9789180507622

Clastidium Cremona

Trasimenska sjön Ticinus Po Mutina Placentia

Arretium

Bononia

Ariminum

ADRIATISKA

Korsika

Olbia

Sardinien

Sulcis

TYRRENSKA

Casilinum Cumae

Gereonium

Cannae Herdoniae

Neapel Capua Nola Nuceria Brundisium Tarentum Metapontum Heraclea

HAVET

Lilybaeum

Akragas

Karthago Utica

Petelia Kroton

Messana

Locri Rhegion

Syrakusa

världens dramatiska historia

Hannibal och andra puniska kriget

Allan Klynne

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Allan Klynne 2026

Sättning: Typ & Design

Omslag och kartor: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Hannibal korsar Alperna, detalj av fresk från 1510 av Jacopo Ripanda, Wikimedia Commons.

Kartagiskt silvermynt, slaget i Karthago Nova, eventuellt föreställande Hannibal som en slätrakad version av guden Melkart, ca 220 f.Kr., Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2026

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-762-2

Innehåll

ANDRA PUNISKA KRIGET

Hannibal 218–202

Hasdrubal 208–207

Ticinus

Ariminum Trasimenska sjön (217) Metaurus (207)

Epidamnos Apollonia

Cannae (216)

Taren- tum

Kroton

Scipio 210–206

Scipio 204–202

Placentia

Trebia (218)

Massalia

Pisa Rom

Capua

Emporion

Tarraco

Saguntum

Baecula (208)

Rhegion Lilybaeum

Utica

Zama (202)

Karthago Nova

Castulo

Ilipa (206)

Gades

0 300 km

Cercina

Sardinien

Illyrien

Karthago Hadrumetum

Romarnas stora skräck

Den 2 augusti 216 f.Kr. utkämpades ett av världshistoriens blodigaste slag på en slätt utanför den lilla syditalienska orten Cannae. På ena sidan stod en invasionsarmé från den nordafrikanska staden Karthago, på den andra den största armé som romarna någonsin hade uppbådat – enligt uppgift omkring 86 000 man. Motståndarsidans soldater var betydligt färre, men deras anförare Hannibal var ett militärt geni. Tack vare en listig kniptångsmanöver lyckades han omringa de romerska enheterna, med följden att de hopträngda legionärerna knappt kunde röra sig eller ens använda sina svärd. När solen gick ned hade omkring 50 000 romerska soldater och deras bundsförvanter stupat. Liknande förlustsiffror inom loppet av en dag skulle inte

komma att upprepas förrän under första världskriget drygt 2 000 år senare.

Den 28-årige Hannibal hade sent på hösten 218 f.Kr. fallit in i Italien med sin armé av kartager, numider, hispanier och kelter – soldater från nuvarande Tunisien, Algeriet, Spanien och Frankrike. Han hade redan besegrat romarna i två stora slag, och allt tydde på att den fruktansvärda slakten vid Cannae skulle leda till Roms ovillkorliga kapitulation. Hannibals rytteriofficer Maharbal erbjöd sig att rida i förväg med sina skvadroner till staden vid Tibern för att pressa fram fredsvillkoren. Men Hannibal tvekade. Hans soldater var slutkörda och saknade utrustning för en eventuell belägring. Maharbal lär då ha yttrat orden: ”Att segra förstår du, Hannibal, men du vet inte att nyttja segern.” Romerska historiker återgav sentensen på latin: ”Vincere scis, Hannibal, victoria uti nescis.”

Hannibal räknas som en av historiens främsta fältherrar och skickligaste militära taktiker. Framför allt är han ihågkommen för att ha gått över Alperna med sin armé och en stor skara krigselefanter. I eftervärldens ögon har detta riskfyllda företag framstått som extremt fantasieggande. Ur ett nutida perspektiv kan man likna det vid en oväntad drönarattack eller ett plötsligt raketanfall med extremt dödlig utgång. Att Hannibal därefter bet sig fast i Italien under 15 år innan han slutligen kallades hem till Afrika bara för att

lida nederlag mot en romersk armé där ter sig minst lika häpnadsväckande. Hannibals karriär utgör ett av världshistoriens mest dramatiska skeden.

Trots att Hannibal kom från Karthago med rötter i det semitiska Mellanöstern – och alltså inte från den grekiska eller romerska kultursfären – räknades han under antiken som en av de främsta befälhavarna av alla. Romerska historiker kunde inte låta bli att motvilligt beundra hans överlägsenhet på slagfältet. Som det heter i en källa: ”Hannibal överträffade alla andra fältherrar lika mycket som det romerska folket överträffade alla nationer i tapperhet.” Samtidigt var de romerska historikerna måna om att utmåla honom som grym och svekfull, utan några som helst skrupler när det kom till att bryta avtal eller segra med hjälp av krigslister.

Denna negativa tradition är helt uppenbart en vinklad efterhandskonstruktion. Vid närmare granskning finns inga uppgifter alls om alkoholproblem eller sadistiska bestraffningsmetoder riktade mot hans egna män som ofta förekommer i samband med antikens övriga fältherrar. Trots att Hannibals armé bestod av etniskt blandade soldater, och att kriget blev så långvarigt, utbröt heller aldrig något myteri. Hannibal var av allt att döma en karismatisk ledare som helt vigde sitt liv åt krigskonsten. Ur romarnas perspektiv var han naturligtvis ett monstrum som orsakat oerhört lidande

i Italien. Hannibal ad portas, ”Hannibal vid portarna”, blev efteråt till ett stående uttryck i tider av plötslig och oväntad fara. Andra folk runt Medelhavet kunde tvärtom uppfatta honom som en förebild, en hjälte som vågat utmana Roms växande maktanspråk.

Det andra puniska kriget, eller Hannibalkriget som romarna kallade det, utspelade sig åren 218–201 f.Kr. som en del av en mycket längre konflikt mellan städerna Rom och Karthago om makten över västra Medelhavet. Sammanlagt utkämpade städerna tre krig, varav det tredje (149–146) slutade med Karthagos förstöring.

Den romerske historikern Livius menade 200 år efteråt att Hannibalkriget varit ”det mest minnesvärda av alla krig som någonsin ägt rum”. Striderna utspelade sig inte bara i Italien utan spillde över till vitt skilda krigsskådeplatser som Spanien, Balkan och Nordafrika. Under de 17 år som dramat pågick blev förloppet så invecklat att man kan tala om ett antikt världskrig. När freden väl slöts hade Rom tagit de första stegen på vägen mot att bli ett imperium. Karthago hade däremot förlorat sitt militära och kulturella inflytande runt Medelhavet.

Att segrarna skriver historien är en sanning som i högsta grad gäller för Karthago. Vi vet att Hannibal hade egna hävdatecknare som följde med under hans fälttåg, men av deras böcker finns ingenting kvar. Primärkällor i form av Hannibals korrespondens med rå-

det i Karthago eller hans bröder Hasdrubal och Mago har likaså fullständigt gått förlorade. När romarna stormade och förstörde Karthago i det tredje puniska krigets slutskede utplånade de en hel kultur, inte bara fysiskt utan också själva minnet av den. Att vi över huvud taget vet något om vad som hände bygger därför främst på tre källor, som alla betraktade Hannibal med ett utifrånperspektiv.

Efter romarnas seger över Makedonien 168 f.Kr. kom den grekiske ädlingen Polybios till Rom som politisk gisslan, där han tog som sin uppgift att skriva en världshistoria för att förklara hur romarna hade lyckats göra sig till Medelhavets herrar inom loppet av bara 53 år. Polybios hyste inga höga tankar om grekernas gamla fiende Karthago, och beundrade romarnas statsskick och militärväsen. Trots detta var han mån om att försöka förstå drivkrafterna bakom kriget på båda sidor, och tvekade inte att belysa romarnas skuld i konflikten. Polybios hade också fördelen att kunna intervjua människor som varit med i kriget.

När den romerske historikern Titus Livius vid tiden för Kristi födelse skrev sin romerska historia Ab urbe condita, ”Från stadens grundläggning”, var läget ett helt annat. Han hämtade stoff ur romerska historieverk från den mellanliggande perioden (vilka alla är i princip förlorade i dag), där Hannibal successivt fått drag av romarnas farligaste fiende och största skräck.

Som romersk patriot befäste Livius det narrativet för att visa på den historiska nödvändigheten av romarnas världsherravälde.

Den tredje mer utförliga källan är den grekisk-romerske historikern Appianus, som var verksam omkring 150 e.Kr. Det romerska imperiet stod då på topp, Hannibalkriget var mycket avlägset och historiesynen fastlagd enligt en mall där övriga kulturer betraktades som underlägsna Rom. Hans geografiskt indelade historieverk om romarnas krig runt Medelhavet ger inte bara en starkt komprimerad version av Hannibalkriget, utan innehåller också anekdoter som väcker frågor om var gränsen mellan fakta och fiktion egentligen går.

Alla tre författarna har noggranna uppgifter om arméernas storlek och antalet stupade, siffror som är omöjliga att verifiera och ofta skiljer sig kraftigt åt. I synnerhet Livius återger dessutom långa tal av de inblandade, något som mer handlar om litterär gestaltning än korrekta återgivningar av hur orden en gång föll. Den populära genren levnadsteckningar över berömda män tillför inte mycket, eftersom den i princip uteslutande behandlade greker och romare. Den enda ”biografin” över Hannibal är en åtta sidor lång översikt skriven av Cornelius Nepos som var samtida med Julius Caesar. Att den knappast ger ett nyanserat porträtt av fältherren från Karthago är föga förvånande.

Historien om Hannibal, som vi känner den, innehåll-

er därför bara halva sanningen: vi vet nästan ingenting om hur han själv, hans stab eller de styrande i Karthago resonerade under konflikten. Hannibalkriget har dessutom fått drag av en civilisationernas kamp, som på ett olyckligt sätt påverkat Europas syn på främmande kulturer. Tanken att Hannibal kunde ha utplånat Rom från jordens yta på samma sätt som Rom gjorde med Karthago har framkallat kalla kårar längs ryggraden på många västerländska historiker. Oavsett perspektiv utgör det andra puniska kriget likväl en vattendelare i världshistorien. Det politiska rävspelet i samband med krigsförklaringar och fredsförhandlingar är tidlöst aktuellt även i vår moderna värld.

Den här boken redogör översiktligt för Hannibalkrigets komplicerade förlopp. Det är en berättelse som innehåller flera av antikens mest kända figurer, dramatiska omkastningar i händelseutvecklingen och en hel del bevingade ord. Samtidigt ska man komma ihåg att det bakom alla ”storartade bedrifter” och ”lysande segrar” döljer sig ett ohyggligt lidande och ofattbara tragedier. Precis som i dag måste man fråga sig vad det är som gör att människor är villiga att offra sig för en sak som bara medför ändlösa plågor och katastrofer. Vi ska därför börja med att titta på Roms och Karthagos samhällen och historia, och varför de båda städerna kom att bli så dödliga fiender.

Karthago och Rom

Karthago sades ha grundats 814 f.Kr. av prinsessan

Elissa från staden Tyros i Fenicien, ett område som ungefär motsvarar dagens Libanon. Hennes bror Pygmalion, som var kung i Tyros, hade låtit mördat hennes make för att komma över hans förmögenhet, varför

Elissa flydde med skatterna och ett antal trogna över havet. När de efter en lång seglats steg iland på den plats som skulle bli Karthago köpte hon av lokalbefolkningen en bit mark motsvarande vad en oxhud kunde omsluta. Så fort affären var klar skar Elissa upp en oxhud i trådsmala remsor som hon band ihop till ett rep, vilket räckte till att omsluta en hel kulle på en udde vid kusten. Karthago, ”Den nya staden” eller Qart Hadasht på feniciska, var därmed grundad.

Berättelsen bygger antagligen på ett språkligt miss-

förstånd där det feniciska ordet för borg (bosra) har blandats ihop med det grekiska ordet för avdraget djurskinn (byrsa) – Karthagos akropol kallades för Byrsakullen. Verkligheten bakom myten var att fenicierna sedan slutet av bronsåldern bedrivit handel över Medelhavet ända bort till den spanska Atlantkusten.

Under tiden grundade de handelsstationer; de äldsta fynden i Karthago har daterats till omkring 800 f.Kr.

Deras främsta konkurrenter på haven var grekerna, som kallade dem phoinikes eller ”purpurfolket”. Namnet är härlett ur ordet phoeni för de purpurfärgade tyger som var feniciernas främsta exportvara. Romarna kallade dem på latin för poeni – puner.

Rom ansågs i sin tur ha grundats 753 f.Kr. av tvillingbröderna Romulus och Remus. Deras mor Rhea

Silvia hade blivit våldtagen av krigsguden Mars och tvingats sätta ut de nyfödda gossebarnen i en korg i

Tibern. Efter att ha blivit ammade av en varginna uppfostrades de sedan av herdar, innan de som ynglingar samlade ett rövarband och grundade en stad på kullen

Palatinen. Arkeologiska spår visar att det vid mitten av 700-talet fanns en järnåldersby på platsen. Vid okänt tillfälle växte en legend fram som visste berätta att brödernas mor var ättling till prins Aeneas av Troja, som vid stadens fall i det trojanska krigets slutskede hade flytt ur lågorna och seglat till Italien för att grunda ett nytt rike. På vägen gick han iland i Karthago där han

möttes av stadens drottning Elissa, eller Dido som romarna kallade henne. Efter en kort och intensiv kärleksaffär dumpade Aeneas henne för att segla vidare mot Italien. Kränkt och förtvivlad kastade sig Dido på ett bål och dog under vilda förbannelser över Aeneas och hans ättlingar. Berättelsen har odödliggjorts i romarnas nationalepos Aeneiden, vars upphovsman Vergilius levde under första århundradet f.Kr. Även om kronologin inte går ihop – Troja förmodades ha fallit 1184 f.Kr. – visade myterna och historien i efterhand att Karthagos och Roms öden redan från början varit intimt sammankopplade med varandra. Karthagos läge i Medelhavets centrum, där avståndet mellan Afrika och Italien är som minst, var extremt gynnsamt för handel; vindar och strömmar var optimala för fartygens in- och utresor. Varorna man handlade med var främst metaller som tenn, koppar och järn, men också textilier och spannmål. Under 600- och 500-talen f.Kr. knöt kartagerna starka band med etruskerna i mellersta Italien och lyckades spärra grekernas vidare kolonisering och handel västerut. I och med att assyrierna och sedan perserna lade under sig Främre Orienten förlorade Tyros sitt oberoende och Karthago blev självständigt – en ny emigrantvåg ökade stadens befolkning. Kartagerna började anlägga egna dotterstäder i Nordafrika och grundade ett pärlband av handelsstationer utmed kusten mot Gibraltar

sund, liksom kolonier på Sardinien, Korsika, de Baleariska öarna (Mallorca och Ibiza) och Iberiska halvön. Karthagos utrikespolitik handlade alltså om att bygga ett handelsimperium, inte att genom krig lägga under sig nya territorier. I detta skilde de sig markant från romarna.

Efter drygt 200 år som kungadöme blev Rom en republik. Sakta men säkert började romarna med sitt krigiska etos erövra grannfolken och utbreda sin makt över Italien. Expansionen var skickligt upplagd eftersom besegrade fiender inte förslavades utan knöts till Rom genom olika typer av avtal. Medan en del tilläts bli romerska medborgare med rösträtt fick andra behålla sitt självbestämmande mot att de bidrog med soldater till Roms armé. Att hoppa av som bundsförvant när man väl gått med var i princip omöjligt. Dessutom anlades kolonier för romerska medborgare, vilket gjorde att hela Italien blev alltmer romerskt. Utvecklingen innebar å andra sidan att Rom satt fast i en politisk dynamik som ständigt krävde mer mark, större skatteinkomster och fler soldater. Kulturellt sett övertog romarna samtidigt mycket från grekerna, och deras gudar som Jupiter, Juno, Minerva, Venus och Mars hade mer eller mindre direkta motsvarigheter i grekernas panteon. Kartagernas gudar hade däremot sitt ursprung i den semitiska Mellanöstern, bland dem Baal Hammon, Tinnit, Eshmun och Melkart, vilka greker

som Polybios uppfattade som motsvarigheter till Zeus, Hera (eller Afrodite), Asklepios och Herakles.

Men det fanns något som Karthago och Rom hade gemensamt – båda var republiker. Roms politiska system är känt i detalj: där fanns olika folkförsamlingar som valde ämbetsmän efter principen att de styrande kollegialt skulle dela på makten för att undvika envälde, och att de bara valdes för ett år i taget. Det högsta ämbetet var konsulatet, som innebar att två konsuler fungerade som Roms överbefälhavare. Vid sidan av ämbetsmännen fanns ett råd, senaten, vars 300 medlemmar från Roms förmögnaste släkter hade en politiskt rådgivande funktion.

Det politiska systemet i Karthago är betydligt mindre känt. Även där fanns två årligen valda suffeter, som dock bara hade civil funktion; till överbefälhavare i händelse av krig utsågs temporärt olika generaler. Där fanns också ett råd av ”äldste” med 30 medlemmar, samt ytterligare ett råd med 104 medlemmar. I ärenden där suffeterna och råden inte var överens kunde frågor hänskjutas till en folkförsamling, där medborgarna hade rätt att ställa egna förslag (vilket inte var fallet i Rom, där folkförsamlingarna bara kunde rösta ja eller nej till de förslag som lades fram). Huruvida Karthagos politik präglades av motsättningar mellan de besuttna och folkets flertal på samma sätt som i Rom är oklart; källorna antyder en konflikt mellan godsägande adels-

släkter och majoriteten medborgare, som främst ägnade sig åt handel och hantverk.

I början av 200-talet f.Kr. stod det alltmer klart att Karthagos och Roms intressen skulle komma att kollidera med varandra. Romarna kontrollerade i princip hela den italiska halvön, inklusive de en gång så mäktiga grekiska kolonierna i södern. Karthago hade i sin tur trängt tillbaka grekerna på Sicilien, förutom kungadömet Syrakusa på öns östra del. I ett större geopolitiskt perspektiv hade Medelhavsvärlden också genomgått en drastisk förändring. Makedoniens kung Alexander den store hade en generation tidigare besegrat stormakten Persien. I denna nya värld dominerad av greker och makedonier var Karthago den sista utposten för en självständig stat med rötter i Främre Orienten. Kartagernas välstånd byggde inte bara på handel utan också på jordbruk – de var skickliga på att bygga bevattningsanläggningar som gjorde det möjligt att odla upp det nordafrikanska inlandet. Territoriet man kontrollerade var betydligt större än romarnas, och staden Karthago en imponerande metropol som omgavs av en 33 kilometer lång och 13 meter hög mur. Nedanför palatsen och templen på Byrsakullen byggdes en berömd örlogshamn, cirkelrund till formen, med plats för 190 skepp i båthus byggda likt ekrar i ett hjul. Med hjälp av krigsflottan kunde kartagerna kontrollera haven och undsätta sina kolonier. Att föra krig på land