 2000 sökte han asyl i Storbritannien, vilket beviljades, och i oktober 2006 blev han brittisk medborgare.

Även efter att ha lämnat landet fortsatte Litvinenko att kritisera sin forna arbetsgivare. Han upprätthöll kontakten med tidigare kollegor som delade hans uppfattning och fortsatte därigenom ha insyn i myndigheten. I boken Blowing up Russia från 2002 anklagade han FSB för att under hösten 1999 ha sprängt ett antal hyreshus i Ryssland för att lägga skulden på tjetjenska terrorister. I sprängdåden omkom 307 personer medan över 1 700 skadades. Detta användes som förevänd-

ning för den ryska krigsmakten att gå in i Tjetjenien samma år. Av FSB sågs han som en förrädare, vilket var illa. När Litvinenko kritiserade den forne FSB-chefen –Vladimir Putin hade år 2000 tillträtt presidentposten – beseglades hans öde.

Han låg nu dödligt förgiftad, men helt förvissad om vem som beordrat mordet på honom: ”Denna order kan endast ges av en person, Rysslands president Vladimir Putin.” Litvinenko hade inte lång tid kvar.

När talliumförgiftning inte kunde påvisas framfördes teorin om att Litvinenko blivit strålsjuk efter att ha utsatts för en radioaktiv isotop. Blod- och urinprover skickades till Atomic Weapons Establishment – en anläggning för utveckling och produktion av brittiska kärnvapen. En ytterst svag ökning i mätresultaten tydde på förekomst av polonium-210. Resultatet meddelades Litvinenkos läkare på kvällen den 22 november. Samma kväll drabbades han av hjärtstillestånd. Han räddades tillfälligt men ett dygn senare tog kampen slut. Klockan 21.21 den 23 november 2006 dödförklarades Aleksandr Litvinenko.

På grund av strålfaran kunde obduktionen inte genomföras förrän åtta dagar senare, den 1 december. I denna bekräftades misstankarna. Litvinenko hade verkligen förgiftats med den radioaktiva isotopen polonium-210, som huvudsakligen framställs i kärnreaktorer. Det var med andra ord inget ämne vem som

helst kunde få tag på. Allt annat än en statlig aktör kunde uteslutas. I den vidare utredningen skulle spåren leda till Moskva, precis som Litvinenko uppgett.

De snart identifierade mördarna skulle även visa sig tillhöra samma myndighet som han hoppat av från. Polonium-210 till trots var detta inget nytt. Mördarna hade nyttjat metoder som deras arbetsgivare använt i nära hundra år.

Oavsett om namnet varit Tjekan, NKVD eller KGB har den ryska säkerhetspolisen ända sedan oktoberrevolutionen 1917 spelat en vital roll i landets maktapparat. Den har tillsammans med den politiska och den militära makten utgjort en av det ryska styrets grundpelare. Utan denna pelare hade hela maktapparaten fallit ihop. Denna avgörande roll går som en röd tråd genom den ryska historien och fortlöper än idag. Säkerhetspolisen har under denna tid övervakat och bekämpat såväl inre som yttre fiender. Faktum är att hela diktaturens legitimitet vilar på föreställningen om ständiga inre och yttre hot. Tanken att landet behöver en stark ledare är inte ny. Denna föreställnings offer kan räknas i miljoner. När bolsjevikerna i Ryssland 1917 tog makten över landet ansåg Lenin emellertid att det inte ens behövdes någon säkerhetspolis. Det skulle inte dröja länge innan denna åsikt ändrades.

Tjekan och världsrevolutionen

Verkligheten hann snabbt ifatt de ryska bolsjevikerna. Under oktoberrevolutionen i november 1917 hade en minoritet av revolutionära kommunister störtat den provisoriska och svaga regering som efter februarirevolutionen tagit över efter tsarregimen. Bolsjevikerna hade i åratal planerat för den nya sovjetstaten, men den framtid de såg framför sig var i stora delar en utopi. Marxistisk teori visade sig svår att omsätta i praktiken.

Bolsjevikpartiets ledare, Vladimir Lenin, hade själv i boken Staten och revolutionen, som publicerats bara några månader tidigare samma år, konstaterat att det i den nya staten inte fanns någon plats för en polismakt. Varför skulle det behövas en polis i ett kommunistiskt samhälle där alla levde i harmoni? Det var enligt hon-

tjekan och världsrevolutionen

om endast under en begränsad övergångsperiod som polisen behövdes för att hålla ordning. Någon hemlig polis eller säkerhetstjänst för att skydda landets inre säkerhet var det dock inte tal om. Än mindre behövdes det någon underrättelsetjänst för att spionera på utlandet.

Bolsjevikregimen utgjorde bara en minoritet. Man hade den aktiva massan med sig men inte den tysta majoriteten. De flesta i landet ogillade att den politiska makten låg hos bolsjevikerna. Oppositionen innebar därför ett problem. Risken att förlora makten var stor, vilket inte kunde accepteras. Bolsjevikerna konstaterade att ”särskilda hjälpmedel” krävdes för att säkra deras nyvunna och bräckliga maktställning. Majoriteten skulle inte få störta den nya regimen.

Lösningen blev lika enkel som brutal; all opposition klassades som kontrarevolutionär och skulle bekämpas. Den 20 december 1917 inrättades Kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage, en säkerhetspolis som skulle bli mer känd under sin förkortning, Tjekan. Till ledare utsågs Felix Dzerzjinskij.

Felix Dzerzjinskij var ingen helt obekant person inom bolsjevikpartiet och är idag kultförklarad inom den ryska säkerhetspolisen. Hans inflytande på säkerhetspolisens historia, även efter sin död, kan inte överskattas. Dzerzjinskij var född i en polsk adelsfamilj och uppvuxen i Vilnius i nuvarande Litauen. Trots att

han i skolan var något av ett läshuvud och dessutom språkbegåvad tog han aldrig examen. Det politiska engagemanget kom emellan. Bara månader innan han skulle ta examen relegerades Dzerzjinskij från skolan på grund av deltagande i ”revolutionära aktiviteter”.

Redan på 1890-talet hade han intresserat sig för den revolutionära socialismen och som yrkesrevolutionär engagerade han i början av 1900-talet sig i den kommunistiska saken i flera europeiska länder. Han reste från land till land och hade ett brett kontaktnät med revolutionärer i Europa. Dzerzjinskij arresterades flera gånger för omstörtande verksamhet och tillbringade sammantaget flera år i fängelse. Det var i fängelset han fick sin verkliga utbildning, ska han senare ha sagt.

Efter att under februarirevolutionen 1917 ha befriats från sin fängelsevistelse i Moskva anslöt sig Felix Dzerzjinskij till det ryska bolsjevikpartiet. Med sin bakgrund och erfarenhet som yrkesrevolutionär i Europa steg han snabbt i graderna och snart ingick han i partiets toppskikt. Härmed spelade han även en aktiv roll under den följande oktoberrevolutionen. Det var Lenin personligen som utsåg Dzerzjinskij till chef för den föregivet temporära säkerhetspolisen Tjekan.

Dzerzjinskij tog sin tjänst på allvar. Det berättas att han under de första åren befann sig på arbetsplatsen nära nog dygnet runt. Han beskrivs som uthållig och spartansk. För idealisten och arbetsnarkomanen Dzer-

och världsrevolutionen

zjinskij var den kommunistiska saken viktigare än han själv. Han var långt ifrån den nomenklatur som med tiden skulle växa fram som Sovjetunionens maktelit.

I december 1922 grundades nämligen Sovjetunionen genom att Ryska sovjetiska federativa socialistrepubliken (förkortat Ryska SFSR), som grundats efter revolutionen 1917, enades med de Transkaukasiska, Ukrainska och Vitryska socialistiska sovjetrepublikerna (SSR).

För att bekämpa oppositionen hade Sovjetunionens politiska ledning tagit beslut om flera tvångsåtgärder som Tjekan tilläts använda sig av. Tjekan kunde härmed bland annat beslagta egendom, tvångsförflytta personer, beröva folk deras ransoneringskort och publicera offentliga listor över ”folkets fiender”. Med historiens facit kan åtgärderna idag tyckas skrattretande.

Det var en helt annan metod som blev Tjekans främsta verktyg och signum: brutal terror. Mord, tortyr och utpressning var bara några av komponenterna i detta skräckvälde.

Terror för att säkra makt var inget nytt i Ryssland.

Den första politiska polisen, Opritjninan, grundades av Ivan den förskräcklige 1565. Denna polis satte omedelbart skräck i hela landet i sin jakt på förrädare. År 1570 brände de nordvästryska Novgorod och massakrerade under en fem veckor lång våldsorgie större delen av stadens befolkning. Denna terror blev kanske